Gus from Alt-J handles his jetlag with sausage rolls!

Gus from Alt-J handles his jetlag with sausage rolls!

20 maj, 2012 10:50 0 kommentarer

Δ (alt-J) are four guys from Leeds who met in university and make excellent pop. They consist of Gwil Sainsbury (guitar/bass), Joe Newman (guitar/vocals), Gus Unger-Hamilton (keyboards) and Thom Green (drums). We had a talk with Gus!

Hey Gus! Right now, what do you feel like eating?
Well I just had lunch, which was a cold sandwich from a motorway service station, as we’re on the road, so I’d love my next meal to be hot.

I’m glad to see Way Out West have booked you! What do you know about Sweden and Swedish food?
I don’t know a lot about Sweden, except that it has a good music scene. And the capital is Stockholm. Swedish food, as I understand it, involved a lot of fish, which sounds great to me.

What’s the deal behind your name, it’s ∆ but everybody says alt-J? You were also called FILMS and Daljit Dhaliwal? Do tell.
When we started the band we used the name Daljit Dhaliwal, knowing that one day we’d probably have to change it – so when we thought of the name FILMS, we did. But then it turned out there was another band called The Films, so we had to change again. ∆ was a keyboard shortcut discovered by Gwil, our guitarist – we thought it was pretty neat, and would make a cool band name. A lot of people think we’re fixated with triangles, but we’re really not.

You mentioned that you play an Nordic keyboarded Mac on stage. Care to tell us why?
Well, I used a keyboard made by Nord, a Swedish manufacturer. The only keyboard I used to have was an old Yamaha that was very limited. I used a lot of piano when making the album, so I knew that I’d need a keyboard which offered decent weighted keys and good piano sounds. My Nord does that and much more. It’s definitely a grownup keyboard.

Ah, I misunderstood that completely then, that’s what twitter does to you! It’s not easy trying to put Alt-J (∆) into a genre, have you made one up or how would you describe your music?
We don’t like genres very much, so we shy away form defining ourselves. However other people are welcome to have a go! We have been described as folktronica, which we actually thought was pretty cool.

You mentioned in an interview that you had a sausage roll after a flight back from NYC, is that the best cure for a jetlag? Can you explain to us what a sausage roll is exactly?
I think the key to avoiding jetlag is definitely food. A sausage roll is basically sausage meat wrapped in puff pastry. It’s very greasy but delicious. They vary hugely in quality though, so watch out for that.

What do you have for breakfast, have you gotten into the whole porridge trend?
I get bored of food routine very easily, so I like to vary my breakfasts. Right now, my girlfriend and I are very into fried egg sandwiches, but that could soon change. As for the porridge trend, this must have passed me by.

Do you have a recipe you’d like to share with us? Maybe a soup?
This is a great soup – cheap, tasty and very filling. Sweat some chopped carrots in butter with some cumin seed, then cook in vegetable stock till they’re soft; liquidise, then add a bowl of rice cooked in salted water; reheat then stir in 2 egg yolks; season and serve topped with paprika and chopped parsley.
Trust me, it’s amazing.

So, when’s the album out?
May 28th!

∆ on Spotify.
altjband.com
twitter.com/alt_j


20 maj, 2012 Inga kommentarer Skrivet av:
Cloud Nothings, Obits & Tyred Eyes, Pustervik, 18:e maj.

Cloud Nothings, Obits & Tyred Eyes, Pustervik, 18:e maj.

18 maj, 2012 17:03 0 kommentarer

När jag kom till nya Pustervik vid nio-tiden visade sig garderoben vara där toaletterna var förut, mycket smartare layout runt baren där nere, sedan stiger man in genom en dörr vid trappan och jag antar att man kommer in under där sittplatserna till teatern var förut. Taket är vackert med små glänsande prylar, och det är fullt med folk som ser Tyred Eyes, ett gött göteborgsband som kör sin sista låt, hinner inte få mig nån uppfattning mer än att det är bra rock, tyvärr ser jag inte ett jota från längst bak, scenen är på tok för låg.

Bra turnétiming gjorde att även Obits kom förbi Pustervik denna röda torsdag, de frontades av Rick Froberg som tidigare spelat i band som Drive like Jehu (bästa bandnamnet!) och Hot Snakes. De spelar rak rock, ljuvligt att höra, men att inte se mer än ett huvud här och en gitarr över publikhavet där gör att man trevar iväg med ögonen, jag hade visst hamnat bakom en man klädd i turnétröjan för Europe 2010! Gött så. Vi är överens om att basisten är fantastisk och att bandet har ett bra driv.

Så var det dags för huvudakten, Cloud Nothings, första bandet i år att bli titulerade med Best New Music på Pitchfork. Det fick de med den fantastiska skivan Attack on Memory som allas vår favoritproducent Steve Albini (ni älskar väl också hans band Shellac?) hjälpt till att forma. Bandet startade när Dylan Baldi använde tristessen mellan college-lektioner till att göra musik, sedan blev bloggvärlden intresserad och en promoter sa till honom att låta håret växa och lägga ner plugget. Det verkar än så länge ha varit ett mycket lyckat val, det rullar på bra. Även ikväll sköter de sin uppgift ypperligt och spelar mest låtar från senaste skivan, mot slutet drar de ut Wasted Days än längre än de nio minuter den redan är. Med några öl innanför västen är det alldeles underbart bra, jag tycker de låter lite som At the Drive-In. Jag önskar alla röda dagar hade ett så här bra soundtrack.


18 maj, 2012 Inga kommentarer Skrivet av:
Röda stenar och månansikten, veckans tips 18-24:e maj.

Röda stenar och månansikten, veckans tips 18-24:e maj.

18 maj, 2012 11:51 0 kommentarer

Fredagen den 18:e maj: Hype Williams, Sönderbyggd & 9fc7, Röda Sten, kl 21.

Koloni invaderar Röda Sten och tar med sig ett gäng suggestiva musiker från England, Olle Huge och Michael Idehall som gör ”fysisk visualisering av ljud” och 9fc7 vars enda låt låter riktigt mysig.

Lördagen den 19:e maj: Festival Vasaparken / Loppis / Släppfest Avant Magasin.

De som har ockuperat Vasaparken har massa hippie-grejer för sig. Låter trevligt, man kan ju slinka förbi där en stund och sedan kanske loppisen på Skjul Fyra Sex och senare på kvällen har Avant magasin släppfest på samma ställe.

Söndagen den 20:e maj: Moonface med Sinai, Pustervik, kl 20.

Spencer Kruger har massvis med järn i elden, när han inte spelar med Wolf Parade spelar han i Sunset Rubdown, Moonface är ett annat projekt. På senaste skivan har kanadensarna slagit sina gitarrer ihop med finnarna Sinai.


18 maj, 2012 Inga kommentarer Skrivet av:
Library Tapes, Woodchucker & Gareth Dickson, St. Andrews Kyrka, 13:e maj.

Library Tapes, Woodchucker & Gareth Dickson, St. Andrews Kyrka, 13:e maj.

15 maj, 2012 18:20 0 kommentarer


Jag hade inte varit i kyrkan på länge när jag gick för att se Woodchucker + Gareth Dickson + Library Tapes i St. Andrews Kyrka. Den lilla engelska kyrkan är ett perfekt ställe för intima spelningar, gudomligt vacker och med fin akustik. Tyvärr kunde Woodchucker inte spela då hans ljudkort knäckte och av nån anledning slutade det med att huvudakten Library Tapes spelade innan Gareth Dickson. 

Library Tapes är David Wenngren. Han spelar minimal, spöklik piano över samplingar, främst knastriga ljud så som distad talk radio, men också stråkinstrument, orgel och melodica (tror jag). De förvrängda rösterna från radion passade perfekt med Eraserheads deformerade ansikte som projicerades i slowmotion i bakgrunden. Library Tapes ömtåliga musik matchade perfekt i den jättekalla kyrkan. Den stackars musikern fick blåsa på sina händer mellan låtarna för att hålla dem varma nog. Under hela konserten kämpade jag mot att somna. Inte för att var jag uttråkad men för att musiken (med hjälp av den låga temperaturen kanske) fick mig att vilja gå i ide. Det enda som hade gjort stämningen mer passande hade varit lite stearinljus. Ett fint avslut av helgen, helt enkelt.

Text: Éric Morrisette.


15 maj, 2012 Inga kommentarer Skrivet av:
Rårakor / Cloud Nothings.

Rårakor / Cloud Nothings.

14 maj, 2012 21:07 0 kommentarer

Jag skulle egentligen lagat nåt annat ikväll, men det sket sig med porslinet. Istället tänkte jag bilda er i hur man gör Dalarnas landskapsrätt — Rårakor. Rätt och slätt, jättelätt!

Själv gjorde jag denna rätt till lite 20-something-punk i form av Cloud Nothings. De spelar dessutom på Pustervik på torsdag. Pass på!


Typ ett kilo potatis.


Om du prompt inte vill göra dem vegetariska kan du krydda med några droppar av ditt eget blod.


Tillsätt fyra ägg och plåster.


2 msk mjöl.


1 tsk salt.


Stek 1 dl i taget.


Servera med bacon.


Rengör mobilen från allt fett när du instagrammat.


Ät med lingonsylt, Leni Riefenstahl och en ny Bilaga!


Efterrätt: lingonsylt ihopslungad med mjölk!

Följ llamalloyd på Instagram.


14 maj, 2012 Inga kommentarer Skrivet av:
The Magnetic Fields, Annedalskyrkan, 11:e maj.

The Magnetic Fields, Annedalskyrkan, 11:e maj.

13 maj, 2012 01:41 0 kommentarer


Är det verkligen att spela i en kyrka när det är gigantiska högtalare uppställda jämte scen? Jo, det verkar trots allt så. Allas vår Stephin Merritt står bakom ett notställ och ett instrument jag inte vet namnet på. Han ser gravallvarlig ut även om jag till slut inser att det är så han alltid är. Han och en av bandets två sångerskor, Claudia Gonson, försöker skapa mellansnack baserat på det faktum att de sjunger sånger om saker som att anlita en torped för att mörda någons flickvän framför en rosaupplyst jesus på korset. Jag har lite svårt för Merritts stenansikte, jag tror inte han ler en enda gång på hela spelningen trots att han skämtar om endera det ena, endera det andra. Det och det faktum att de inte har någon rytmsektion gör att jag blir ganska besviken på spelningen. För det mesta har de förvisso inte så mycket drum n’ bass, men i låtar som Your Girlfriend’s Face och Drive on, Driver blir det väldigt platt och det har faktiskt hänt att jag helt sonika slutat lyssna på band på grund av att de har en kass trummis (Elf Power). Så passa er! Men så länge ni har Merritts röst och hans stundtals fantastiska historier kommer ni ha mig kvar som lyssnare.


13 maj, 2012 Inga kommentarer Skrivet av:
Skola dig eller gå i kyrkan? Veckans tips 11-17:e maj.

Skola dig eller gå i kyrkan? Veckans tips 11-17:e maj.

11 maj, 2012 05:50 0 kommentarer

Fredagen den 11:e maj: The Magnetic Fields, Annedalskyrkan, kl 20.


Stephin Merritt och gänget har jag velat se i tio år. Även om nya skivan är rätt trist ska det bli kul att se dem i vår fina Annedalskyrka! Och som ni ser finns Calippo världen över, bara under olika Unilever-ägna namn. Det här är Stephin, bandets crooner, i Spanien häromdagen.

Fredagen den 11:e maj: Fredagsskolan, Yaki-Da, kl 20.

Har du ingen biljett till de magnetiska fälten skulle jag gå och lyssna på Leif Pagrotsky när han förklarar planekonomi och Glenn Hysén förklarar offside och försöka mig lära nåt. Tobias från Quizadillas håller i det hela. Var där i tid, det blir säkert smockat. Fb.

Lördagen den 12:e maj: Loppis, Trucken, dagtid.

Göteborgsvarvet verkar inte vara i vägen för möjligheten att ta dig till Trucken och kolla in deras loppis. Det känns som en mer relevant loppis än vanligt när det är medlemmar av stans finaste kulturförening som har bord med prylar.

Tisdagen den 15:e maj: Cykelåterbäringen, Chalmers, kl 12.

På torsdagar mellan 18 och 20 håller Cykelköket till i Majorna, på Djurgårdsgatan 41, in på gården, till vänster. Där kan man få hjälp att lära sig själv fixa sin cykel! Förra torsdagen hjälpte en av volontärerna, Dan-Eric, mig att plocka isär mitt cykelnav i molekyler och sen sätta ihop det igen. Det tog två timmar och vi trodde nästan inte vi skulle få ihop det. På tisdag har de en stor tillställning på Chalmers när de delar ut cyklar som samlats in i allmännyttans källare. Medlem kan man bli på plats. Kostar 50 pix. Cykelköket. Event.

Torsdagen den 17:e maj: Cloud Nothings + Obits, Pustervik, kl 20.

Gött gäng. Spelar punk typ. Har fått skäll och produktion av arbetsnarkomanen Steve Albini. FB.

I övrigt spelar Frida Hyvönen, vars nya skiva är löjligt tråkig. Nästan lika tråkig som Sophie Zelmani. Som också spelar på lördag. Bättre känns att köra på Göteborg Art Sounds om man vill gå ut på lördag.


11 maj, 2012 Inga kommentarer Skrivet av:
Dead finks don’t talk, they play guitar.

Dead finks don’t talk, they play guitar.

8 maj, 2012 11:17 0 kommentarer

Fink, Nefertiti, 6:e maj.

Intressen går i perioder. Ibland är det bara musik som gäller, men i söndags kändes politik viktigare. Istället för att peppa med Fink var det partiledardebatten i lurarna. Det kändes vilktigare. Men inte fan lärde jag mig nåt nytt av det vanliga käbblandet, det de säger är generellt sett rätt långt ifrån verkligheten. Jag bestämde mig för att fly än längre bort, jag hamnade i Nefertitis varma källare. Här spreds Rachel Sermannis vackra stämma ackompanjerad av en enkel gitarr. Det var dock inget som fick mig exalterad. Hon tipsar oss om att skriva upp oss på ett nyhetsbrev och att Nefs burgare är bra. Jag tar till mig det sistnämnda till nästa spelning.

Precis som när jag var här och såg Fatoumata Diawara för några veckor sedan har matborden fullkomligt tagit över stället, något huvudakten Fink reflekterar över när han äntrar scen; ”This is very cute, isn’t it? I can hear you eating.” Han börjar med en av hans bästa låtar, Biscuits for Breakfast, som han tillsammans med en äldre Bon Iver på bas och en capoeirakille på trummor skickligt klinkar fram. Det är jävligt tight och det var precis den sortens publik som uppskattar skickliga musiker som är där. Ni vet, killar i hästsvans och välansatt skägg. Jag känner mig trött redan i första låten, det händer nästan mer i publiken än på scen; en servitris distraherar musikerna med sitt ständiga ilande med kakor till gästerna, en tjej svimmar och ett helt bord vrålar till när Fink bestämmer sig för att spela Trouble’s What You’re In. Konserten är som en slät kopp kaffe. Behaglig, men alldaglig. Det lyfter dock lite med en annan låt om frukost, Blueberry Pancakes.

Till nästa frukost läser jag nog hellre inrikes-delen i tystnad.

PS. Jag skrev en annan text om samma spelning till Rockfoto, den hittar ni här.


8 maj, 2012 Inga kommentarer Skrivet av:
Veckans tips 4 – 10 maj.

Veckans tips 4 – 10 maj.

4 maj, 2012 05:54 0 kommentarer

6:e maj: Fink, Nefertiti, kl 20.

Fink skulle jag vilja kalla en singer-songwriter med beats. Vi ses väl där?

10:e maj: Göteborg Art Sounds, Folkuniversitetet, kl 18.

Göteborg Art Sounds bjuder på en del två. De börjar på torsdag med punkten i programmet som jag finner mest intressant; ett snack med Jacob Kimvall och Carolina Falkholt. Det blir alltså ett snack om gatukonst. De ångar på genom nästa helg också, men det kanske blir ett tips på nästa tipslista.


4 maj, 2012 Inga kommentarer Skrivet av:
Jonathan Johansson, Pustervik, 29:e april.

Jonathan Johansson, Pustervik, 29:e april.

1 maj, 2012 10:25 0 kommentarer

Förväntningarna var höga inför denna spelning. Det var min första på Pustervik, en lokal många kallat den bästa i Göteborg. Ända sedan jag flyttade hit har den varit stängd för renovering så jag var nyfiken inför dess nypremiär. Och Jonathan Johansson, då? Jo, jag har mer eller mindre börjat tillbe sångaren från Malmö. Precis efter jag kom till Sverige för sex månader sedan introducerade en isländsk vän mig till hans musik då hon trodde jag skulle gilla det. Hon hade ganska rätt då hans två senaste skivor ”En hand i himlen” och ”Klagomuren” förmodligen har varit det jag spelat mest i min iPod sedan dess. Han har blivit min näst bäste svensklärare (efter Ingmar Bergman, naturligtvis).

Min hängivenhet till hans musik är ironisk då Jonathan verkar vara mer känd för att vara öppet kristen än för hans musik. Och i sekulära Sverige gör det att folk hellre tar avstånd från honom helt och hållet än ger honom en chans. Trots det var Pustervik fullt, vilket betyder att om du gör riktigt bra, catchy electro-pop kommer folk komma även om de fnyser åt din tro. Publiken var respektfull, pratade inte under konserten och lyssnade i fullkomlig tystnad under mellansnacket. Det förvånade min svenska kamrat, folk brukar ju prata en hel del under konserter (pratet överröstade nästan det Dylan-doftande förbandet, Jonas Alaska), dessutom tenderar folk att vara ganska långa dessutom. Jag känner för er, kort folk.

Tillbaka till konserten. Jonathan Johansson och hans band spelade framför vita tygstycken på vilka det projicerades loopade filmer av trä, vatten, rök och hus. De svart-vita bilderna gav en vacker kontrast mot de helsvarta väggarna. Trots en dålig ljudmix (Jonathans gitarr var ibland så låg att man knappt hörde den) och att sångarens stämband inte var på topp (vilket han dock bad om ursäkt för) var musiken mer än njutbar. Publiken verkade hypnotiserad av musiken, men vaknade till mellan låtarna och applåderade kraftigt. Allt som allt var det en bra konsert, trots det faktum att mina förväntningar var skyhöga och svåra att leva upp till. Det verkar bara finnas en destination för Jonathan: upp. Jag pratar inte om himlen, utan snarare om listor. Det känns märkligt för mig att Jonathan Johansson som är en så stark sångskrivare och har en så estetisk image, inte kommer att bli större utanför Skandinavien. Det som skiljer honom från andra svenska artister som slår bra utomlands nu är det faktum att han sjunger på svenska. Personligen gör det honom mer intressant för mig och att sjunga på isländska fungerade ju rätt bra för Sigur Rós, eller hur? Så snart är det kanske inte bara jag utan snart kommer hela världen dyrka ditt namn, Jonathan.

Èric Morrisette


1 maj, 2012 Inga kommentarer Skrivet av:

Ni har väl inte missat årets bästa tv-serie, Girls?