I år jobbar jag med att hjälpa personer som vill börja cykla till jobbet, men av olika skäl inte tagit steget att bli cykelpendlare.
Jag kallar projektet Cykelkompisar och har helt snott det från London Cycle Buddies, men till skillnad från London-gänget kommer jag fokusera på de som vill cykla till jobbet!
Förutom mig själv finns det ett gäng volontärer som nya cyklister kan cykla med! Du kan läsa mer om projektet här. Maila mig om ni är intresserade av att vara volontär eller att få en cykelkompis som cyklar med dig till jobbet några gånger! Denna gången cyklade jag med Emma!
Emma kommer från en liten ort utanför Borås där det bara fanns en rondell och där alla barn cyklade på trottoarerna. Av miljö- och tidsskäl vill hon cykla i stan, men är rädd för sista biten vid jobbet.
Vi ses utanför Emmas hem i Gamlestan och pratar om att det är för jävligt att Balder höjt lokalhyran för cykelreparatören på Artillerigatan så rejält han har fått lägga ner. Innan han lade ner hade han en lång lista på människor och vilka cyklar de sökte efter som han sedan ringde upp när han fick in nåt som passar. För Emma är det viktigt med en mindre cykel så hon har genom hans fantastiska service fått tag på en lite mindre röd Skeppshult, jag skulle gissa på 26-tums hjul.
Hon berättar att hon brukar ha en trälåda på pakethållaren som hon lägger ryggsäcken i, men den har hon glömt idag och det blev väl tungt att ha den i cykelkorgen fram så jag tar den. Vi cyklar ner till korsningen Nylösegatan/Gamlestadsvägen och jag säger att om hon vågar kan hon slippa många trafikljus genom att cykla igenom rondellen och fortsätta utefter Gamlestadsvägen, men det är inte på kartan att cykla bland bilarna på det viset. Istället tipsar jag om att leda cykeln över övergångsstället som ligger hundra meter söderut på Gamlestadsvägen, allt för att slippa de två trafikljusen och de, vad är det, typ fem körbanorna vid Slakthusgatan/Gamlestadsvägen?
Vi tar i alla fall vägen över de fem körbanorna nu och Emma, som inte har nåt körkort, undrar när vi korsar den sista körbanan om när cyklister och bilister ska lämna företräde för varandra. Jag visar henne ”hajtänderna” och förklarar att de betyder att bilister ska lämna företräde gentemot de andra bilisterna, men då det inte är några hajtänder innan övergångsstället/cykelbanan ska cyklister lämna företräde, men att i praktiken är det bäst att söka ögonkontakt med bilisten och se om hen släpper fram en.
Vi cyklar vidare utefter Slakthusgatan och vid påfarten till E45 norrut visar jag att här ska bilister lämna företräde till cyklister i och med hajtänderna, men att det i praktiken är högst oklart om de kommer stanna då de har bra med fart från raksträckan på Slakthusgatan.
Vi cyklar under viadukten under E45 och i korsningen med Marieholmsgatan undrar Emma, vad den blinkande cykelskylten betyder. Jag förklarar att skylten är en varning för bilister att även cyklister har grönt samtidigt. Skylten är oerhört viktig då det är när både motortrafik och cykeltrafik har grönt samtidigt som en högersvängande – oftast lastbil eller buss – kör över en cyklist. Det här är det absolut viktigaste en cyklist behöver veta: att det är i detta läge extremt farligt att vara en oskyddad trafikant. Det här är vanligaste sättet att dö på som cyklist och jag berättar att killen som dog i korsningen Waterloogatan/Slakthusgatan en bit bort blev överkörd av en lastbilschaufför som inte ens märkte att han körde över cyklisten.
Så än en gång; det viktigaste du kan göra som cyklist är att kolla över axeln så att det inte kommer nån motortrafikant när du och motortrafiken har grönt samtidigt!
Vi cyklar vidare och jag berättar att jag felanmält gång- och cykelbanan Trafikverket byggt över Marieholmstunneln då den inte är separerad mellan trafikslagen. Den är dock bred och det är i dagsläget väldigt lite gående på den, men i framtiden kanske det är fler som går här och skapar onödiga konflikter.
Vi pratar om att det borde byggas ett cykelkök här där det är så många som cyklar, varför inte i det gamla Sibylla-gatuköket precis över Marieholmstunneln. Emma var nämligen med och startade föreningen Kollaborativ Ekonomi Sverige, som jag numera är ordförande för. Det främsta vi gör där är att lyfta fram initiativ som cykelkök på en karta, Smartakartan.se Ett cykelkök är förresten en öppen gör-det-själv-verkstad dit du kan gå där en volontär visar dig hur du själv fixar din cykel. Idag finns ett gäng cykelkök i Göteborg, men den största har fått lägga ner när Kommersen revs för att göra en park…
Vi cyklar vidare och vid Gullbergs kaj pratar Emma om hur härligt det är att börja dagen med att se solen gå upp över älven från sin extra mjuka cykelsadel. Hennes partner cyklar istället vägen genom Partihallarna in till stan, men Emmas kollega har visat denna lilla omväg som är så mycket behagligare att cykla. Färden fortsätter och vi passerar Holmen, under Hisingsbron och när vi rundar Lilla Bommen säger Emma att här blir hon ofta stressad av att alla cyklar så fort när de är sena till jobbet. Jag poängterar att när hon svänger vänster i denna korsning på vägen hem är det väldigt viktigt att visa tecken just eftersom de flesta ska till eller från Hisingsbron här.
Vi cyklar förbi Operan och Emma påtalar att det är trångt i partiet i höjd med Maritiman och jag svarar att de kan ju bara ta bort den här metern gatsten som är där till ingen nytta varpå Emma skojar att jag inte ska ge henne mer saker hon kommer störa sig på och vilja ändra i sin stad.
Vi stannar till utanför Kasinot. Och pratar om den sista biten av färden, den del som gör att hon inte väljer att cykla till jobbet: Residensbron-Södra Hamngatan-Lilla Torget-Ekelundsgatan. Här har hon cyklat med sin kollega tidigare, men tyckte det var obehagligt och stressigt med att köra i körbanan och med spårvagnen.
Jag visar henne istället en omväg som är betydligt säkrare: korsa Stora Badhusgatan till Norra Hamngatan-Kämpebron-Lilla Torget-Ekelundsgatan. Även här är det trångt i början där Trafikverket har gett väldigt lite utrymme till cyklister åt båda håll samt gott om fotgängare (eller om det blir Trafikkontoret, jag är lite osäker på hur det blir när statliga Trafikverket bygger Västlänken på gator som kommunala Trafikkontoret normalt har hand om). På Norra Hamngatan är det gott om plats, men tyvärr gatuparkering istället för separerad cykelbana, på Kämpebron förklarar jag för Emma att det är en cykelfartsgata vilket innebär att hon ska cykla i den asfalterade mitten (här behövs en cykelikon kan jag tycka). Efter Kämpebron korsar vi spårvagnsspåren och påpekar att den breda stenlagda delen bredvid gatstenen är en trottoar – här är det meningen att cyklister ska cykla på gatstenen, men det gör få i praktiken.
Vi cyklar upp på Ekelundsgatan till Demokrati- och medborgarservice där jag låter Emma visa mig hur hon låser sin cykel. Hon är ett riktigt proffs med vajer som hon brukar låsa fast bakhjulet med. Jag visar henne hur hon kan ”förlänga” vajern genom att använda öglan och på det viset säkra framhjul, ram och bakhjul med ett hänglås hon har med sig. Till på det har hon ett Abus Granit bygellås som hon fäster i ramen och det fasta cykelstället. Det ska mycket till att en cykeltjuv dagtid ska ta sig tid att vinkelslipa två lås för att få tag i en gammal 90-talshoj. Hon bör få ha den i fred, men hon berättar att de har ett cykelrum, men hon vet inte hur hon kommer in där. Det är kanske bättre, kanske inte då det dagtid kan vara bättre att stå på en plats där en cykeltjuv inte ostört kan köra sin vinkelslip om han lyckas få tillgång till cykelrummet.
Vi cyklar nerför Ekelundsgatan igen och väntar på att spårvagnarna ska passera på Södra Hamngatan och jag passar på att fota Emma när hon väntar där – samtidigt som flera cyklister passerar på trottoaren då de inte vill dela plats med spårvagnen. Vi cyklar vidare på Södra Hamngatan ”hemåt”, alltså mot Gamlestan. Denna sidan av körbanan är ok, det är blandat med bilister fram till Stora Badhusgatan, just när vi cyklar slipper vi bilister helt.
Vi cyklar tillbaka till platsen vid Kasinot där vi stannade till tidigare och cyklar sedan tillbaka så som Emma tidigare cyklat med sin kollega, alltså i körbanan på Stora Badhusgatan. Vi hamnar mellan en vit SUV och en urkesförare (en yrkeschaufför som är urk) i en färdtjänstbil som båda också ska svänga vänster in på Södra Hamngatan. Spårvagnen passerar, SUVen svänger vänster och vi är stressade av färdtjänstchauffören och den mötande trafiken, men cyklar efter. Urkeschauffören bränner iväg nära förbi oss medan vi försöker cykla på den lilla biten asfalt mellan spårvägen och trottoarkanten.
Strax går det att cykla upp på den sjukt breda trottoaren vilket jag väljer att göra och tar kortet ovan där Emma cyklar framför spårvagnen som nu dykt upp. Hon stressar fram till Lilla Torget och jag cyklar ikapp och berättar att det var cykelförbud på den här helt vansinniga sträckan tidigare, men att jag antar att förbudet togs bort när Stenpiren byggdes och Södra Hamngatan blev den naturliga gatan att välja om man cyklar till/från färjan.
Det är en barockt bred trottoar och framför allt en jättelång lastzon och typ tre 30-minuters parkeringar på denna gata. Jag vet inte hur ofta residenset behöver få leveranser här, men jag vet att färjan trafikeras flitigt de flesta av dygnets timmar med gott om cyklister som gärna hade kunnat cykla säkert här: bygg cykelbana! Vi konstaterar att hon ska undvika denna livsfarliga sträcka och cykla runt via Kämpebron och glida hem utefter älven.
Några dagar senare får jag ett sms:
Vill du också ha en cykelguide till jobbet?
Ännu mer åsikter om att vi behöver separera. Jag tolkar den större siffran mellan bilister och cyklister än i andra stora städer att vi har ”cykelfartsgator” där man cyklar i mitten av körbanan.
Jag tänker bara Göteborgsposten när jag ser den här och hur de drevar mot varenda liten parkering man försöker göra om.
