För nåt år sedan spelade Beck in hela Velvet Undergrounds ”bananskiva” med bl a Radioheads producent Nigel Godrich. Det blev oerhört ojämnt. När jag fick nys om att Ebbot och Magnus Carlson med band skulle köra både bananskivan och som Carlson så fint namngav den andra självbetitlade Velvet-skivan: ”soffskivan”. Det kanske skulle vara nåt. Jag mailade en polare som blev löjligt pepp och klargjorde att det var skönt att de inte skulle spela så sent. När bandet ställer sig på scen är klockan knappt åtta och de klargör att de inte får spela längre än till tio så de hinner inte med så mycket mellansnack. Vi sätter oss på varsin pinnstol på andra våningen som de gubbar vi blivit. Snart kommer dock en vakt och slänger ner oss till pöbeln, de hade väl inte sålt tillräckligt med biljetter för att ha öppet även övervåningen. Bandet börjar med soffskivan, men de lyckas tyvärr inte komma upp i den gåshud som titt som tätt brukar dyka upp när man spisar originalet. Ebbot och Magnus turas om att sköta sång och tamburin framför Gunnar Frink och Tommy Sahlin på varsin manglande gitarr, Sara Edvardson Ehrnborg på stabil bas och en uttryckslös, men säker Johan Håkansson bakom trummorna. Vi ser några kamrater som står ”längst bak i moshpiten” där det sägs vara gott om plats. Vi rubbar oss inte ur fläcken: vi ser ju perfekt där vi står. Roligast är det när Ebbot påar ”världens häftigaste låt” I’m Waiting For The Man och drar en anekdot om när Gunnar Lagerman, Hultsfreds ständige artistbokare, väntade på en man i NYC och gjorde ett blixtsnabbt byte av en 100-dollarsedel och en påse gött. Det goa visade sig vara fiskmat.. All in all är spelningen lite trött, och det är just i de lite tröttare, mer psykadeliska låtarna som det blir bäst och det blir tamigfan lite gåshud på Venus in Furs.
Även gubbar får visst gåshud.