Publicerad den Lämna en kommentar

#bestllama12

Illustration: Kimiaki Yaegashi — Alpizzaca. @okimi www.okimi.com.

Ikväll sker årets musikhändelse, nej inte P3 Guld, rockcirkeln har ju årsmöte! Det innebär att jag och ett dussin karlar i 60-årsåldern redogör vilka skivor vi gillade bäst 2012. Dessutom ska vi göra varsin lista över Beatles och Rolling Stones fem bästa låtar. Här kommer mina listor över 2012.

ÅRETS BÄSTA SKIVOR:

1. Alt-J: An Awesome Wave.

Alt-J, eller ∆, som de egentligen heter hänförde mig fullkomligt med dubbelsingeln Matilda/Fitzpleasure och jag ”tjejlyssnade” på allt jag kunde hitta och när albumet väl kom var jag först lite besviken att där inte var så mycket nytt, jag hade hört versioner av det mesta. Nackdelen med att nörda ner sig för mycket, helt enkelt. Efter ett tag och lite tid ifrån skivan fick jag dock lite bättre förhållande till den och förälskade mig även i alla små interludes. Mer sånt! Vi gjorde en intervju med Gus här.

2. Dirty Projectors: Swing Lo Magellan

David Longstreth och hans Dirty Projectors har tidigare inte lyckats fånga mig helt, men i med Swing Lo hamnade jag helt i deras makt.

3. Grimes: Genesis

Grimes (Claire Boucher) släppte tidigt på året skivan Genesis och det blev min mars-platta. Live på Primavera var hon sådär, men det blev ändå en skitkul upplevelse då vår skribent Éric hade med sig en stor röd flagga som symboliserade studentprotesterna i Montréal. Grimes brorsa tog upp den på scen och det var en härlig spelning. Plattan är fortsatt fantastisk och jag ser fram emot ny musik, vilket det verkar som hon grejar med just nu, när hon inte twittrar. Vi pratade om potatis här.

4. The xx: Coexist

Det tog lite längre tid innan även andra skivan med The xx satte sig och numera har det blivit helt ok live, dessutom! Trevligt!

5. Spiritualized: Sweet Heart Sweet Light

Jason Pierce och Spiritualizeds gospelnoise är nåt av det bästa jag vet och spelningen på Primavera är högt upp på årets lista (ok, en sådan har jag faktiskt inte gjort).

6. Lambchop: Mr. M

Kurt Wagner. Jag älskar dig och du älskar din förlorade vän.

7. Cat Power: Sun

Chan Marshall. Jag älskar även dig, även om jag förväntade mig än mer av den här skivan.

8. Bahamas: Barchords

En kanadensare som sövt mig många gånger detta år är Afie Jurvanen. Snart kommer han dessutom till Sverige, dock ej Göteborg. :(

9. The Wave Pictures: Long Black Cars

Textmästarna.

10. Andrew Bird: Break it yourself

Fiolmästaren.

Andra bra skivor som är värda att nämnas:

Beach House: Bloom, M. Ward: A Wasteland Companion, Alabama Shakes: Boys & Girls, Chromatics: Kill for Love, Best Coast: The Only Place, Bobby Womack: The Bravest Man in the Universe, Cloud Nothings: Attack on Memory, Dan Deacon: America, Divine Fits: A Thing Called Divine Fits, Four Tet: Pink, Islands: A Sleep and a Forgetting, Tennis: Young and Old, Liars: WIXIW, Lower Dens: Nootropics, Menomena: Moms, Neneh Cherry & The Thing: The Cherry Thing, Purity Ring: Shrines, Sea Wolf: Old World Romance, Sleigh Bells: Reign of Terror, The Tallest Man of Earth: There’s No Leaving Now, Tame Impala: Lonerism, Thåström: Beväpna dig med vingar, Tindersticks: The Something Rain, Ty Segall: Twins

ÅRETS BÄSTA LÅTAR:

1. Bat for Lashes: Laura

Jag föll för Natasha Khan för några år sedan, men sedan tröttnade jag på nåt vis, men på Hultsfred återfick hon mitt förtroende och så går hon och gör årets bästa låt. Inte illa!

2. Rhye: The Fall

Den här låten är så hejdlöst vacker. Open var inte dum den heller (jag älskade när han sjöng den för sin tjej). Albumet som snart släpps var jag dock lite besviken på.

3. Alt-J: Breezeblocks

Alt-J gjorde en hel drös skitbra låtar, men det här är min favorit.

4. Dirty Projectors: Swing Lo Magellan

Snyggaste låten, inte smartaste, men mest direkt och som går rätt in i mig varje gång.

5. FIDLAR: Cheap Beer

”I DRINK CHEAP BEER, SO WHAT?, FUCK YOU!”, är årets bästa refräng. Kul video som alltid från dem. Om du undrar vad de gillar för billig öl så läs den kortaste intervjun jag gjort.

BÄSTA NYA ARTIST:

Alt-J.

MEST UNDERSKATTADE PLATTAN:

Islands: A Sleep and a Forgetting.

MEST ÖVERSKATTADE SKIVAN:

Frank Ocean: Channel Orange.

STÖRSTA BESVIKELSEN:

Jens Lekman: I know what love isn’t.

BÄSTA LIVE-AKT:

Spiritualized.

ROLIGASTE ARTISTEN PÅ TWITTER:

Dan Deacon (@ebaynetflix)

Publicerad den

Andrew Bird, Pustervik, 20:e november 2012


När jag hörde Andrew Bird för många år sedan avfärdade jag honom som en sämre kopia av Owen Pallett (som då gick under namnet Final Fantasy) då de båda spelar fiol som de sedermera samplar för att skapa olika lager av en låt. I år kom Andrew Birds sjätte studioalbum Break It Yourself och jag föll handlöst. I en ladugård hade han jammat ihop en skiva som tog död på mina fördomar, och med denna ljuva skiva i lurarna steg jag in på ett halvfullt Pustervik strax innan kvällens support, Tift Merritt, skulle gå på. Jag hade hört gott om henne från gubbarna i Rockcirkeln så jag hoppades på att få se nån av dem där. Icke, men dock flera andra trevliga konsertbesökare. DJ:n spelar straight country och snart går Tift på. På scen har hon hjälp av en finklädd herre, Eric Heywood på slide guitar/akustisk gitarr. Själv har hon en akustisk gitarr även hon och framför allt har hon en fantastisk röst. Det är vackert, det är skickligt, men det är ack så tråkigt. Från min plats i baren var det mycket märkbart att jag inte var ensam om att tröttna, ljudnivån ökade markant efter att vi svennar hade gått från artiga till uttråkade.

Andrew kommer upp själv på scen varpå scenens enda scenografi, en ”dubbel-trattgrammofon” börjar snurra bakom en liten leksaksapa som håller ställningarna. Andrew samplar sig själv och bygger vant och skickligt upp Hole in the Ocean Floor. En kamrat påpekar att det ser så lätt ut, visst gör det. Därefter får Andrew sällskap på scen av sitt band med vanlig rocksättning, med skillnaden att trummisen är placerad åt vänster och basisten i bakgrunden, och ärligt talat, är inte trummisen roligare att titta på än basisten? Det är ju rätt ovanligt att någon spelar bas som Flea, utan de håller mest den viktiga takten och håller sig i bakgrunden. Tift berättade tidigare att hon var jetlaggad och jag hade en teori om att det var fallet även för resten av bandet, sånär Andrew, men de har tydligen turnerat i Europa ett bra tag, så det sprack. Men den energi bandet legat av med har sugits upp av Andrew själv då han kastar sig fram och tillbaka och för ett härligt liv.

Andrew byter fiolen mot en elgitarr och klinkar lite på en xylofon. Till det briljerar han med sin vissling. En underbar multiinstrumentalist alltså. Merparten av låtarna är från Break It Yourself, men tydligen har han redan hunnit ut med ännu en skiva (!), Hands of Glory, och givetvis blir det ett gäng låtar även därifrån. Min kamrat, Andrews fangirl, som till och med översatt nån av hans äldre låtar, saknar sina favoriter och är besviken.

Efter runt 45 minuter tar basisten fram en ståbas, gitarristen en akustisk variant och de samlas tillsammans med Andrew och hans fiol framme vid scenkanten som en liten trio framför en mick, trummisen vispar igång ”Give it Away” och jag får lite Oh Brother, where art thou?-vibbar. Oerhört vackert.

Publiken blir helt galen när de går av och Andrew välkomnar tillbaka Tift och de kör Townes van Zandts If I Needed You och jag har nästan tröttnat när de har hållt på i en och en halv timme, men när han larmar nästan lika bra som Warren Ellis (Dirty Three) i Fake Palindromes har han mitt intresse igen. Och det intresset kommer han ha även nästa gång han stiger upp på Pusterviks scen.

Publicerad den

Tips, V.46 och halva 47, 12-21 november.


Vi har bestämt oss att flytta tipsen till fredagar igen, det är ju trots allt då man vill veta vad som händer i helgen, right? Således blir detta tips för elva dagar framöver, och vilka elva dagar! SJUKT mycket bra band som kommer förbi Götet denna period, så se fan inte till att bli sjuk och sängliggande. Mössa på!

Tisdagen den 13:e november: Animal Collective, Pustervik, kl 19.

Första gången jag hörde Animal Collective var 2004 när Four Tet hade valt sina favoritakter för en helt fantastisk kväll i Brixton. Några av de andra akterna var Caribou (då under namnet Manitoba), Papa M och Explosions in the Sky. Som jag minns det hade Djurkollektivet två stockar som de höll takten med genom att dunka dem i scengolvet. Sedan dess har jag sett dem ett antal gånger och brukar tycka att de är så otroligt mycket diskant när de kör live. Vi får se vad ljudteknikerna säger om det på tisdag, men öronproppar är nog en god idé.

Torsdagen den 15:e november: Father John Misty, Pustervik, kl 19.

Father John Misty är namnet Josh Tillman har tagit till sig och gjort sitt. Han sjunger på nån låt om att han varken gillar Josh eller John, frågan är vad han kommer välja härnäst. Han var tidigare trummis i Fleet Foxes, men slutade där för nåt år sedan för att köra allena.

Fredagen den 16:e november: Maskinen, Trädgårn, kl 20.

Långt innan Frej och Afasi bildade Maskinen var Frej en kul kuf på Skunk, jag kommer till exempel ihåg att hans sida bestod av den här bilden. Han var som ett jävla brandlarm när jag träffade honom på Roskilde, hög som ett hus slängde han sig in i folks tält. Helt galen snubbe. Undra hur han är live nu för tiden?

Lördagen den 17:e november: Mark Kozelek, Nefertiti, kl 19.

Hur ofta är Red House Painters gamle frontman här i stan egentligen? Det känns som han pendlar, det är alltid jävligt bra, men glöm att kunna instagramma honom, han hatar verkligen allt som har med mobiltelefoner att göra på sina spelningar, något jag kan respektera när man spelar ytterst lågmäld gitarrmusik.

Lördagen den 17:e november: Sidi Touré & José González med Skull Defekts, Storan, kl 19.30

Det senaste har jag sett José på varenda spelning jag gått på nästan. Han är ute i svängen en hel del och nu är det dags att presentera lite nya låtar. Så väljer du bort föregående gitarristen kanske du vill se Götets egna? Han kommer som sagt köra lite nytt, dels ensam och dels med finfina Skull Defekts, vilket borde bli ganska långt ifrån hans annars väldigt avskalade musik. Sedan har han valt att ta hit Sidi Touré, som jag ärligt talat inte har koll på, men musik från Mali brukar vara finfin.

Tisdagen den 20:e november: Andrew Bird + Tift Merrit, Pustervik, kl 19.

Tidigare har jag egentligen aldrig fallit för Andrew Bird, han har känts som en sämre variant av Final Fantasy (som numera går under sitt riktiga namn Owen Pallett), men jag har fallit fullkomligt handlöst för senaste skivan Break It Yourself. Dessutom har jag hört mycket gott om förbandet, gubbarna i Rockcirkeln har vurmat om henne och ska gå för hennes skull. Andrew ser de mest som utfyllnad. Jag, som är deras i särklass yngsta medlem, ser det tvärtom.

Onsdagen den 21:e november: Destroyer, Pustervik, kl 19.

Destroyer tycker jag är mysig, men jag brukar tröttna ganska snart. Ändock, vad fan gör man annars en måndagkväll?

Torsdagen den 22:e november: El Perro Del Mar, Nefertiti, kl 19.

Havets hund!