När jag kom till nya Pustervik vid nio-tiden visade sig garderoben vara där toaletterna var förut, mycket smartare layout runt baren där nere, sedan stiger man in genom en dörr vid trappan och jag antar att man kommer in under där sittplatserna till teatern var förut. Taket är vackert med små glänsande prylar, och det är fullt med folk som ser Tyred Eyes, ett gött göteborgsband som kör sin sista låt, hinner inte få mig nån uppfattning mer än att det är bra rock, tyvärr ser jag inte ett jota från längst bak, scenen är på tok för låg.
Bra turnétiming gjorde att även Obits kom förbi Pustervik denna röda torsdag, de frontades av Rick Froberg som tidigare spelat i band som Drive like Jehu (bästa bandnamnet!) och Hot Snakes. De spelar rak rock, ljuvligt att höra, men att inte se mer än ett huvud här och en gitarr över publikhavet där gör att man trevar iväg med ögonen, jag hade visst hamnat bakom en man klädd i turnétröjan för Europe 2010! Gött så. Vi är överens om att basisten är fantastisk och att bandet har ett bra driv.
Så var det dags för huvudakten, Cloud Nothings, första bandet i år att bli titulerade med Best New Music på Pitchfork. Det fick de med den fantastiska skivan Attack on Memory som allas vår favoritproducent Steve Albini (ni älskar väl också hans band Shellac?) hjälpt till att forma. Bandet startade när Dylan Baldi använde tristessen mellan college-lektioner till att göra musik, sedan blev bloggvärlden intresserad och en promoter sa till honom att låta håret växa och lägga ner plugget. Det verkar än så länge ha varit ett mycket lyckat val, det rullar på bra. Även ikväll sköter de sin uppgift ypperligt och spelar mest låtar från senaste skivan, mot slutet drar de ut Wasted Days än längre än de nio minuter den redan är. Med några öl innanför västen är det alldeles underbart bra, jag tycker de låter lite som At the Drive-In. Jag önskar alla röda dagar hade ett så här bra soundtrack.