Publicerad den Lämna en kommentar

Första halvårsrapporten 2013!


Trogna läsare vet ju att jag brukar göra kvartalsrapporter, men tyvärr blev var det ett tag sedan så denna gång blir det halvårsrapport! Fatta hur hungrig jag är nu när den är klar! ^_^ Många av låtarna finns på Spotify i den här listan.

A Camp — I Can Buy You

Den här gamla goingen är inte dum alls.

Atoms for Peace — Before your very eyes & Ingenue

Thom Yorkes nya ”supergrupp” med Nigel Godrich och Flea från Red Hot Chili Peppers har gjort en finfin skiva och var en av artisterna jag hade med på mitt blandband med de akter jag vill se på Way Out West som jag gav till Luger i våras.

Babian — Ta det till domstol

Babians platta Heja dom som vinner kom i slutet av 2012, och cementerade Tobias Allvin som Sveriges bästa och roligaste textförfattare. De är däremot rätt sega på att svara på matfrågor…

Baths — Worsening, Miasma Sky, Ironworks & Ossuary

Will är min favoritbög, så enkelt är det. ”First boyfriend, you live in my house and we share a toilet seat and I’m not the least bit drawn to your heat [..] Scared of how little I care” sjunger han på Incompatible tillsammans med sin mycket speciella knastriga musik. Skivan Obsidian är nästan lika bra som fantastiska Cerulean.

Beck — Corrina, Corrina, Everybody’s gotta learn sometimes, Leopard-Skin Pill-Box hat & Stormbringer

Jag är sjukt pepp på att jag äntligen ska få se Beck i helgen. Senast släppte han ju ett nothäfte (!), Song Reader, och jag ska ärligt säga att jag inte lyssnat in mig så mycket på de olika artister som spelat in dessa låtar. Portland Cello Projects version är väl den jag lyssnat lite grann på, mest för att Jolie Holland sjöng på ett par stycken.

The Black Angels — Evil Things

The Black Angels senaste, Indigo Meadow, fortsätter i samma stil som de tidigare plattorna fört, ett mörkt psykadeliskt driv som knockar de flesta. Varför ändra på ett vinnande koncept?, tänker jag.

Bob Dylan — Saved & What Can I Do For You?

I vintras avslutade jag ett halvår tillsammans med en av världens bästa tv-serier, The West Wing. Ett avsnitt avslutades med titelspåret på en av Dylans gospelplattor, Saved. Bra skit.

Bob Marley & The Wailers — Version of Cup

En go gammal baktakt!

Cat Power — Bully (live on Jools Holland)

Boy, you’re a bully! Jag ser verkligen fram emot att se Cat Power igen på Way out west. Den här nya låten spelade hon på klassiska Later…. with Jools Holland.

Cayucas — High School Lover

Jag gillade verkligen drivet i den här singeln, men resten av skivan samt deras spelning på Primavera var tråkiga som fan. Funkade dock bättre på parkspelningen de gjorde, det här är så solsken det kan bli.

Cheap Time — Kill the Light

Härliga Adult Swim gjorde en gratis samlingsplatta där jag upptäckte den här goa garagestänkaren.

CHVRCHES — Recover

Det är nog dags att fråga om matintervju med de här fina britterna igen nu när P3 spelar sönder dem.

CocoRosie — Gravediggress

Det är fan dags att lyssna mer på senaste CocoRosie-skivan, jawohl!

Cold Specks — Winter Solstice & Blank Maps

Egentligen borde hela skivan I Predict a Graceful Expulsion från förra året vara med här. Helt klart förra årets miss, denna platta platsar helt klart på top 10 år 2012. Hon har själv kallat sin musik doom soul. Upptäck genast om du inte gjort det och håll tummarna för att hon kör en europaturné snart.

Daft Punk — Giorgio by Moroder, Contact & Get Lucky

Bättre albumrelease kan en inte göra år 2013 och visst har skivan några bra spår. Dessa är mina favoriter.

Dan Friel — Scavengers & Thumper

Inte varje dag jag gillar det här, men ibland är det fantastiskt.

Daughter — Youth, Tomorrow & Human

Daughter gjorde några fantastiska EPs förra året och till slut kom albumet If You Leave och de har skrivit årets textrad: And if you’re in love, then you are the lucky one, ’cause most of us are bitter over someone.

David Bowie — The Stars (Are Out Tonight) & Where Are We Now?

Jag har ärligt talat inte lyssnat så jävla mycket på The Next Day, men singlarna satt som ett smäck!

Elephant Stone — The Sea of your mind

Go psykadelika. Döpta efter en Stone Roses-låt dessutom?

Ellen McIlwaine — Higher Ground & Crawling King Snake

Ellens version av Stevie Wonders Higher Ground hade David Holmes med på en mix-platta en gång och den har nog spelats fler gånger än originalet hos mig.

Foals — My Number

Foals senaste skiva Holy Fire är värd fler lyssningar och det ska vi ta itu med strax, haha.

Foxygen — Teenage Alien Blues, No Destruction, On Blue Mountain, San Francisco, Shuggie & Oh Yeah

Jag föll handlöst för Foxygens senaste skiva. Ryktet säger att skivbolaget fick dem att göra massa extragrejer när de var i Europa i våras såsom Take Away Shows etc. Av den anledningen ställde de tyvärr in på Primavera och Way Out West och nu har de istället valt att turnera i USA…

Fuck Buttons — Brainfreeze & The Red Wing

Jag tror allt det gömmer sig fler fyror på Slow Focus, Fuck Buttons första skiva sedan 2009. En av de starkaste minnen jag har från alla år på Primavera var när jag, efter deras spelning 2008, åkte hem till min polare Frans och krämade på Bright Tomorrow högt som fan, givetvis till hans förtret då klockan väl var fem på morgonen…

George Harrison — Deep Blue

Ett finfint bonusspår från Living in the Material World.

Haim — Better Off

Way Out West har lagt Haim i parken! Värt! Då kommer ingen missa dessa underbara damer. Det enda vi nu vill ha är ett album, ok?

Honey is Cool — Gran Canaria, If I Go & For the Sun

Kommer ni ihåg när Karin Dreijer sjöng Soundtrack of Our Lives-covers till Håkans trummor?

I Am Kloot — Shoeless

För sådär tolv år sedan eller när det nu var I Am Kloots första platta kom, köpte jag en för liten t-shirt med bandnamnet i stora bokstäver och sprang omkring på Hultsfred och sa att det var jag som var Kloot. När de skulle spela på dansbanan var det en ung tjej som tyckte att jag inte förtjänade att stå så långt fram då jag ännu inte köpt deras skiva. Det gjorde jag så småningom av Gunnar som hade CD-arkivet i Uddevalla. Åh, vilka fina tider det var när jag jobbade natt och ringde honom i Simpsons-reklampaus 17.40 och frågade om jag kunde komma förbi efter stängning och köpa nån skiva av honom. Jag kommer starkast ihåg en sommardag när han för en gångs skull sa ”Nej, prick 18 så åker jag till Lindesnäs och badar!”. Jag mötte honom där och köpte Beatles vita. Fint så.

The Jesus and Mary Chain — Just Like Honey

Deras i särklass bästa låt.

Jim James — Of the Mother Again

My Morning Jacket-frontmannens soloskiva är inte alls dum. Tänk att få se honom och Cold Specks som öppningsakt, som alla lyckliga amerikaner kan göra för tillfället!

Kaja Gunnufsen — Au

Kaja har jag skrivit om förut, och pratade även lite norsk mat med henne.

King Khan & The Shrines — Take a Trip, Bite My Tongue, Got The Itch, Land of the Freak & Welfare Bread

King Khan spelar på Summerfest på tisdag, missa för allt i världen inte det. Han och sina skrin spelar en underbar soulig garage, kommer bli fantastiskt bra!

The Knife — Full of Fire

Shaking the Habitual var jävligt ojämn. Som en tacopaj, ungefär.

Kurt Vile — Wakin on a pretty day, Was all talk & Girl called Alex

Vi älskar alla Kurt Vile, det här har varit min vårskiva, underbar. Live var han dock lite tråkigt på alltför stora scenen på Primavera. Tror han kommer bli bättre på Pustervik i höst.

Laura Mvula — Green Garden

Den här damen är främsta anledningen jag skulle vilja åka på Stockholm Music and Arts. Perfekt skiva att ta en cykeltur till stranden med.

Little Wings — Sunburned Eyes

Kyle Field är nog mest känd för sin låt Look what the lights did now, som fick ge namn åt dokumentären om Feist. Deras version tillsammans ger mig gåshud varje gång och Kyles egna musik är inte alls dum den heller.

M.I.A. — Bad Girls

Nåt av det dummaste jag gjort de senaste åren var att sitta och dricka öl på Linnéplatsen när M.I.A. spelade på Way Out West för några år sedan. Årtiondets facepalm.

Mariam the Believer — Invisble Giving

Mariam, som ju utgör halva Wildbirds & Peacedrums har gjort en strålande skiva vars drivande trummor vi alla kommer få njuta av i en stor Göteborgspark i augusti. Pepp!

Mark Kozelek & Jimmy Lavalle — What Happened to my Brother?

Kvinnotjusaren Kozelek tillsammans med blippblopp-postrockarn The Album Leaf är en utmärkt duo. Me like.

Marnie Stern — You don’t turn down & Nothing left

Jag vill helst inte tänka på Marnies spelning på Villa Belparc för några veckor sedan. By Haart, WWDIS och Woody West hade en gemensam tillställning dit tyvärr mest By Haart-folk som nyss tagit studenten sökt sig. Medan de väntade på sina älskade JJ sjöng de på andra låtar framme vid scen där Marnie försökte få spelningen överstökad med fotografer PÅ scen och förskräckligt ljud. Årets mest smärtsamma spelning.

Matmos — Very large green triangles

Jag föll för Matmos när de hjälpte Björk med Vespertine. De har gjort massa galenskaper som en hel skiva bara med samplingar från plastikoperationer, men deras mästerverk är helt klart en platta som heter Civil War. Kolla upp den. Med den här singeln kom det tillbaka efter några års tystnad. Välkomna tillbaka!

Matthew E. White — Big Love, Gone Away & Steady Pace

Jag vart helt betagen av Matthew E. Whites platta i sommar. Folkig soul som jag till och med lyckats få en del vänner att lyssna på, haha (mina vänner gillar generellt sett inte samma musik som jag). Den här skivan är för alla. Verkligen. Det är nog därför Dirty Records fortfarande inte fått in min beställning av den. Beställde den på Record Store Day så den borde ju kommit nu. Jag vaskade hans spelning på Primavera då det var en av festivalens stora krockar, men jag kommer inte för allt i världen missa honom på Pustervik i höst.

Mattias Alkberg — Skända Flaggan

Årets bästa svenska låt fick vi redan i vintras.

Metz — Get Off

Metz är en jävla go trio. Och Alex Edkins fick mig att skaffa senilsnoddar som inte syns (det gör dock hans).

Mice Parade — Pretending

Mice Parade är mys.

Mikal Cronin — Weight, See it my way & Piano Mantra

Summerfest tar hand om den mesta intressanta garagerocken i sommar, men Mikal Cronin väntar med ett besök till Way Out West. Kolla även upp hans samarbete med Ty Segall om du missat det.

Mikhael Paskalev — Jive Babe

Norge har aldrig låtit lika mycket Born Ruffians. Bra så!

Mire Kay — Reverse

För ett drygt år sedan testade jag att göra ett kafferep, en videointervju (givetvis om mat!) med Emelie och Victoria när de spelade in sin debutskiva The Rising Tide Lifts All Boats. Det var rätt mycket jobb med ljud och bild, jag fick ta hjälp av Frans, en dokumentärfilmande vän som just nu jobbar på en film om hans finska vemod.

Nick Cave & The Bad Seeds — We No Who U R & Jubilee Street

Mycket reklam, men tja, den satt som ett smäck i mina öron. Gött så.

Nick Waterhouse — Is That Clear?

Grym oldschool soul vars spelning på Primavera som jag bara såg nån låt av. Hoppas på göteborgsspelning snart!

Nils Frahm — You & Do

Hela Nils Frahms skiva Screws är helt jävla underbar. Min vän David sade att han aldrig hört någon vara så i symbios med sitt instrument och han har sannerligen en poäng, Nils och hans piano är ett.

Parquet Courts — Stoned and Starving

På onsdag kommer dessa Brooklyn-herrar till Trädgårn och WWDIS Summerfest! Gött!

Peaches — Fuck the pain away & Sucker

Denna gamla klassiker gjorde en renässans i mina öron.

Phosphorescent — Song for Zula

Jag ska lyssna mer på Matthew Houck innan Way Out West. Var så säkra.

The Polyphonic Spree — It’s the Sun (KCRW Morning Becomes Eclectic version)

Åh, jag kommer ihåg att jag lyssnade till Polyphonic Spree när jag gjorde den allra första matgrejen för webben, min pannkaksskola! Den ligger fortfarande kvar här, haha. Den här versionen är med på Eternal Sunshine of the Spotless Mind-soundtracket och visst fan blir en glad?

The Postal Service — A Tattered Line of String & hela Give Up

En av 2000-talets bästa skivor, sidoprojektet Ben Gibbard från Death Cab for Cutie gjorde med Jimmy Tamborello, som oftast kallar sig DNTEL, fyllde 10 år och då fick vi höra de två låtar de gjorde för fem år sedan när de försökte göra en uppföljare till vad de själva refererat till som The indie world’s Chinese Democracy. Om de får ihop det hela igen och gör en skiva till hoppas jag verkligen att de lyckas göra nåt bättre än det Axl och hans vänner till slut fick ihop…

Public Service Broadcasting — Spitfire, Signal 30 & Everest

De här slynglarna fick öppna för Rolling Stones i Hyde Park med sina samplingar och repetitiva bitar. Jag gillart!

The Radio Dept. — Why won’t you talk about it?, Where damage isn’t dome & Freddie and the Trojan horse

Hittade en singelsamling Radiodepartementet släppt.

The Rapture — How Deep is your love? & It takes time to be a man

Hittade en deluxe-version av förra årets fina platta In the grace of your love. How deep is your love? var för övrigt en av de allra bästa låtarna på Primavera förra året. Kan få igång vem som helst när som helst.

Rhye — Open & The Fall

Jag blev lite besviken på albumet när det till slut kom. The Fall är fortsatt en av förra årets bästa låtar.

Savages — Shut Up, I Am Here, City’s Full, She Will, No Face & Husbands

Ja, jag tror postpunkarna i Savages har gjort årets skiva. Och live är de fullkomligt fantastiska!

Sleater-Kinney — Jumpers

Det här med att jag lyssnat mer på Wild Flag än Sleater-Kinney? Kanske skulle göra nåt åt det.

Sonic Youth — Theresa’s Sound-World & Sugar Kane

Dirty dök upp och var härligt dirty.

Steve Mason — A lot of love & Oh my lord

Två underbara låtar från ett oerhört ojämnt album. Come on, 20 spår? Kill your darlings, mate.

Stevie Wonder — Living for the city

Innervisions hamnade faktiskt inte på min lista över 1973 års bästa skivor…

Suuns — 2020

Suuns betyder Nollor på thailändska. Det och mer matnyttig info hittar du här.

Sweet Baboo — If I died…

”And Daniel Johnston has written a hundred of great tunes, and I’ve got six, so guess that’s some catching up to do” är årets finaste homage i den här allra sötaste av söt pop.

Teeth of the Sea — A.C.R.O.N.Y.M.

Mojo slängde med en skiva modern psykadelika som den här var med på.

Temples — Shelter Song

På samma skiva fanns även Noel Gallaghers nya favoritband. Inte alls dumma, sjukt 60-talsdoftande, gött så.

Thao & The Get Down Stay Down — We The Common (For Valerie Bolden)

Jag upptäckte Thao när hon gjorde en platta med min gamla musa Mirah. Thaos nya är inte alls dum. Banjo and oh-oh!

Thee Oh Sees — Toe Cutter/Thumb Buster, Maze Fancier, Minotaur & Wax Face

Det här att jag vaskat det här bandet två år i rad på Primavera. Förra året började Wilco spela Jesus Etc när jag skulle gå över och i år väntade jag förgäves på att Kevin Rowlands skulle svälja sin stolthet och spela Come on Eileen, men tvingades istället genomlida årets sämsta teaterpjäs. Mitt omdöme ibland, alltså…

U.S. Girls — Jack

Fick ett tips om Meghan Remy av Dirty Beaches. Jag föll handlöst för denna singel, men inte lika hårt för albumet GEM.

Villagers — Nothing Arrived

Jag tröttnar ett par låtar in i den här skivan, men denna är inte dum alls.

Voice of the Seven Thunders — Kommune

Kommuuuuun!

White Fence — Pink Gorilla & White Cat

Hypade och goa, nästa vecka ser vi dem, yeah.

Widowspeak — Ballad of the Golden Hour

Golden Hour! Fototerm! Eller?

Wolf People — Hesperus

Än mer 70-talsdoftande folkrock. Grymma live för några år sedan. Kom hit igen.

Wooden Shjips — Flight

Nu är jag trött på att skriva om all psykadelika, haha.

YAST — Stupid, Believes & Joy

Svenska Yo La Tengo! Sommarlycka i notform.

Yeah Yeah Yeahs — Sacrilege

Ännu en skiva jag borde spisa lite mer…

Young Galaxy — Out the Gate Backwards

Vad är det med mig och kanadensiska band? En kärlekshistoria.

Youth Lagoon — Mute, The Bath & Dropla

Förra sommaren upptäckte jag sent omsider Youth Lagoon, lyssnade på The Year of Hibernation innan jag avslutade min sommarflört. Nya skivan är lite muntrare, således inte riktigt lika bra, haha.

!!! — One Girl / One Boy

!!!

Publicerad den Lämna en kommentar

Veckans tips! Med filmvisning för singlar! 8-14 februari.

Illustration: unknown. If you own this picture let me know and I'll credit you or remove it if you prefer.

Illustration: unknown. If you own this picture let me know and I'll credit you or remove it if you prefer.Det är en rätt sval vecka på konsertplanet, men lite guldkorn kan en nog skaka fram, givetvis rätt långt ifrån Scandinavium… Scrolla ner lite för vårt egna arrangemang med en The Room-visning!

Hela veckan med vernissage ikväll: The David Bowie Museum, Skogen, kl 18.

Ett stort gäng konstnärer och musiker har samlats kring Bowies Berlin-trilogi och har gjort en rad olika grejer inspirerade av det här. Mest nyfiken blir jag på den performance som bland andra Anna von Hausswolff ska medverka i imorgon, lördag. Duon The Marble Fauns har spelat in en egen Bowie-trilogi som framförs under denna dryga vecka långa utställning med en rad olika seminarium, spelningar och en till vernissage. Kolla programmet för allt kul! FB.

Fredagen den 8:e feb: David Bazan, Röda Sten, kl 21.30

David Bazan kör sina gamla Pedro the Lion-låtar. Jag hörde från Stockholmsspelningen att det tydligen är bara han med gitarr. Men älskar du lejonet bör du givetvis bege dig till Röda Sten ikväll! FB.

Lördagen den 9:e feb: One Couch at a Time, Chalmers, kl 15.

Som många av er vet är jag rätt involverad i hela Couchsurfing-svängen och imorn är det några som styrt upp en visning av en dokumentär om hela soffsurferiet. Kan bli kul! FB.

Onsdagen den 13:e feb: Mittwoch, Pustervik, kl 18.

Mitt favoritquiz är tillbaka! Yay! Ses där? FB.

Alla Hjärtans Dag, den 14:e feb: FILMKVÄLL HOS MIG. The Room, Konvaljegatan, kl 18.

På frågan vad världens bästa dejt är kom jag att tänka på en ljuvlig dejt i somras. Jag träffade en spansk tjej vid tillfället och vi sågs en helg i London. Där tog jag med henne till Prince Charles Cinema, en biograf som har mycket roliga visningar, mest känd är väl Sing-a-long Sound of Music eller Rocky Horror Show. Sedan jag hörde talas om The Room-visningar av en kamrat i Norge har jag varit nyfiken att gå och tog med Natalia på den roligaste filmvisning jag någonsin varit på. Ni förstår, på en The Room-visning är det snarare publiken som har huvudroll! Det finns en hel lista på saker som är kutym att göra på dessa visningar. Jag hade köpt tio plastskedar från närmsta kinakrog och var redo och herregud vad vi skrattade, mer till publiken, som var en erfaren sådan, de hade sett filmen ett antal gånger tidigare och skrek saker som ”Because you’re a woman!” sarkastiskt och klappade händerna i sexscenerna samt kastade skedar på duken när ett foto av en sked dyker upp i bild. Ja, ni fattar, det var galet. Nu tänker jag att vi styr upp en visning av The Room hemma hos mig för alla jävla singlar på Alla Hjärtans Dag. Jag kommer att skriva ihop nåt bättre om det här på typ måndag, eventet skapar jag dock nu. Boya!

Alla Hjärtans Dag, den 14:e feb: The Tallest Man on Earth, Konserthuset kl 19.30.

Den långe mannen intar Konserthuset på Alla Hjärtans Dag. Har du en kjæreste är det antagligen bästa presenten att lägga 350 spänn på den spelningen!

Publicerad den

”Jag tar aldrig av min keps, Jan!”


Vi välkomnar vår nya skribent Anette Lind till Llaman och hon debuterar med en text om komikern Kalle Lind som pratar punkig skolpolitik och musicerande kristdemokrater, vi kommer i fortsättningen vända lite på steken och fråga musikfrågor till personer som vi kanske inte i första hand förknippar med musik, precis på samma sätt som vi inte förknippar alla musiker vi har intervjuat med mat. Hoppas ni också tycker det är kul! Härmed lämnar vi över ordet till Anette:

Flera svenska politiker bär på popstjärnedrömmar. Det står klart när man läser nya boken 52 festliga riksdagsledamöter. I den berättar Kalle Lind om kristdemokraten som tog sig ton i talarstolen, finansministern som blev låttextsstoff och om moderaten som skrev lite för burleska melodier. Llama Lloyd träffade författaren för ett samtal om rock och dess skenbara motsats: Den osexiga riksdagspolitiken.

Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund får ofta beröm för sin ”objektivt” goda smak när det kommer till musik. På spotify-listan Hägglund lanserade inför valet 2010 finns bland andra Elvis Costello, Pink Floyd och Cardigans och när han blev nyvald som partiledare i fjol nämnde han David Bowies ”Heroes” som ett passande soundtrack. Men skulle han någonsin ställa sig upp i riksdagen och sjunga själv? Förmodligen inte, eftersom den rollen redan fyllts av partikamraten Roland Utbult. Den 27 april 2011 fick Roland Utbult feeling när han skulle hålla ett anförande om vanvårdade barnhemsbarn. Stående i talarstolen sjöng han ett stycke ur egenkomponerade sången Elsas visa och fortsatte sedan lugnt sitt tal. 

Händelsen finns med i 52 festliga riksdagsledamöter, en bok där författaren och komikern Kalle Lind gräver fram lustiga fakta om svenska politiker förr och nu. Kalle Lind kallar det ett ”demokratisk-estetiskt” problem, om fler ledamöter skulle få för sig att börja skråla i riksdagen. ”Vill vi lyssna till Annie Lööf i Imperiets Jag är en idiot eller Gustav Fridolin i Du lillgamla, du fria?”, frågar han sig. Kanke inte. Eller kanske ändå. Visst är tanken på det snustorra riksdagshuset som en pampig rockarena liiite lockande?

Anette: Vilket band du hade velat se uppträda i plenisalen?

Kalle: Plenisalen är lite som en amfiteater, men ledamöterna sitter ju nertryckta på stolar, så det är svårt för dem att rocka. En gång när The Bear Quartet uppträdde var det bara keyboardisten som satt och spelade deras låtar. De valde att presentera sig med ett performancetänkande snarare än ett poptänkande. Så de hade säkert kunna använda plenisalen till något konstnärligt intressant, även om de antagligen vägrat av politiska skäl.

A: Hur bra är talarstolen för en politiker som vill marknadsföra sig som artist?

K: Enda gången någon gjort det blev det löpsedel, men jag tror bara det funkar en gång. Om Roland Utbult hade dragit upp gitarr och orkester nästa gång hade han kanske fått en löpsedel till. Sen kommer talmannen säga till: ”Så här kan vi inte ha det, Roland! Det här är ett seriöst forum!”.

Om sossen Kjell-Olof Feldt, Sveriges finansminister under 80-talet, närde en dröm om att sjunga visor i talarstolen vet vi inte. I 52 festliga riksdagsledamöter får vi bara möta honom som ofrivillig rockpoet. Socialdemokraterna drev förslaget om att införa löntagarfonder (i korthet: en väg att ge fackförbunden del i ägandet i privata företag), men Kjell-Olof Feldt var inte frälst. Under en debatt i riksdagen skrev han följande rim på en papperslapp:

”Löntagarfonder är ett jävla skit / men nu har vi baxat dem ända hit”.

Feldts svekfulla rim fångades på bild av en fotograf och medieskandalen var ett faktum. Vad han föga anade då var att händelsen senare skulle hyllas av schlagerartisten Pontus Platin och ökände producenten Billy Butt i låten Fonderna är skit.

A: Finns det någon annan politisk groda som du hade velat se musiksatt?

K: Svensk riksdagspolitik framstår som så oerhört osexigt och man kommenterar den tyvärr inte så mycket i popmusik. Jag inbillar mig att det gjorts mycket i England. The Clash och Billy Bragg har säkert utgått från vad Margaret Thatcher sagt. Men om jag haft ett popband hade vi nog kommenterat saker som alliansregeringen sagt och gjort. Som Jan Björklunds skolpolitik. Keps i klassrummet, det hade kunnat bli pop av det. Lite punk. ”Jag tar aldrig av mig min keps, Jan! Jag tar aldrig av mig min keps, Jan!”.



A: Det låter ju skitpunkigt.

K: Jag gillar den sortens ofinurliga uppkäftighet. Även om jag är elak ibland när jag skriver vill jag vara det på ett snyggt vis och inte bara säga: ”Reinfeldt är ett jävla rövhål”. Det är inte så finurligt. Punken är mer primitiv och det finns mycket humor i att vara rättfram. Du kan vara mycket grövre och direkt i pop jämfört med skriven text, eftersom popen bygger på känslor, snarare än intellekt.



A: Det hade blivit stelt i moshpiten om man tvingats stå där och tänka efter.

K: Jo, precis. Proggbandet Blå Tåget skrev åtta minuter långa, resonerande låtar om till exempel USA:s efterkrigspolitik där de gick igenom allt decennium för decennium. Det är ju inte så svängigt, men det går att göra.

Ofinurlig, men på ett helt annat sätt, var moderata riksdagsledamoten Carl Axel Roslund, som också finns med i Kalle Linds bok. 2002 släppte han en skiva med namnet Mina egna sånger. På skivan hittar man låten Åh en sån natt, där Roslund snickrat ihop en något våldsam sexakt:

”Hon stod i parterr
och jag red’na som en märr
och jag slog’na på truten så det börja bloa
Sen sa jag till henne: Din förbannade gnoa!”

Inte helt otippat fick Roslund en del kritik för den ofräscha kvinnosyn som låten verkade spegla.

A: Vilken nuvarande riksdagsledamot skulle du sätta ditt förtroende till för att spåna fram en (förhoppningsvis lite bättre) hit?

K: Det finns inte så många osäkrade revolvrar i riksdagen nuförtiden, som är helt tokiga. De flesta är välkammade och så oerhört medietränade. Men Fredrik Federley (Centerpartiet) hade kunnat bli en utmärkt housemakare, han har ett konstnärligt och popkulturellt intresse. Något jävligt mycket storstad, jävligt queer, larger-than-life-musik. Hade (migrationsminister) Tobias Billström gjort musik hade det blivit som Uno Svenningsson. Slätkammat, urvattnat och intetsägande. Federley är en posör och posörer gör bättre popmusik. Bowie gjorde bättre musik än Uno Svenningsson, den måste du ge mig?

Text: Anette Lind
Bild: Anders Roos / Roos & Tegnér