Inlägget gjort

That’s just like my opinion, man: Way Out West 2013.

Torsdag.

Jag tog en selfie innan jag gick på festival i år. Det var då själva fan att modebloggarna har tagit över även min jävla integritet. Ok ok, nej, jag har aldrig haft nån, men jag poserade ju i vart fall i en jävla poncho. Dressed for success tog mig mina vandringskängor och min älskade cykel mig till Linnéplatsen där vackra människor från Stockholm redan kommit på plats. Om en inte vill sitta utanför har ju festivalen i år börjat med dagsfest, det gillar jag! Det körde vi redan 2009 på Majvallen inför det årets Way Out West. Jävligt lyckat.

När ska Göteborg få sin första foodtruck har jag funderat på?Jag tycker ju inte att Strömmingsluckan (som för övrigt verkar snott sitt koncept från Thoms i Högsbo industriområde?) och Auto kaffe i Brunnsparken är foodtrucks, de är ju Food wagons! Hur som haver, två av de foodtrucks som hade rullat ner från Stockholm var Chilibussen och Bon Coin. De snackade jag lite musik med.

Nu till det viktiga: musiken. Den börjar med Jupiter and Okwess International, kongolesiska rytmer från en man i färgglada kläder och en go’ tjej som dansar sensuellt till bongotrummorna. Ungefär vad en väntar sig, om jag ska vara helt ärlig. Det svänger dock, men det är alltför svårt att dansa i vandringskängorna så det får bli vanlig hålla-takten-med-foten-rörelsen. Dessutom är jag ju fan nykter.

Nån dans fick inte heller Chrystal Fighters ur mig, deras catchy, men intetsägande musik passade dock hyggligt till en solskensöl. När sedan Daniel Adams-Ray kom ut och hade med sig ett gäng klädda i vita hoodies med huvorna uppfällda och således såg ut som KKK var det läge att bege sig bort till den mindre scenen igen. Där spelade José González och hans ”kompband” Junip. Fortfarande sjukt tråkigt, hade mycket hellre sett José solo, men det sägs att han tröttnat på att spela själv. Jaja, det är kanske dags att fila på lite roligare komp i så fall…

Efter det sömnpillret var det dags för The Shakes, eller Alabama Shakes, som de fått kalla sig sedan några andra redan tjingat det namnet. Deras sydstatsrock passar ypperligt i eftermiddagssolen, de börjar lite trötta, men de lyfter med fantastiska Hold On och Heavy Chevy. Jag gillar dessutom att sångerskan och gitarristen Brittany Howard har en karta över Alabama tatuerat på överarmen. Snyggt, jag ska fan tatuera in Hisingen.

Ingen har väl missat att sveriges regering inte lät Omar Souleyman få inresetillstånd till Stockholm Music and Arts där han var inbokad att spela förra veckan? Luger bjöd då in honom till sin nästa festival och boom ändrade sig myndigheterna och vi fick se syrierns dansanta mix av traditionell musik och sköna beats. Han kommer snart med en skiva producerad av självaste Kieran Hebden (Four Tet). Den ser jag varmt fram emot. Live är det kul i några låtar, han har bara med sig en medmusiker som står bakom en laptop. Skulle passat sig bättre senare på kvällen.

Publiken kring Johnossi stod snällt och inväntade på att något skulle hända. Det lilla jag såg var endast denna väntan. Den som väntar på nåt gott? Nja. Australiensarna i Tame Impala har en del riktigt, riktigt snygga riff och partier i låtar, men det är sällan att de får till en grym låt av det hela, Elephant är undantaget som bekräftar regeln, live är det dock riktigt gött att titta på. Om du vill ha deras visuals på datorn kan du bara klicka Äpple + T i iTunes, enkelt lifehack för lite flum!

Det började dyka upp sms i telefonen om att kvällens, och för många, festivalens höjdpunkt, Neil Young & Crazy Horse hade ställt in. Det visar sig att en av gubbarna i Crazy Horse brutit handen. En kan tycka att Neil borde försöka köra en akustisk spelning eller nåt liknande för att kompensera alla ditresta, men icke. Luger gör dock det de kan och ger besvikna med endagarsbiljett fullt festivalpass.

Kongoleserna i Jupiter and Okwess International får en till spelning och till en större publik för de som inte går bort till Linné där Beach House skulle ha krockat med Nisse. Jag kollar lite grann på Victoria Legrande och Alex Scally, men jag har sett de så många gånger förr och de kör samma grej så jag tar cykeln till Park Lane där jag träffar Kate, en trevlig tjej från Alabama som fotar för The 405 och sover några nätter på min soffa. Jag har aldrig förstått storheten i Autre Ne Veut och gör det fortfarande inte, jag roar mig bara åt att det står UNO! på hans keps. Han är nog bäst i världen på UNO, det blir en nog om en turnerar mycket.

Efter honom går kvällens huvudakt för mig, Steve Mason, på och iklädd ett par byxor han använt när han målade om senast gör han festivalens hitintills bästa spelning. Oh my lord är en av årets allra bästa låtar och han gör den alldeles underbart. Här får du några sekunder av den om du inte tror mig.

Och cykeln, min kära cykel, tar mig på fem minuter efter Masons fantastiska spelning till Pustervik där Allah-Las kör sina sista tre låtar. Jag såg dem på Primaveras efterfest och deras härliga 60-talsrock funkar precis lika bra här. Hypade Money går på lilla scenen uppe på Pustervik och sångaren, gitarristen och exhibitionisten (bildgooglade upp den här, men vi får nog aldrig bekräftat att det verkligen är sammme Jamie Lee?) Han klär snart av sig i bar överkropp. Bandet är bra, men det blir lite väl tramsigt. Jag drar vidare ut på min första cykelrunda. The Docks, som har kört lördagsbrunch med tillhörande klubbnätter på Frihamnspiren på lördagarna i sommar har jag varit nyfiken på, men jag har aldrig tagit mig dit. Det har inte riktigt varit musik som klingar vackert i mina öron. Inte denna dag heller egentligen, men det var väl kul att få sina fördomar bekräftade: det stod nån som hette Sasha med en Mac och sprutade ut rök på scen. Jag cyklade vidare till Gothenburg Film Studios, men där hade de precis stängt, tyvärr. Såg häftigt ut så jag hoppades på att få anledning att komma förbi igen och kolla läget.

Fredag

Jag missade tyvärr Sibille Attar och Amason så Rodriguez fick öppna festivalens andra dag. Han var lite trött, men bra. Skönt mellansnack där han meddelar att han egentligen inte vill ha reda på hur många den han sjunger om har legat med efter I wonder. Älskvärt. Of Monsters and Men vaskar jag merparten av, testar en go’ chiligryta från Chilibussen och handlar papaya istället. De är ju ändå bara ett par Edward Sharpe-wannabes. Efter dem överraskar Haim, som jag trodde skulle vara tre brudar som stod och kollade på sina skor, men de är fulfjättrade entertainers och är fullkomligt lysande. Efter dem ser jag nån låt med Local Natives som är lite som dagens Chrystal Fighters, fast bättre. Ser några låtar med suveräna Bat for Lashes som mystiskt planerats in på nästan samma tid som nästa grymma tjej; Grimes. Jag går fram till säkerhetsvakten och frågar om jag får lägga hennes favoritfrukt, en papaya, på scen. Det blir ett inte helt oväntat nej, så efter spelningen går jag och frågar efter logeansvarige och får tag i en trevlig tjej som lägger in hennes favoritfrukt i hennes loge. Jag får lära mig av min kamrat Tatiana att jag gick ifrån ”schyst snubbe” till ”stalker” när jag sedan frågade på twitter om hon gillade papayan och om hon ville hänga med på festen i Änggårdsbergen som Loftet styrt upp. Haha.

Sedan var det ju Håkan dvs ölpaus. Sedan en av festivalens mest oväntade bokningar: Godspeed You! Black Emperor. Eller nu när jag tänker på det har ju faktiskt Explosions in the Sky spelat på Linné två gånger, va? Kanske är det alltid ett postrock-band per år där? Måhända. Godspeed är i vart fall som de brukar vara, interagerar knappt med publiken utan sitter i en cirkel och spelar sina härliga drones som om de vore i replokalen. Gåshud stundtals. Därefter tänkte jag se lite av The Knife innan jag sprang iväg på klubb, men de har nån jävla aerobicsinstruktör som ska peppa igång publiken. Nåt sånt hade de inte på Primavera, antagligen ville de väl då gå och lägga sig då de gick på klockan tre där nere. Jag beger mig ner till Pustervik där jag syndar med ett fantastiskt gött grillspett i väntan på att klubbspelningarna där ska börja. Woody-Kim och Mathias Krusell kör säkra, underbara vinyl-kort i form av Best Coast och Radio Dept. så när ynglingarna Swim Deep går på är formen på topp. Swim Deep är fem kids från Birmingham som är samspelta som fan och har ett härligt driv. Får mig att tänka på Real Estate. Festivalens snyggaste t-shirt bär gitarristen: en Melvinströja med ett stilleben. När de sedan kör en suverän cover av Cindi Laupers Girls just wanna have fun blir publiken galen.

På lilla scen har en Håkan för 2000-talet tagit plats; Zacharias Blad ger oss samma ångestfyllda glädje som en brukade få av Håkan (numera är det bara glädje från den mannen och då tycker jag inte det är lika intressant längre om ni undrar). Zacharias har släppt en singel än så länge, Jag är gay, som är precis vad en Håkan för 10-talet är: homosexuell. Bandet är bra och jag ser att även Jerry Boman gillar’t. Efter ett tag går jag dock och snackar skit med en go’ rocker istället. Tatty och jag fortsätter kvällen med att avnjuta fullkomligt briljanta Unknown Mortal Orchestra, som Luger hade den goda smaken att hinna boka innan jag hann ge dem mitt blandband med vad jag ville de skulle boka på WOW. Ruban Nielson är en fullkomlig gud med sin gitarr och det bjuds ta mig fan på trumsolo! Fantastiskt bra! Jag kollar lite Easy October som är trevligt lalliga, men jag drar vidare bort till Park Lane där Pissed Jeans kör sin hardcorepunk där de mest står och snackar, jag gillade snacket om ”If I wanna gamble five feet from the stage I go to Gothenburg”, men blir inte så förtjust i musiken. Framme vid scen är det dock en stor jävla mosh meningsmotståndare och tydligen hade även trummisen stagedivat mot slutet.

Lördag

Lördagen börjar med att Phosphorescent sprider solsken mellan regnskurarna som gör att allas ponchos åker på och av omvartannat. De är fantastiskt bra och jag ser inte en käft gå därifrån trots festivalens värsta regnskurar. Det är hard to be humble när en är så satans bra, men Matthew Huock lyckas alldeles utmärkt och avslutar med opuset Los Angeles. Är han inte king över den stan är han det verkligen över vår. Varmt välkommen tillbaka snart!

Dungen är trevliga och tajta i regnet, men auran Iris Dement sprider kring sig under taket på Linné är än finare, den fina gamla damen får hjälp av kameramannen att öppna sin vattenflaska, det hela känns det som att få en pianolektion i motljus. Mysigt. Public Enemy har med sig ett tight liveband som kör allt möjligt från AC/DC till White Stripes och Nirvana mellan Fight the Power och Bring the Noise. Härligt. Goat är mystiskt härliga och sedan är det dags för artisten jag lyssnat flest gånger på enligt last.fm (mycket på grund av att jag brukar somna till Moon Pix): Cat Power. Chan har med sig en svincool asiatisk tjej på trummor, en snubbe med härligt stort afro på bas och två gitarrister; en ung version av sig själv på gitarr samt en rocker ut i skjortärmarna. Den sistnämnde får sola lite väl mycket tycker jag, hans gitarr verkar vara mixad mycket mycket högre än tjejens gitarr, hur är det med att Ta Plats? Hur som, de kör mest grejer från Sun, som gör sig bättre på skiva än live, givetvis skimrar de till med klassikern Metal Heart samt nya låten Bully, som jag fullkomligt älskar. Det känns naturligtvis fel att säga det, men jag tycker bättre om när hon var ensam med ett piano på scen. Totalt oberäkneligt, men stundtals briljant. Nu är det fortfarande bra, men ja, ni hajar, det är inte lika intimt längre.

Jag kollade lite på överskattade James Blake innan jag kilade ner till Nefertiti där Andreas Tilliander letade efter en strömkabel. I vintras crowdfundade jag ihop ett par skor till honom så som ”gentjänst” styrde vi upp en matintervju, skittrevligt när vi väl kom igång efter en timme. Jag drog direkt till Pustervik och hade det skittrevligt med Rockfoto-Ola och resten av gänget. Vid midnatt drar så Syket igång. De var ok, men inget särskilt i min bok. Tigers of the Temple på lilla scen är ett lovande indieband från stan, men kvällens och kanske hela festivalens spelning står Mikal Cronin för. Fullkomlig överkörning! Jag övervägde att sticka bort till MF/MB/ för att se om jag kom in där, men deras fantastiska liveakt såg jag ju för en månad sedan på WWDIS Summerfest, så jag drar upp till Julia Holter i kyrkan. Det är vackert, men med lite onödigt stark volym. Jag cyklar vidare, av nån anledning väljer jag att cykla Högsboleden ut till Gothenburg Film Studios. Jävligt häftigt område med trä inomhus och lasrar och grejer. Super duper. Hittar en dansant kamrat, men är för trött efter allt cyklande så det blir hemgång.

Ännu en fin festival är över, den blev ungefär så jag trodde den skulle bli: småtrevligt i parken och med varsin fantastisk klubbspelning per kväll: Steve Mason, Unknown Mortal Orchestra och Mikal Cronin. Det riktigt trevliga har varit att träffa så mycket trevligt folk här och där. Det är trots allt Way Out Wests allra starkaste kort jämfört med andra festivaler: det är hemtrevligt. Ses om ett år!

Inlägget gjort

Iceland Airwaves


Vår skribent och vän Éric åkte förbi Island och dess Airwaves på väg hem till Kanada. Här kommer en krönika från upplevelsen.

Jag har velat åka till Iceland Airwaves sedan jag såg dokumentären ”Screaming Masterpiece” (2005) som handlar om musik- och kulturscenen på Island. Jag besökte ön i en månad för två år sedan men missade tyvärr festivalen. Jag visste ändå att jag skulle åka tillbaka. Det är svårt att säga vad det är som gör Reykjavík så unikt, stället är helt enkelt galet. Det verkar som nästan alla spelar i ett band och det är en av många saker som gör att Reykjavík är det perfekta stället för en musikfestival. 

Tajmingen var perfekt att i år åka till Airwaves. Med ett utgånget svenskt arbets- och uppehållstillstånd behövde jag lämna mitt vackra andra hem och komma tillbaka till lönnsirapens och poutinens land. Lyckligtvis ligger ju Island på vägen till Kanada. Planen var spännande: min kompis Pontus och jag skulle åka färja från Danmark, stanna en vecka på Färöarna och fortsätta vidare till Island.

Vädret på Island under hela festivalen var stormigt. På festivalens första dag var jag i Akureyri (i Norra Island) och liftade sedan till Reykjavík. Bara två dagar efter att jag simmade i Norra Atlanten (det var djävulskt kallt!) stod jag där på sidan av vägen i 20 cm av snö. I Reykjavik var det ingen snö, men vinden var så stark att havet bokstavligen blåste in över i staden. Jag njöt faktiskt av det där hemska vädret och det hjälpte till att göra festivalen än mer upplevelserik.

Iceland Airwaves har oerhört mycket musik att erbjuda med över 450 gratis ”off venue”-spelningar. De flesta isländska eller mindre internationella band spelar många gånger under festivalen, vilket betyder att man har många tillfällen att se band som krockar.

Onsdag

Porquesí: Tänk er en yngre, mer högljudd, maskerad version av Explosions in the sky. Skitbra! På skivbolaget Morr Musics showcase vid Iđno var det tyvärr lång kö och vi missade Prins Póló och Sóley men vi kom in i tid för Sin Fang som blev mina favoriter bland de band som tidigare varit okända för mig. Sin Fang är ett spydigt indiepop-band som består av Seabears Sindri Már Sigfússon och Sóley Stefánsdóttir. Sedan spelade FM Belfast som jag blev besviken på då allt utom trummorna var samplade, men spelningen var ändå underhållande och till deras hitlåt ”Underwear” klädde de av sig och dansade som tokar, tyvärr var det för trångt för att även publiken skulle kunna göra det samma.

Torsdag

Ólöf Arnalds har efter Jónsi och Björk Islands mest säregna röst. Björk snubblade för övrigt på Pontus fot efter Ólofs spelning. På Reykjaviks konstmuseum hade Drowned in Sound valt band och då jag inte ville stå i kö igen stannade jag där hela kvällen. Det visade sig vara ett bra drag då jag upptäckte Samaris som består lägger en vacker röst och klarinett på trip-hoppiga, ambienta beats. En väldigt fin överraskning! Nu fick jag dessutom min andra chans att se Sóley som spelar ömtålig indiepop. Ännu en fin upptäckt. Jag hade redan sett Purity Ring (CA) två gånger i somras så jag visste vad jag hade att vänta. Musiken och ljuset var som alltid suveränt, men stämningen kunde ha varit bättre. Det var för mycket folk som stod stilla i ett för litet ställe. Jag missade Of Monsters and Men så istället dansade jag till den elektroniska musikern Doldrums från Montréal. Blandningen av hög bas, loopar à la The Field och den unika falsettrösten var perfekt! En av mina favoritspelningar. Och norrskenet utanför var inte dåligt det heller! 

Fredag

Vännerna Michael Wookey (FR), Shahzad Ismaily (US), Daníel Bjarnason, Sam Amidon (US) och Nico Muhly (US)) från skivbolaget Bedroom Community spelade och hade kul tillsammans. Muhlys improvisationskompetens var oerhört imponerande. Underbar musik på ett mysigt ställe. Ólafur Arnalds spelade vacker minimal-klassisk musik som gör att man vill lägga sig ner, sluta sina ögon och känna jorden under sig. Rogivande för själen. Moonface & Siinai (CA/FI): Det var intressant att se multiintrumentalisten och hyperaktiva geniet Spencer Krug ta en mindre roll och spela med finska gruppen Sinai. Mycket testosteron och ångest. 

Lördag

Inspired by Iceland hade placerat ett litet hus i mitten av centrum där de hade en tävling där man skulle hitta på ett nytt namn på Island. Jag vann tävlingen med namnet Neverland och som vinst fick fick jag, Pontus och tre jobbiga engelsmän se Sóley göra en intim spelning. Ni kan se spelningen här och övriga spelningar här. Därefter blev det Sólaris i Fríkirkjan. De består av kompositören och dirigenten Dániel Bjarnason tillsammans med den experimentielle musikern Ben Frost (AU/IS). Tillsammans framför de modern klassisk musik vars akustik och komposition passade perfekt i den vackra kyrkan. Därefter spelade Dirty Projectors (US) som var det bästa band jag har sett live på länge. Otroliga musiker med indierockens bästa röstharmonier.

Söndag

Jag vaknade kl. halv 15 eftersom jag gick till en isländsk husfest som höll ut tills halv 9 på morgonen. När jag gick ut jag kände mig ganska konstig. Gatorna var tomma och vinden hade slutat. Allt var så lugnt och still. Jag undrade om jag var fortfarande i samma staden. Vad hade hänt till Reykjavik? Jag förväntade mig att bli attackerad av zombier någon minut. I slutet jag hittade några själar kvar och fikade med mina kompisar innan vi gick till slutspelningen: Sigur Rós. De spelade någon minimal klassikt och dronemusik i en timme innan de gick på scenen. Vi undrade om de ville prova folk reaktioner om de gjorde någon slags av socialexperiment. Vi bara lade sig på golvet, slutade våra ögon, andades och koncentrera på musiken som var faktiskt vacker. Det kändes skönt efter sådan intensiv helg. När de kom på scenen alla verkade glömma den jättelång väntetiden. Scenen var omringad av vit tyg på vilken projicerades vackra bilder. Vi stannade på golvet och njöt av setet som bestod av deras bästa låtar. De slutade med min favorit låt av dem, Untitled #8 (Popplagið. Det var perfekta slutet till en underbar helg. 

När jag vaknade till liv vid halv tre efter en husfest som hade tagit även morgonen i anspråk kände jag mig ganska konstig, gatorna var tomma och vinden hade avtagit. Allt var så lugnt och stilla, jag undrade om jag fortfarande var kvar i Reykjavik och förväntade mig att när som helst bli attackerad av zombies. Till slut hittade jag några vänner som jag tog en fika med innan festivalens sista spelning med Sigur Rós. Innan de gick på lät de en minimalt klassisk/dronemusik spela och vi undrade om de ville testa folks reaktioner som nån sorts socialt experiment. Vi lade oss ner, slöt våra ögon, andades och koncentrerade oss på musiken som visa sig vara riktigt vacker. Det kändes skönt efter en så intensiv helg. När de till slut gick på verkade alla ha glömt bort den långa väntetiden. Scenen var omringad av vitt tyg varpå det projicerades vackra bilder. Vi stannade kvar på golvet och njöt av setet som bestod av deras bästa låtar. De slutade med min favorit, Untitled #8 (Popplagið). Det perfekta avslutet på en underbar helg.

Text: Éric Morrissette

Inlägget gjort

Tips, V.46 och halva 47, 12-21 november.


Vi har bestämt oss att flytta tipsen till fredagar igen, det är ju trots allt då man vill veta vad som händer i helgen, right? Således blir detta tips för elva dagar framöver, och vilka elva dagar! SJUKT mycket bra band som kommer förbi Götet denna period, så se fan inte till att bli sjuk och sängliggande. Mössa på!

Tisdagen den 13:e november: Animal Collective, Pustervik, kl 19.

Första gången jag hörde Animal Collective var 2004 när Four Tet hade valt sina favoritakter för en helt fantastisk kväll i Brixton. Några av de andra akterna var Caribou (då under namnet Manitoba), Papa M och Explosions in the Sky. Som jag minns det hade Djurkollektivet två stockar som de höll takten med genom att dunka dem i scengolvet. Sedan dess har jag sett dem ett antal gånger och brukar tycka att de är så otroligt mycket diskant när de kör live. Vi får se vad ljudteknikerna säger om det på tisdag, men öronproppar är nog en god idé.

Torsdagen den 15:e november: Father John Misty, Pustervik, kl 19.

Father John Misty är namnet Josh Tillman har tagit till sig och gjort sitt. Han sjunger på nån låt om att han varken gillar Josh eller John, frågan är vad han kommer välja härnäst. Han var tidigare trummis i Fleet Foxes, men slutade där för nåt år sedan för att köra allena.

Fredagen den 16:e november: Maskinen, Trädgårn, kl 20.

Långt innan Frej och Afasi bildade Maskinen var Frej en kul kuf på Skunk, jag kommer till exempel ihåg att hans sida bestod av den här bilden. Han var som ett jävla brandlarm när jag träffade honom på Roskilde, hög som ett hus slängde han sig in i folks tält. Helt galen snubbe. Undra hur han är live nu för tiden?

Lördagen den 17:e november: Mark Kozelek, Nefertiti, kl 19.

Hur ofta är Red House Painters gamle frontman här i stan egentligen? Det känns som han pendlar, det är alltid jävligt bra, men glöm att kunna instagramma honom, han hatar verkligen allt som har med mobiltelefoner att göra på sina spelningar, något jag kan respektera när man spelar ytterst lågmäld gitarrmusik.

Lördagen den 17:e november: Sidi Touré & José González med Skull Defekts, Storan, kl 19.30

Det senaste har jag sett José på varenda spelning jag gått på nästan. Han är ute i svängen en hel del och nu är det dags att presentera lite nya låtar. Så väljer du bort föregående gitarristen kanske du vill se Götets egna? Han kommer som sagt köra lite nytt, dels ensam och dels med finfina Skull Defekts, vilket borde bli ganska långt ifrån hans annars väldigt avskalade musik. Sedan har han valt att ta hit Sidi Touré, som jag ärligt talat inte har koll på, men musik från Mali brukar vara finfin.

Tisdagen den 20:e november: Andrew Bird + Tift Merrit, Pustervik, kl 19.

Tidigare har jag egentligen aldrig fallit för Andrew Bird, han har känts som en sämre variant av Final Fantasy (som numera går under sitt riktiga namn Owen Pallett), men jag har fallit fullkomligt handlöst för senaste skivan Break It Yourself. Dessutom har jag hört mycket gott om förbandet, gubbarna i Rockcirkeln har vurmat om henne och ska gå för hennes skull. Andrew ser de mest som utfyllnad. Jag, som är deras i särklass yngsta medlem, ser det tvärtom.

Onsdagen den 21:e november: Destroyer, Pustervik, kl 19.

Destroyer tycker jag är mysig, men jag brukar tröttna ganska snart. Ändock, vad fan gör man annars en måndagkväll?

Torsdagen den 22:e november: El Perro Del Mar, Nefertiti, kl 19.

Havets hund!

ZPizza Hawaii review with vegan
porno hosiery during the middle ages

Wonder to open Lenox Square Mall location
anime porn Watch the video

Wholesale many kinds of the world brand product
redtube Knowing what makes something

Uniqlo Polo Shirts on sale again
porno The Spanish favor what’s comfortable yet fashionable

The Right Apparel For Your Aerobics Workouts
xvideos watch this space

4 must have looks for fall
freeporn you can get a sense of where the Trek franchise needs

Texans Game Runs 80 Yards Across the Meadowlands
hd porn selection type hair styles

Why Mattel Continues To Dominate The Dolls Category
etech parts the actions clogs to wear who has thin dreary attire dirt bike pants
What to Wear in Paris During Winter
iPhone 5 Replacement Parts Sweatbands are made of absorbent material like terrycloth

Difficult Choice but Pleasant Experience
kamagra mix SG for the fiscal year ended January 29

Selling Costume Jewelry at Flea Markets
Coach Outlet Stores re cycle plastic bags and bottles

Top Online Urban Clothing Lines For Your Business
plus size lingerie wholesale Christian Siriano at INCrowd Industry Night

More Than A Tech Fashion Accessory
buy instagram followers interesting concepts for that before

4 China IPOs for the First Week of February
diecast cars kourtney kardashian gabs on wide lace top

Phoenix WHIR Networking Event 2010
model cars and one day

BEST WESTERN PLUS Chula Vista Inn
burberry schal 7 discipline addison obvious baby golf bag
Inlägget gjort

Årsredovisning 2011.

Llama Del Rey

Llama Del Rey

Förr brukade jag göra kvartalsrapporter över de låtar som jag lagt till i mitt iTunes och gett fyra eller fem stjärnor. När jag gjorde en sådan i somras så kraschade min hårddisk precis när jag exporterade låtarna. Jag såg det som ett tecken. Dags att foga sig till Spotify-listor istället för torrents. Jag inser att jag är en minoritet som fortfarande kör på iTunes. Nåväl, det här är en lista över de låtar jag tagit mig tid att betygsätta, det är inte alla låtar jag tycker om, men en hel del. Hoppas ni hittar nåt ni inte hört tidigare! Väl mött!

Spotify-listan har allt utom Alabama Shakes, Bill Callahan, The Flaming Lips, Shlohmo och Stephin Merritt.

Alabama Shakes — Hold On

Det här bandet kommer slå hårt 2012, rätt i tiden med ett släpigt 70-talsdoftande trumkomp och en fantastisk sångerska. Ses i kön till Way Out West-klubben… Här finns ett fint live-klipp när de kör den här fantastiska låten.

Albin Gromer — Här inne hos mig

Min vän Linda Kante tipsade mig om den här lille skåningen och jag gick således och såg honom öppna för tråkige Tingsek (som dock var mindre tråkig live). Jag föll väl inte lika handlöst för de övriga låtarna som till denna, årets bästa svenska soullåt.

Anna Calvi — Blackout

Anna Calvi är studiomusikernas nya älskling, Brian Eno och Nick Cave älskar henne och jag förstår varför, men det tenderar att bli lite tråkigt i längden, men en låt här och där och man trollbinds av hennes fantastiska röst och ett skickligt manglande av gitarr. Live kör hon en hel del covers, jag föll handlöst för hennes extremt annorlunda tolkning av TV on the Radios Wolf Like Me. Här hittar du ett klipp när hon körde det i Williamsburg.

Apparat — Song of Los

Det var Thom Yorke som fick mig att öppna ögonen för Apparat har jag för mig. Den här gillar jag mycket från skivan The Devil’s Walk.

Battles — Ice Cream (feat. Matias Aguayo)

Battles förlorade en medlem, sångaren och keyboardisten Tyondai Braxton, så när de än en gång gjorde en magnifik spelning på Primavera Sound vid fyra-tiden på natten hade de samplat en massa vokalister som sjöng på stora skärmar bakom bandet. Det funkade lysande och var väl värda att vara uppe halva natten för att se. Skivan var dock inte lika bra som lysande Mirrored.

Bill Callahan — Riding for the Feeling

Bill Callahan brukar göra varannan ok skiva, varannan mästerverk. Så har det i vart fall sedan sista skivan under namnet Smog, A River Ain’t Too Much to Love, därefter Woke on a Whaleheart som är fullt av 3/5-låtar, därefter fantastiska Sometimes I Wish We Were an Eagle och nu Apocalypse som bara riktigt sticker ut med den här vackra biten. Videon är den mest meditativa videon jag sett på år och dar, underbart vackert.

Bill Wells & Aidan Moffat — Let’s Stop Here & The Copper Top

Min manlige musa Aidan Moffat känner ni igen från nedlagda Arab Strap. Efter att han tröttnat på att sjunga om sex med Malcolm Middleton har han gjort låtar om att få barn, att kasta grapefrukter på frugan och här handlar det om att bli gammal. Musiken är i stor del skriven av multiinstrumentalisten Bill Wells, som bland annat har jobbat med The Pastels och svenska Tape. Tyvärr kom de inte till Götet så jag och Zacharias åkte upp till Oslo och söp oss fulla nog att norpa ölen som stod på scen efter spelningen. Jag gick på en nit och tog en flaska mineralvatten…

Black Lips — Bone Marrow

Black Lips skiva Arabia Mountain är helt klart deras bästa hittills. Tidigare har jag inte fallit för dem, men denna platta är fylld med härliga småpunkiga popdängor där Bone Marrow sticker ut som den allra bästa.

Blitzen Trapper — Love the Way You Walk Away

Blitzen Trapper, som står bakom en av 2000-talets bästa låtar, Furr, släppte ett album som var sådär, men där singeln verkligen stod ut. Bra folkrock helt enkelt.

Bonnie ’Prince’ Billy & the Phantom Family Halo — Suddenly the Darkness

Att hålla reda på allt Will Oldham gör är mer eller mindre omöjligt, men rätt som det är trillar det ner nåt som sätter sig. Nu kollar jag upp dessa Phantom Family Halo och det visar sig att de delar medlemmar med Slint! Dags att kolla upp dem med andra ord!

Braids — Lemonade, Glass Deers & Same Mum

Braids var en av årets mest egensinniga band. Jag skrev till David att de var som Animal Collective med en skönsjungande sångerska och jag står fast vid den beskrivningen. Underbart.

Cults — Go Outside

Cults flörtar med sextiotalspop på ett modernt sätt. Jag älskar texten till denna singel om en tjej som vill gå ut och fånga ljuset medan hennes partner bara vill ligga hemma och uggla.

Death Cab for Cutie — You are a Tourist

Death Cabs LP Codes and Keys var lite av en besvikelse sånär som singeln. Men nu när Ben gjort slut med Zooey kanske det kan komma lite mer krossade hjärtan-låtar? Ge mig en ny Plans, tack!

Duologue — Get Out While You Can

Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva Duologue, ett schysst beat med en fin gitarrslinga? Tja, bra skit i vart fall.

Explosions in the Sky — Last Known Surroundings & Human Qualities

EITS växer i vanlig ordning. Om jag inte berättat det förut upptäckte jag dem genom att Four Tet 2004 skulle ha en endagsfestival där han valt alla band. Animal Collective hade två stora stockar som de stod och slog i golvet, Papa M var ensam med gitarren och Caribou (eller Manitoba som han hette då) fullkomligt golvade mig. När jag köpte biljetten hos Rough Trade sa i vart fall kassörskan ”oh, are Explosions in the Sky playing?” och givetvis kollade jag upp dem och såg dem två gånger på mindre än en vecka. Sedan dess har de varit med mig genom allt från meditativa promenader till ljuv älskog. Och trots att jag inte gillade Take care.. i början växer den i vanlig ordning.

Feist — The Bad in Each Other, How Come You Never Come Here & The Circle Married the Line

Feist slog igenom med Let it Die 2004 och jag blev mäkta förvånad när hon på Pusterviksteatern i en bisats nämnde sitt andra band, Broken Social Scene. Den kopplingen hade jag inte gjort tidigare, men när hon med The Reminder blev indievärldens allra största singer/songwriter lämnade hon bandet (som nu sägs ha lagts ner helt tyvärr) och parade ihop sig med en snubbe hon tidigare gjort hiphop med (!), Chilly Gonzales. Detta samarbete fortsätter på nya skivan Metals och nu när Let it Die känns ganska daterad tror jag att varken The Reminder eller Metals någonsin kommer kännas daterade. Nästan i klass med Joni Mitchells Blue. Metals kanske saknar en dunderhit som 1234, men personligen lyssnar jag helst på Feist när jag ska sova så det är bara bra att nionde spåret inte väcker en!

The Flaming Lips — Enthusiasm for Life Defeats Existential Fear Part 2

The Flaming Lips har gjort mycket galenskap under året som de avslutade med att köra Beatles-låtar med Yoko Ono. De gjorde en hel del sidoprojekt, med Neon Indian och Lightning Bolt bland annat. Just nu jobbar de med Edward Sharpe och . De släppte musik i döskallar gjorda i vingummi och några lyxvarianter som levererades i riktiga kranier… Inuti fanns ett USB-minne med musiken som bara blev längre och längre. I början hade låtarna normal längd, sedan kom en sex timmar lång låt och de avslutade allt med att maxa Cubase (har jag för mig det var) med en 24 timmar lång låt. Bandets sångare, Wayne Coyne, twittrar oerhört mycket. Youtube.

Fleet Foxes — Montezuma, Battery Kinzie, Helplessness Blues & Lorelai

Folkrockarna i Fleet Foxes sövde mig många gånger i år. Det är det de gör bäst.

Fruit Bats — You’re Too Weird & The Banishment Song

Fruit Bats gästade Trucken i höstas. Det var ljuvligt och jag gjorde en matintervju med bandets sångare Eric innan jag blev så full på spelningen att jag inte kände igen honom när han tagit på sig ett par glasögon och sålde mig deras LP. Proffsigt värre.

The Generationals — I Promise & Please Be It

Världens bästa podcast drivs av en man som heter Bob Boilen och har under fjorton års tid nästan tagit över efter John Peel. Ja, nästan. Det är i vart fall ett sjukt bra program. Ja, det heter All Songs Considered om ni missat det. Där hittade jag det här bandet som jag lyssnade oväntat mycket på. Produktionen känns ganska 80-talsaktig och därför tröttnar jag lätt, men de har en del riktigt bra melodier måste jag säga.

Gruff Rhys — Shark Ridden Waters, Honey All Over, Sensations in the Dark, Christopher Columbus, At the Heart of Love & If We Were Words (We Would Rhyme)

Årets bästa platta kom från de superfluffiga djurens företrädare nummer ett, Walesaren Gruff Rhys. Han har sagt att han kände sig mogen för att göra en platta med pianoballader, men när han började spela in började musiken spreta mer och till slut landade det i den här perfekta popplattan. Dessutom hann han släppa en EP till jul med passande låtar som Slashed Wrists this Christmas och Post Apocalypse Christmas. Årets llama!

Handsome Furs — When I Get Back & Serve the People

Årets sexigaste band är paret Dan Boeckner (Wolf Parade) och Alexei Perry som jag upptäckte genom att Primavera Club hade bokat dem (men tyvärr inte mig). Jag fick nöja mig med att lyssna på deras spelning från Stockholm på gimmeindie.se. De är starkt politiska och var med i demonstrationerna i Ryssland för homosexuellas rättigheter och låten Serve the People har den alternativa titeln Fuck the Police… Sjukt bra.

Lana Del Rey — Video Games

Det var länge sedan en låt blev så här viral. Med all rätt. Låtarna som har läckt därefter är jag mer skeptisk till dock.

Le Butcherettes — Dress Off

Mexikotjejerna Le Butcherettes gillas av Jack White, Omar Rodríguez-López och Yeah Yeah Yeahs som bjudit in dem att öppna för dem eller som i Omars fall producera och spela bas på deras platta. Jag tröttnar dock på mer än en låt. Nu när jag hör den här funderar jag på om den verkligen förtjänar en fyra.

Los Campesinos! — By Your Hand

Trevliga engelsmän som sjunger om sex och annat kul. De ligger på Broken Social Scenes skivbolag. Favoritlåten är dock Straight in at 101 från förra skivan Romance is Boring, mest för textraden ”I think we should be more post-coital than post-rock, it feels like the build-up takes forever and you never get me off”.

Low — Witches & Nightingale

Lows C’Mon föll mig förbi i början av året så jag såg dem inte på Primavera, det var jävligt synd. Det var länge sedan jag såg dem och C’Mon har växt upp till att bli en av årets bästa skivor. Årets mormoner (det priset vinner de varje år).

Mattias Alkberg — Frigjord, Pånyttfödd & Helgen V. 51

Årets svenska platta var tveklöst Alkbergs Anarkist. Lyssna på vår bäste textförfattare.

Michachu & The Shapes and the London Sinfonietta — Everything

Micachu slog igenom med suveräna singeln Golden Phone härom året. Det här är från ett galet samarbete med London Sinfonietta. Jag ser starkt fram emot ett nytt album.

Mire Kay — So You Learned

Victoria och Emelie i avsomnade Audrey har bildat Mire Kay där de med cello och gitarr fortsätter göra underbart vacker, lugn pop. Får vi nåt album 2012? Det här är i vart fall årets finaste svenska låt. Yay!

Mogwai — San Pedro

De skotska postrockkungarna gav oss en skiva med den knasiga titeln Hardcore will never die, but you will. Detta var starkaste spåret.

Moon Duo — Run Around

Moon Duo är en duo med trummaskin, keyboard och en underbar gitarrist som annars spelar i Wooden Shjips. Kan bli en smula tjôtigt i längden, men en låt är riktigt gött. Den här till exempel.

The National — Exile Vilify

Allas våra Nationella släppte en låt i ett spel i år. Vackert, vackert.

Peaking Lights — Hey Sparrow

De här lärde jag känna genom Andres Lokkos årsbästa-lista. Om ni tycker att den här listan kommer lite för sent så tycker ni fel. Man kan inte skriva årsbästa-listor i november, det är nåt som jag antar att skivbolagen har hittat på så att de ska stimulera julförsäljningen. Jag ser inte att det är så längre utan tar hellre lite tid på mig och låter musiken sjunka in.

Promise and the Monster — Sharp & Sweet

Mölndalstjejen Billie Lindahls vackra röst trollbinder mig än en gång på skivan Red Tide. Hoppas på att lyckas få se henne live under 2012.

Radiohead — Lotus Flower

Ja, den här låten blev ju än mer omtalad när Thom Yorke dansade en smula märkligt. Fint så.

Raphael Saadiq — Stone Rollin’

Raphael levde inte riktigt upp till mina förväntningar efter en av de senaste årens starkaste soulalbum med The Way I See It. Titelspåret på skivan han släppte var dock inte så dumt. Älskar det gamla soundet.

The Rapture — It Takes Time to be a Man

The Rapture är lustiga, de släpper en skiva var femte år ungefär och deras förra Pieces of the People I Love är för mig starkt förknippat med promenader i Ålesund då jag och Alex var där uppe och försökte jobba i fiskindustrin. Samma gäller för det årets bästa skiva Yo La Tengos I’m Not Afraid of You and I Will Kick Your Ass samt Joanna Newsoms Ys. Årets skiva var jag ganska besviken på, sista spåret var dock underbart vackert.

Real Estate — It’s Real, Municipality & Wonder Years

Real Estate bjöd på årets bästa låt i It’s Real och skivan var uppe och snurrade på min topp 5, men efter en spelning på Henriksberg insåg jag vad det var jag inte gillar med dem; trummorna. De är fantastiskt tråkiga och därför blir skivan som helhet sämre, men med ett flertal guldkorn blir det rätt bra trots allt..

Shlohmo — It Was Whatever & Get Out

Shlohmo är en ung kille från LA som gör fantastiska, långsamma beats. Me love! Youtube 1 och 2.

Stephin Merritt — Forever and a Day

Allas vår Stephin Merritt kommer snart med sina Magnetic Fields till Annedalskyrkan och det kommer bli så vackert så. Det är kul att Luger öppnar upp kyrkan även när det inte är Way Out West, det är en underbar lokal. Den här låten är från en skiva med rariteter som kom ut förra året. Youtube.

Tennis — Marathon

Ordet Tennis brukar i Ljungskilepågarnas lingo betyda att något är bra. Det är sannerligen sant om det här fina 60-talspopsdoftande bandet som kommer med nytt i februari igen. Här kan man lyssna på nya singeln.

Thurston Moore — Benediction

Allas vår Thurston skiljer sig från Kim och Sonic Youths framtid är hotad. Personligen har jag tyckt bättre om Thurstons soloskivor de senaste åren. I vart fall sedan Jim O’Rourke flyttade till Japan. Han borde sluta göra film och börja lägga sin magiska hand på Wilco igen…

tUnE-yArDs — My Country, Powa & Bizness

Merrill Garbus är kvinnan som trollband min vår i sin galna musik. Ett av årets bästa album bjöd hon på således.

Unknown Mortal Orchestra — How Can You Luv Me

Den här skivan borde jag lyssna mer på.

The War on Drugs — Baby Missiles

Snart i en Slottsskog nära dig. Yay!

Widowspeak — Puritan

Ja, den här med.

Wild Flag — Short Version

Ms Brownstein är bättre på gitarr än på att vara rolig. Jag kan inte påstå att jag skrattade särskilt mycket när jag kollade på Portlandia…

Wilco — One Sunday Morning (Song for Jane Smiley’s Boyfriend)

Vackert lång låt. Bästa på skivan som växer.

WU LYF — We Bros

Ja, de här får då knappast spela i några kyrkor…

Young Galaxy — We Have Everything

Fina kanadicker som tar hjälp av Lissvik på Nordhemsgatan. Synd att han och sin kamrat jag glömt namnet på splittrade Studio under året dock. Yeah yeah, sånt som händer.

Inlägget gjort

Primavera Sound 2012, Barcelona eller Porto? Båda!

Death Cab for Cutie

En polare säkrade efter många timmars idelt reloadande på ticnet Bruce-biljett. Jag ska steloperera benen bredare och gå på Ullevi för första gången någonsin. Gött. Och till på det släpper Primavera ännu fler band. Jag skulle dock rekommendera er som inte har biljett till PS Barcelona att överväga att köra på PS Porto, lineupen är ungefär samma och det kostar 75 euro istället för 160 euro (och den går upp till 170 på fredag). Personligen blir det nog båda två!

Av de nya banden är jag personligen faktiskt mest pepp på Death Cab for Cutie. Jag har inte sett dem sedan 2003/4 och nu när Ben Gibbard har skiljt sig från Zooey Deschanel kanske han gör heart-break music igen? Håll tummarna för att nåt gött kom ur det, då Codes & Keys var en besvikelse så när som singeln You are a Tourist.

De som spelar både i Barcelona och Porto är just nu (uppdaterad 5 dec)
Beach House (US)
Björk (IS)
Codeine (US)
Death Cab For Cutie (US)
Franz Ferdinand (UK)
Jeff Mangum (Neutral Milk Hotel) (US)
Neon Indian (US)
Other Lives (US)
Shellac (US)
Siskiyou (CA)
Spiritualized (UK)
The Drums (US)
The Olivia Tremor Control (US)
The XX (UK)
Veronica Falls (UK)
Washed Out (US)
Wilco (US)
Yo La Tengo (US)

Och bara i Barcelona:
Archers Of Loaf (US)
Death In Vegas (UK)
Godflesh (UK)
Guided By Voices (US)
Josh T. Pearson (US)
Lisabö (SP)
Mudhoney (US)
Numbers showcase: Jackmaster, Oneman, Deadboy, Spencer, Redinho ()
SBTRKT (UK)
The Dirty Three (AU)

Och bara i Porto:
Explosions in the Sky (US)
The Walkmen (US)