Publicerad den Lämna en kommentar

That’s just like my opinion, man: Way Out West 2013.

Torsdag.

Jag tog en selfie innan jag gick på festival i år. Det var då själva fan att modebloggarna har tagit över även min jävla integritet. Ok ok, nej, jag har aldrig haft nån, men jag poserade ju i vart fall i en jävla poncho. Dressed for success tog mig mina vandringskängor och min älskade cykel mig till Linnéplatsen där vackra människor från Stockholm redan kommit på plats. Om en inte vill sitta utanför har ju festivalen i år börjat med dagsfest, det gillar jag! Det körde vi redan 2009 på Majvallen inför det årets Way Out West. Jävligt lyckat.

När ska Göteborg få sin första foodtruck har jag funderat på?Jag tycker ju inte att Strömmingsluckan (som för övrigt verkar snott sitt koncept från Thoms i Högsbo industriområde?) och Auto kaffe i Brunnsparken är foodtrucks, de är ju Food wagons! Hur som haver, två av de foodtrucks som hade rullat ner från Stockholm var Chilibussen och Bon Coin. De snackade jag lite musik med.

Nu till det viktiga: musiken. Den börjar med Jupiter and Okwess International, kongolesiska rytmer från en man i färgglada kläder och en go’ tjej som dansar sensuellt till bongotrummorna. Ungefär vad en väntar sig, om jag ska vara helt ärlig. Det svänger dock, men det är alltför svårt att dansa i vandringskängorna så det får bli vanlig hålla-takten-med-foten-rörelsen. Dessutom är jag ju fan nykter.

Nån dans fick inte heller Chrystal Fighters ur mig, deras catchy, men intetsägande musik passade dock hyggligt till en solskensöl. När sedan Daniel Adams-Ray kom ut och hade med sig ett gäng klädda i vita hoodies med huvorna uppfällda och således såg ut som KKK var det läge att bege sig bort till den mindre scenen igen. Där spelade José González och hans ”kompband” Junip. Fortfarande sjukt tråkigt, hade mycket hellre sett José solo, men det sägs att han tröttnat på att spela själv. Jaja, det är kanske dags att fila på lite roligare komp i så fall…

Efter det sömnpillret var det dags för The Shakes, eller Alabama Shakes, som de fått kalla sig sedan några andra redan tjingat det namnet. Deras sydstatsrock passar ypperligt i eftermiddagssolen, de börjar lite trötta, men de lyfter med fantastiska Hold On och Heavy Chevy. Jag gillar dessutom att sångerskan och gitarristen Brittany Howard har en karta över Alabama tatuerat på överarmen. Snyggt, jag ska fan tatuera in Hisingen.

Ingen har väl missat att sveriges regering inte lät Omar Souleyman få inresetillstånd till Stockholm Music and Arts där han var inbokad att spela förra veckan? Luger bjöd då in honom till sin nästa festival och boom ändrade sig myndigheterna och vi fick se syrierns dansanta mix av traditionell musik och sköna beats. Han kommer snart med en skiva producerad av självaste Kieran Hebden (Four Tet). Den ser jag varmt fram emot. Live är det kul i några låtar, han har bara med sig en medmusiker som står bakom en laptop. Skulle passat sig bättre senare på kvällen.

Publiken kring Johnossi stod snällt och inväntade på att något skulle hända. Det lilla jag såg var endast denna väntan. Den som väntar på nåt gott? Nja. Australiensarna i Tame Impala har en del riktigt, riktigt snygga riff och partier i låtar, men det är sällan att de får till en grym låt av det hela, Elephant är undantaget som bekräftar regeln, live är det dock riktigt gött att titta på. Om du vill ha deras visuals på datorn kan du bara klicka Äpple + T i iTunes, enkelt lifehack för lite flum!

Det började dyka upp sms i telefonen om att kvällens, och för många, festivalens höjdpunkt, Neil Young & Crazy Horse hade ställt in. Det visar sig att en av gubbarna i Crazy Horse brutit handen. En kan tycka att Neil borde försöka köra en akustisk spelning eller nåt liknande för att kompensera alla ditresta, men icke. Luger gör dock det de kan och ger besvikna med endagarsbiljett fullt festivalpass.

Kongoleserna i Jupiter and Okwess International får en till spelning och till en större publik för de som inte går bort till Linné där Beach House skulle ha krockat med Nisse. Jag kollar lite grann på Victoria Legrande och Alex Scally, men jag har sett de så många gånger förr och de kör samma grej så jag tar cykeln till Park Lane där jag träffar Kate, en trevlig tjej från Alabama som fotar för The 405 och sover några nätter på min soffa. Jag har aldrig förstått storheten i Autre Ne Veut och gör det fortfarande inte, jag roar mig bara åt att det står UNO! på hans keps. Han är nog bäst i världen på UNO, det blir en nog om en turnerar mycket.

Efter honom går kvällens huvudakt för mig, Steve Mason, på och iklädd ett par byxor han använt när han målade om senast gör han festivalens hitintills bästa spelning. Oh my lord är en av årets allra bästa låtar och han gör den alldeles underbart. Här får du några sekunder av den om du inte tror mig.

Och cykeln, min kära cykel, tar mig på fem minuter efter Masons fantastiska spelning till Pustervik där Allah-Las kör sina sista tre låtar. Jag såg dem på Primaveras efterfest och deras härliga 60-talsrock funkar precis lika bra här. Hypade Money går på lilla scenen uppe på Pustervik och sångaren, gitarristen och exhibitionisten (bildgooglade upp den här, men vi får nog aldrig bekräftat att det verkligen är sammme Jamie Lee?) Han klär snart av sig i bar överkropp. Bandet är bra, men det blir lite väl tramsigt. Jag drar vidare ut på min första cykelrunda. The Docks, som har kört lördagsbrunch med tillhörande klubbnätter på Frihamnspiren på lördagarna i sommar har jag varit nyfiken på, men jag har aldrig tagit mig dit. Det har inte riktigt varit musik som klingar vackert i mina öron. Inte denna dag heller egentligen, men det var väl kul att få sina fördomar bekräftade: det stod nån som hette Sasha med en Mac och sprutade ut rök på scen. Jag cyklade vidare till Gothenburg Film Studios, men där hade de precis stängt, tyvärr. Såg häftigt ut så jag hoppades på att få anledning att komma förbi igen och kolla läget.

Fredag

Jag missade tyvärr Sibille Attar och Amason så Rodriguez fick öppna festivalens andra dag. Han var lite trött, men bra. Skönt mellansnack där han meddelar att han egentligen inte vill ha reda på hur många den han sjunger om har legat med efter I wonder. Älskvärt. Of Monsters and Men vaskar jag merparten av, testar en go’ chiligryta från Chilibussen och handlar papaya istället. De är ju ändå bara ett par Edward Sharpe-wannabes. Efter dem överraskar Haim, som jag trodde skulle vara tre brudar som stod och kollade på sina skor, men de är fulfjättrade entertainers och är fullkomligt lysande. Efter dem ser jag nån låt med Local Natives som är lite som dagens Chrystal Fighters, fast bättre. Ser några låtar med suveräna Bat for Lashes som mystiskt planerats in på nästan samma tid som nästa grymma tjej; Grimes. Jag går fram till säkerhetsvakten och frågar om jag får lägga hennes favoritfrukt, en papaya, på scen. Det blir ett inte helt oväntat nej, så efter spelningen går jag och frågar efter logeansvarige och får tag i en trevlig tjej som lägger in hennes favoritfrukt i hennes loge. Jag får lära mig av min kamrat Tatiana att jag gick ifrån ”schyst snubbe” till ”stalker” när jag sedan frågade på twitter om hon gillade papayan och om hon ville hänga med på festen i Änggårdsbergen som Loftet styrt upp. Haha.

Sedan var det ju Håkan dvs ölpaus. Sedan en av festivalens mest oväntade bokningar: Godspeed You! Black Emperor. Eller nu när jag tänker på det har ju faktiskt Explosions in the Sky spelat på Linné två gånger, va? Kanske är det alltid ett postrock-band per år där? Måhända. Godspeed är i vart fall som de brukar vara, interagerar knappt med publiken utan sitter i en cirkel och spelar sina härliga drones som om de vore i replokalen. Gåshud stundtals. Därefter tänkte jag se lite av The Knife innan jag sprang iväg på klubb, men de har nån jävla aerobicsinstruktör som ska peppa igång publiken. Nåt sånt hade de inte på Primavera, antagligen ville de väl då gå och lägga sig då de gick på klockan tre där nere. Jag beger mig ner till Pustervik där jag syndar med ett fantastiskt gött grillspett i väntan på att klubbspelningarna där ska börja. Woody-Kim och Mathias Krusell kör säkra, underbara vinyl-kort i form av Best Coast och Radio Dept. så när ynglingarna Swim Deep går på är formen på topp. Swim Deep är fem kids från Birmingham som är samspelta som fan och har ett härligt driv. Får mig att tänka på Real Estate. Festivalens snyggaste t-shirt bär gitarristen: en Melvinströja med ett stilleben. När de sedan kör en suverän cover av Cindi Laupers Girls just wanna have fun blir publiken galen.

På lilla scen har en Håkan för 2000-talet tagit plats; Zacharias Blad ger oss samma ångestfyllda glädje som en brukade få av Håkan (numera är det bara glädje från den mannen och då tycker jag inte det är lika intressant längre om ni undrar). Zacharias har släppt en singel än så länge, Jag är gay, som är precis vad en Håkan för 10-talet är: homosexuell. Bandet är bra och jag ser att även Jerry Boman gillar’t. Efter ett tag går jag dock och snackar skit med en go’ rocker istället. Tatty och jag fortsätter kvällen med att avnjuta fullkomligt briljanta Unknown Mortal Orchestra, som Luger hade den goda smaken att hinna boka innan jag hann ge dem mitt blandband med vad jag ville de skulle boka på WOW. Ruban Nielson är en fullkomlig gud med sin gitarr och det bjuds ta mig fan på trumsolo! Fantastiskt bra! Jag kollar lite Easy October som är trevligt lalliga, men jag drar vidare bort till Park Lane där Pissed Jeans kör sin hardcorepunk där de mest står och snackar, jag gillade snacket om ”If I wanna gamble five feet from the stage I go to Gothenburg”, men blir inte så förtjust i musiken. Framme vid scen är det dock en stor jävla mosh meningsmotståndare och tydligen hade även trummisen stagedivat mot slutet.

Lördag

Lördagen börjar med att Phosphorescent sprider solsken mellan regnskurarna som gör att allas ponchos åker på och av omvartannat. De är fantastiskt bra och jag ser inte en käft gå därifrån trots festivalens värsta regnskurar. Det är hard to be humble när en är så satans bra, men Matthew Huock lyckas alldeles utmärkt och avslutar med opuset Los Angeles. Är han inte king över den stan är han det verkligen över vår. Varmt välkommen tillbaka snart!

Dungen är trevliga och tajta i regnet, men auran Iris Dement sprider kring sig under taket på Linné är än finare, den fina gamla damen får hjälp av kameramannen att öppna sin vattenflaska, det hela känns det som att få en pianolektion i motljus. Mysigt. Public Enemy har med sig ett tight liveband som kör allt möjligt från AC/DC till White Stripes och Nirvana mellan Fight the Power och Bring the Noise. Härligt. Goat är mystiskt härliga och sedan är det dags för artisten jag lyssnat flest gånger på enligt last.fm (mycket på grund av att jag brukar somna till Moon Pix): Cat Power. Chan har med sig en svincool asiatisk tjej på trummor, en snubbe med härligt stort afro på bas och två gitarrister; en ung version av sig själv på gitarr samt en rocker ut i skjortärmarna. Den sistnämnde får sola lite väl mycket tycker jag, hans gitarr verkar vara mixad mycket mycket högre än tjejens gitarr, hur är det med att Ta Plats? Hur som, de kör mest grejer från Sun, som gör sig bättre på skiva än live, givetvis skimrar de till med klassikern Metal Heart samt nya låten Bully, som jag fullkomligt älskar. Det känns naturligtvis fel att säga det, men jag tycker bättre om när hon var ensam med ett piano på scen. Totalt oberäkneligt, men stundtals briljant. Nu är det fortfarande bra, men ja, ni hajar, det är inte lika intimt längre.

Jag kollade lite på överskattade James Blake innan jag kilade ner till Nefertiti där Andreas Tilliander letade efter en strömkabel. I vintras crowdfundade jag ihop ett par skor till honom så som ”gentjänst” styrde vi upp en matintervju, skittrevligt när vi väl kom igång efter en timme. Jag drog direkt till Pustervik och hade det skittrevligt med Rockfoto-Ola och resten av gänget. Vid midnatt drar så Syket igång. De var ok, men inget särskilt i min bok. Tigers of the Temple på lilla scen är ett lovande indieband från stan, men kvällens och kanske hela festivalens spelning står Mikal Cronin för. Fullkomlig överkörning! Jag övervägde att sticka bort till MF/MB/ för att se om jag kom in där, men deras fantastiska liveakt såg jag ju för en månad sedan på WWDIS Summerfest, så jag drar upp till Julia Holter i kyrkan. Det är vackert, men med lite onödigt stark volym. Jag cyklar vidare, av nån anledning väljer jag att cykla Högsboleden ut till Gothenburg Film Studios. Jävligt häftigt område med trä inomhus och lasrar och grejer. Super duper. Hittar en dansant kamrat, men är för trött efter allt cyklande så det blir hemgång.

Ännu en fin festival är över, den blev ungefär så jag trodde den skulle bli: småtrevligt i parken och med varsin fantastisk klubbspelning per kväll: Steve Mason, Unknown Mortal Orchestra och Mikal Cronin. Det riktigt trevliga har varit att träffa så mycket trevligt folk här och där. Det är trots allt Way Out Wests allra starkaste kort jämfört med andra festivaler: det är hemtrevligt. Ses om ett år!

Publicerad den Lämna en kommentar

#bestllama12

Illustration: Kimiaki Yaegashi — Alpizzaca. @okimi www.okimi.com.

Ikväll sker årets musikhändelse, nej inte P3 Guld, rockcirkeln har ju årsmöte! Det innebär att jag och ett dussin karlar i 60-årsåldern redogör vilka skivor vi gillade bäst 2012. Dessutom ska vi göra varsin lista över Beatles och Rolling Stones fem bästa låtar. Här kommer mina listor över 2012.

ÅRETS BÄSTA SKIVOR:

1. Alt-J: An Awesome Wave.

Alt-J, eller ∆, som de egentligen heter hänförde mig fullkomligt med dubbelsingeln Matilda/Fitzpleasure och jag ”tjejlyssnade” på allt jag kunde hitta och när albumet väl kom var jag först lite besviken att där inte var så mycket nytt, jag hade hört versioner av det mesta. Nackdelen med att nörda ner sig för mycket, helt enkelt. Efter ett tag och lite tid ifrån skivan fick jag dock lite bättre förhållande till den och förälskade mig även i alla små interludes. Mer sånt! Vi gjorde en intervju med Gus här.

2. Dirty Projectors: Swing Lo Magellan

David Longstreth och hans Dirty Projectors har tidigare inte lyckats fånga mig helt, men i med Swing Lo hamnade jag helt i deras makt.

3. Grimes: Genesis

Grimes (Claire Boucher) släppte tidigt på året skivan Genesis och det blev min mars-platta. Live på Primavera var hon sådär, men det blev ändå en skitkul upplevelse då vår skribent Éric hade med sig en stor röd flagga som symboliserade studentprotesterna i Montréal. Grimes brorsa tog upp den på scen och det var en härlig spelning. Plattan är fortsatt fantastisk och jag ser fram emot ny musik, vilket det verkar som hon grejar med just nu, när hon inte twittrar. Vi pratade om potatis här.

4. The xx: Coexist

Det tog lite längre tid innan även andra skivan med The xx satte sig och numera har det blivit helt ok live, dessutom! Trevligt!

5. Spiritualized: Sweet Heart Sweet Light

Jason Pierce och Spiritualizeds gospelnoise är nåt av det bästa jag vet och spelningen på Primavera är högt upp på årets lista (ok, en sådan har jag faktiskt inte gjort).

6. Lambchop: Mr. M

Kurt Wagner. Jag älskar dig och du älskar din förlorade vän.

7. Cat Power: Sun

Chan Marshall. Jag älskar även dig, även om jag förväntade mig än mer av den här skivan.

8. Bahamas: Barchords

En kanadensare som sövt mig många gånger detta år är Afie Jurvanen. Snart kommer han dessutom till Sverige, dock ej Göteborg. :(

9. The Wave Pictures: Long Black Cars

Textmästarna.

10. Andrew Bird: Break it yourself

Fiolmästaren.

Andra bra skivor som är värda att nämnas:

Beach House: Bloom, M. Ward: A Wasteland Companion, Alabama Shakes: Boys & Girls, Chromatics: Kill for Love, Best Coast: The Only Place, Bobby Womack: The Bravest Man in the Universe, Cloud Nothings: Attack on Memory, Dan Deacon: America, Divine Fits: A Thing Called Divine Fits, Four Tet: Pink, Islands: A Sleep and a Forgetting, Tennis: Young and Old, Liars: WIXIW, Lower Dens: Nootropics, Menomena: Moms, Neneh Cherry & The Thing: The Cherry Thing, Purity Ring: Shrines, Sea Wolf: Old World Romance, Sleigh Bells: Reign of Terror, The Tallest Man of Earth: There’s No Leaving Now, Tame Impala: Lonerism, Thåström: Beväpna dig med vingar, Tindersticks: The Something Rain, Ty Segall: Twins

ÅRETS BÄSTA LÅTAR:

1. Bat for Lashes: Laura

Jag föll för Natasha Khan för några år sedan, men sedan tröttnade jag på nåt vis, men på Hultsfred återfick hon mitt förtroende och så går hon och gör årets bästa låt. Inte illa!

2. Rhye: The Fall

Den här låten är så hejdlöst vacker. Open var inte dum den heller (jag älskade när han sjöng den för sin tjej). Albumet som snart släpps var jag dock lite besviken på.

3. Alt-J: Breezeblocks

Alt-J gjorde en hel drös skitbra låtar, men det här är min favorit.

4. Dirty Projectors: Swing Lo Magellan

Snyggaste låten, inte smartaste, men mest direkt och som går rätt in i mig varje gång.

5. FIDLAR: Cheap Beer

”I DRINK CHEAP BEER, SO WHAT?, FUCK YOU!”, är årets bästa refräng. Kul video som alltid från dem. Om du undrar vad de gillar för billig öl så läs den kortaste intervjun jag gjort.

BÄSTA NYA ARTIST:

Alt-J.

MEST UNDERSKATTADE PLATTAN:

Islands: A Sleep and a Forgetting.

MEST ÖVERSKATTADE SKIVAN:

Frank Ocean: Channel Orange.

STÖRSTA BESVIKELSEN:

Jens Lekman: I know what love isn’t.

BÄSTA LIVE-AKT:

Spiritualized.

ROLIGASTE ARTISTEN PÅ TWITTER:

Dan Deacon (@ebaynetflix)

Publicerad den

Tips, V.46 och halva 47, 12-21 november.


Vi har bestämt oss att flytta tipsen till fredagar igen, det är ju trots allt då man vill veta vad som händer i helgen, right? Således blir detta tips för elva dagar framöver, och vilka elva dagar! SJUKT mycket bra band som kommer förbi Götet denna period, så se fan inte till att bli sjuk och sängliggande. Mössa på!

Tisdagen den 13:e november: Animal Collective, Pustervik, kl 19.

Första gången jag hörde Animal Collective var 2004 när Four Tet hade valt sina favoritakter för en helt fantastisk kväll i Brixton. Några av de andra akterna var Caribou (då under namnet Manitoba), Papa M och Explosions in the Sky. Som jag minns det hade Djurkollektivet två stockar som de höll takten med genom att dunka dem i scengolvet. Sedan dess har jag sett dem ett antal gånger och brukar tycka att de är så otroligt mycket diskant när de kör live. Vi får se vad ljudteknikerna säger om det på tisdag, men öronproppar är nog en god idé.

Torsdagen den 15:e november: Father John Misty, Pustervik, kl 19.

Father John Misty är namnet Josh Tillman har tagit till sig och gjort sitt. Han sjunger på nån låt om att han varken gillar Josh eller John, frågan är vad han kommer välja härnäst. Han var tidigare trummis i Fleet Foxes, men slutade där för nåt år sedan för att köra allena.

Fredagen den 16:e november: Maskinen, Trädgårn, kl 20.

Långt innan Frej och Afasi bildade Maskinen var Frej en kul kuf på Skunk, jag kommer till exempel ihåg att hans sida bestod av den här bilden. Han var som ett jävla brandlarm när jag träffade honom på Roskilde, hög som ett hus slängde han sig in i folks tält. Helt galen snubbe. Undra hur han är live nu för tiden?

Lördagen den 17:e november: Mark Kozelek, Nefertiti, kl 19.

Hur ofta är Red House Painters gamle frontman här i stan egentligen? Det känns som han pendlar, det är alltid jävligt bra, men glöm att kunna instagramma honom, han hatar verkligen allt som har med mobiltelefoner att göra på sina spelningar, något jag kan respektera när man spelar ytterst lågmäld gitarrmusik.

Lördagen den 17:e november: Sidi Touré & José González med Skull Defekts, Storan, kl 19.30

Det senaste har jag sett José på varenda spelning jag gått på nästan. Han är ute i svängen en hel del och nu är det dags att presentera lite nya låtar. Så väljer du bort föregående gitarristen kanske du vill se Götets egna? Han kommer som sagt köra lite nytt, dels ensam och dels med finfina Skull Defekts, vilket borde bli ganska långt ifrån hans annars väldigt avskalade musik. Sedan har han valt att ta hit Sidi Touré, som jag ärligt talat inte har koll på, men musik från Mali brukar vara finfin.

Tisdagen den 20:e november: Andrew Bird + Tift Merrit, Pustervik, kl 19.

Tidigare har jag egentligen aldrig fallit för Andrew Bird, han har känts som en sämre variant av Final Fantasy (som numera går under sitt riktiga namn Owen Pallett), men jag har fallit fullkomligt handlöst för senaste skivan Break It Yourself. Dessutom har jag hört mycket gott om förbandet, gubbarna i Rockcirkeln har vurmat om henne och ska gå för hennes skull. Andrew ser de mest som utfyllnad. Jag, som är deras i särklass yngsta medlem, ser det tvärtom.

Onsdagen den 21:e november: Destroyer, Pustervik, kl 19.

Destroyer tycker jag är mysig, men jag brukar tröttna ganska snart. Ändock, vad fan gör man annars en måndagkväll?

Torsdagen den 22:e november: El Perro Del Mar, Nefertiti, kl 19.

Havets hund!

Publicerad den

Veckans tips, V. 44, 29:e okt — 4:e nov


Denna vecka finns ingen spelning som jag måste se, jag hade biljetter till Four Tets £5 allnighter i London, men pallade inte åka. Då kanske en skulle åka till CPH:DOX och se Dirty Beaches i Köpenhamn eller varför inte Iceland Airwaves i Reykjavik? Eller så kollar man upp lite saker man inte känner till på hemmaplan.

Tisdagen den 30:e okt: Doc Lounge: Turning, Storan, kl 19

Doc:en visar en film med ett gäng historier om hur det är att vara transsexuell. Antony från Antony and the Johnsons har producerat och gjort musik och jag antar att en av historierna handlar om hen. FB event.

Onsdagen den 31:e okt: Bernard et Bianca + Utter + House of Trees, Pustervik, kl 19

När jag var redaktör för Rockfoto var det en av fotograferna som hade ett band, jag skrev aldrig om dem, men det kanske jag borde? Denna afton spelar i vart fall dessa Disney-karaktärer med ett band från Portugal och ett annat från England. FB.

Onsdagen den 31:e okt: Boban & Marko Markovic, Musikens hus, kl 21.30

Varför inte liva upp mitten av veckan med lite balkanmusik? Boban och Marko är fadern, sonen och vi kan väl säga att deras trumpeter är deras heliga andar. De kickar igång ”världens dans- och musikfestival” Planeta som pågår veckan ut.

Lördagen den 3:e nov: Ela Orleans + Johnny Essing + Moon and Sun + CJ Boyd, Galleri Rotor, kl 18

Koloni styr upp en spelning hos konstnärerna vid Valand, kan bli hur kul som helst. Och för en gångs skull känner man ju till ett av banden, Johnny Essings gitarrer har du hört i bob hund tidigare och nu är det release för hans soloskiva Mörka Ljuset. FB.

Publicerad den

Tredje kvartalsrapporten 2012.

En gång i kvartalet brukar jag lista de låtar som hamnat i mitt musikbibliotek och som sedan har lyckats fånga mitt intresse till den grad att jag tagit mig tid att betygsätta dem med stjärnor i iTunes. Betygsystemet ser ut så här:

5 — låt jag kan tänka mig att lyssna på när som helst
4 — mycket bra
3 — bra
2 — dålig, men på en bra platta
1 — skit, ta bort ur biblioteket vid nästa rensning

De låtar som finns på Spotify har jag samlat på denna lista.

Alt-J — Leon

Innan ∆ blev ∆, i folkmun Alt-J, hette de Films och släppte den här fina biten om Luc Bessons film där Natalie Portman fick sitt genombrott.

Bat for Lashes — Laura & Glass

Jag återupptäckte Bat for Lashes storhet då hon gjorde en av Hultsfreds bästa spelningar i somras. Strax därefter släppte hon årets kanske vackraste låt, Laura. Glass från gamla Two Suns hjälper också på med peppen inför albumet The Haunted Man som släpps den 12:e oktober.

Beachwood Sparks — Forget the Song & Earl Jean

Woody West-Kims favoritband har återuppstått och gjort en alldeles ljuvlig skiva. Jag håller tummarna att han lyckas göra sin drömbokning snart. Tills dess njuter vi av lite americana.

Beck — I Just Started Hating Some People Today

Beck släppte en sjua på Jack Whites skivbolag där han låter lite country igen. Det är rätt gött. Och hat, tja, det behövs ibland. Förresten är det visst tio år sedan han släppte det underskattade mästerverket Sea Change i år. Besök det om du missat. Ett av världens bästa breakup-albums.

Blitzen Trapper — Skirts on Fire

Blitzen Trapper släppte en skitkass version av Hendrix Hey Joe, men b-sidan var inte alls dum.

Brenton Wood — Oogum Boogum Song

Den här underbara klassikern hittade in i biblioteket.

Cat Power — Cherokee, Manhattan & Ruin

Världens bästa Chan Marshall släppte en skiva med ny musik för första gången sedan 2006 års The Greatest och den roligaste kommentaren jag läst om det var ”Ugh. This is Chan’s Hot Space”. Well, ibland håller jag med, till exempel när hon sjunger Fuck Me i autotune vill jag be henne skärpa sig, men några av låtarna är riktigt bra. Och Sun, som helhet, växer helt klart.

David Byrne & St Vincent — Who

Underbart samarbete av allas vår cykelälskare David Byrne och allas vår Arrested Development-älskare. Marry me, both!

Dirty Projectors — Swing Lo Magellan, Just from Chevron & Impregnable Question

David Longstreth har med sina smutsiga projektorer gjort en av årets allra bästa skivor. Växer som fan. Och snart kommer de till Pustervik! Kommer bli fantastiskt.

Divine Fits — My Love is Real & What Gets You Alone

..until it stops. Divine Fits är superbandet med bland andra Dan Boeckner, som här förklarar varför Handsome Furs, det fantastiska bandet han hade med sin fru, inte längre existerar. Även What Gets You Alone är en hit.

FIDLAR — No Waves & Cheap Beer

Fuck It Dog… Life’s A Risk. Det är vad FIDLAR står för. Det är ett sånt där slyngelband där I drink beer, fuck you! kan vara en refräng. Svårt att få till sånt bra, men dessa låtar har mer driv än det mesta jag hört i år. Jag frågade dem vad de gillar för öl här.

Four Tet — Locked

Kieran Hebden samlade några av de tolvor han släppt de senaste åren på digitala releasen Pink. Och i november har han, inspirerat av Fugazi, styrt upp en allnighter med bland annat kamraten Caribou för fem pund. Jag har två biljetter. Pröjsar du flyget så drar vi till London!

Gospel Music — Automobile (ft. Tracyanne Campbell)

Mespop när det är som bäst. Här gästar Tracyanne från Camera Obscyra. Mysigt. Fin video också.

Islands —Jogging Gorgeous Summer

Innan jag intervjuade Nick i Islands lyssnade jag igenom hans gamla verk och den här stack ut lite extra.

Josiah Wolf — That Kind of Man

Why?s bror gjorde intryck från en gammal skiva.

Kalle Mattson — Water Falls

Kanadicken med den svenskklingande namnet släppte en mysig video till den här fina biten.

Menomena — Plumage

Menomena är bandet med ett av världens bästa namn, som de själva säger inte kommer från det här underbara klippet utan att de tycker det låter sexigt att säga. Jag tror dem inte. Men grym musik gör de ändå. Videon är bästa ökenvideon just nu.

Taken by Trees — Dreams

Victoria Bergsman följde upp sin tripp till Pakistan med att åka till Hawaii och ta hjälp av Henning Fürst från Tough Alliance. Jag föredrar mellanöstern, men singeln var ljuvlig.

Tame Impala — Elephant

När nån snubbe på NPR tipsade om den här låten hade han nyss varit ute och cyklat långt som fan över helgen och programledaren Bob Boilen undrade om han hade lyssnat på musik under cykelturen. Han ansåg att det var trafikfarligt. Det kändes motståndskraftigt meta att swischa fram på en cykelbana i Brunnsbo samtidigt som jag hörde han säga det och påa det här tungt sköna kompet i lurarna. Gotta love that podcast.

The XX — Angels, Fiction & Sunset

The XX är tillbaka som ni alla vet och de var något bättre live på Hultan i somras än när de var här förra svängen. Sedan gjorde de ett litet gig i Stockholm dit i princip bara musikjournalister var inbjudna. Allt för att sälja biljetter till spelningen i Lisebergshallen i november. Bra marknadsföring av ett suveränt album som är det jag oftast somnat till i år. Efter Grimes eventuellt.

Youth Lagoon — Posters, 17 & July

Sist, men absolut inte minst är förra årets allra största miss i min bok. Youth Lagoon är Trevor Powers, en liten hipster från Idaho som gör minimalistisk, drömsk pop som nog är skivan som betytt mest för mig i år. Väl värd att återbesöka om den fallit ifrån din radar. Har den inte synts där är det dags att göra den till en stor, fin prick.