Publicerad den Lämna en kommentar

What will all tomorrow’s parties be? A bike-ride in Utrecht, The Netherlands? Maybe.


Moonface. Photo: Elizabeth Radzikowska.

On Monday I came back from a long lovely trip with two of the world’s best festivals ringing in my ears. All Tomorrow’s Parties hosted two last weekends of their marvelous concept where they let one band chose what other bands should play. This next to last weekend however was curated by themselves and their friends at the Primavera Sound festival (the very last the weekend after was curated by Loop). I had been to one ATP before, when Slint reunited, back in 2005. Now I made my way to Camber Sands yet again. Camber Sands is a beach resort for the English working-class but during the winter it occasionally transforms into a music nerd Mekka. I booked my ticket on a whim when I heard that they were about to sell out and I so very badly wanted to see Television perform their masterpiece Marqueen Moon in its entirety. One of the reasons I haven’t made it back to ATP since 2005 is the sleeping situation. You normally have to buy a whole room, a chalet. This time however, you could share a 4-berth room so I bought a ”half-chalet” and hoped someone would come to their senses this time and join me. It’s gotten a lot easier finding peeps to tag along to these fests with because of twitter and the lovely little Primavera Sound Crew group on Facebook, a group for people who are nerdy enough to go to festivals in other countries on their own and there meet up with kindred folk. A Swedish guy, Mattias, whom I had just spoken to once in person, took the chance to join me. We arrived with a crowd-funded bus (We can go dutch, I love y’all for that!) with a few of the others from the PS group. An hour later our new flat mates, Charlie and Ollie, two young brits, showed up. Naturally they would have to cuddle up on the sofa bed. Me and Mattias had gotten their first and in true viking manner just taken the two single beds.

I’m not gonna go into detail about all the bands, you can check out tiny little ”reviews” on every one of them at instagram.com/llamalloyd if there’s something special you would like my take on. The Thursday started with me trying to figure out if it really was Scout Niblett in a wig behind the drums at Magik Markers. Of course it wasn’t, she was upstairs and when I got up there she and her guitar gave me goosebumps, the very best thing that a band can give you. Icarus Line blew me away while Low made me so sleepy I literally went to bed, even before they had finished. I felt incredibly old.

On Saturday me and Mattias took a stroll along the beautiful beach and it was all sublime. We left for Eraas, which I just found out is the new duo behind postrock band Apse. I was happily surprised and then blown away by the marvelous instrumentalists Tortoise. The other band to give me goosebumps was of course the old men in Television during the title track of Marquee Moon. Brilliant stuff, still. Then laying down in the back listening to Godspeed You! Black Emperor was just blissful and someone brought a pet dino to Feel the pain with Dinosaur Jr.

Sunday’s lineup felt a little weak, but if you look at it in a positive way, then it felt like these were the band that were the future, instead of old-timers like Dinosaur Jr and Television (except for Los Planetas, enough with them already, Primavera!). These were the new noise-makers; Haxan Cloak and Pharmakon being the two who made the most, and most fucked-up noise. I liked Forest Swords, who had realized it’s much more fun to watch a guy with a bass instead of just having a bass track on his computer. Hebronix had really beautiful passages and stood for the best party trick at the entire festival when he came in to one of the chalet parties that played pretty awful music and asked to plug in his toaster. When he finally found an outlet the thing short circuited the stereo and everything went quiet and black. Brilliant!

Leaving the fest, hung over as the queen in Maida Vale fellow PS Crewers Joao, Blanca and me endured the bus ride and chilled a few hours at a Syrian restaurant. Our minds were pretty empty and it was lovely to just stare into the air for a while. I took a more comfortable than I had thought bus to Amsterdam (£1.60!) over night and continued chilling with the obvious visit to Rijksmuseum and Anne Frank house and a visit to the Documentary film festival and the lovely film Everyday Rebellion before it was time for the next festival.

On Thursday morning I got an email from the ceo of Spinlister, a site where you can rent locals’ bikes that my rental in Utrecht would be the first bike rented in ”Amsterdam”. I wonder what the good folks in Utrecht would say about that! Utrecht is a lovely university city about the size of Gothenburg half an hour away from Amsterdam. Here the festival Le Guess Who? takes place every year at different venues throughout the city, you could say it’s like Way Out West’s club programme Stay Out West but without all the massive queues you get with 25000 people. The biggest venue is about the size of Pustervik (appx 1000 people). I heard that the festival started as a birthday party and that it celebrated Canadian bands (hence Le Guess Who?) the first year and the next year they cheated with Beach House and Jana Hunter (both American). There’s still a lot of Canadian bands on the lineup and a lot of garage rock. My friend Ola was there last year and I agreed that they had a remarkable sense of what was ”up and coming” so I bought an Early Bird ticket for this year’s fest. I felt that they would give what I wanted and yes, the lineup made me smile.

When I got to Utrecht I walked to a part of town with schools and little family houses everywhere. I rang the door bell of one, where Wouter, the manufacturer of the interesting bike I had rented answered and led me out the back where he had these new chainless bikes he had designed and made. I rode with a backpack on my back and a smaller one on my tummy until I made my way to my Couchsurfing host, Eduard. Le Guess Who? has realized that the amount of hotel and hostel rooms in Utrecht is limited but they have an almost unlimited amount of students so you can actually ask for a couch directly on their site! Love that! Anyways I met three little Poles that were also couchsurfing at the same place and we got along very well, one of them, Szymon, runs a music blog called Kilof. A fun bunch. We all stayed in the attic of this kid Eduard who wasn’t really going to the festival until we were… Not the best situation, but yeah yeah. Wednesday started with the brilliance that is King Khan and then a little older brilliance by The Fall and after a little bike-ride to a smaller venue where there was a, mostly Norwegian, line, we saw Night Beats who performed last year as well. I can really see why they let them come back again. It’s always a good bet to go see a band that gets booked two years in a row. Biking around in the darkness a little drunk is fun and frankly, that’s exactly what I did at Stay Out West this year too. And you do manage to get into more than one club that way. In Utrecht everybody bikes. It’s the way to go.

Friday started with a few so-so bands before the marvellous Braids filled my heart with soul and my body with goosebumps. Sheer brilliance. I stuck around for The Black Angels instead of going directly to the Ty Segall curated night and they’re always a treat but in hindsight I feel that maybe I should’ve checked out Magnetix because if they were anything like the band Ty chose after them, J.C. Satán, I would’ve loved them too. J.C. were amazing, one of the best garage acts I’ve ever seen. Brilliant guitarist and it never got boring which garage can get sometimes if it’s too repetitive. None of that. Good shit!

On Saturday there was something called Le Mini Who? which meant free gigs at little art clubs and cafés throughout the city. Me and my new couchsurfing host Dominique (I couch-jumped – didn’t stay the whole time at one person’s home) went to see ZZZ’s but they had swapped times with Pins who were awesome, really good stuff. They had been on my ”first band of the itinerary” but this way it was ok that we had so much Mexican food that we didn’t get there in time for their ”proper” gig. Unfortunately the upstairs was full, too bad, I really would’ve wanted to see Thao & The Get Down Stay Down but the goosebumps from Scout Niblett once again was more than enough downstairs. The only Swedish band on the lineup were The Thing, the jazz trio Neneh Cherry made a brilliant album with recently. On their own they play so incredibly loud and fast you almost get sweaty just watching them. Fire! in a condensed form. Happy to be a Swede. After them even Metz sounded kinda lame. A bike ride over to ZZZ’s and a little queueing before I managed to hear the last two songs these Japanese noise women performed. Great stuff.

The Sunday was suitably timed a lot earlier with Matt Elliott, Moonface and Destroyer as my opening trio in a modern church. The Moonface album Julia with Blue Jeans On that landed about a month ago took my friend Madeleine by storm and I remember thinking ”What the hell” when she gave it 9/10 a few hours after it had been made available. It took me a little longer to come to realize she was completely right and when Spencer Krug performed these piano pieces I was in a trance and was very close to crying. Between these remarkably beautiful pieces he seemed to be another man, though, joking about getting shat on in Lissabon and whatnot. I got to think it through, but that might very well have been the concert of the year. The fact that I’m thinking about going to London just to catch see him again should tell me ”yes, it was”…

I sat through most of Destroyer but mostly it felt like just watching a drunk getting more drunk. It wasn’t getting better with Spencer Krug refilling his whiskey. Speaking of sad, the next act was Damien Jurado, whose songs might be the saddest of the bunch. The man himself, though, was very jetlagged and had been up 24 hours. In spite of that he was a lot of fun joking around and speaking about his artwork for the Le Guess Who? totebag that was inspired by ads of companies doing their ”final” sale. In between that he sang his songs while the entire Tivoli fell quiet. I realized I haven’t listened to him in years and that it was time to correct my mistake.

Maybe the biggest name on the bill was Yo La Tengo, who I hadn’t seen for ten years. They played for an hour and a half and I especially enjoyed The Story of Yo La Tengo off my favorite record of 2006, I’m not afraid of you and I will beat your ass. Love it.

I had already returned the bike so I started walking back, the Poles taking the bus and on the way was the other Tivoli, where Wooden Shjips were playing their psychadelia. I couldn’t NOT swing by. It was as packed as ten sardines in a condom. I went for the bar, that’s a good excuse to get into a crowd like that with your coat still on and that Beck’s beer might very well have been the best beer on-site during this, my new favorite festival, Le Guess Who?

PS. The best lager all-in-all was the Hertog Jan! I heard the festival was still doing minus on their account. This should be their beer sponsor!

Publicerad den Lämna en kommentar

Första halvårsrapporten 2013!


Trogna läsare vet ju att jag brukar göra kvartalsrapporter, men tyvärr blev var det ett tag sedan så denna gång blir det halvårsrapport! Fatta hur hungrig jag är nu när den är klar! ^_^ Många av låtarna finns på Spotify i den här listan.

A Camp — I Can Buy You

Den här gamla goingen är inte dum alls.

Atoms for Peace — Before your very eyes & Ingenue

Thom Yorkes nya ”supergrupp” med Nigel Godrich och Flea från Red Hot Chili Peppers har gjort en finfin skiva och var en av artisterna jag hade med på mitt blandband med de akter jag vill se på Way Out West som jag gav till Luger i våras.

Babian — Ta det till domstol

Babians platta Heja dom som vinner kom i slutet av 2012, och cementerade Tobias Allvin som Sveriges bästa och roligaste textförfattare. De är däremot rätt sega på att svara på matfrågor…

Baths — Worsening, Miasma Sky, Ironworks & Ossuary

Will är min favoritbög, så enkelt är det. ”First boyfriend, you live in my house and we share a toilet seat and I’m not the least bit drawn to your heat [..] Scared of how little I care” sjunger han på Incompatible tillsammans med sin mycket speciella knastriga musik. Skivan Obsidian är nästan lika bra som fantastiska Cerulean.

Beck — Corrina, Corrina, Everybody’s gotta learn sometimes, Leopard-Skin Pill-Box hat & Stormbringer

Jag är sjukt pepp på att jag äntligen ska få se Beck i helgen. Senast släppte han ju ett nothäfte (!), Song Reader, och jag ska ärligt säga att jag inte lyssnat in mig så mycket på de olika artister som spelat in dessa låtar. Portland Cello Projects version är väl den jag lyssnat lite grann på, mest för att Jolie Holland sjöng på ett par stycken.

The Black Angels — Evil Things

The Black Angels senaste, Indigo Meadow, fortsätter i samma stil som de tidigare plattorna fört, ett mörkt psykadeliskt driv som knockar de flesta. Varför ändra på ett vinnande koncept?, tänker jag.

Bob Dylan — Saved & What Can I Do For You?

I vintras avslutade jag ett halvår tillsammans med en av världens bästa tv-serier, The West Wing. Ett avsnitt avslutades med titelspåret på en av Dylans gospelplattor, Saved. Bra skit.

Bob Marley & The Wailers — Version of Cup

En go gammal baktakt!

Cat Power — Bully (live on Jools Holland)

Boy, you’re a bully! Jag ser verkligen fram emot att se Cat Power igen på Way out west. Den här nya låten spelade hon på klassiska Later…. with Jools Holland.

Cayucas — High School Lover

Jag gillade verkligen drivet i den här singeln, men resten av skivan samt deras spelning på Primavera var tråkiga som fan. Funkade dock bättre på parkspelningen de gjorde, det här är så solsken det kan bli.

Cheap Time — Kill the Light

Härliga Adult Swim gjorde en gratis samlingsplatta där jag upptäckte den här goa garagestänkaren.

CHVRCHES — Recover

Det är nog dags att fråga om matintervju med de här fina britterna igen nu när P3 spelar sönder dem.

CocoRosie — Gravediggress

Det är fan dags att lyssna mer på senaste CocoRosie-skivan, jawohl!

Cold Specks — Winter Solstice & Blank Maps

Egentligen borde hela skivan I Predict a Graceful Expulsion från förra året vara med här. Helt klart förra årets miss, denna platta platsar helt klart på top 10 år 2012. Hon har själv kallat sin musik doom soul. Upptäck genast om du inte gjort det och håll tummarna för att hon kör en europaturné snart.

Daft Punk — Giorgio by Moroder, Contact & Get Lucky

Bättre albumrelease kan en inte göra år 2013 och visst har skivan några bra spår. Dessa är mina favoriter.

Dan Friel — Scavengers & Thumper

Inte varje dag jag gillar det här, men ibland är det fantastiskt.

Daughter — Youth, Tomorrow & Human

Daughter gjorde några fantastiska EPs förra året och till slut kom albumet If You Leave och de har skrivit årets textrad: And if you’re in love, then you are the lucky one, ’cause most of us are bitter over someone.

David Bowie — The Stars (Are Out Tonight) & Where Are We Now?

Jag har ärligt talat inte lyssnat så jävla mycket på The Next Day, men singlarna satt som ett smäck!

Elephant Stone — The Sea of your mind

Go psykadelika. Döpta efter en Stone Roses-låt dessutom?

Ellen McIlwaine — Higher Ground & Crawling King Snake

Ellens version av Stevie Wonders Higher Ground hade David Holmes med på en mix-platta en gång och den har nog spelats fler gånger än originalet hos mig.

Foals — My Number

Foals senaste skiva Holy Fire är värd fler lyssningar och det ska vi ta itu med strax, haha.

Foxygen — Teenage Alien Blues, No Destruction, On Blue Mountain, San Francisco, Shuggie & Oh Yeah

Jag föll handlöst för Foxygens senaste skiva. Ryktet säger att skivbolaget fick dem att göra massa extragrejer när de var i Europa i våras såsom Take Away Shows etc. Av den anledningen ställde de tyvärr in på Primavera och Way Out West och nu har de istället valt att turnera i USA…

Fuck Buttons — Brainfreeze & The Red Wing

Jag tror allt det gömmer sig fler fyror på Slow Focus, Fuck Buttons första skiva sedan 2009. En av de starkaste minnen jag har från alla år på Primavera var när jag, efter deras spelning 2008, åkte hem till min polare Frans och krämade på Bright Tomorrow högt som fan, givetvis till hans förtret då klockan väl var fem på morgonen…

George Harrison — Deep Blue

Ett finfint bonusspår från Living in the Material World.

Haim — Better Off

Way Out West har lagt Haim i parken! Värt! Då kommer ingen missa dessa underbara damer. Det enda vi nu vill ha är ett album, ok?

Honey is Cool — Gran Canaria, If I Go & For the Sun

Kommer ni ihåg när Karin Dreijer sjöng Soundtrack of Our Lives-covers till Håkans trummor?

I Am Kloot — Shoeless

För sådär tolv år sedan eller när det nu var I Am Kloots första platta kom, köpte jag en för liten t-shirt med bandnamnet i stora bokstäver och sprang omkring på Hultsfred och sa att det var jag som var Kloot. När de skulle spela på dansbanan var det en ung tjej som tyckte att jag inte förtjänade att stå så långt fram då jag ännu inte köpt deras skiva. Det gjorde jag så småningom av Gunnar som hade CD-arkivet i Uddevalla. Åh, vilka fina tider det var när jag jobbade natt och ringde honom i Simpsons-reklampaus 17.40 och frågade om jag kunde komma förbi efter stängning och köpa nån skiva av honom. Jag kommer starkast ihåg en sommardag när han för en gångs skull sa ”Nej, prick 18 så åker jag till Lindesnäs och badar!”. Jag mötte honom där och köpte Beatles vita. Fint så.

The Jesus and Mary Chain — Just Like Honey

Deras i särklass bästa låt.

Jim James — Of the Mother Again

My Morning Jacket-frontmannens soloskiva är inte alls dum. Tänk att få se honom och Cold Specks som öppningsakt, som alla lyckliga amerikaner kan göra för tillfället!

Kaja Gunnufsen — Au

Kaja har jag skrivit om förut, och pratade även lite norsk mat med henne.

King Khan & The Shrines — Take a Trip, Bite My Tongue, Got The Itch, Land of the Freak & Welfare Bread

King Khan spelar på Summerfest på tisdag, missa för allt i världen inte det. Han och sina skrin spelar en underbar soulig garage, kommer bli fantastiskt bra!

The Knife — Full of Fire

Shaking the Habitual var jävligt ojämn. Som en tacopaj, ungefär.

Kurt Vile — Wakin on a pretty day, Was all talk & Girl called Alex

Vi älskar alla Kurt Vile, det här har varit min vårskiva, underbar. Live var han dock lite tråkigt på alltför stora scenen på Primavera. Tror han kommer bli bättre på Pustervik i höst.

Laura Mvula — Green Garden

Den här damen är främsta anledningen jag skulle vilja åka på Stockholm Music and Arts. Perfekt skiva att ta en cykeltur till stranden med.

Little Wings — Sunburned Eyes

Kyle Field är nog mest känd för sin låt Look what the lights did now, som fick ge namn åt dokumentären om Feist. Deras version tillsammans ger mig gåshud varje gång och Kyles egna musik är inte alls dum den heller.

M.I.A. — Bad Girls

Nåt av det dummaste jag gjort de senaste åren var att sitta och dricka öl på Linnéplatsen när M.I.A. spelade på Way Out West för några år sedan. Årtiondets facepalm.

Mariam the Believer — Invisble Giving

Mariam, som ju utgör halva Wildbirds & Peacedrums har gjort en strålande skiva vars drivande trummor vi alla kommer få njuta av i en stor Göteborgspark i augusti. Pepp!

Mark Kozelek & Jimmy Lavalle — What Happened to my Brother?

Kvinnotjusaren Kozelek tillsammans med blippblopp-postrockarn The Album Leaf är en utmärkt duo. Me like.

Marnie Stern — You don’t turn down & Nothing left

Jag vill helst inte tänka på Marnies spelning på Villa Belparc för några veckor sedan. By Haart, WWDIS och Woody West hade en gemensam tillställning dit tyvärr mest By Haart-folk som nyss tagit studenten sökt sig. Medan de väntade på sina älskade JJ sjöng de på andra låtar framme vid scen där Marnie försökte få spelningen överstökad med fotografer PÅ scen och förskräckligt ljud. Årets mest smärtsamma spelning.

Matmos — Very large green triangles

Jag föll för Matmos när de hjälpte Björk med Vespertine. De har gjort massa galenskaper som en hel skiva bara med samplingar från plastikoperationer, men deras mästerverk är helt klart en platta som heter Civil War. Kolla upp den. Med den här singeln kom det tillbaka efter några års tystnad. Välkomna tillbaka!

Matthew E. White — Big Love, Gone Away & Steady Pace

Jag vart helt betagen av Matthew E. Whites platta i sommar. Folkig soul som jag till och med lyckats få en del vänner att lyssna på, haha (mina vänner gillar generellt sett inte samma musik som jag). Den här skivan är för alla. Verkligen. Det är nog därför Dirty Records fortfarande inte fått in min beställning av den. Beställde den på Record Store Day så den borde ju kommit nu. Jag vaskade hans spelning på Primavera då det var en av festivalens stora krockar, men jag kommer inte för allt i världen missa honom på Pustervik i höst.

Mattias Alkberg — Skända Flaggan

Årets bästa svenska låt fick vi redan i vintras.

Metz — Get Off

Metz är en jävla go trio. Och Alex Edkins fick mig att skaffa senilsnoddar som inte syns (det gör dock hans).

Mice Parade — Pretending

Mice Parade är mys.

Mikal Cronin — Weight, See it my way & Piano Mantra

Summerfest tar hand om den mesta intressanta garagerocken i sommar, men Mikal Cronin väntar med ett besök till Way Out West. Kolla även upp hans samarbete med Ty Segall om du missat det.

Mikhael Paskalev — Jive Babe

Norge har aldrig låtit lika mycket Born Ruffians. Bra så!

Mire Kay — Reverse

För ett drygt år sedan testade jag att göra ett kafferep, en videointervju (givetvis om mat!) med Emelie och Victoria när de spelade in sin debutskiva The Rising Tide Lifts All Boats. Det var rätt mycket jobb med ljud och bild, jag fick ta hjälp av Frans, en dokumentärfilmande vän som just nu jobbar på en film om hans finska vemod.

Nick Cave & The Bad Seeds — We No Who U R & Jubilee Street

Mycket reklam, men tja, den satt som ett smäck i mina öron. Gött så.

Nick Waterhouse — Is That Clear?

Grym oldschool soul vars spelning på Primavera som jag bara såg nån låt av. Hoppas på göteborgsspelning snart!

Nils Frahm — You & Do

Hela Nils Frahms skiva Screws är helt jävla underbar. Min vän David sade att han aldrig hört någon vara så i symbios med sitt instrument och han har sannerligen en poäng, Nils och hans piano är ett.

Parquet Courts — Stoned and Starving

På onsdag kommer dessa Brooklyn-herrar till Trädgårn och WWDIS Summerfest! Gött!

Peaches — Fuck the pain away & Sucker

Denna gamla klassiker gjorde en renässans i mina öron.

Phosphorescent — Song for Zula

Jag ska lyssna mer på Matthew Houck innan Way Out West. Var så säkra.

The Polyphonic Spree — It’s the Sun (KCRW Morning Becomes Eclectic version)

Åh, jag kommer ihåg att jag lyssnade till Polyphonic Spree när jag gjorde den allra första matgrejen för webben, min pannkaksskola! Den ligger fortfarande kvar här, haha. Den här versionen är med på Eternal Sunshine of the Spotless Mind-soundtracket och visst fan blir en glad?

The Postal Service — A Tattered Line of String & hela Give Up

En av 2000-talets bästa skivor, sidoprojektet Ben Gibbard från Death Cab for Cutie gjorde med Jimmy Tamborello, som oftast kallar sig DNTEL, fyllde 10 år och då fick vi höra de två låtar de gjorde för fem år sedan när de försökte göra en uppföljare till vad de själva refererat till som The indie world’s Chinese Democracy. Om de får ihop det hela igen och gör en skiva till hoppas jag verkligen att de lyckas göra nåt bättre än det Axl och hans vänner till slut fick ihop…

Public Service Broadcasting — Spitfire, Signal 30 & Everest

De här slynglarna fick öppna för Rolling Stones i Hyde Park med sina samplingar och repetitiva bitar. Jag gillart!

The Radio Dept. — Why won’t you talk about it?, Where damage isn’t dome & Freddie and the Trojan horse

Hittade en singelsamling Radiodepartementet släppt.

The Rapture — How Deep is your love? & It takes time to be a man

Hittade en deluxe-version av förra årets fina platta In the grace of your love. How deep is your love? var för övrigt en av de allra bästa låtarna på Primavera förra året. Kan få igång vem som helst när som helst.

Rhye — Open & The Fall

Jag blev lite besviken på albumet när det till slut kom. The Fall är fortsatt en av förra årets bästa låtar.

Savages — Shut Up, I Am Here, City’s Full, She Will, No Face & Husbands

Ja, jag tror postpunkarna i Savages har gjort årets skiva. Och live är de fullkomligt fantastiska!

Sleater-Kinney — Jumpers

Det här med att jag lyssnat mer på Wild Flag än Sleater-Kinney? Kanske skulle göra nåt åt det.

Sonic Youth — Theresa’s Sound-World & Sugar Kane

Dirty dök upp och var härligt dirty.

Steve Mason — A lot of love & Oh my lord

Två underbara låtar från ett oerhört ojämnt album. Come on, 20 spår? Kill your darlings, mate.

Stevie Wonder — Living for the city

Innervisions hamnade faktiskt inte på min lista över 1973 års bästa skivor…

Suuns — 2020

Suuns betyder Nollor på thailändska. Det och mer matnyttig info hittar du här.

Sweet Baboo — If I died…

”And Daniel Johnston has written a hundred of great tunes, and I’ve got six, so guess that’s some catching up to do” är årets finaste homage i den här allra sötaste av söt pop.

Teeth of the Sea — A.C.R.O.N.Y.M.

Mojo slängde med en skiva modern psykadelika som den här var med på.

Temples — Shelter Song

På samma skiva fanns även Noel Gallaghers nya favoritband. Inte alls dumma, sjukt 60-talsdoftande, gött så.

Thao & The Get Down Stay Down — We The Common (For Valerie Bolden)

Jag upptäckte Thao när hon gjorde en platta med min gamla musa Mirah. Thaos nya är inte alls dum. Banjo and oh-oh!

Thee Oh Sees — Toe Cutter/Thumb Buster, Maze Fancier, Minotaur & Wax Face

Det här att jag vaskat det här bandet två år i rad på Primavera. Förra året började Wilco spela Jesus Etc när jag skulle gå över och i år väntade jag förgäves på att Kevin Rowlands skulle svälja sin stolthet och spela Come on Eileen, men tvingades istället genomlida årets sämsta teaterpjäs. Mitt omdöme ibland, alltså…

U.S. Girls — Jack

Fick ett tips om Meghan Remy av Dirty Beaches. Jag föll handlöst för denna singel, men inte lika hårt för albumet GEM.

Villagers — Nothing Arrived

Jag tröttnar ett par låtar in i den här skivan, men denna är inte dum alls.

Voice of the Seven Thunders — Kommune

Kommuuuuun!

White Fence — Pink Gorilla & White Cat

Hypade och goa, nästa vecka ser vi dem, yeah.

Widowspeak — Ballad of the Golden Hour

Golden Hour! Fototerm! Eller?

Wolf People — Hesperus

Än mer 70-talsdoftande folkrock. Grymma live för några år sedan. Kom hit igen.

Wooden Shjips — Flight

Nu är jag trött på att skriva om all psykadelika, haha.

YAST — Stupid, Believes & Joy

Svenska Yo La Tengo! Sommarlycka i notform.

Yeah Yeah Yeahs — Sacrilege

Ännu en skiva jag borde spisa lite mer…

Young Galaxy — Out the Gate Backwards

Vad är det med mig och kanadensiska band? En kärlekshistoria.

Youth Lagoon — Mute, The Bath & Dropla

Förra sommaren upptäckte jag sent omsider Youth Lagoon, lyssnade på The Year of Hibernation innan jag avslutade min sommarflört. Nya skivan är lite muntrare, således inte riktigt lika bra, haha.

!!! — One Girl / One Boy

!!!

Publicerad den 1 kommentar

Metz, Pustervik, 5:e mars.


Ni följer väl oss på Instagram? Då hade ni redan sett denna bild!

Igår var det dags för min WWDIS-debut, ni känner säkert till Stockholmsklubben som de senaste månaderna spridit sig till både Götet och Malmö? Innan Metz och förbandet We live in Trenches hade Woody West styrt upp en mindre spelning med Christian Kjellvander och amerikanerna Frontier Ruckus uppe i matsalen. Jag kom lite tidigt och smög upp och tittade på de sista låtarna med Frontier Ruckus, träffade en kamrat som var lyrisk över amerikanerna. Han hyllade dem med att säga att de hade Neutral Milk Hotel-vibbar. Han hade helt rätt, riktigt jävla bra americana.

Svenskarna We live in Trenches bestod av en mycket arg gosse i rött flankerad av två diskreta gitarrister, en fantastisk trummis och en rätt indiskret basist som spände ögonen i publiken. Antagligen var det denne basist Gaspard Augé i Justice alltid försökt se ut som. De spelade punk jag antagligen aldrig skulle lyssnat på på skiva, men live funkade det alldeles utmärkt och de försökte trycka in så mycket musik som möjligt på sin speltid. All heder till eder.

Efter nån öl till i baren gick då huvudakten, Toronto-trion Metz, på. Deras musik får mig att tänka på tidiga Nirvana, tänk Bleach. Riktigt jävla bra, alltså. Deras ”5 dollar light show” gick åt fanders efter några låtar så det blev ett blådaskigt, nedtonat ljus istället för det som skulle komma från den ursprungliga enkla ljuskällan. De håller jävligt bra live, kör på som satan och jag blir avundsjuk på frontmannen Alex Edkins, som har en tajt glasögonsnodd för att hålla sina glarrer på plats när svetten börjar lacka. Sådana måste jag skaffa, till dags läge har jag dansat sönder två par. Bandet är förbannat tajta och jag bara står och ler när de kör igenom deras finfina självbetitlade från förra hösten. Jag stannar kvar med en kamrat som idag fyller år och således har gett sig själv ledigt mitt i veckan. Fan, bästa födelsedagspresenten en kan ge sig själv. Ja, förutom en spelning med Metz, då!