Publicerad den Lämna en kommentar

Tack Bowie!

Idag fick vi svaret på frågan som till exempel Flaming Lips med Neon Indian ställt sig: Is David Bowie dying?. Eller ja, det vet vi kanske inte, men han har i vart fall tillräckligt med kraft för att idag, på sin 66-åring släppa en ny singel och meddela att vi får ett nytt album, The Next Day, i början av mars. Det är fascinerande att han helt plötsligt bara släpper ur sig en låt efter att ha varit helt tyst i åratal. Han förhöjer mystiken med att inte ge några intervjuer och när en vill kolla videon via davidbowie.com har de satt videon till ”permission denied” på vimeo. Varför kan en fråga sig, men han har ju alltid varit före sin tid. Roligast var väl när Arabian Business ansåg att Bowie gav upphov till finanskrisen? Välkommen tillbaka till etern i vart fall. Vi hoppas på en spelning som inte ersätts av Slipknot denna gång. Sätt slickepinne-förbud på spelningarna om du så vill!

För övrigt ber jag om ursäkt då det ej kom några tips denna vecka, men det enda riktigt viktiga som händer är väl att ikväll är det smygläsning för Filmfestivalens program där Kristoffer and the Harbour Heads samt Leche Burre spelar. På Pustervik från kl 17!

Publicerad den Lämna en kommentar

Primavera Sound 2012.

Sleigh Bells, photo: Robin Olsson

Sleigh Bells, photo: Robin Olsson

Since there aren’t any Swedish vowels on this keyboard I’ll just do this in English, otherwise I would have to tell you about “Navel”.

Wednesday.
The festival started with a free gig for all at Arc de Triomf. It’s a very nice idea to have free gigs since a lot of the young in Barcelona can’t afford coming to the festival any more. When I was here for the first time, in 2006, Swedes were so rare that when I ran into José González he thought I was in one of the other Swedish bands, I’m from Barcelona. These days, 40% of the festival-goers are from abroad and you can hear Swedish everywhere.

The first act was Jeremy Jay at the packed park, he went by without striking any chords with me, after that The Wedding Present played their beautiful album Seamonsters, it was alright, but pretty much just another reunion show. The Walkmen were ok, but they seem to have had their hay day. Black Lips, who closed the park are always fun, but I prefer them on album. We took a taxi but still had to queue for an hour or so to get into the “secret gig” at Apolo with very good Chairlift, so-so Beach Fossils and boring Kindness.

Thursday.
Thursday means the first day at the beautiful Parc del Forum, last year it started with a wonderful gig with Spanish postrockers Toundra, it’s the best slot for Spanish bands since nothing else is playing. This year it was an electronic duo called Pegasvs, it was decent, but an hour later another Spanish band, Unicornibot, played the stage right next to it, they had tinfoil around their heads and played wonderfully bizarre music that made me think about Lightning Bolt, but they had a full band, this year’s Toundra, for sure! I went over to the stage right next to it, to check out one of the most hyped bands at the moment, Purity Ring, who were a girl in an old-school dress and a guy playing these strange lights, it was a strange but rather beautiful thing, I liked it, but went back to see another dose of Unicornibot and then onto boring Baxter Dury, whom I left to burn away in the sun. Way over at the Mini stage Friends were playing. No, no, not the Bert Karlsson bullshit, this was group of friends from Brooklyn who played a very nice ESG-influenced indie-disco, the singer Samantha Urbani sat on a security guard’s shoulders and sang a song moving around the audience. Fun with friends. After that the boring Danish kids in Iceage performed, I couldn’t really care less. I was mostly just waiting for one of my highlights, Grimes, who were to perform at the same Pitchfork stage. She had some sound problems but we had had just the right amount of beer to get to dancing. My friend Éric took the lead and took us up front and he was waving his flag in support of the Montréal protests, the flag wandered to the hands of Grimes’s brother who were dancing on stage with some other friends, it was a lot of fun.

When I saw this year’s lineup I was intrigued to see Death Cab for Cutie again, it’s been eight years since I saw them last, but then I made a podcast where Lars recommended White Denim, this rock trio from Texas. I ended up choosing them over Death Cab, who’s last album is quite dull anyways. The Texans had an extra guitarist along and the four of them jammed forever, it was great to see, really marvellous musicians! Then I saw the last song by Mazzy Star which was a lot louder than I thought it would be. Good stuff, then onto well-known and well-seen Wilco, who I was about to leave for Thee Oh Sees, but then Jesus Etc came on. You just can’t go then… The night continued with a dash of nicely done hardcore from Refused, a little of boring The XX, then some desert rock from lovely Bombino, dull rap from A$AP Rocky, a lovely set from Spiritualized with it’s mix of shoe-gaze and gospel. Then we closed the night with a little dance with Spanish electro-man John Talabot.

Friday.
We were early to get our hands on Jeff Mangum tickets and hung out in Auditori with Nick Garrie doing his nice singer-songwriter album The Nightmare of J.B. Stanislas. I almost fell asleep. I kinda tried to be honest. Laura Marling was more interesting and “Alas I cannot swim” gave me goose-bumps. After the gig the queues for Jeff Mangum were huge and I got really annoyed with people jumping it. After a while I had to realize this isn’t Sweden and the world (Sweden included) is becoming a really terribly egoistic place. Jeff Mangum was all by himself, just a few guitars, a chair and a mic. Todos. With this he performed most of his masterpiece with Neutral Milk Hotel, In an Aeroplane over the Sea. More goosebumps! Best grade you can get! After that there was one of the biggest clashes; I Break Horses and Lower Dens. I started with the Swedes, they were good but I went over to Lower Dens and came in the middle of the lovely “Brains” and thoroughly enjoy them. Then a little African Cubanese music with Afrocubism, loads of guys on stage. A nice rhythmic detour from the indie scene. Then straight into straight rock with The War on Drugs. It was very straight, not gay at all. The Cure were kinda boring, but we might not have giving them our ears’s full attention. We mostly attended our mouths with beer in the VIP section. The beer weren’t free anymore and I will probably not buy the VIP next year since the first “normal” tickets go for a lot less and I prefer to drink my beer where I can see the bands. I left a while in to go see Sleigh Bells who I really enjoyed, I was a bit intrigued to see if there was gonna be a live insane drummer or not, it was just a bunch of Marshall stacks instead but I loved it anyways, danced like a mad man. Went over to the clashing Dirty Three, had a beer and I totally loved the brilliantly alarm that was Some Summers They Drop Like Flies which closed their set. A friend had told me that I had to see M83, who I think has a good song here and there but live was kinda dull so I left after a few songs. Codeine were a lot better, sounded like Slint. Good stuff. SBTRKT were boring and I fell asleep to The Men. When I woke up Éric had texted me four times and he had been kicked out because of the flag, you see it’s a red square without any text so naturally people here in Spain won’t know that it represents a solidarity to the kids in Quebec, I can totally see it rings differently here. But he got in again when they found my booking in the computer. I’m glad he could come in and enjoy this festival’s best gig; The Rapture, they were totally amazing, I really love the bass player and highlights included “House of Jealous Lovers” and the track that stood out from last year’s album In the Grace of your love; “How deep is your love?” To answer that question is easy; very.

Saturday.
We hung out in the park for Dirty Beaches, who Éric did an interview with. It was a little slow and minimal, but hanging out in a park is always nice. I met a girl I made friends with when I gave her my Sufjan Stevens ticket to last year’s amazing gig in the Auditori. A little more sedative Nick Garrie again and some nice rock tunes from Obits. Bleached were the shittiest band I’ve seen in quite some time. Straight outta their mother’s basement where they spent an hour or two.

We went over to the Forum area and had the same kebab as the day before, we’re Swedish after all. Being Swedish I went to see Jeff Mangum play another, different, set. This time with more b-sides and rarities than before. Before that I passed by the dull Sharon van Etten and the equally boring Tall Firs. After Mangum I checked out Buffy Sainte-Marie, the indian singer most well-known for the classic track “Universal Soldier”. Her new approach was a lot more rock, but when she did her stuff from the sixties it was a lot more satisfying. All in all quite boring, though. Saw The Olivia Tremor Control perform “Jumping Fences” and then went over to Mini where almost everyone seemed to be watching Beach House. They’ve gotten too big, I liked them a lot on smaller stages and you know what you’re going to get so I went over to another gig where you know what you’re going to get; Shellac.
Their annual gig seems to always clash with something, I saw most of it where they performed two new tracks and it was the usual bliss that Steve Albini, Todd Trainer and Bob Weston gives us. When they did “The End of Radio” I jumped the fence and ran over to Chromatics and saw them do their last three songs. It was insanely packed. For the first time in Primavera history (at Parc del Forum at least) they sold out, 42 000 people were around this day, normally it’s around 30 000. Chromatics were good and closed their set with “Into the Black”, their beautiful cover of Neil Young’s “Hey Hey My My”. I finally understood where the VIP section at Mini was and I felt a bit awkward having a secluded area right by the stage. Yo La Tengo started a bit boring but came to and did great versions of “Mr Tough”, “Autumn Sweater” and the wonderful noise of “Pass The Hatchet, I Think I’m Goodkind”. The last went on for more than the normal 11 minutes I believe. Just lovely noise. On the way back I saw some of the old dudes doing the punk that is The Pop Group. So-so. Had two chocolate pancakes and hung out in the food court, checked out boring Neon Indian and bought a poster from a nice German before heading back.

Sunday.
Milk Music were a rocky bunch that didn’t catch my ears at all, Zacharias filmed the gig, though, so I guess he liked it. Girls Names were pretty nice and I liked the twee that is Veronica Falls. Then we wrestled in the park and I won over Zacharias in a sprint. Good park fun. We continued with orange fights instead of the packed gigs at Arc de Triumf. Finally there was truce and we saw a little of boring Yann Tiersen and the Morrissey-esque Richard Hawley. Took a perfect break for the rain with sangria. I still suffer from that, or maybe it’s the six days drinking that I’m suffering from. All in all, this was the less interesting Primavera I’ve been to, especially Saturday was quite uninteresting, I want to be blown away a few times more. Better luck next year.

Publicerad den Lämna en kommentar

Årsredovisning 2011.

Llama Del Rey

Llama Del Rey

Förr brukade jag göra kvartalsrapporter över de låtar som jag lagt till i mitt iTunes och gett fyra eller fem stjärnor. När jag gjorde en sådan i somras så kraschade min hårddisk precis när jag exporterade låtarna. Jag såg det som ett tecken. Dags att foga sig till Spotify-listor istället för torrents. Jag inser att jag är en minoritet som fortfarande kör på iTunes. Nåväl, det här är en lista över de låtar jag tagit mig tid att betygsätta, det är inte alla låtar jag tycker om, men en hel del. Hoppas ni hittar nåt ni inte hört tidigare! Väl mött!

Spotify-listan har allt utom Alabama Shakes, Bill Callahan, The Flaming Lips, Shlohmo och Stephin Merritt.

Alabama Shakes — Hold On

Det här bandet kommer slå hårt 2012, rätt i tiden med ett släpigt 70-talsdoftande trumkomp och en fantastisk sångerska. Ses i kön till Way Out West-klubben… Här finns ett fint live-klipp när de kör den här fantastiska låten.

Albin Gromer — Här inne hos mig

Min vän Linda Kante tipsade mig om den här lille skåningen och jag gick således och såg honom öppna för tråkige Tingsek (som dock var mindre tråkig live). Jag föll väl inte lika handlöst för de övriga låtarna som till denna, årets bästa svenska soullåt.

Anna Calvi — Blackout

Anna Calvi är studiomusikernas nya älskling, Brian Eno och Nick Cave älskar henne och jag förstår varför, men det tenderar att bli lite tråkigt i längden, men en låt här och där och man trollbinds av hennes fantastiska röst och ett skickligt manglande av gitarr. Live kör hon en hel del covers, jag föll handlöst för hennes extremt annorlunda tolkning av TV on the Radios Wolf Like Me. Här hittar du ett klipp när hon körde det i Williamsburg.

Apparat — Song of Los

Det var Thom Yorke som fick mig att öppna ögonen för Apparat har jag för mig. Den här gillar jag mycket från skivan The Devil’s Walk.

Battles — Ice Cream (feat. Matias Aguayo)

Battles förlorade en medlem, sångaren och keyboardisten Tyondai Braxton, så när de än en gång gjorde en magnifik spelning på Primavera Sound vid fyra-tiden på natten hade de samplat en massa vokalister som sjöng på stora skärmar bakom bandet. Det funkade lysande och var väl värda att vara uppe halva natten för att se. Skivan var dock inte lika bra som lysande Mirrored.

Bill Callahan — Riding for the Feeling

Bill Callahan brukar göra varannan ok skiva, varannan mästerverk. Så har det i vart fall sedan sista skivan under namnet Smog, A River Ain’t Too Much to Love, därefter Woke on a Whaleheart som är fullt av 3/5-låtar, därefter fantastiska Sometimes I Wish We Were an Eagle och nu Apocalypse som bara riktigt sticker ut med den här vackra biten. Videon är den mest meditativa videon jag sett på år och dar, underbart vackert.

Bill Wells & Aidan Moffat — Let’s Stop Here & The Copper Top

Min manlige musa Aidan Moffat känner ni igen från nedlagda Arab Strap. Efter att han tröttnat på att sjunga om sex med Malcolm Middleton har han gjort låtar om att få barn, att kasta grapefrukter på frugan och här handlar det om att bli gammal. Musiken är i stor del skriven av multiinstrumentalisten Bill Wells, som bland annat har jobbat med The Pastels och svenska Tape. Tyvärr kom de inte till Götet så jag och Zacharias åkte upp till Oslo och söp oss fulla nog att norpa ölen som stod på scen efter spelningen. Jag gick på en nit och tog en flaska mineralvatten…

Black Lips — Bone Marrow

Black Lips skiva Arabia Mountain är helt klart deras bästa hittills. Tidigare har jag inte fallit för dem, men denna platta är fylld med härliga småpunkiga popdängor där Bone Marrow sticker ut som den allra bästa.

Blitzen Trapper — Love the Way You Walk Away

Blitzen Trapper, som står bakom en av 2000-talets bästa låtar, Furr, släppte ett album som var sådär, men där singeln verkligen stod ut. Bra folkrock helt enkelt.

Bonnie ’Prince’ Billy & the Phantom Family Halo — Suddenly the Darkness

Att hålla reda på allt Will Oldham gör är mer eller mindre omöjligt, men rätt som det är trillar det ner nåt som sätter sig. Nu kollar jag upp dessa Phantom Family Halo och det visar sig att de delar medlemmar med Slint! Dags att kolla upp dem med andra ord!

Braids — Lemonade, Glass Deers & Same Mum

Braids var en av årets mest egensinniga band. Jag skrev till David att de var som Animal Collective med en skönsjungande sångerska och jag står fast vid den beskrivningen. Underbart.

Cults — Go Outside

Cults flörtar med sextiotalspop på ett modernt sätt. Jag älskar texten till denna singel om en tjej som vill gå ut och fånga ljuset medan hennes partner bara vill ligga hemma och uggla.

Death Cab for Cutie — You are a Tourist

Death Cabs LP Codes and Keys var lite av en besvikelse sånär som singeln. Men nu när Ben gjort slut med Zooey kanske det kan komma lite mer krossade hjärtan-låtar? Ge mig en ny Plans, tack!

Duologue — Get Out While You Can

Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva Duologue, ett schysst beat med en fin gitarrslinga? Tja, bra skit i vart fall.

Explosions in the Sky — Last Known Surroundings & Human Qualities

EITS växer i vanlig ordning. Om jag inte berättat det förut upptäckte jag dem genom att Four Tet 2004 skulle ha en endagsfestival där han valt alla band. Animal Collective hade två stora stockar som de stod och slog i golvet, Papa M var ensam med gitarren och Caribou (eller Manitoba som han hette då) fullkomligt golvade mig. När jag köpte biljetten hos Rough Trade sa i vart fall kassörskan ”oh, are Explosions in the Sky playing?” och givetvis kollade jag upp dem och såg dem två gånger på mindre än en vecka. Sedan dess har de varit med mig genom allt från meditativa promenader till ljuv älskog. Och trots att jag inte gillade Take care.. i början växer den i vanlig ordning.

Feist — The Bad in Each Other, How Come You Never Come Here & The Circle Married the Line

Feist slog igenom med Let it Die 2004 och jag blev mäkta förvånad när hon på Pusterviksteatern i en bisats nämnde sitt andra band, Broken Social Scene. Den kopplingen hade jag inte gjort tidigare, men när hon med The Reminder blev indievärldens allra största singer/songwriter lämnade hon bandet (som nu sägs ha lagts ner helt tyvärr) och parade ihop sig med en snubbe hon tidigare gjort hiphop med (!), Chilly Gonzales. Detta samarbete fortsätter på nya skivan Metals och nu när Let it Die känns ganska daterad tror jag att varken The Reminder eller Metals någonsin kommer kännas daterade. Nästan i klass med Joni Mitchells Blue. Metals kanske saknar en dunderhit som 1234, men personligen lyssnar jag helst på Feist när jag ska sova så det är bara bra att nionde spåret inte väcker en!

The Flaming Lips — Enthusiasm for Life Defeats Existential Fear Part 2

The Flaming Lips har gjort mycket galenskap under året som de avslutade med att köra Beatles-låtar med Yoko Ono. De gjorde en hel del sidoprojekt, med Neon Indian och Lightning Bolt bland annat. Just nu jobbar de med Edward Sharpe och . De släppte musik i döskallar gjorda i vingummi och några lyxvarianter som levererades i riktiga kranier… Inuti fanns ett USB-minne med musiken som bara blev längre och längre. I början hade låtarna normal längd, sedan kom en sex timmar lång låt och de avslutade allt med att maxa Cubase (har jag för mig det var) med en 24 timmar lång låt. Bandets sångare, Wayne Coyne, twittrar oerhört mycket. Youtube.

Fleet Foxes — Montezuma, Battery Kinzie, Helplessness Blues & Lorelai

Folkrockarna i Fleet Foxes sövde mig många gånger i år. Det är det de gör bäst.

Fruit Bats — You’re Too Weird & The Banishment Song

Fruit Bats gästade Trucken i höstas. Det var ljuvligt och jag gjorde en matintervju med bandets sångare Eric innan jag blev så full på spelningen att jag inte kände igen honom när han tagit på sig ett par glasögon och sålde mig deras LP. Proffsigt värre.

The Generationals — I Promise & Please Be It

Världens bästa podcast drivs av en man som heter Bob Boilen och har under fjorton års tid nästan tagit över efter John Peel. Ja, nästan. Det är i vart fall ett sjukt bra program. Ja, det heter All Songs Considered om ni missat det. Där hittade jag det här bandet som jag lyssnade oväntat mycket på. Produktionen känns ganska 80-talsaktig och därför tröttnar jag lätt, men de har en del riktigt bra melodier måste jag säga.

Gruff Rhys — Shark Ridden Waters, Honey All Over, Sensations in the Dark, Christopher Columbus, At the Heart of Love & If We Were Words (We Would Rhyme)

Årets bästa platta kom från de superfluffiga djurens företrädare nummer ett, Walesaren Gruff Rhys. Han har sagt att han kände sig mogen för att göra en platta med pianoballader, men när han började spela in började musiken spreta mer och till slut landade det i den här perfekta popplattan. Dessutom hann han släppa en EP till jul med passande låtar som Slashed Wrists this Christmas och Post Apocalypse Christmas. Årets llama!

Handsome Furs — When I Get Back & Serve the People

Årets sexigaste band är paret Dan Boeckner (Wolf Parade) och Alexei Perry som jag upptäckte genom att Primavera Club hade bokat dem (men tyvärr inte mig). Jag fick nöja mig med att lyssna på deras spelning från Stockholm på gimmeindie.se. De är starkt politiska och var med i demonstrationerna i Ryssland för homosexuellas rättigheter och låten Serve the People har den alternativa titeln Fuck the Police… Sjukt bra.

Lana Del Rey — Video Games

Det var länge sedan en låt blev så här viral. Med all rätt. Låtarna som har läckt därefter är jag mer skeptisk till dock.

Le Butcherettes — Dress Off

Mexikotjejerna Le Butcherettes gillas av Jack White, Omar Rodríguez-López och Yeah Yeah Yeahs som bjudit in dem att öppna för dem eller som i Omars fall producera och spela bas på deras platta. Jag tröttnar dock på mer än en låt. Nu när jag hör den här funderar jag på om den verkligen förtjänar en fyra.

Los Campesinos! — By Your Hand

Trevliga engelsmän som sjunger om sex och annat kul. De ligger på Broken Social Scenes skivbolag. Favoritlåten är dock Straight in at 101 från förra skivan Romance is Boring, mest för textraden ”I think we should be more post-coital than post-rock, it feels like the build-up takes forever and you never get me off”.

Low — Witches & Nightingale

Lows C’Mon föll mig förbi i början av året så jag såg dem inte på Primavera, det var jävligt synd. Det var länge sedan jag såg dem och C’Mon har växt upp till att bli en av årets bästa skivor. Årets mormoner (det priset vinner de varje år).

Mattias Alkberg — Frigjord, Pånyttfödd & Helgen V. 51

Årets svenska platta var tveklöst Alkbergs Anarkist. Lyssna på vår bäste textförfattare.

Michachu & The Shapes and the London Sinfonietta — Everything

Micachu slog igenom med suveräna singeln Golden Phone härom året. Det här är från ett galet samarbete med London Sinfonietta. Jag ser starkt fram emot ett nytt album.

Mire Kay — So You Learned

Victoria och Emelie i avsomnade Audrey har bildat Mire Kay där de med cello och gitarr fortsätter göra underbart vacker, lugn pop. Får vi nåt album 2012? Det här är i vart fall årets finaste svenska låt. Yay!

Mogwai — San Pedro

De skotska postrockkungarna gav oss en skiva med den knasiga titeln Hardcore will never die, but you will. Detta var starkaste spåret.

Moon Duo — Run Around

Moon Duo är en duo med trummaskin, keyboard och en underbar gitarrist som annars spelar i Wooden Shjips. Kan bli en smula tjôtigt i längden, men en låt är riktigt gött. Den här till exempel.

The National — Exile Vilify

Allas våra Nationella släppte en låt i ett spel i år. Vackert, vackert.

Peaking Lights — Hey Sparrow

De här lärde jag känna genom Andres Lokkos årsbästa-lista. Om ni tycker att den här listan kommer lite för sent så tycker ni fel. Man kan inte skriva årsbästa-listor i november, det är nåt som jag antar att skivbolagen har hittat på så att de ska stimulera julförsäljningen. Jag ser inte att det är så längre utan tar hellre lite tid på mig och låter musiken sjunka in.

Promise and the Monster — Sharp & Sweet

Mölndalstjejen Billie Lindahls vackra röst trollbinder mig än en gång på skivan Red Tide. Hoppas på att lyckas få se henne live under 2012.

Radiohead — Lotus Flower

Ja, den här låten blev ju än mer omtalad när Thom Yorke dansade en smula märkligt. Fint så.

Raphael Saadiq — Stone Rollin’

Raphael levde inte riktigt upp till mina förväntningar efter en av de senaste årens starkaste soulalbum med The Way I See It. Titelspåret på skivan han släppte var dock inte så dumt. Älskar det gamla soundet.

The Rapture — It Takes Time to be a Man

The Rapture är lustiga, de släpper en skiva var femte år ungefär och deras förra Pieces of the People I Love är för mig starkt förknippat med promenader i Ålesund då jag och Alex var där uppe och försökte jobba i fiskindustrin. Samma gäller för det årets bästa skiva Yo La Tengos I’m Not Afraid of You and I Will Kick Your Ass samt Joanna Newsoms Ys. Årets skiva var jag ganska besviken på, sista spåret var dock underbart vackert.

Real Estate — It’s Real, Municipality & Wonder Years

Real Estate bjöd på årets bästa låt i It’s Real och skivan var uppe och snurrade på min topp 5, men efter en spelning på Henriksberg insåg jag vad det var jag inte gillar med dem; trummorna. De är fantastiskt tråkiga och därför blir skivan som helhet sämre, men med ett flertal guldkorn blir det rätt bra trots allt..

Shlohmo — It Was Whatever & Get Out

Shlohmo är en ung kille från LA som gör fantastiska, långsamma beats. Me love! Youtube 1 och 2.

Stephin Merritt — Forever and a Day

Allas vår Stephin Merritt kommer snart med sina Magnetic Fields till Annedalskyrkan och det kommer bli så vackert så. Det är kul att Luger öppnar upp kyrkan även när det inte är Way Out West, det är en underbar lokal. Den här låten är från en skiva med rariteter som kom ut förra året. Youtube.

Tennis — Marathon

Ordet Tennis brukar i Ljungskilepågarnas lingo betyda att något är bra. Det är sannerligen sant om det här fina 60-talspopsdoftande bandet som kommer med nytt i februari igen. Här kan man lyssna på nya singeln.

Thurston Moore — Benediction

Allas vår Thurston skiljer sig från Kim och Sonic Youths framtid är hotad. Personligen har jag tyckt bättre om Thurstons soloskivor de senaste åren. I vart fall sedan Jim O’Rourke flyttade till Japan. Han borde sluta göra film och börja lägga sin magiska hand på Wilco igen…

tUnE-yArDs — My Country, Powa & Bizness

Merrill Garbus är kvinnan som trollband min vår i sin galna musik. Ett av årets bästa album bjöd hon på således.

Unknown Mortal Orchestra — How Can You Luv Me

Den här skivan borde jag lyssna mer på.

The War on Drugs — Baby Missiles

Snart i en Slottsskog nära dig. Yay!

Widowspeak — Puritan

Ja, den här med.

Wild Flag — Short Version

Ms Brownstein är bättre på gitarr än på att vara rolig. Jag kan inte påstå att jag skrattade särskilt mycket när jag kollade på Portlandia…

Wilco — One Sunday Morning (Song for Jane Smiley’s Boyfriend)

Vackert lång låt. Bästa på skivan som växer.

WU LYF — We Bros

Ja, de här får då knappast spela i några kyrkor…

Young Galaxy — We Have Everything

Fina kanadicker som tar hjälp av Lissvik på Nordhemsgatan. Synd att han och sin kamrat jag glömt namnet på splittrade Studio under året dock. Yeah yeah, sånt som händer.

Publicerad den Lämna en kommentar

Primavera Sound 2012, Barcelona eller Porto? Båda!

Death Cab for Cutie

En polare säkrade efter många timmars idelt reloadande på ticnet Bruce-biljett. Jag ska steloperera benen bredare och gå på Ullevi för första gången någonsin. Gött. Och till på det släpper Primavera ännu fler band. Jag skulle dock rekommendera er som inte har biljett till PS Barcelona att överväga att köra på PS Porto, lineupen är ungefär samma och det kostar 75 euro istället för 160 euro (och den går upp till 170 på fredag). Personligen blir det nog båda två!

Av de nya banden är jag personligen faktiskt mest pepp på Death Cab for Cutie. Jag har inte sett dem sedan 2003/4 och nu när Ben Gibbard har skiljt sig från Zooey Deschanel kanske han gör heart-break music igen? Håll tummarna för att nåt gött kom ur det, då Codes & Keys var en besvikelse så när som singeln You are a Tourist.

De som spelar både i Barcelona och Porto är just nu (uppdaterad 5 dec)
Beach House (US)
Björk (IS)
Codeine (US)
Death Cab For Cutie (US)
Franz Ferdinand (UK)
Jeff Mangum (Neutral Milk Hotel) (US)
Neon Indian (US)
Other Lives (US)
Shellac (US)
Siskiyou (CA)
Spiritualized (UK)
The Drums (US)
The Olivia Tremor Control (US)
The XX (UK)
Veronica Falls (UK)
Washed Out (US)
Wilco (US)
Yo La Tengo (US)

Och bara i Barcelona:
Archers Of Loaf (US)
Death In Vegas (UK)
Godflesh (UK)
Guided By Voices (US)
Josh T. Pearson (US)
Lisabö (SP)
Mudhoney (US)
Numbers showcase: Jackmaster, Oneman, Deadboy, Spencer, Redinho ()
SBTRKT (UK)
The Dirty Three (AU)

Och bara i Porto:
Explosions in the Sky (US)
The Walkmen (US)