Publicerad den

Steve Albini, who’s back on the bike, talks food!

Steve Albini. Photo: Robin Olsson
Ok, I’m sorry this took me forever to transcribe. I met Steve Albini when he was here in Gothenburg in October and played an extremely rare date with his excellent band Shellac. If you haven’t heard his band you have most certainly have heard (and very likely loved) a record he’s produced, Nirvana, Pixies, PJ Harvey, Palace Music, Smog and it goes on and on and on. I saw a documentary about the making of Magnolia Electric Company’s Josephine the other day and what Steve said there is really what I think makes him such a great producer: he makes sure everything runs along smoothly and efficiently, he stays in the background and let’s the band be the band. We spoke for half an hour and that was the same impression I got from him, that he’s pretty humble, but efficient. Let’s eat along the way:

LL: So what I do is, I try to ask questions that’s related to the lyrics, so I try to make that into a food question somehow.

Steve Albini: Ok, good luck.

Sometimes it’s easy, sometimes bands sing a lot about food, but sometimes it’s harder. Have you ever eaten a crow?

No. I’m trying to think of if I’ve ever eaten any irregular birds and I don’t think I have. I’ve eaten just normal birds that you would eat. You know like partridge, pheasant, quail, grouse, chicken, duck, goose, you know, normal you-would-eat-them-birds.

How about a dog or a pony?

I’ve eaten horse. There’s Bresaola in Italy. It’s smoked cured horse loin. It’s delicious. Really incredible. I’ve had horse cutlet and steak and stuff and I don’t think that’s very good meat. Used in that way it’s not very good. But that one thing, the smoked cured horse loin is incredible. It’s like solidified camp fire smoke, you know? Very, very pure smoke flavor with just enough meaty protein to make it wrap around your tongue. It’s really incredible but other horse things I’ve eaten have not been delicious.

So no dogs?

I don’t think I’ve eaten dog. There was a Chinese restaurant in Chicago that was rumored to serve dog but that’s the kind of rumor you hear of a lot of Chinese restaurants. And I’ve eaten there so if they were serving dog, I’ve eaten dog. I don’t think it was true, I think it was just an urban myth.

So, in Songs for the Minerals, ”how do make a meal out of nothing at all”? How would you do that?

Well, that song is specifically about a kind of cultural perception that women are emotionally unstable because of their periodic cycle and that the hormone and mineral content changes cyclically and that changes how their brains work. That’s a cultural stereotype and one part of the song is about trying to negate that stereotype by saying that the range of behavior that you can consider normal should include all of the parts of the spectrum that would occur naturally according to these variations in mineral and hormone cycles, right? And to say that the baseline for normalcy should be something defined externally by men rather than being a wide enough definition to include all parts of the spectrum that occur normally is chauvinistic, basically. That’s part of the song. And there are two other parts to the song. One of the other parts is that there are accommodations that people make in their lives to certain psychological issues that they have and one of them might be an eating disorder and that’s what the sentence ”make a meal out of nothing at all” comes in. And again these behavioral things is seen as something that needs to be ironed out, to be corrected, in order for someone else to conform to my perception of how she should live her life and again I’m trying to negate that perspective by saying that I can conceive a normal state that includes accommodating these psychological issues in whatever way you need to. Then the third part of the song is just a catalogue of different minerals and their properties so that’s where that lyric comes from.

So what would be the easiest, most basic thing you would make if you were to make a meal?

Oh I see what you’re saying, ok, I regularly make dinner out of nothing. I mean if you have flour and eggs you have pasta and if you have any plant then you have something to put on the pasta. That’s a standard thing at my house, if we can’t think of anything else to eat I make pasta.

So I guess, what food could you cook in a minute then? Pasta? Now you can’t cook pasta from scratch in a minute?

If the pasta, if you’ve made it and you just boil it but ah, yeah I think you’re limited to a sandwich in a minute.

Do you often ”eat along the way”? I don’t even know what I mean by that, even.

Well, that song that that’s from, the Dude Incredible song, is kind of inspired by seeing similarities between the behavior of other social animals and people, how, if you have a group of people and somebody says ”hey, let’s get go get something to eat” it seems like that could happen very quickly but it can’t happen quickly because everybody needs to decide how they wanna spend the rest of their evening, like their whole evening before they can decide ”yes, we’re gonna go and get something to eat now” and then there might be quite a bit of debate on what we should eat, where we should go and in that song there’s a fellow who takes it on himself to sort of lead the group and say ”let’s go do something” and some members of the group object and they say ”we’re quite comfortable where we are” and then he shuts them down by saying ”fuck that, let’s go, we can eat along the way” meaning you don’t need, what if you’re hungry, we can pick something up along the way, we can still go on our adventure. And I guess I was just struck by the parallels between like the social organization of any group whether it’s a pack of gorillas or a school of fish or whatever, it doesn’t matter what it is and the organizing principles are always the same. There’s always gonna be some descent and some people are gonna need to be convinced and eventually there’s gonna be a movement and everybody follows the group.

Right, this one is not food related but I’m about to start this café where I will encourage people to ride bikes so I was just wondering if you still ride bikes?

I actually just recently started riding a bicycle. As an adult I’ve never had a bicycle. I had a motorcycle when I was a teenager but I hadn’t ridden a bicycle since I was a kid and I just recently moved. I was living in the studio building, in the studio that I run had an apartment in it and I was living in that apartment for about twenty year. My wife and I just recently moved out into a house and so as a kind of a house warming present for me my wife got me a bicycle so I could ride my bike back and forth to work. So I’ve been riding my bike to work, to and from work everyday, I ride between seven and ten miles every day now and I really like it, I really enjoy, it’s not much physical activity, but I enjoy have some physical activity every day. There’s a sense of real freedom and real mobility with a bicycle and with a car it’s kind of a pain in the ass, you have to find a place to park it and lock it up and get all of your shit out of it, on a bike you’re carrying everything and you just get off the bike and you’re done, you know. So I quite like riding my bike, I haven’t had a chance, previously, to ride a bike in an urban setting until very recently and I’ve really gotten use to it and I really like it. Bob has been riding bikes for a very long time. Bob is a big proponent of bicycles. But Todd and I, Todd just bought a bike as well, he and his wife had been cycling around Minneapolis and I just got my bike in March so I’ve had like six or seven months of bicycling. I think Todd’s had four or five months of bicycling.

I will encourage people to bike just by having a discount if you arrive on a bike. That’s pretty much the whole idea of the cafe, to get more people to bike and maybe I can do that with an economic incentive.

Speaking as an urban bike rider the thing that matters most is having a convenient place to put your bike. Like this scenario here, where you have a bike rack where everybody puts their bikes and locks them up, that sort of thing doesn’t really exist in Chicago. There are some occasional places where you can find two or three places to put a bicycle but I mean a big centralized bike parking area doesn’t really exist.

I’m actually gonna talk to the city, there’s just one place in the whole city where they have made a car parking into a bike parking so I’m gonna try and talk to the city and try to get that in front of the cafe. That would be convenient. We’ll see if it happens. So at the cafe I will have soup and I heard that you like soup a lot?

Big fan of soup.

So what’s your ideal soup?

I make twenty or thirty different soups. The ones I like the most are very simple vegetable soups. Like you can take, just take a broccoli or cauliflower or asparagus, ah, [a begger comes by and Steve gives him some coins]. So I don’t know, my favorite soups are just like if you just take broccoli or carrots or cauliflower or asparagus or something like that and just boil it in stock and just puree it and that’s it. But it doesn’t need anything extra or fancy. Those are my favorite soups. Just one very simple and very clean taste. Potatoes make a natural soup. Tomatoes, you basically don’t anything more than tomatoes, just take some tomatoes and puree them and heat them up and add some lime juice and some garlic and you have soup.

Is there a reason why there’s a lot of vegetables and fruits around Uffizi on the cover of Excellent Grey Italian?

The idea is that he’s a black and white dog and we wanted to have a contrast between a colorful setting and a black and white dog, grey dog. And we couldn’t think of anything that would be free of context except fruits and vegetables. It seemed like a very colorful group of fruits and vegetables and then have a grey dog in it would look good and I like the way it looks. I mean anything else that’s really colorful has some kind of context to it, like clothing or money or photographs or magazines or whatever. Like all of those have an implicit content like you’re trying to make some kind of statement about all of these things and that wasn’t our idea. Our idea was just show off this good looking dog.

Is he still alive and well?

Uffizi’s still with us, he’s been Todd’s companion for fifteen year and he’s still there.

Do you boycott any foods?

No, I’m not crazy about sea food. When I was a, when I was very young I got very sick eating fish and so for the longest time I was convinced I was allergic to fish. And since then I’ve eaten, I’ve gradually incorporated fish into my diet now and again and I just don’t like it very much. I’ve had a few physical reaction to a few fishes that made me think I may have some kind of allergy to some aspect of some fish but it’s not a general thing. But I’m not that into it. The thing that’s weird is I really like fishy flavors like I like if there’s a an anchovy mixed in with a salad dressing or something like that I think that tastes pretty good usually or if there’s things like sea weed or sea salt. I think all of those taste fantastic but actual fish, for some reason, doesn’t sit will with me. I’m not into. And I realize that’s a lot of food but I will basically eat, I will try to anything, I will eat any other thing in the world, any plant, any animal, any mineral, doesn’t even have to be cooked, doesn’t have to be dead, whatever it is I’ll eat it. I don’t care. If it something that people eat some place in the world I’ll eat it.

But you don’t boycott anything for political reasons?

Well, I don’t eat fast food, that’s more of a concern for, I suppose it’s a political act. I don’t like the corporatized, I don’t like anything that has been reduced to a polypoly of corporate suppliers, I don’t like mass media, I don’t like fast food, I don’t like having a limited choice in cooking and eating so I prefer to buy my stuff from a market rather than a supermarket where everything is organized by brand. I much rather buy things from suppliers or producers or farmers or whatever. If I can. And I don’t eat factory farmed animals, I don’t buy meat and fish and chicken, I don’t buy that from a supermarket. I’ll buy it from a reputable butcher where I know the animals are raised humanely and that sort of thing.

What’s your favorite fruit?

It’s really hard to beat a fresh peach. A peach straight off a tree is like one of the most incredible foods. I really like melons as well, water melon, cantaloup. I like pretty much all berries. Berries can sometimes be annoying because of the seeds. You have this very luscious, very squishy, tasty fruit and you wanna just slurp it down and you end up with all these seeds in your teeth. But yeah, I’m gonna say fresh peach. I’m not a big fan of things done with peaches, you know? Like peach pie or peach cobbler, they’re ok but a peach by itself is amazing.

Do you have any food on your rider?

We don’t actually have a rider. We just, we try to keep things simple and if you have a rider that gives you a number of things to be disappointed by so we just tell people that if there’s some water and some towels back stage that’s really all we need. We can feed ourselves and take care of ourselves.

So I guess you don’t bring anything from America, food-wise?

No. When I’m traveling I try to find local candy, like candy produced locally for the local market. Because often there’s very distinctive flavors that don’t exist anywhere else. In Hawaii, for example, there’s a salted licorice plum called Li hing mui, a Chinese dried plum with salt and licorice on it and that’s used in all kinds of things. They use it in. There’s shops called ”crack seeds shops” and in these crack seeds shops they sell hundreds of things all flavored with Li hing mui. And the Li Hing flavor, it’s like salt and peppar for them, it’s on everything. You go to a fruit stand and you buy some fresh pineapple you will always be offered to have Li Hing sprinkled on it, if you want. If you go to an ice cream place you can get Li Hing sprinkled on your ice cream. It’s an insane flavor.

So what does it taste like?

It’s sour and salty and kind of dirty tasting. I really like it, but I’ve only eaten it in Hawaii where everything is amazing. So if I tried to incorporate it into my regular life I might not like it as much. But it’s a really amazing, distinctive flavor. And in Scandinavia this salted licorice is everywhere and I mean that’s a nasty, nasty thing but once you get use to it I can see how you can develop an affection for it. And in the United States for example there’s a soft drink called root beer that’s like basically unknown elsewhere but It’s a very particular, very peculiar flavor that Americans are very fond of. Like every town have their own local root beer and people are fiercely loyal to the root beer that they grew up with or the one they consider the best root beer. So I like this sort of local, the unique local flavors that you find in places and how passionate people are about their… Like in Japan, each region of Japan has it’s own kind of fast food, kind of street food, you know? Like in the coastal areas there’ll be like a salted eel is very common, or dried eel. It’s eaten like a snack. Sometimes just the bones of an eel are eaten like peanuts. In Kyoto and Osaka there’s kind of a dinner pancake that’s called Okonomiyaki, it’s like chopped vegetables and eggs and flour are cooked into a pancake and then that pancake is painted with this very rich sort of barbecue sauce and then it has bonito shavings sprinkled on it and it has herbs on it and sea weed. So it’s a very complexed, rich flavor, but it’s basically a pancake. And that’s only served in that part of Japan and in this other part of Japan. Then in Tokyo and the north there’s the ramen shops. Everybody’s fiercely loyal to their ramen shop, the one that they think is the one true, great ramen. I love all that, I think that’s one of the nicest things about traveling is that you get to experience little things that people think are great and unique about the particular place where they live.

I’m thinking about root beer and if I’ve ever tried it. There’s this thing, a Christmas drink that I think might be…

Yeah, julmust.

Have you tried that?

Yeah, I tried that the other day, I thought it was very good. The juniper flavor is really distinctive and that’s, root beer is, if you replace the juniper flavor with kind of a kind of Wintergreen flavor or birch bark flavor then that might give you an idea of what root beer is like. But julmust is not miles away from it.

I just stumbled over some Nirvana thing. I heard that you recorded the drums for Very Ape in a kitchen? Did you cook something as well?

No, in the studio building there was the normal performing area and then outside the performing area there was a small kitchen. And that’s where we set up the drums up for some of the songs on that record, I don’t remember which ones. Could’ve been that one, sure.

I thought of a Barcelona thing. I go to Primavera every year as well.

Amazing food in Barcelona!

That was what I was thinking. What’s your favorite restaurant?

There’s a little tapas place called Quimet, Q-U-I-M-E-T, I’ve heard it called Bar Quimet. It’s just a bar but it has every kind of bar food you can imagine. Really just deliciously prepared stuff. A lot of the food has been canned, in-house, they prepare something and then they put it in cans so that they can serve it at any time, you know? It’s really delicious food. I’ve had incredible cheeses and they have a canned quail that they make there that’s really delicious. Incredible preparation of foie gras there. Maybe my favorite serving of foie gras ever is from there.

You’re going next year as well?

Oh, yeah. If I’m in Barcelona I’m gonna go to Quimet, it’s just an incredible place. It’s very informal and it doesn’t have to be expensive. If you eat a few things, like a light lunch, if you eat a lot, like a big meal, it’s gonna be expensive but it’s incredible food. So, definitely worth it.

This isn’t food-related, but what do you think of the whole ATP debacle?

It’s depressing the way how ATP has sort of collapsed into itself. Because ATP, in my mind, still represents a better version of the world. A festival where the patrons and the bands are treated well and the slate of music is chosen because it’s excellent and not because it’s current, you know? There are things about it that I think survive in principle, I think it’s a shame that money was managed so poorly, that the company is in bad shape, that’s the shame. What they’ve accomplished, what they did, the way the ran it, the shows that I’ve seen, the ATP shows that I’ve seen, the festivals have all been really magical experiences so I think it’s really sad that it’s sort of collapsing on itself.

Do you think they’ll…?

It’s hard to see how ATP can dig themselves out. I mean, they owe so much money to so many people and they’ve got so many people angry at them. It’s hard to see how they could turn it around. But if it happens it would be great. I should be going because they’re probably waiting for me back stage.

Publicerad den

Veckans tips! 13:e – 19:e juni.

Brian Jonestown Massacre.

Yo! Ursäkta uppehållet, om ni följer mig på Instagram har ni ju sett att jag har varit ute och svirat på gigantiska Primavera Sound och minimala Beaches Brew, men nu är jag hemma. Jag hade tankar på att åka till Psykjunta idag, men det sket sig. Jag får helt enkelt hoppas på en Josefin Öhrn-spelning i Göteborg snart. Come on, Way out west! Ni bokar ju bara massa svenska grejer nu det senaste känns det som. Boka då det bästa Sverige har att erbjuda för tillfället! För övrigt var hennes och hennes Liberations EP Diamond Waves det enda jag lyssnade på när jag var i Spanien. Så. Jävla. Bra.

Fredagen den 13:e (duh-duh-duuuh!): Sommarvernissage, Göteborgs Konsthall, kl 18.

En kanske skulle gå på vernissage i afton? Jag blir nyfiken på båda banden som spelar, argentinska Los Cripis och Göteborgska mysiga postpunkiga Mansion. FB. Vill en bara hänga och lyssna på bra musik är Hotel Rica, och Publik två ställen med bra musik ikväll. Till på köpet är det faktiskt punkrock på Yaki-Da: The Fume och Mankind spelar.

Lördagen den 14:e: Cosmonauts + Poppets + Fuck Tornadoes, Henriksbergs takterass, kl 20.

Jag såg sista larmiga låten med Poppets när Koloni fyllde tio för en månad sedan. Gillade det skarpt, imorn spelar de med amerikanerna Cosmonauts samt ännu ett band med Kristofer Åström: Fuck Tornadoes. FB.

I vanlig sommarordning kan en med fördel gå vidare till Riorio framåt småtimmarna, Slice of Life är alltid kul.

Onsdagen den 18:e juni: Brian Jonestown Massacre + Les Big Byrd, Pustervik, kl 19.

Sveriges kanske mest hypade rockband Les Big Byrd med Jocke Åhlund i spetsen öppnar för kanske enda rockbandet i världen som har en tamburinspelande man längst fram på scen. Gött så. FB.

Publicerad den

Veckans tips: RÖSTA FÖR FAN. Och annat viktigt. 23:e – 29:e maj.

Fredagen den 22:e – Söndagen den 25:e maj: Gothenburg Indie Film Fest, Hagabion.

Indiefilmfestivalen är redan igång! Pepp! FB.

Not like Other Fridays, Rica Hotel no 25, Burggrevegatan 25, kl 18.

Jag tror att helgen softaste DJ-kväll sker här. En måste ju gilla folk som kallar sig Mama Wolf, Miss Alabama och Vit Katt när de spelar skivor. Jag gillar ju djur, inte bara lamor. FB.

Lördagen den 24:e maj: Skrattattack mot Jimmie Åkessons cirkus, Götaplatsen kl 13.

Jag gillar idén att lyssna på vad rasisten har att säga och sedan skratta åt hans hittepåpolitik. Förvisso är det några andra som ska föra ett jävla liv likt senast så de kommer nog äta upp denna demo. FB. Efteråt kan en fortsätta demonstrera, denna gång mot ett av världens äckligaste bolag: Monsanto. Kl 13.30 på Järntorget. FB.

Stadsvandring Klippan med Yimby, Kusttorget, kl 14.

Om en är trött på att höja rösten kan en glida med och lyssna (och även diskutera naturligtvis) när Yimby kör årets första stadsvanding. FB.


Quiz? På en lördag? Ja, kanske. Antingen väljer du det säkra kortet Quizadillas, som kör Ryan Gosling-tema eller så åker du ut till Kompani 415 i Kviberg och tar en tur På Vagnen.

Truckstop-dagen: Comus + Blood Ceremony + Spiders, Trucken, kl 18.

Annars är det truckstop-dagen vet ni! FB.

Söndagen den 25:e maj: EU-val.

2009 var det inte ens hälften av svenska folket som lämnade sofflocket för att rösta i EU-valet. Detta gör att de mobiliserande rasisterna får mer inflytande lättare. Så tycker du EU-valet är krångligt och du tycker du är dåligt insatt gör din demokratiska uppgift och rösta på det du röstade i senaste riksdagsvalet. Tack på förhand.

Tisdagen den 27:e maj: Primavera sound crew meetup, Parc de la Ciutadella, Barcelona, kl 14.

För några år sedan startades en FB-grupp sprungen ur de soffsurfare som åker till Primavera Sound varje år även om deras polare är för tråkiga att hänga med. Jag är en av dem. Vill du komma och hänga med oss är du varmt välkommen till parken! FB. Även dagen därpå är det ett möte.

Torsdagen den 29:e maj: Primavera sound, Barcelona.

Vi ses väl där, va?

Publicerad den Lämna en kommentar

Cover of the year! Courtney Barnett – Bein’ Around (Lemonheads cover)

This is my favorite cover so far this year. Been listening to it five times straight while getting my laundry together.
The short list of covers that are better than the original just got a line longer. Looking forward to seeing Courtney at Primavera Sound!

Publicerad den Lämna en kommentar

Vad tycker ni om Primavera Sounds lineup i år, då? (Jag: bättre nu när jag såg för- och efterfesterna!)

Sun Ra Arkestra.
UPPDATERING! För- och efterfesterna briljerar istället! Yay!

Jag brukar i vart fall ha några band jag går i brygga över att äntligen få se, men nja, det är nog bara Sun Ra Arkestra jag känner så inför. Men många ”nice!” Vi ses väl i solen, jag sitter redan nu och dricker Estrella. (Heineken?! Fuck that shit!)

Måndagen den 26:e maj:

Apolo: Darren Hayman & the Trial Separation, The Free Fall Band, Tigercats

Tisdagen den 27:e maj:

Apolo: Antibalas, Chicha Libre

Onsdagen den 28:e maj:

Parc del Fòrum: Él Mató a un Policía Motorizado, Fira Fem, Holy Ghost!, Sky Ferreira, Stromae, Temples
Apolo: The Brian Jonestown Massacre, Har Mar Superstar, Holy Ghost! DJs, Niña Coyote eta Chico Tornado
La [2] de Apolo: Showcase La Castanya: Aries, Beach Beach, Me and the Bees
Teatre Principal: Jamie xx & friends
El Teatro Latino: The Ex, Full Blast, Paus, Shellac

Torsdagen den 29:e maj:

A Winged Victory for the Sullen
Andy Stott
Arcade Fire
Bo Ningen
Charles Bradley
Colin Stetson
El Petit de Cal Eril
El Último Vecino
The Ex
Fort Romeau
Gang of Youths
Grupo de Expertos Solynieve
Jamie xx
John Wizards
Julian Cope
Julio Bashmore
Majical Cloudz
Móveis Coloniais de Acaju
Neutral Milk Hotel
Queens of the Stone Age
The Range
Real Estate
Rodrigo Amarante
Shelby Grey
Single Parents
St. Vincent
Sun Ra Arkestra
Touché Amoré
William Dafoe
Wind Atlas

Fredagen den 30:e maj:

!!! (Chk Chk Chk)
Angel Molina
Black Drawing Chalks
Demdike Stare
Dominick Fernow
Dr. John and the Nite Trippers
Drive-By Truckers
Factory Floor
Dj Fra
The Growlers
The Haxan Cloak
Jagwar Ma
Jenny Lewis
Joana Serrat
John Grant
Julia Holter
The Julie Ruin
The Last 3 Lines
Laurent Garnier
Lee Ranaldo and the Dust
León Benavente
Linda Perhacs
Mas Ysa
Mick Harvey performs Serge Gainsbourg
The National
Oso Leone
Sharon Van Etten

Lördagen den 31:e maj:

Black Lips
Blood Orange
Caetano Veloso
Cloud Nothings
Dj Coco
Cold Cave
Connan Mockasin
Courtney Barnett
Cut Copy
Dani Baughman
Daniel Avery
The Dismemberment Plan
Dum Dum Girls
Earl Sweatshirt
Genius of Time
Godspeed You! Black Emperor
Helen Love
Jonathan Wilson
Jupiter Lion
Kendrick Lamar
Kronos Quartet
La Sera
Marc Piñol
The Mark Eitzel Ordeal
Mistakes Are Ok b2b Mattis With
Nine Inch Nails
Seun Kuti & Egypt 80
Sílvia Pérez Cruz & Raül Fernández
Teho Teardo & Blixa Bargeld
Television performing Marquee Moon
Ty Segall
Volcano Choir

Söndagen den 1:e juni:

Apolo: Chromeo, Cloud Nothings, Dave P, Ty Segall, Vàlius
La [2] de Apolo: Showcase BCore: Cuello, Fuckin’ Bollocks, No More Lies
BARTS: Angel Olsen, Grouper, Joana Serrat, Juana Molina
Els Vermuts del Primavera (Parc de la Ciutadella): Berlinist, Boogarins, Dum Dum Girls, Hospitality, La Sera, The Mark Eitzel Ordeal

Publicerad den Lämna en kommentar

What will all tomorrow’s parties be? A bike-ride in Utrecht, The Netherlands? Maybe.

Moonface. Photo: Elizabeth Radzikowska.

On Monday I came back from a long lovely trip with two of the world’s best festivals ringing in my ears. All Tomorrow’s Parties hosted two last weekends of their marvelous concept where they let one band chose what other bands should play. This next to last weekend however was curated by themselves and their friends at the Primavera Sound festival (the very last the weekend after was curated by Loop). I had been to one ATP before, when Slint reunited, back in 2005. Now I made my way to Camber Sands yet again. Camber Sands is a beach resort for the English working-class but during the winter it occasionally transforms into a music nerd Mekka. I booked my ticket on a whim when I heard that they were about to sell out and I so very badly wanted to see Television perform their masterpiece Marqueen Moon in its entirety. One of the reasons I haven’t made it back to ATP since 2005 is the sleeping situation. You normally have to buy a whole room, a chalet. This time however, you could share a 4-berth room so I bought a ”half-chalet” and hoped someone would come to their senses this time and join me. It’s gotten a lot easier finding peeps to tag along to these fests with because of twitter and the lovely little Primavera Sound Crew group on Facebook, a group for people who are nerdy enough to go to festivals in other countries on their own and there meet up with kindred folk. A Swedish guy, Mattias, whom I had just spoken to once in person, took the chance to join me. We arrived with a crowd-funded bus (We can go dutch, I love y’all for that!) with a few of the others from the PS group. An hour later our new flat mates, Charlie and Ollie, two young brits, showed up. Naturally they would have to cuddle up on the sofa bed. Me and Mattias had gotten their first and in true viking manner just taken the two single beds.

I’m not gonna go into detail about all the bands, you can check out tiny little ”reviews” on every one of them at if there’s something special you would like my take on. The Thursday started with me trying to figure out if it really was Scout Niblett in a wig behind the drums at Magik Markers. Of course it wasn’t, she was upstairs and when I got up there she and her guitar gave me goosebumps, the very best thing that a band can give you. Icarus Line blew me away while Low made me so sleepy I literally went to bed, even before they had finished. I felt incredibly old.

On Saturday me and Mattias took a stroll along the beautiful beach and it was all sublime. We left for Eraas, which I just found out is the new duo behind postrock band Apse. I was happily surprised and then blown away by the marvelous instrumentalists Tortoise. The other band to give me goosebumps was of course the old men in Television during the title track of Marquee Moon. Brilliant stuff, still. Then laying down in the back listening to Godspeed You! Black Emperor was just blissful and someone brought a pet dino to Feel the pain with Dinosaur Jr.

Sunday’s lineup felt a little weak, but if you look at it in a positive way, then it felt like these were the band that were the future, instead of old-timers like Dinosaur Jr and Television (except for Los Planetas, enough with them already, Primavera!). These were the new noise-makers; Haxan Cloak and Pharmakon being the two who made the most, and most fucked-up noise. I liked Forest Swords, who had realized it’s much more fun to watch a guy with a bass instead of just having a bass track on his computer. Hebronix had really beautiful passages and stood for the best party trick at the entire festival when he came in to one of the chalet parties that played pretty awful music and asked to plug in his toaster. When he finally found an outlet the thing short circuited the stereo and everything went quiet and black. Brilliant!

Leaving the fest, hung over as the queen in Maida Vale fellow PS Crewers Joao, Blanca and me endured the bus ride and chilled a few hours at a Syrian restaurant. Our minds were pretty empty and it was lovely to just stare into the air for a while. I took a more comfortable than I had thought bus to Amsterdam (£1.60!) over night and continued chilling with the obvious visit to Rijksmuseum and Anne Frank house and a visit to the Documentary film festival and the lovely film Everyday Rebellion before it was time for the next festival.

On Thursday morning I got an email from the ceo of Spinlister, a site where you can rent locals’ bikes that my rental in Utrecht would be the first bike rented in ”Amsterdam”. I wonder what the good folks in Utrecht would say about that! Utrecht is a lovely university city about the size of Gothenburg half an hour away from Amsterdam. Here the festival Le Guess Who? takes place every year at different venues throughout the city, you could say it’s like Way Out West’s club programme Stay Out West but without all the massive queues you get with 25000 people. The biggest venue is about the size of Pustervik (appx 1000 people). I heard that the festival started as a birthday party and that it celebrated Canadian bands (hence Le Guess Who?) the first year and the next year they cheated with Beach House and Jana Hunter (both American). There’s still a lot of Canadian bands on the lineup and a lot of garage rock. My friend Ola was there last year and I agreed that they had a remarkable sense of what was ”up and coming” so I bought an Early Bird ticket for this year’s fest. I felt that they would give what I wanted and yes, the lineup made me smile.

When I got to Utrecht I walked to a part of town with schools and little family houses everywhere. I rang the door bell of one, where Wouter, the manufacturer of the interesting bike I had rented answered and led me out the back where he had these new chainless bikes he had designed and made. I rode with a backpack on my back and a smaller one on my tummy until I made my way to my Couchsurfing host, Eduard. Le Guess Who? has realized that the amount of hotel and hostel rooms in Utrecht is limited but they have an almost unlimited amount of students so you can actually ask for a couch directly on their site! Love that! Anyways I met three little Poles that were also couchsurfing at the same place and we got along very well, one of them, Szymon, runs a music blog called Kilof. A fun bunch. We all stayed in the attic of this kid Eduard who wasn’t really going to the festival until we were… Not the best situation, but yeah yeah. Wednesday started with the brilliance that is King Khan and then a little older brilliance by The Fall and after a little bike-ride to a smaller venue where there was a, mostly Norwegian, line, we saw Night Beats who performed last year as well. I can really see why they let them come back again. It’s always a good bet to go see a band that gets booked two years in a row. Biking around in the darkness a little drunk is fun and frankly, that’s exactly what I did at Stay Out West this year too. And you do manage to get into more than one club that way. In Utrecht everybody bikes. It’s the way to go.

Friday started with a few so-so bands before the marvellous Braids filled my heart with soul and my body with goosebumps. Sheer brilliance. I stuck around for The Black Angels instead of going directly to the Ty Segall curated night and they’re always a treat but in hindsight I feel that maybe I should’ve checked out Magnetix because if they were anything like the band Ty chose after them, J.C. Satán, I would’ve loved them too. J.C. were amazing, one of the best garage acts I’ve ever seen. Brilliant guitarist and it never got boring which garage can get sometimes if it’s too repetitive. None of that. Good shit!

On Saturday there was something called Le Mini Who? which meant free gigs at little art clubs and cafés throughout the city. Me and my new couchsurfing host Dominique (I couch-jumped – didn’t stay the whole time at one person’s home) went to see ZZZ’s but they had swapped times with Pins who were awesome, really good stuff. They had been on my ”first band of the itinerary” but this way it was ok that we had so much Mexican food that we didn’t get there in time for their ”proper” gig. Unfortunately the upstairs was full, too bad, I really would’ve wanted to see Thao & The Get Down Stay Down but the goosebumps from Scout Niblett once again was more than enough downstairs. The only Swedish band on the lineup were The Thing, the jazz trio Neneh Cherry made a brilliant album with recently. On their own they play so incredibly loud and fast you almost get sweaty just watching them. Fire! in a condensed form. Happy to be a Swede. After them even Metz sounded kinda lame. A bike ride over to ZZZ’s and a little queueing before I managed to hear the last two songs these Japanese noise women performed. Great stuff.

The Sunday was suitably timed a lot earlier with Matt Elliott, Moonface and Destroyer as my opening trio in a modern church. The Moonface album Julia with Blue Jeans On that landed about a month ago took my friend Madeleine by storm and I remember thinking ”What the hell” when she gave it 9/10 a few hours after it had been made available. It took me a little longer to come to realize she was completely right and when Spencer Krug performed these piano pieces I was in a trance and was very close to crying. Between these remarkably beautiful pieces he seemed to be another man, though, joking about getting shat on in Lissabon and whatnot. I got to think it through, but that might very well have been the concert of the year. The fact that I’m thinking about going to London just to catch see him again should tell me ”yes, it was”…

I sat through most of Destroyer but mostly it felt like just watching a drunk getting more drunk. It wasn’t getting better with Spencer Krug refilling his whiskey. Speaking of sad, the next act was Damien Jurado, whose songs might be the saddest of the bunch. The man himself, though, was very jetlagged and had been up 24 hours. In spite of that he was a lot of fun joking around and speaking about his artwork for the Le Guess Who? totebag that was inspired by ads of companies doing their ”final” sale. In between that he sang his songs while the entire Tivoli fell quiet. I realized I haven’t listened to him in years and that it was time to correct my mistake.

Maybe the biggest name on the bill was Yo La Tengo, who I hadn’t seen for ten years. They played for an hour and a half and I especially enjoyed The Story of Yo La Tengo off my favorite record of 2006, I’m not afraid of you and I will beat your ass. Love it.

I had already returned the bike so I started walking back, the Poles taking the bus and on the way was the other Tivoli, where Wooden Shjips were playing their psychadelia. I couldn’t NOT swing by. It was as packed as ten sardines in a condom. I went for the bar, that’s a good excuse to get into a crowd like that with your coat still on and that Beck’s beer might very well have been the best beer on-site during this, my new favorite festival, Le Guess Who?

PS. The best lager all-in-all was the Hertog Jan! I heard the festival was still doing minus on their account. This should be their beer sponsor!

Publicerad den Lämna en kommentar

Slut på semestirn! Nu blir det veckans tips! 23:e — 29:e augusti

Ok, jag missade att tipsa förra veckan, jag var för bakfull från en blöt kväll i Blackpool (fråga inte), men nu är jag nykter, det blev nån jävla katarsis-effekt av Run in Blood-loppet, faktiskt! Väl uppe i Stockholm träffade jag Christopher Eliasson, en gammal kamrat, på Aspuddens bokhandel. Christopher ska ha vernissage för sin och Marcus Lundstedts bok Drottningen av Bredfjället på torsdag. Om ni, mot förmodan, bor i Stockholm, tycker jag ni ska gå dit och supa! FB.

Fredagen den 23:e augusti: Makthaverskan + Kasban, Kafé Frilagret, kl nu, typ.

Ikväll öppnar Kafé Frilagret, som kommer drivas av samma gäng som drev Auto-kaffe, ni vet vagnen på Brända tomten vid Brunnsparken? De har bra koll på stans musikliv och kommer ikväll bjuda (alltså gratis) på spelningar med Kasban (kl 19) och fina Makthaverskan (kl 20). FB.

Museum of Bellas Artes, Yaki-Da, på scen kl 20.30.

Knaskras. Jag gillar. En gång var jag förresten på Primavera Club på Museum of Bellas Artes. Det var mäktigt. Det kanske det blir ikväll. FB.

Lördagen den 24:e augusti: Brännö Rundgång, kl 15.

Imorn blir det jazzigt på Brännö, men även pop med Bernard et Bianca kommer. Sista kvällen i Skärgården blir dock när Knarren kör endagsfestival i September, eller vad säger ni?

Indie, hopp & kärlek, Brewhouse, kl 17.

Jag ska vara snäll och länka alla på denna minifestival: Lissi Dancefloor Disaster, Ms. Henrik, Lovisa Negga, Kristal and Jonny Boy, H.M. Hammarin och Bossa Machine. FB.

Top Hawk + The Last Tendrils, Pustervik, kl 22.

Annars kan en ju alltid se vad för goa countryrockers Woody-Kim och de andra hittat i stans replokaler. FB.

Tisdagen den 27:e augusti: Kolonis crayfish party: Sun Araw + DJ Tapemaster Trash, Oceanen, kl 18.

Jag och Tatty snackade om att styra upp ett kräftkalas, men Christian och co hade gjort grundarbetet och idag fick jag tips av en dam att Knippla fisk på Olskrokstorget hade jävligt fina kräftor. Ladda upp där och på närliggande system innan ni lägger en hundring i kassan för amerikanska Sun Araw. Ses där! FB.

Onsdagen den 28:e augusti: Britta Persson, Yaki-Da, kl 20.

Disco! Jag vill gå på tonårsdisko igen. Är det här det nya tonårsdiskot? FB.

Automöte med spel och soppa, Collaboratory, kl 17.

Jag tyckte det här verkade jävligt kul, spela ”indiearkadspel”. Undra vilka de har? Nyfiken. FB. Plus att en slipper lämna Hisingen också!

Publicerad den Lämna en kommentar

That’s just like my opinion, man: Way Out West 2013.


Jag tog en selfie innan jag gick på festival i år. Det var då själva fan att modebloggarna har tagit över även min jävla integritet. Ok ok, nej, jag har aldrig haft nån, men jag poserade ju i vart fall i en jävla poncho. Dressed for success tog mig mina vandringskängor och min älskade cykel mig till Linnéplatsen där vackra människor från Stockholm redan kommit på plats. Om en inte vill sitta utanför har ju festivalen i år börjat med dagsfest, det gillar jag! Det körde vi redan 2009 på Majvallen inför det årets Way Out West. Jävligt lyckat.

När ska Göteborg få sin första foodtruck har jag funderat på?Jag tycker ju inte att Strömmingsluckan (som för övrigt verkar snott sitt koncept från Thoms i Högsbo industriområde?) och Auto kaffe i Brunnsparken är foodtrucks, de är ju Food wagons! Hur som haver, två av de foodtrucks som hade rullat ner från Stockholm var Chilibussen och Bon Coin. De snackade jag lite musik med.

Nu till det viktiga: musiken. Den börjar med Jupiter and Okwess International, kongolesiska rytmer från en man i färgglada kläder och en go’ tjej som dansar sensuellt till bongotrummorna. Ungefär vad en väntar sig, om jag ska vara helt ärlig. Det svänger dock, men det är alltför svårt att dansa i vandringskängorna så det får bli vanlig hålla-takten-med-foten-rörelsen. Dessutom är jag ju fan nykter.

Nån dans fick inte heller Chrystal Fighters ur mig, deras catchy, men intetsägande musik passade dock hyggligt till en solskensöl. När sedan Daniel Adams-Ray kom ut och hade med sig ett gäng klädda i vita hoodies med huvorna uppfällda och således såg ut som KKK var det läge att bege sig bort till den mindre scenen igen. Där spelade José González och hans ”kompband” Junip. Fortfarande sjukt tråkigt, hade mycket hellre sett José solo, men det sägs att han tröttnat på att spela själv. Jaja, det är kanske dags att fila på lite roligare komp i så fall…

Efter det sömnpillret var det dags för The Shakes, eller Alabama Shakes, som de fått kalla sig sedan några andra redan tjingat det namnet. Deras sydstatsrock passar ypperligt i eftermiddagssolen, de börjar lite trötta, men de lyfter med fantastiska Hold On och Heavy Chevy. Jag gillar dessutom att sångerskan och gitarristen Brittany Howard har en karta över Alabama tatuerat på överarmen. Snyggt, jag ska fan tatuera in Hisingen.

Ingen har väl missat att sveriges regering inte lät Omar Souleyman få inresetillstånd till Stockholm Music and Arts där han var inbokad att spela förra veckan? Luger bjöd då in honom till sin nästa festival och boom ändrade sig myndigheterna och vi fick se syrierns dansanta mix av traditionell musik och sköna beats. Han kommer snart med en skiva producerad av självaste Kieran Hebden (Four Tet). Den ser jag varmt fram emot. Live är det kul i några låtar, han har bara med sig en medmusiker som står bakom en laptop. Skulle passat sig bättre senare på kvällen.

Publiken kring Johnossi stod snällt och inväntade på att något skulle hända. Det lilla jag såg var endast denna väntan. Den som väntar på nåt gott? Nja. Australiensarna i Tame Impala har en del riktigt, riktigt snygga riff och partier i låtar, men det är sällan att de får till en grym låt av det hela, Elephant är undantaget som bekräftar regeln, live är det dock riktigt gött att titta på. Om du vill ha deras visuals på datorn kan du bara klicka Äpple + T i iTunes, enkelt lifehack för lite flum!

Det började dyka upp sms i telefonen om att kvällens, och för många, festivalens höjdpunkt, Neil Young & Crazy Horse hade ställt in. Det visar sig att en av gubbarna i Crazy Horse brutit handen. En kan tycka att Neil borde försöka köra en akustisk spelning eller nåt liknande för att kompensera alla ditresta, men icke. Luger gör dock det de kan och ger besvikna med endagarsbiljett fullt festivalpass.

Kongoleserna i Jupiter and Okwess International får en till spelning och till en större publik för de som inte går bort till Linné där Beach House skulle ha krockat med Nisse. Jag kollar lite grann på Victoria Legrande och Alex Scally, men jag har sett de så många gånger förr och de kör samma grej så jag tar cykeln till Park Lane där jag träffar Kate, en trevlig tjej från Alabama som fotar för The 405 och sover några nätter på min soffa. Jag har aldrig förstått storheten i Autre Ne Veut och gör det fortfarande inte, jag roar mig bara åt att det står UNO! på hans keps. Han är nog bäst i världen på UNO, det blir en nog om en turnerar mycket.

Efter honom går kvällens huvudakt för mig, Steve Mason, på och iklädd ett par byxor han använt när han målade om senast gör han festivalens hitintills bästa spelning. Oh my lord är en av årets allra bästa låtar och han gör den alldeles underbart. Här får du några sekunder av den om du inte tror mig.

Och cykeln, min kära cykel, tar mig på fem minuter efter Masons fantastiska spelning till Pustervik där Allah-Las kör sina sista tre låtar. Jag såg dem på Primaveras efterfest och deras härliga 60-talsrock funkar precis lika bra här. Hypade Money går på lilla scenen uppe på Pustervik och sångaren, gitarristen och exhibitionisten (bildgooglade upp den här, men vi får nog aldrig bekräftat att det verkligen är sammme Jamie Lee?) Han klär snart av sig i bar överkropp. Bandet är bra, men det blir lite väl tramsigt. Jag drar vidare ut på min första cykelrunda. The Docks, som har kört lördagsbrunch med tillhörande klubbnätter på Frihamnspiren på lördagarna i sommar har jag varit nyfiken på, men jag har aldrig tagit mig dit. Det har inte riktigt varit musik som klingar vackert i mina öron. Inte denna dag heller egentligen, men det var väl kul att få sina fördomar bekräftade: det stod nån som hette Sasha med en Mac och sprutade ut rök på scen. Jag cyklade vidare till Gothenburg Film Studios, men där hade de precis stängt, tyvärr. Såg häftigt ut så jag hoppades på att få anledning att komma förbi igen och kolla läget.


Jag missade tyvärr Sibille Attar och Amason så Rodriguez fick öppna festivalens andra dag. Han var lite trött, men bra. Skönt mellansnack där han meddelar att han egentligen inte vill ha reda på hur många den han sjunger om har legat med efter I wonder. Älskvärt. Of Monsters and Men vaskar jag merparten av, testar en go’ chiligryta från Chilibussen och handlar papaya istället. De är ju ändå bara ett par Edward Sharpe-wannabes. Efter dem överraskar Haim, som jag trodde skulle vara tre brudar som stod och kollade på sina skor, men de är fulfjättrade entertainers och är fullkomligt lysande. Efter dem ser jag nån låt med Local Natives som är lite som dagens Chrystal Fighters, fast bättre. Ser några låtar med suveräna Bat for Lashes som mystiskt planerats in på nästan samma tid som nästa grymma tjej; Grimes. Jag går fram till säkerhetsvakten och frågar om jag får lägga hennes favoritfrukt, en papaya, på scen. Det blir ett inte helt oväntat nej, så efter spelningen går jag och frågar efter logeansvarige och får tag i en trevlig tjej som lägger in hennes favoritfrukt i hennes loge. Jag får lära mig av min kamrat Tatiana att jag gick ifrån ”schyst snubbe” till ”stalker” när jag sedan frågade på twitter om hon gillade papayan och om hon ville hänga med på festen i Änggårdsbergen som Loftet styrt upp. Haha.

Sedan var det ju Håkan dvs ölpaus. Sedan en av festivalens mest oväntade bokningar: Godspeed You! Black Emperor. Eller nu när jag tänker på det har ju faktiskt Explosions in the Sky spelat på Linné två gånger, va? Kanske är det alltid ett postrock-band per år där? Måhända. Godspeed är i vart fall som de brukar vara, interagerar knappt med publiken utan sitter i en cirkel och spelar sina härliga drones som om de vore i replokalen. Gåshud stundtals. Därefter tänkte jag se lite av The Knife innan jag sprang iväg på klubb, men de har nån jävla aerobicsinstruktör som ska peppa igång publiken. Nåt sånt hade de inte på Primavera, antagligen ville de väl då gå och lägga sig då de gick på klockan tre där nere. Jag beger mig ner till Pustervik där jag syndar med ett fantastiskt gött grillspett i väntan på att klubbspelningarna där ska börja. Woody-Kim och Mathias Krusell kör säkra, underbara vinyl-kort i form av Best Coast och Radio Dept. så när ynglingarna Swim Deep går på är formen på topp. Swim Deep är fem kids från Birmingham som är samspelta som fan och har ett härligt driv. Får mig att tänka på Real Estate. Festivalens snyggaste t-shirt bär gitarristen: en Melvinströja med ett stilleben. När de sedan kör en suverän cover av Cindi Laupers Girls just wanna have fun blir publiken galen.

På lilla scen har en Håkan för 2000-talet tagit plats; Zacharias Blad ger oss samma ångestfyllda glädje som en brukade få av Håkan (numera är det bara glädje från den mannen och då tycker jag inte det är lika intressant längre om ni undrar). Zacharias har släppt en singel än så länge, Jag är gay, som är precis vad en Håkan för 10-talet är: homosexuell. Bandet är bra och jag ser att även Jerry Boman gillar’t. Efter ett tag går jag dock och snackar skit med en go’ rocker istället. Tatty och jag fortsätter kvällen med att avnjuta fullkomligt briljanta Unknown Mortal Orchestra, som Luger hade den goda smaken att hinna boka innan jag hann ge dem mitt blandband med vad jag ville de skulle boka på WOW. Ruban Nielson är en fullkomlig gud med sin gitarr och det bjuds ta mig fan på trumsolo! Fantastiskt bra! Jag kollar lite Easy October som är trevligt lalliga, men jag drar vidare bort till Park Lane där Pissed Jeans kör sin hardcorepunk där de mest står och snackar, jag gillade snacket om ”If I wanna gamble five feet from the stage I go to Gothenburg”, men blir inte så förtjust i musiken. Framme vid scen är det dock en stor jävla mosh meningsmotståndare och tydligen hade även trummisen stagedivat mot slutet.


Lördagen börjar med att Phosphorescent sprider solsken mellan regnskurarna som gör att allas ponchos åker på och av omvartannat. De är fantastiskt bra och jag ser inte en käft gå därifrån trots festivalens värsta regnskurar. Det är hard to be humble när en är så satans bra, men Matthew Huock lyckas alldeles utmärkt och avslutar med opuset Los Angeles. Är han inte king över den stan är han det verkligen över vår. Varmt välkommen tillbaka snart!

Dungen är trevliga och tajta i regnet, men auran Iris Dement sprider kring sig under taket på Linné är än finare, den fina gamla damen får hjälp av kameramannen att öppna sin vattenflaska, det hela känns det som att få en pianolektion i motljus. Mysigt. Public Enemy har med sig ett tight liveband som kör allt möjligt från AC/DC till White Stripes och Nirvana mellan Fight the Power och Bring the Noise. Härligt. Goat är mystiskt härliga och sedan är det dags för artisten jag lyssnat flest gånger på enligt (mycket på grund av att jag brukar somna till Moon Pix): Cat Power. Chan har med sig en svincool asiatisk tjej på trummor, en snubbe med härligt stort afro på bas och två gitarrister; en ung version av sig själv på gitarr samt en rocker ut i skjortärmarna. Den sistnämnde får sola lite väl mycket tycker jag, hans gitarr verkar vara mixad mycket mycket högre än tjejens gitarr, hur är det med att Ta Plats? Hur som, de kör mest grejer från Sun, som gör sig bättre på skiva än live, givetvis skimrar de till med klassikern Metal Heart samt nya låten Bully, som jag fullkomligt älskar. Det känns naturligtvis fel att säga det, men jag tycker bättre om när hon var ensam med ett piano på scen. Totalt oberäkneligt, men stundtals briljant. Nu är det fortfarande bra, men ja, ni hajar, det är inte lika intimt längre.

Jag kollade lite på överskattade James Blake innan jag kilade ner till Nefertiti där Andreas Tilliander letade efter en strömkabel. I vintras crowdfundade jag ihop ett par skor till honom så som ”gentjänst” styrde vi upp en matintervju, skittrevligt när vi väl kom igång efter en timme. Jag drog direkt till Pustervik och hade det skittrevligt med Rockfoto-Ola och resten av gänget. Vid midnatt drar så Syket igång. De var ok, men inget särskilt i min bok. Tigers of the Temple på lilla scen är ett lovande indieband från stan, men kvällens och kanske hela festivalens spelning står Mikal Cronin för. Fullkomlig överkörning! Jag övervägde att sticka bort till MF/MB/ för att se om jag kom in där, men deras fantastiska liveakt såg jag ju för en månad sedan på WWDIS Summerfest, så jag drar upp till Julia Holter i kyrkan. Det är vackert, men med lite onödigt stark volym. Jag cyklar vidare, av nån anledning väljer jag att cykla Högsboleden ut till Gothenburg Film Studios. Jävligt häftigt område med trä inomhus och lasrar och grejer. Super duper. Hittar en dansant kamrat, men är för trött efter allt cyklande så det blir hemgång.

Ännu en fin festival är över, den blev ungefär så jag trodde den skulle bli: småtrevligt i parken och med varsin fantastisk klubbspelning per kväll: Steve Mason, Unknown Mortal Orchestra och Mikal Cronin. Det riktigt trevliga har varit att träffa så mycket trevligt folk här och där. Det är trots allt Way Out Wests allra starkaste kort jämfört med andra festivaler: det är hemtrevligt. Ses om ett år!

Publicerad den Lämna en kommentar

Första halvårsrapporten 2013!

Trogna läsare vet ju att jag brukar göra kvartalsrapporter, men tyvärr blev var det ett tag sedan så denna gång blir det halvårsrapport! Fatta hur hungrig jag är nu när den är klar! ^_^ Många av låtarna finns på Spotify i den här listan.

A Camp — I Can Buy You

Den här gamla goingen är inte dum alls.

Atoms for Peace — Before your very eyes & Ingenue

Thom Yorkes nya ”supergrupp” med Nigel Godrich och Flea från Red Hot Chili Peppers har gjort en finfin skiva och var en av artisterna jag hade med på mitt blandband med de akter jag vill se på Way Out West som jag gav till Luger i våras.

Babian — Ta det till domstol

Babians platta Heja dom som vinner kom i slutet av 2012, och cementerade Tobias Allvin som Sveriges bästa och roligaste textförfattare. De är däremot rätt sega på att svara på matfrågor…

Baths — Worsening, Miasma Sky, Ironworks & Ossuary

Will är min favoritbög, så enkelt är det. ”First boyfriend, you live in my house and we share a toilet seat and I’m not the least bit drawn to your heat [..] Scared of how little I care” sjunger han på Incompatible tillsammans med sin mycket speciella knastriga musik. Skivan Obsidian är nästan lika bra som fantastiska Cerulean.

Beck — Corrina, Corrina, Everybody’s gotta learn sometimes, Leopard-Skin Pill-Box hat & Stormbringer

Jag är sjukt pepp på att jag äntligen ska få se Beck i helgen. Senast släppte han ju ett nothäfte (!), Song Reader, och jag ska ärligt säga att jag inte lyssnat in mig så mycket på de olika artister som spelat in dessa låtar. Portland Cello Projects version är väl den jag lyssnat lite grann på, mest för att Jolie Holland sjöng på ett par stycken.

The Black Angels — Evil Things

The Black Angels senaste, Indigo Meadow, fortsätter i samma stil som de tidigare plattorna fört, ett mörkt psykadeliskt driv som knockar de flesta. Varför ändra på ett vinnande koncept?, tänker jag.

Bob Dylan — Saved & What Can I Do For You?

I vintras avslutade jag ett halvår tillsammans med en av världens bästa tv-serier, The West Wing. Ett avsnitt avslutades med titelspåret på en av Dylans gospelplattor, Saved. Bra skit.

Bob Marley & The Wailers — Version of Cup

En go gammal baktakt!

Cat Power — Bully (live on Jools Holland)

Boy, you’re a bully! Jag ser verkligen fram emot att se Cat Power igen på Way out west. Den här nya låten spelade hon på klassiska Later…. with Jools Holland.

Cayucas — High School Lover

Jag gillade verkligen drivet i den här singeln, men resten av skivan samt deras spelning på Primavera var tråkiga som fan. Funkade dock bättre på parkspelningen de gjorde, det här är så solsken det kan bli.

Cheap Time — Kill the Light

Härliga Adult Swim gjorde en gratis samlingsplatta där jag upptäckte den här goa garagestänkaren.

CHVRCHES — Recover

Det är nog dags att fråga om matintervju med de här fina britterna igen nu när P3 spelar sönder dem.

CocoRosie — Gravediggress

Det är fan dags att lyssna mer på senaste CocoRosie-skivan, jawohl!

Cold Specks — Winter Solstice & Blank Maps

Egentligen borde hela skivan I Predict a Graceful Expulsion från förra året vara med här. Helt klart förra årets miss, denna platta platsar helt klart på top 10 år 2012. Hon har själv kallat sin musik doom soul. Upptäck genast om du inte gjort det och håll tummarna för att hon kör en europaturné snart.

Daft Punk — Giorgio by Moroder, Contact & Get Lucky

Bättre albumrelease kan en inte göra år 2013 och visst har skivan några bra spår. Dessa är mina favoriter.

Dan Friel — Scavengers & Thumper

Inte varje dag jag gillar det här, men ibland är det fantastiskt.

Daughter — Youth, Tomorrow & Human

Daughter gjorde några fantastiska EPs förra året och till slut kom albumet If You Leave och de har skrivit årets textrad: And if you’re in love, then you are the lucky one, ’cause most of us are bitter over someone.

David Bowie — The Stars (Are Out Tonight) & Where Are We Now?

Jag har ärligt talat inte lyssnat så jävla mycket på The Next Day, men singlarna satt som ett smäck!

Elephant Stone — The Sea of your mind

Go psykadelika. Döpta efter en Stone Roses-låt dessutom?

Ellen McIlwaine — Higher Ground & Crawling King Snake

Ellens version av Stevie Wonders Higher Ground hade David Holmes med på en mix-platta en gång och den har nog spelats fler gånger än originalet hos mig.

Foals — My Number

Foals senaste skiva Holy Fire är värd fler lyssningar och det ska vi ta itu med strax, haha.

Foxygen — Teenage Alien Blues, No Destruction, On Blue Mountain, San Francisco, Shuggie & Oh Yeah

Jag föll handlöst för Foxygens senaste skiva. Ryktet säger att skivbolaget fick dem att göra massa extragrejer när de var i Europa i våras såsom Take Away Shows etc. Av den anledningen ställde de tyvärr in på Primavera och Way Out West och nu har de istället valt att turnera i USA…

Fuck Buttons — Brainfreeze & The Red Wing

Jag tror allt det gömmer sig fler fyror på Slow Focus, Fuck Buttons första skiva sedan 2009. En av de starkaste minnen jag har från alla år på Primavera var när jag, efter deras spelning 2008, åkte hem till min polare Frans och krämade på Bright Tomorrow högt som fan, givetvis till hans förtret då klockan väl var fem på morgonen…

George Harrison — Deep Blue

Ett finfint bonusspår från Living in the Material World.

Haim — Better Off

Way Out West har lagt Haim i parken! Värt! Då kommer ingen missa dessa underbara damer. Det enda vi nu vill ha är ett album, ok?

Honey is Cool — Gran Canaria, If I Go & For the Sun

Kommer ni ihåg när Karin Dreijer sjöng Soundtrack of Our Lives-covers till Håkans trummor?

I Am Kloot — Shoeless

För sådär tolv år sedan eller när det nu var I Am Kloots första platta kom, köpte jag en för liten t-shirt med bandnamnet i stora bokstäver och sprang omkring på Hultsfred och sa att det var jag som var Kloot. När de skulle spela på dansbanan var det en ung tjej som tyckte att jag inte förtjänade att stå så långt fram då jag ännu inte köpt deras skiva. Det gjorde jag så småningom av Gunnar som hade CD-arkivet i Uddevalla. Åh, vilka fina tider det var när jag jobbade natt och ringde honom i Simpsons-reklampaus 17.40 och frågade om jag kunde komma förbi efter stängning och köpa nån skiva av honom. Jag kommer starkast ihåg en sommardag när han för en gångs skull sa ”Nej, prick 18 så åker jag till Lindesnäs och badar!”. Jag mötte honom där och köpte Beatles vita. Fint så.

The Jesus and Mary Chain — Just Like Honey

Deras i särklass bästa låt.

Jim James — Of the Mother Again

My Morning Jacket-frontmannens soloskiva är inte alls dum. Tänk att få se honom och Cold Specks som öppningsakt, som alla lyckliga amerikaner kan göra för tillfället!

Kaja Gunnufsen — Au

Kaja har jag skrivit om förut, och pratade även lite norsk mat med henne.

King Khan & The Shrines — Take a Trip, Bite My Tongue, Got The Itch, Land of the Freak & Welfare Bread

King Khan spelar på Summerfest på tisdag, missa för allt i världen inte det. Han och sina skrin spelar en underbar soulig garage, kommer bli fantastiskt bra!

The Knife — Full of Fire

Shaking the Habitual var jävligt ojämn. Som en tacopaj, ungefär.

Kurt Vile — Wakin on a pretty day, Was all talk & Girl called Alex

Vi älskar alla Kurt Vile, det här har varit min vårskiva, underbar. Live var han dock lite tråkigt på alltför stora scenen på Primavera. Tror han kommer bli bättre på Pustervik i höst.

Laura Mvula — Green Garden

Den här damen är främsta anledningen jag skulle vilja åka på Stockholm Music and Arts. Perfekt skiva att ta en cykeltur till stranden med.

Little Wings — Sunburned Eyes

Kyle Field är nog mest känd för sin låt Look what the lights did now, som fick ge namn åt dokumentären om Feist. Deras version tillsammans ger mig gåshud varje gång och Kyles egna musik är inte alls dum den heller.

M.I.A. — Bad Girls

Nåt av det dummaste jag gjort de senaste åren var att sitta och dricka öl på Linnéplatsen när M.I.A. spelade på Way Out West för några år sedan. Årtiondets facepalm.

Mariam the Believer — Invisble Giving

Mariam, som ju utgör halva Wildbirds & Peacedrums har gjort en strålande skiva vars drivande trummor vi alla kommer få njuta av i en stor Göteborgspark i augusti. Pepp!

Mark Kozelek & Jimmy Lavalle — What Happened to my Brother?

Kvinnotjusaren Kozelek tillsammans med blippblopp-postrockarn The Album Leaf är en utmärkt duo. Me like.

Marnie Stern — You don’t turn down & Nothing left

Jag vill helst inte tänka på Marnies spelning på Villa Belparc för några veckor sedan. By Haart, WWDIS och Woody West hade en gemensam tillställning dit tyvärr mest By Haart-folk som nyss tagit studenten sökt sig. Medan de väntade på sina älskade JJ sjöng de på andra låtar framme vid scen där Marnie försökte få spelningen överstökad med fotografer PÅ scen och förskräckligt ljud. Årets mest smärtsamma spelning.

Matmos — Very large green triangles

Jag föll för Matmos när de hjälpte Björk med Vespertine. De har gjort massa galenskaper som en hel skiva bara med samplingar från plastikoperationer, men deras mästerverk är helt klart en platta som heter Civil War. Kolla upp den. Med den här singeln kom det tillbaka efter några års tystnad. Välkomna tillbaka!

Matthew E. White — Big Love, Gone Away & Steady Pace

Jag vart helt betagen av Matthew E. Whites platta i sommar. Folkig soul som jag till och med lyckats få en del vänner att lyssna på, haha (mina vänner gillar generellt sett inte samma musik som jag). Den här skivan är för alla. Verkligen. Det är nog därför Dirty Records fortfarande inte fått in min beställning av den. Beställde den på Record Store Day så den borde ju kommit nu. Jag vaskade hans spelning på Primavera då det var en av festivalens stora krockar, men jag kommer inte för allt i världen missa honom på Pustervik i höst.

Mattias Alkberg — Skända Flaggan

Årets bästa svenska låt fick vi redan i vintras.

Metz — Get Off

Metz är en jävla go trio. Och Alex Edkins fick mig att skaffa senilsnoddar som inte syns (det gör dock hans).

Mice Parade — Pretending

Mice Parade är mys.

Mikal Cronin — Weight, See it my way & Piano Mantra

Summerfest tar hand om den mesta intressanta garagerocken i sommar, men Mikal Cronin väntar med ett besök till Way Out West. Kolla även upp hans samarbete med Ty Segall om du missat det.

Mikhael Paskalev — Jive Babe

Norge har aldrig låtit lika mycket Born Ruffians. Bra så!

Mire Kay — Reverse

För ett drygt år sedan testade jag att göra ett kafferep, en videointervju (givetvis om mat!) med Emelie och Victoria när de spelade in sin debutskiva The Rising Tide Lifts All Boats. Det var rätt mycket jobb med ljud och bild, jag fick ta hjälp av Frans, en dokumentärfilmande vän som just nu jobbar på en film om hans finska vemod.

Nick Cave & The Bad Seeds — We No Who U R & Jubilee Street

Mycket reklam, men tja, den satt som ett smäck i mina öron. Gött så.

Nick Waterhouse — Is That Clear?

Grym oldschool soul vars spelning på Primavera som jag bara såg nån låt av. Hoppas på göteborgsspelning snart!

Nils Frahm — You & Do

Hela Nils Frahms skiva Screws är helt jävla underbar. Min vän David sade att han aldrig hört någon vara så i symbios med sitt instrument och han har sannerligen en poäng, Nils och hans piano är ett.

Parquet Courts — Stoned and Starving

På onsdag kommer dessa Brooklyn-herrar till Trädgårn och WWDIS Summerfest! Gött!

Peaches — Fuck the pain away & Sucker

Denna gamla klassiker gjorde en renässans i mina öron.

Phosphorescent — Song for Zula

Jag ska lyssna mer på Matthew Houck innan Way Out West. Var så säkra.

The Polyphonic Spree — It’s the Sun (KCRW Morning Becomes Eclectic version)

Åh, jag kommer ihåg att jag lyssnade till Polyphonic Spree när jag gjorde den allra första matgrejen för webben, min pannkaksskola! Den ligger fortfarande kvar här, haha. Den här versionen är med på Eternal Sunshine of the Spotless Mind-soundtracket och visst fan blir en glad?

The Postal Service — A Tattered Line of String & hela Give Up

En av 2000-talets bästa skivor, sidoprojektet Ben Gibbard från Death Cab for Cutie gjorde med Jimmy Tamborello, som oftast kallar sig DNTEL, fyllde 10 år och då fick vi höra de två låtar de gjorde för fem år sedan när de försökte göra en uppföljare till vad de själva refererat till som The indie world’s Chinese Democracy. Om de får ihop det hela igen och gör en skiva till hoppas jag verkligen att de lyckas göra nåt bättre än det Axl och hans vänner till slut fick ihop…

Public Service Broadcasting — Spitfire, Signal 30 & Everest

De här slynglarna fick öppna för Rolling Stones i Hyde Park med sina samplingar och repetitiva bitar. Jag gillart!

The Radio Dept. — Why won’t you talk about it?, Where damage isn’t dome & Freddie and the Trojan horse

Hittade en singelsamling Radiodepartementet släppt.

The Rapture — How Deep is your love? & It takes time to be a man

Hittade en deluxe-version av förra årets fina platta In the grace of your love. How deep is your love? var för övrigt en av de allra bästa låtarna på Primavera förra året. Kan få igång vem som helst när som helst.

Rhye — Open & The Fall

Jag blev lite besviken på albumet när det till slut kom. The Fall är fortsatt en av förra årets bästa låtar.

Savages — Shut Up, I Am Here, City’s Full, She Will, No Face & Husbands

Ja, jag tror postpunkarna i Savages har gjort årets skiva. Och live är de fullkomligt fantastiska!

Sleater-Kinney — Jumpers

Det här med att jag lyssnat mer på Wild Flag än Sleater-Kinney? Kanske skulle göra nåt åt det.

Sonic Youth — Theresa’s Sound-World & Sugar Kane

Dirty dök upp och var härligt dirty.

Steve Mason — A lot of love & Oh my lord

Två underbara låtar från ett oerhört ojämnt album. Come on, 20 spår? Kill your darlings, mate.

Stevie Wonder — Living for the city

Innervisions hamnade faktiskt inte på min lista över 1973 års bästa skivor…

Suuns — 2020

Suuns betyder Nollor på thailändska. Det och mer matnyttig info hittar du här.

Sweet Baboo — If I died…

”And Daniel Johnston has written a hundred of great tunes, and I’ve got six, so guess that’s some catching up to do” är årets finaste homage i den här allra sötaste av söt pop.

Teeth of the Sea — A.C.R.O.N.Y.M.

Mojo slängde med en skiva modern psykadelika som den här var med på.

Temples — Shelter Song

På samma skiva fanns även Noel Gallaghers nya favoritband. Inte alls dumma, sjukt 60-talsdoftande, gött så.

Thao & The Get Down Stay Down — We The Common (For Valerie Bolden)

Jag upptäckte Thao när hon gjorde en platta med min gamla musa Mirah. Thaos nya är inte alls dum. Banjo and oh-oh!

Thee Oh Sees — Toe Cutter/Thumb Buster, Maze Fancier, Minotaur & Wax Face

Det här att jag vaskat det här bandet två år i rad på Primavera. Förra året började Wilco spela Jesus Etc när jag skulle gå över och i år väntade jag förgäves på att Kevin Rowlands skulle svälja sin stolthet och spela Come on Eileen, men tvingades istället genomlida årets sämsta teaterpjäs. Mitt omdöme ibland, alltså…

U.S. Girls — Jack

Fick ett tips om Meghan Remy av Dirty Beaches. Jag föll handlöst för denna singel, men inte lika hårt för albumet GEM.

Villagers — Nothing Arrived

Jag tröttnar ett par låtar in i den här skivan, men denna är inte dum alls.

Voice of the Seven Thunders — Kommune


White Fence — Pink Gorilla & White Cat

Hypade och goa, nästa vecka ser vi dem, yeah.

Widowspeak — Ballad of the Golden Hour

Golden Hour! Fototerm! Eller?

Wolf People — Hesperus

Än mer 70-talsdoftande folkrock. Grymma live för några år sedan. Kom hit igen.

Wooden Shjips — Flight

Nu är jag trött på att skriva om all psykadelika, haha.

YAST — Stupid, Believes & Joy

Svenska Yo La Tengo! Sommarlycka i notform.

Yeah Yeah Yeahs — Sacrilege

Ännu en skiva jag borde spisa lite mer…

Young Galaxy — Out the Gate Backwards

Vad är det med mig och kanadensiska band? En kärlekshistoria.

Youth Lagoon — Mute, The Bath & Dropla

Förra sommaren upptäckte jag sent omsider Youth Lagoon, lyssnade på The Year of Hibernation innan jag avslutade min sommarflört. Nya skivan är lite muntrare, således inte riktigt lika bra, haha.

!!! — One Girl / One Boy


Publicerad den Lämna en kommentar

Llama Llama Hey! Veckans tips 31:e maj — 6:e juni!

Oi! Vi glömde visst av att tipsa er förra veckan, men vad skulle vi säga att om ni var hemma skulle ni ut på Knarren och om ni redan var på Primavera, så sågs vi kanske där? Jää jää, ni hajar.

Fredagen den 31:e maj: Sibille Attar, Yaki-Da, kl 20.

Tidig spelning sägs det. Pass på, all her friends are alcoholics! FB.

Lördagen den 1:e juni: Killers walk among us, Sticky, kl 21.

Bandet med Göteborgs kanske bästa bandnamn spelar på goe gamla Sticky. Gratis innan kl 22 dessutom. FB.

House of Wallenberg, Tillvaron, kl vetefan.

House? Tja, varför inte när det är ute i Lyckholms fabriker? Nej, vad fan vet jag. Jag blev i vart fall nyfiken. Sista dag att skriva upp sig på listan idag. FB.

Andra Långdagen, ni vet var, hela dagen.

Det kan ju bli gött änna. Massvis med fest runt Andra lång också.

Onsdagen den 5:e juni: Damen festival, Skriket, kl 17.

Gött med festival mitt i veckan! Massa fina damer! Jag knycker lineupen ur eventet rakt av här:
17.00 The Buzzards (
17.35 Junk River (
18.10 Mire Kay (
18.45 The Tape (
19.20 Solanas Cunts (
19.55 Kim Kelly Is My Friend (
20.30 Etzia (
21.05 Vicious Irene (
21.40 The Volcano (
22.15 Alice B (