Inlägget gjort

That’s just like my opinion, man: Way Out West 2013.

Torsdag.

Jag tog en selfie innan jag gick på festival i år. Det var då själva fan att modebloggarna har tagit över även min jävla integritet. Ok ok, nej, jag har aldrig haft nån, men jag poserade ju i vart fall i en jävla poncho. Dressed for success tog mig mina vandringskängor och min älskade cykel mig till Linnéplatsen där vackra människor från Stockholm redan kommit på plats. Om en inte vill sitta utanför har ju festivalen i år börjat med dagsfest, det gillar jag! Det körde vi redan 2009 på Majvallen inför det årets Way Out West. Jävligt lyckat.

När ska Göteborg få sin första foodtruck har jag funderat på?Jag tycker ju inte att Strömmingsluckan (som för övrigt verkar snott sitt koncept från Thoms i Högsbo industriområde?) och Auto kaffe i Brunnsparken är foodtrucks, de är ju Food wagons! Hur som haver, två av de foodtrucks som hade rullat ner från Stockholm var Chilibussen och Bon Coin. De snackade jag lite musik med.

Nu till det viktiga: musiken. Den börjar med Jupiter and Okwess International, kongolesiska rytmer från en man i färgglada kläder och en go’ tjej som dansar sensuellt till bongotrummorna. Ungefär vad en väntar sig, om jag ska vara helt ärlig. Det svänger dock, men det är alltför svårt att dansa i vandringskängorna så det får bli vanlig hålla-takten-med-foten-rörelsen. Dessutom är jag ju fan nykter.

Nån dans fick inte heller Chrystal Fighters ur mig, deras catchy, men intetsägande musik passade dock hyggligt till en solskensöl. När sedan Daniel Adams-Ray kom ut och hade med sig ett gäng klädda i vita hoodies med huvorna uppfällda och således såg ut som KKK var det läge att bege sig bort till den mindre scenen igen. Där spelade José González och hans ”kompband” Junip. Fortfarande sjukt tråkigt, hade mycket hellre sett José solo, men det sägs att han tröttnat på att spela själv. Jaja, det är kanske dags att fila på lite roligare komp i så fall…

Efter det sömnpillret var det dags för The Shakes, eller Alabama Shakes, som de fått kalla sig sedan några andra redan tjingat det namnet. Deras sydstatsrock passar ypperligt i eftermiddagssolen, de börjar lite trötta, men de lyfter med fantastiska Hold On och Heavy Chevy. Jag gillar dessutom att sångerskan och gitarristen Brittany Howard har en karta över Alabama tatuerat på överarmen. Snyggt, jag ska fan tatuera in Hisingen.

Ingen har väl missat att sveriges regering inte lät Omar Souleyman få inresetillstånd till Stockholm Music and Arts där han var inbokad att spela förra veckan? Luger bjöd då in honom till sin nästa festival och boom ändrade sig myndigheterna och vi fick se syrierns dansanta mix av traditionell musik och sköna beats. Han kommer snart med en skiva producerad av självaste Kieran Hebden (Four Tet). Den ser jag varmt fram emot. Live är det kul i några låtar, han har bara med sig en medmusiker som står bakom en laptop. Skulle passat sig bättre senare på kvällen.

Publiken kring Johnossi stod snällt och inväntade på att något skulle hända. Det lilla jag såg var endast denna väntan. Den som väntar på nåt gott? Nja. Australiensarna i Tame Impala har en del riktigt, riktigt snygga riff och partier i låtar, men det är sällan att de får till en grym låt av det hela, Elephant är undantaget som bekräftar regeln, live är det dock riktigt gött att titta på. Om du vill ha deras visuals på datorn kan du bara klicka Äpple + T i iTunes, enkelt lifehack för lite flum!

Det började dyka upp sms i telefonen om att kvällens, och för många, festivalens höjdpunkt, Neil Young & Crazy Horse hade ställt in. Det visar sig att en av gubbarna i Crazy Horse brutit handen. En kan tycka att Neil borde försöka köra en akustisk spelning eller nåt liknande för att kompensera alla ditresta, men icke. Luger gör dock det de kan och ger besvikna med endagarsbiljett fullt festivalpass.

Kongoleserna i Jupiter and Okwess International får en till spelning och till en större publik för de som inte går bort till Linné där Beach House skulle ha krockat med Nisse. Jag kollar lite grann på Victoria Legrande och Alex Scally, men jag har sett de så många gånger förr och de kör samma grej så jag tar cykeln till Park Lane där jag träffar Kate, en trevlig tjej från Alabama som fotar för The 405 och sover några nätter på min soffa. Jag har aldrig förstått storheten i Autre Ne Veut och gör det fortfarande inte, jag roar mig bara åt att det står UNO! på hans keps. Han är nog bäst i världen på UNO, det blir en nog om en turnerar mycket.

Efter honom går kvällens huvudakt för mig, Steve Mason, på och iklädd ett par byxor han använt när han målade om senast gör han festivalens hitintills bästa spelning. Oh my lord är en av årets allra bästa låtar och han gör den alldeles underbart. Här får du några sekunder av den om du inte tror mig.

Och cykeln, min kära cykel, tar mig på fem minuter efter Masons fantastiska spelning till Pustervik där Allah-Las kör sina sista tre låtar. Jag såg dem på Primaveras efterfest och deras härliga 60-talsrock funkar precis lika bra här. Hypade Money går på lilla scenen uppe på Pustervik och sångaren, gitarristen och exhibitionisten (bildgooglade upp den här, men vi får nog aldrig bekräftat att det verkligen är sammme Jamie Lee?) Han klär snart av sig i bar överkropp. Bandet är bra, men det blir lite väl tramsigt. Jag drar vidare ut på min första cykelrunda. The Docks, som har kört lördagsbrunch med tillhörande klubbnätter på Frihamnspiren på lördagarna i sommar har jag varit nyfiken på, men jag har aldrig tagit mig dit. Det har inte riktigt varit musik som klingar vackert i mina öron. Inte denna dag heller egentligen, men det var väl kul att få sina fördomar bekräftade: det stod nån som hette Sasha med en Mac och sprutade ut rök på scen. Jag cyklade vidare till Gothenburg Film Studios, men där hade de precis stängt, tyvärr. Såg häftigt ut så jag hoppades på att få anledning att komma förbi igen och kolla läget.

Fredag

Jag missade tyvärr Sibille Attar och Amason så Rodriguez fick öppna festivalens andra dag. Han var lite trött, men bra. Skönt mellansnack där han meddelar att han egentligen inte vill ha reda på hur många den han sjunger om har legat med efter I wonder. Älskvärt. Of Monsters and Men vaskar jag merparten av, testar en go’ chiligryta från Chilibussen och handlar papaya istället. De är ju ändå bara ett par Edward Sharpe-wannabes. Efter dem överraskar Haim, som jag trodde skulle vara tre brudar som stod och kollade på sina skor, men de är fulfjättrade entertainers och är fullkomligt lysande. Efter dem ser jag nån låt med Local Natives som är lite som dagens Chrystal Fighters, fast bättre. Ser några låtar med suveräna Bat for Lashes som mystiskt planerats in på nästan samma tid som nästa grymma tjej; Grimes. Jag går fram till säkerhetsvakten och frågar om jag får lägga hennes favoritfrukt, en papaya, på scen. Det blir ett inte helt oväntat nej, så efter spelningen går jag och frågar efter logeansvarige och får tag i en trevlig tjej som lägger in hennes favoritfrukt i hennes loge. Jag får lära mig av min kamrat Tatiana att jag gick ifrån ”schyst snubbe” till ”stalker” när jag sedan frågade på twitter om hon gillade papayan och om hon ville hänga med på festen i Änggårdsbergen som Loftet styrt upp. Haha.

Sedan var det ju Håkan dvs ölpaus. Sedan en av festivalens mest oväntade bokningar: Godspeed You! Black Emperor. Eller nu när jag tänker på det har ju faktiskt Explosions in the Sky spelat på Linné två gånger, va? Kanske är det alltid ett postrock-band per år där? Måhända. Godspeed är i vart fall som de brukar vara, interagerar knappt med publiken utan sitter i en cirkel och spelar sina härliga drones som om de vore i replokalen. Gåshud stundtals. Därefter tänkte jag se lite av The Knife innan jag sprang iväg på klubb, men de har nån jävla aerobicsinstruktör som ska peppa igång publiken. Nåt sånt hade de inte på Primavera, antagligen ville de väl då gå och lägga sig då de gick på klockan tre där nere. Jag beger mig ner till Pustervik där jag syndar med ett fantastiskt gött grillspett i väntan på att klubbspelningarna där ska börja. Woody-Kim och Mathias Krusell kör säkra, underbara vinyl-kort i form av Best Coast och Radio Dept. så när ynglingarna Swim Deep går på är formen på topp. Swim Deep är fem kids från Birmingham som är samspelta som fan och har ett härligt driv. Får mig att tänka på Real Estate. Festivalens snyggaste t-shirt bär gitarristen: en Melvinströja med ett stilleben. När de sedan kör en suverän cover av Cindi Laupers Girls just wanna have fun blir publiken galen.

På lilla scen har en Håkan för 2000-talet tagit plats; Zacharias Blad ger oss samma ångestfyllda glädje som en brukade få av Håkan (numera är det bara glädje från den mannen och då tycker jag inte det är lika intressant längre om ni undrar). Zacharias har släppt en singel än så länge, Jag är gay, som är precis vad en Håkan för 10-talet är: homosexuell. Bandet är bra och jag ser att även Jerry Boman gillar’t. Efter ett tag går jag dock och snackar skit med en go’ rocker istället. Tatty och jag fortsätter kvällen med att avnjuta fullkomligt briljanta Unknown Mortal Orchestra, som Luger hade den goda smaken att hinna boka innan jag hann ge dem mitt blandband med vad jag ville de skulle boka på WOW. Ruban Nielson är en fullkomlig gud med sin gitarr och det bjuds ta mig fan på trumsolo! Fantastiskt bra! Jag kollar lite Easy October som är trevligt lalliga, men jag drar vidare bort till Park Lane där Pissed Jeans kör sin hardcorepunk där de mest står och snackar, jag gillade snacket om ”If I wanna gamble five feet from the stage I go to Gothenburg”, men blir inte så förtjust i musiken. Framme vid scen är det dock en stor jävla mosh meningsmotståndare och tydligen hade även trummisen stagedivat mot slutet.

Lördag

Lördagen börjar med att Phosphorescent sprider solsken mellan regnskurarna som gör att allas ponchos åker på och av omvartannat. De är fantastiskt bra och jag ser inte en käft gå därifrån trots festivalens värsta regnskurar. Det är hard to be humble när en är så satans bra, men Matthew Huock lyckas alldeles utmärkt och avslutar med opuset Los Angeles. Är han inte king över den stan är han det verkligen över vår. Varmt välkommen tillbaka snart!

Dungen är trevliga och tajta i regnet, men auran Iris Dement sprider kring sig under taket på Linné är än finare, den fina gamla damen får hjälp av kameramannen att öppna sin vattenflaska, det hela känns det som att få en pianolektion i motljus. Mysigt. Public Enemy har med sig ett tight liveband som kör allt möjligt från AC/DC till White Stripes och Nirvana mellan Fight the Power och Bring the Noise. Härligt. Goat är mystiskt härliga och sedan är det dags för artisten jag lyssnat flest gånger på enligt last.fm (mycket på grund av att jag brukar somna till Moon Pix): Cat Power. Chan har med sig en svincool asiatisk tjej på trummor, en snubbe med härligt stort afro på bas och två gitarrister; en ung version av sig själv på gitarr samt en rocker ut i skjortärmarna. Den sistnämnde får sola lite väl mycket tycker jag, hans gitarr verkar vara mixad mycket mycket högre än tjejens gitarr, hur är det med att Ta Plats? Hur som, de kör mest grejer från Sun, som gör sig bättre på skiva än live, givetvis skimrar de till med klassikern Metal Heart samt nya låten Bully, som jag fullkomligt älskar. Det känns naturligtvis fel att säga det, men jag tycker bättre om när hon var ensam med ett piano på scen. Totalt oberäkneligt, men stundtals briljant. Nu är det fortfarande bra, men ja, ni hajar, det är inte lika intimt längre.

Jag kollade lite på överskattade James Blake innan jag kilade ner till Nefertiti där Andreas Tilliander letade efter en strömkabel. I vintras crowdfundade jag ihop ett par skor till honom så som ”gentjänst” styrde vi upp en matintervju, skittrevligt när vi väl kom igång efter en timme. Jag drog direkt till Pustervik och hade det skittrevligt med Rockfoto-Ola och resten av gänget. Vid midnatt drar så Syket igång. De var ok, men inget särskilt i min bok. Tigers of the Temple på lilla scen är ett lovande indieband från stan, men kvällens och kanske hela festivalens spelning står Mikal Cronin för. Fullkomlig överkörning! Jag övervägde att sticka bort till MF/MB/ för att se om jag kom in där, men deras fantastiska liveakt såg jag ju för en månad sedan på WWDIS Summerfest, så jag drar upp till Julia Holter i kyrkan. Det är vackert, men med lite onödigt stark volym. Jag cyklar vidare, av nån anledning väljer jag att cykla Högsboleden ut till Gothenburg Film Studios. Jävligt häftigt område med trä inomhus och lasrar och grejer. Super duper. Hittar en dansant kamrat, men är för trött efter allt cyklande så det blir hemgång.

Ännu en fin festival är över, den blev ungefär så jag trodde den skulle bli: småtrevligt i parken och med varsin fantastisk klubbspelning per kväll: Steve Mason, Unknown Mortal Orchestra och Mikal Cronin. Det riktigt trevliga har varit att träffa så mycket trevligt folk här och där. Det är trots allt Way Out Wests allra starkaste kort jämfört med andra festivaler: det är hemtrevligt. Ses om ett år!

Inlägget gjort

Way Out West — Tre små band 1/3


Även i år så kör vi tre små bandtips per festivaldag på Way Out West. Här kommer dagens! Fuska och kolla Spotify-listan för att även se vad vi tipsar om imorn och på lördag.

Alabama Shakes

När Brittany Howard skriker ut att vi måste Hold On i ett klipp från en spelning i en skivaffär spred sig ordet om dessa southerners som en löpeld och ansedda Rough Trade var de som lyckades signa dem. Den självbetitlade plattan kom förra året och är lite väl jämn tyckte jag. Däremot hängde en sjua med LPn, där fanns fantastiska låten Heavy Chevy. De spelar på Azalea-scenen 17.40 i eftermiddag.

Steve Mason

I goa gamla rullen High Fidelity så spelas bland annat Smogs Cold Blooded Old Times och Beta Bands Dry the Rain. Med andra ord var det ett fantastiskt soundtrack och jag gillar filmen. Helt klart det bästa Jack Black nånsin gjort i vart fall. Hur som haver, Beta Bands frontman Steve Mason kommer till festivalen och efter att ha lekt runt med massa olika alias har han nu släppt två fina skivor under eget namn, Boys Outside och Monkey Minds in the Devil’s Time. Han spelar på Park Lane vid midnatt i natt.

Money

Way Out West gör det inte lätt för oss när de länkar en Tumblr som inte varit uppdaterad på år och dar med lilla bandet Money. Om en letar lite så hittar en ett band som ligger på fina bolaget Bella Union och de är inte alls dumma. Lyssna till exempel på Hold Me Forever eller Bluebell Fields. Money spelar på Lilla scenen på Pustervik klockan 1.15 i natt.

Inlägget gjort

Veckans tips! 2-7:e aug.

Denna vecka är det ganska lugnt, då alla väntar på att Way Out West ska dra igång på torsdag, men några små tips har vi skrapat ihop.

Lördagen den 3:e augusti: Stephen Simmonds + ADL + Sophie Robertsson & Friends och massa DJs, The Docks, kl 21.

Jag har fortfarande inte hittat mig ner till The Docks i Frihamnen än, men imorn kör de sin lördagsbrunch som fortsätter med trevlig musik från bland andra Stephen Simmonds innan det blir untz-untz småtimmarna framöver. Simmonds spelar klockan 22. FB. Tycker du det är för mycket untz kan du ju med fördel gå till Rio-rio där Anton o co i vanlig ordning kör Slice of Life.

Onsdagen den 7:e augusti: Olle Ljungström, Liseberg, kl 20.

Alla som har bytt sin biljett mot Way Out West-armband får gå in gratis på Liseberg och se Olle. Fin början på festivalhelgen. Efter Olle kan en med fördel bege sig till Pustervik där det även där är gratis att gå in, även om ens enda armband är av guld. LÄNK.

Torsdagen den 8:e augusti och två dagar till: Way Out West, Slottsskogen och en massa goa klubbar.

På torsdag börjar ju Way Out West, det har ju ingen missat. Tyvärr ställde Azealia Banks in (igen) so That cunt ain’t gettin’ eaten. Vidare är det högst märkliga att de lagt Beach House och Neil Young SAMTIDIGT (även nu när de uppdaterat schemat pga Banks avhopp). Come on! Även The Roots har ställt in. De ersätts med Public Enemy, dock. Väl godkänd ersättare med så kort varsel! Vilken klubb väljer ni då? Jag väljer Park Lane där fine Steve Mason spelar. Kommer ni ihåg gamla Beta Band? Han frontade den gamla gruppen och har gjort en stundtals lysande skiva i år: Monkey Minds In The Devil’s Time. Wow på FB. Jag kommer ge er tre små band per dag på Way Out West tor-lör samt att det blir lite matintervjuer så håll utkik!

Inlägget gjort

Första halvårsrapporten 2013!


Trogna läsare vet ju att jag brukar göra kvartalsrapporter, men tyvärr blev var det ett tag sedan så denna gång blir det halvårsrapport! Fatta hur hungrig jag är nu när den är klar! ^_^ Många av låtarna finns på Spotify i den här listan.

A Camp — I Can Buy You

Den här gamla goingen är inte dum alls.

Atoms for Peace — Before your very eyes & Ingenue

Thom Yorkes nya ”supergrupp” med Nigel Godrich och Flea från Red Hot Chili Peppers har gjort en finfin skiva och var en av artisterna jag hade med på mitt blandband med de akter jag vill se på Way Out West som jag gav till Luger i våras.

Babian — Ta det till domstol

Babians platta Heja dom som vinner kom i slutet av 2012, och cementerade Tobias Allvin som Sveriges bästa och roligaste textförfattare. De är däremot rätt sega på att svara på matfrågor…

Baths — Worsening, Miasma Sky, Ironworks & Ossuary

Will är min favoritbög, så enkelt är det. ”First boyfriend, you live in my house and we share a toilet seat and I’m not the least bit drawn to your heat [..] Scared of how little I care” sjunger han på Incompatible tillsammans med sin mycket speciella knastriga musik. Skivan Obsidian är nästan lika bra som fantastiska Cerulean.

Beck — Corrina, Corrina, Everybody’s gotta learn sometimes, Leopard-Skin Pill-Box hat & Stormbringer

Jag är sjukt pepp på att jag äntligen ska få se Beck i helgen. Senast släppte han ju ett nothäfte (!), Song Reader, och jag ska ärligt säga att jag inte lyssnat in mig så mycket på de olika artister som spelat in dessa låtar. Portland Cello Projects version är väl den jag lyssnat lite grann på, mest för att Jolie Holland sjöng på ett par stycken.

The Black Angels — Evil Things

The Black Angels senaste, Indigo Meadow, fortsätter i samma stil som de tidigare plattorna fört, ett mörkt psykadeliskt driv som knockar de flesta. Varför ändra på ett vinnande koncept?, tänker jag.

Bob Dylan — Saved & What Can I Do For You?

I vintras avslutade jag ett halvår tillsammans med en av världens bästa tv-serier, The West Wing. Ett avsnitt avslutades med titelspåret på en av Dylans gospelplattor, Saved. Bra skit.

Bob Marley & The Wailers — Version of Cup

En go gammal baktakt!

Cat Power — Bully (live on Jools Holland)

Boy, you’re a bully! Jag ser verkligen fram emot att se Cat Power igen på Way out west. Den här nya låten spelade hon på klassiska Later…. with Jools Holland.

Cayucas — High School Lover

Jag gillade verkligen drivet i den här singeln, men resten av skivan samt deras spelning på Primavera var tråkiga som fan. Funkade dock bättre på parkspelningen de gjorde, det här är så solsken det kan bli.

Cheap Time — Kill the Light

Härliga Adult Swim gjorde en gratis samlingsplatta där jag upptäckte den här goa garagestänkaren.

CHVRCHES — Recover

Det är nog dags att fråga om matintervju med de här fina britterna igen nu när P3 spelar sönder dem.

CocoRosie — Gravediggress

Det är fan dags att lyssna mer på senaste CocoRosie-skivan, jawohl!

Cold Specks — Winter Solstice & Blank Maps

Egentligen borde hela skivan I Predict a Graceful Expulsion från förra året vara med här. Helt klart förra årets miss, denna platta platsar helt klart på top 10 år 2012. Hon har själv kallat sin musik doom soul. Upptäck genast om du inte gjort det och håll tummarna för att hon kör en europaturné snart.

Daft Punk — Giorgio by Moroder, Contact & Get Lucky

Bättre albumrelease kan en inte göra år 2013 och visst har skivan några bra spår. Dessa är mina favoriter.

Dan Friel — Scavengers & Thumper

Inte varje dag jag gillar det här, men ibland är det fantastiskt.

Daughter — Youth, Tomorrow & Human

Daughter gjorde några fantastiska EPs förra året och till slut kom albumet If You Leave och de har skrivit årets textrad: And if you’re in love, then you are the lucky one, ’cause most of us are bitter over someone.

David Bowie — The Stars (Are Out Tonight) & Where Are We Now?

Jag har ärligt talat inte lyssnat så jävla mycket på The Next Day, men singlarna satt som ett smäck!

Elephant Stone — The Sea of your mind

Go psykadelika. Döpta efter en Stone Roses-låt dessutom?

Ellen McIlwaine — Higher Ground & Crawling King Snake

Ellens version av Stevie Wonders Higher Ground hade David Holmes med på en mix-platta en gång och den har nog spelats fler gånger än originalet hos mig.

Foals — My Number

Foals senaste skiva Holy Fire är värd fler lyssningar och det ska vi ta itu med strax, haha.

Foxygen — Teenage Alien Blues, No Destruction, On Blue Mountain, San Francisco, Shuggie & Oh Yeah

Jag föll handlöst för Foxygens senaste skiva. Ryktet säger att skivbolaget fick dem att göra massa extragrejer när de var i Europa i våras såsom Take Away Shows etc. Av den anledningen ställde de tyvärr in på Primavera och Way Out West och nu har de istället valt att turnera i USA…

Fuck Buttons — Brainfreeze & The Red Wing

Jag tror allt det gömmer sig fler fyror på Slow Focus, Fuck Buttons första skiva sedan 2009. En av de starkaste minnen jag har från alla år på Primavera var när jag, efter deras spelning 2008, åkte hem till min polare Frans och krämade på Bright Tomorrow högt som fan, givetvis till hans förtret då klockan väl var fem på morgonen…

George Harrison — Deep Blue

Ett finfint bonusspår från Living in the Material World.

Haim — Better Off

Way Out West har lagt Haim i parken! Värt! Då kommer ingen missa dessa underbara damer. Det enda vi nu vill ha är ett album, ok?

Honey is Cool — Gran Canaria, If I Go & For the Sun

Kommer ni ihåg när Karin Dreijer sjöng Soundtrack of Our Lives-covers till Håkans trummor?

I Am Kloot — Shoeless

För sådär tolv år sedan eller när det nu var I Am Kloots första platta kom, köpte jag en för liten t-shirt med bandnamnet i stora bokstäver och sprang omkring på Hultsfred och sa att det var jag som var Kloot. När de skulle spela på dansbanan var det en ung tjej som tyckte att jag inte förtjänade att stå så långt fram då jag ännu inte köpt deras skiva. Det gjorde jag så småningom av Gunnar som hade CD-arkivet i Uddevalla. Åh, vilka fina tider det var när jag jobbade natt och ringde honom i Simpsons-reklampaus 17.40 och frågade om jag kunde komma förbi efter stängning och köpa nån skiva av honom. Jag kommer starkast ihåg en sommardag när han för en gångs skull sa ”Nej, prick 18 så åker jag till Lindesnäs och badar!”. Jag mötte honom där och köpte Beatles vita. Fint så.

The Jesus and Mary Chain — Just Like Honey

Deras i särklass bästa låt.

Jim James — Of the Mother Again

My Morning Jacket-frontmannens soloskiva är inte alls dum. Tänk att få se honom och Cold Specks som öppningsakt, som alla lyckliga amerikaner kan göra för tillfället!

Kaja Gunnufsen — Au

Kaja har jag skrivit om förut, och pratade även lite norsk mat med henne.

King Khan & The Shrines — Take a Trip, Bite My Tongue, Got The Itch, Land of the Freak & Welfare Bread

King Khan spelar på Summerfest på tisdag, missa för allt i världen inte det. Han och sina skrin spelar en underbar soulig garage, kommer bli fantastiskt bra!

The Knife — Full of Fire

Shaking the Habitual var jävligt ojämn. Som en tacopaj, ungefär.

Kurt Vile — Wakin on a pretty day, Was all talk & Girl called Alex

Vi älskar alla Kurt Vile, det här har varit min vårskiva, underbar. Live var han dock lite tråkigt på alltför stora scenen på Primavera. Tror han kommer bli bättre på Pustervik i höst.

Laura Mvula — Green Garden

Den här damen är främsta anledningen jag skulle vilja åka på Stockholm Music and Arts. Perfekt skiva att ta en cykeltur till stranden med.

Little Wings — Sunburned Eyes

Kyle Field är nog mest känd för sin låt Look what the lights did now, som fick ge namn åt dokumentären om Feist. Deras version tillsammans ger mig gåshud varje gång och Kyles egna musik är inte alls dum den heller.

M.I.A. — Bad Girls

Nåt av det dummaste jag gjort de senaste åren var att sitta och dricka öl på Linnéplatsen när M.I.A. spelade på Way Out West för några år sedan. Årtiondets facepalm.

Mariam the Believer — Invisble Giving

Mariam, som ju utgör halva Wildbirds & Peacedrums har gjort en strålande skiva vars drivande trummor vi alla kommer få njuta av i en stor Göteborgspark i augusti. Pepp!

Mark Kozelek & Jimmy Lavalle — What Happened to my Brother?

Kvinnotjusaren Kozelek tillsammans med blippblopp-postrockarn The Album Leaf är en utmärkt duo. Me like.

Marnie Stern — You don’t turn down & Nothing left

Jag vill helst inte tänka på Marnies spelning på Villa Belparc för några veckor sedan. By Haart, WWDIS och Woody West hade en gemensam tillställning dit tyvärr mest By Haart-folk som nyss tagit studenten sökt sig. Medan de väntade på sina älskade JJ sjöng de på andra låtar framme vid scen där Marnie försökte få spelningen överstökad med fotografer PÅ scen och förskräckligt ljud. Årets mest smärtsamma spelning.

Matmos — Very large green triangles

Jag föll för Matmos när de hjälpte Björk med Vespertine. De har gjort massa galenskaper som en hel skiva bara med samplingar från plastikoperationer, men deras mästerverk är helt klart en platta som heter Civil War. Kolla upp den. Med den här singeln kom det tillbaka efter några års tystnad. Välkomna tillbaka!

Matthew E. White — Big Love, Gone Away & Steady Pace

Jag vart helt betagen av Matthew E. Whites platta i sommar. Folkig soul som jag till och med lyckats få en del vänner att lyssna på, haha (mina vänner gillar generellt sett inte samma musik som jag). Den här skivan är för alla. Verkligen. Det är nog därför Dirty Records fortfarande inte fått in min beställning av den. Beställde den på Record Store Day så den borde ju kommit nu. Jag vaskade hans spelning på Primavera då det var en av festivalens stora krockar, men jag kommer inte för allt i världen missa honom på Pustervik i höst.

Mattias Alkberg — Skända Flaggan

Årets bästa svenska låt fick vi redan i vintras.

Metz — Get Off

Metz är en jävla go trio. Och Alex Edkins fick mig att skaffa senilsnoddar som inte syns (det gör dock hans).

Mice Parade — Pretending

Mice Parade är mys.

Mikal Cronin — Weight, See it my way & Piano Mantra

Summerfest tar hand om den mesta intressanta garagerocken i sommar, men Mikal Cronin väntar med ett besök till Way Out West. Kolla även upp hans samarbete med Ty Segall om du missat det.

Mikhael Paskalev — Jive Babe

Norge har aldrig låtit lika mycket Born Ruffians. Bra så!

Mire Kay — Reverse

För ett drygt år sedan testade jag att göra ett kafferep, en videointervju (givetvis om mat!) med Emelie och Victoria när de spelade in sin debutskiva The Rising Tide Lifts All Boats. Det var rätt mycket jobb med ljud och bild, jag fick ta hjälp av Frans, en dokumentärfilmande vän som just nu jobbar på en film om hans finska vemod.

Nick Cave & The Bad Seeds — We No Who U R & Jubilee Street

Mycket reklam, men tja, den satt som ett smäck i mina öron. Gött så.

Nick Waterhouse — Is That Clear?

Grym oldschool soul vars spelning på Primavera som jag bara såg nån låt av. Hoppas på göteborgsspelning snart!

Nils Frahm — You & Do

Hela Nils Frahms skiva Screws är helt jävla underbar. Min vän David sade att han aldrig hört någon vara så i symbios med sitt instrument och han har sannerligen en poäng, Nils och hans piano är ett.

Parquet Courts — Stoned and Starving

På onsdag kommer dessa Brooklyn-herrar till Trädgårn och WWDIS Summerfest! Gött!

Peaches — Fuck the pain away & Sucker

Denna gamla klassiker gjorde en renässans i mina öron.

Phosphorescent — Song for Zula

Jag ska lyssna mer på Matthew Houck innan Way Out West. Var så säkra.

The Polyphonic Spree — It’s the Sun (KCRW Morning Becomes Eclectic version)

Åh, jag kommer ihåg att jag lyssnade till Polyphonic Spree när jag gjorde den allra första matgrejen för webben, min pannkaksskola! Den ligger fortfarande kvar här, haha. Den här versionen är med på Eternal Sunshine of the Spotless Mind-soundtracket och visst fan blir en glad?

The Postal Service — A Tattered Line of String & hela Give Up

En av 2000-talets bästa skivor, sidoprojektet Ben Gibbard från Death Cab for Cutie gjorde med Jimmy Tamborello, som oftast kallar sig DNTEL, fyllde 10 år och då fick vi höra de två låtar de gjorde för fem år sedan när de försökte göra en uppföljare till vad de själva refererat till som The indie world’s Chinese Democracy. Om de får ihop det hela igen och gör en skiva till hoppas jag verkligen att de lyckas göra nåt bättre än det Axl och hans vänner till slut fick ihop…

Public Service Broadcasting — Spitfire, Signal 30 & Everest

De här slynglarna fick öppna för Rolling Stones i Hyde Park med sina samplingar och repetitiva bitar. Jag gillart!

The Radio Dept. — Why won’t you talk about it?, Where damage isn’t dome & Freddie and the Trojan horse

Hittade en singelsamling Radiodepartementet släppt.

The Rapture — How Deep is your love? & It takes time to be a man

Hittade en deluxe-version av förra årets fina platta In the grace of your love. How deep is your love? var för övrigt en av de allra bästa låtarna på Primavera förra året. Kan få igång vem som helst när som helst.

Rhye — Open & The Fall

Jag blev lite besviken på albumet när det till slut kom. The Fall är fortsatt en av förra årets bästa låtar.

Savages — Shut Up, I Am Here, City’s Full, She Will, No Face & Husbands

Ja, jag tror postpunkarna i Savages har gjort årets skiva. Och live är de fullkomligt fantastiska!

Sleater-Kinney — Jumpers

Det här med att jag lyssnat mer på Wild Flag än Sleater-Kinney? Kanske skulle göra nåt åt det.

Sonic Youth — Theresa’s Sound-World & Sugar Kane

Dirty dök upp och var härligt dirty.

Steve Mason — A lot of love & Oh my lord

Två underbara låtar från ett oerhört ojämnt album. Come on, 20 spår? Kill your darlings, mate.

Stevie Wonder — Living for the city

Innervisions hamnade faktiskt inte på min lista över 1973 års bästa skivor…

Suuns — 2020

Suuns betyder Nollor på thailändska. Det och mer matnyttig info hittar du här.

Sweet Baboo — If I died…

”And Daniel Johnston has written a hundred of great tunes, and I’ve got six, so guess that’s some catching up to do” är årets finaste homage i den här allra sötaste av söt pop.

Teeth of the Sea — A.C.R.O.N.Y.M.

Mojo slängde med en skiva modern psykadelika som den här var med på.

Temples — Shelter Song

På samma skiva fanns även Noel Gallaghers nya favoritband. Inte alls dumma, sjukt 60-talsdoftande, gött så.

Thao & The Get Down Stay Down — We The Common (For Valerie Bolden)

Jag upptäckte Thao när hon gjorde en platta med min gamla musa Mirah. Thaos nya är inte alls dum. Banjo and oh-oh!

Thee Oh Sees — Toe Cutter/Thumb Buster, Maze Fancier, Minotaur & Wax Face

Det här att jag vaskat det här bandet två år i rad på Primavera. Förra året började Wilco spela Jesus Etc när jag skulle gå över och i år väntade jag förgäves på att Kevin Rowlands skulle svälja sin stolthet och spela Come on Eileen, men tvingades istället genomlida årets sämsta teaterpjäs. Mitt omdöme ibland, alltså…

U.S. Girls — Jack

Fick ett tips om Meghan Remy av Dirty Beaches. Jag föll handlöst för denna singel, men inte lika hårt för albumet GEM.

Villagers — Nothing Arrived

Jag tröttnar ett par låtar in i den här skivan, men denna är inte dum alls.

Voice of the Seven Thunders — Kommune

Kommuuuuun!

White Fence — Pink Gorilla & White Cat

Hypade och goa, nästa vecka ser vi dem, yeah.

Widowspeak — Ballad of the Golden Hour

Golden Hour! Fototerm! Eller?

Wolf People — Hesperus

Än mer 70-talsdoftande folkrock. Grymma live för några år sedan. Kom hit igen.

Wooden Shjips — Flight

Nu är jag trött på att skriva om all psykadelika, haha.

YAST — Stupid, Believes & Joy

Svenska Yo La Tengo! Sommarlycka i notform.

Yeah Yeah Yeahs — Sacrilege

Ännu en skiva jag borde spisa lite mer…

Young Galaxy — Out the Gate Backwards

Vad är det med mig och kanadensiska band? En kärlekshistoria.

Youth Lagoon — Mute, The Bath & Dropla

Förra sommaren upptäckte jag sent omsider Youth Lagoon, lyssnade på The Year of Hibernation innan jag avslutade min sommarflört. Nya skivan är lite muntrare, således inte riktigt lika bra, haha.

!!! — One Girl / One Boy

!!!

Inlägget gjort

Tack för i afton, här är vad jag spelade (minus 7 låtar som inte finns på spottan).


Ikväll spelade jag skivor för första gången, efter att ljudteknikern fick ringas in från sin pubrunda kom vi igång och fick till en riktigt trevlig kväll på Pustervik. Tack till Bokeh för att ni gör världens bästa popquiz och bjuder in finfrämmat som mig! Extra roligt var det att spela Shellac, som jag aldrig någonsin hört ute på klubb. Det finns ju en anledning varför de spelar på Primavera vareviga år…

De som inte finns på Spotify är:
Steve Mason — Oh My Lord
Ty Segall — Thank God for Sinners
King Khan & The Shrines — Land of the Freak
Alabama Shakes — Heavy Chevy
Lianne La Havas — Is Your Love Big Enough?
Erika Eigen — I Wanna Marry a Light House Keeper
Shellac — Copper

Inlägget gjort

FLASH! På onsdag spelar jag skivor på underbara Mittwoch!


Yay! På onsdag spelar jag lite skivor på Mittwoch! Mittwoch arrangeras av Bokeh (adda på bara!) och är ett av stans roligaste quiz där en i lag om tre svarar på populärkulturella frågor på ett korsordsliknande formulär. ATTEND AWAY!

Jag kör 18-20 och sedan kanske en stund efter själva quizet så kom tidigt. Här är en låt jag absolut tänker spela! Jag kommer att spela EN request, om den finns i mitt iTunes och om den kommer in via twitter.


Steve Mason — Oh, my lord (som för övrigt spelar på Stockholmsnatts releasefest i Sthlm i morgon).