Inlägget gjort

#bestllama12

Illustration: Kimiaki Yaegashi — Alpizzaca. @okimi www.okimi.com.

Ikväll sker årets musikhändelse, nej inte P3 Guld, rockcirkeln har ju årsmöte! Det innebär att jag och ett dussin karlar i 60-årsåldern redogör vilka skivor vi gillade bäst 2012. Dessutom ska vi göra varsin lista över Beatles och Rolling Stones fem bästa låtar. Här kommer mina listor över 2012.

ÅRETS BÄSTA SKIVOR:

1. Alt-J: An Awesome Wave.

Alt-J, eller ∆, som de egentligen heter hänförde mig fullkomligt med dubbelsingeln Matilda/Fitzpleasure och jag ”tjejlyssnade” på allt jag kunde hitta och när albumet väl kom var jag först lite besviken att där inte var så mycket nytt, jag hade hört versioner av det mesta. Nackdelen med att nörda ner sig för mycket, helt enkelt. Efter ett tag och lite tid ifrån skivan fick jag dock lite bättre förhållande till den och förälskade mig även i alla små interludes. Mer sånt! Vi gjorde en intervju med Gus här.

2. Dirty Projectors: Swing Lo Magellan

David Longstreth och hans Dirty Projectors har tidigare inte lyckats fånga mig helt, men i med Swing Lo hamnade jag helt i deras makt.

3. Grimes: Genesis

Grimes (Claire Boucher) släppte tidigt på året skivan Genesis och det blev min mars-platta. Live på Primavera var hon sådär, men det blev ändå en skitkul upplevelse då vår skribent Éric hade med sig en stor röd flagga som symboliserade studentprotesterna i Montréal. Grimes brorsa tog upp den på scen och det var en härlig spelning. Plattan är fortsatt fantastisk och jag ser fram emot ny musik, vilket det verkar som hon grejar med just nu, när hon inte twittrar. Vi pratade om potatis här.

4. The xx: Coexist

Det tog lite längre tid innan även andra skivan med The xx satte sig och numera har det blivit helt ok live, dessutom! Trevligt!

5. Spiritualized: Sweet Heart Sweet Light

Jason Pierce och Spiritualizeds gospelnoise är nåt av det bästa jag vet och spelningen på Primavera är högt upp på årets lista (ok, en sådan har jag faktiskt inte gjort).

6. Lambchop: Mr. M

Kurt Wagner. Jag älskar dig och du älskar din förlorade vän.

7. Cat Power: Sun

Chan Marshall. Jag älskar även dig, även om jag förväntade mig än mer av den här skivan.

8. Bahamas: Barchords

En kanadensare som sövt mig många gånger detta år är Afie Jurvanen. Snart kommer han dessutom till Sverige, dock ej Göteborg. :(

9. The Wave Pictures: Long Black Cars

Textmästarna.

10. Andrew Bird: Break it yourself

Fiolmästaren.

Andra bra skivor som är värda att nämnas:

Beach House: Bloom, M. Ward: A Wasteland Companion, Alabama Shakes: Boys & Girls, Chromatics: Kill for Love, Best Coast: The Only Place, Bobby Womack: The Bravest Man in the Universe, Cloud Nothings: Attack on Memory, Dan Deacon: America, Divine Fits: A Thing Called Divine Fits, Four Tet: Pink, Islands: A Sleep and a Forgetting, Tennis: Young and Old, Liars: WIXIW, Lower Dens: Nootropics, Menomena: Moms, Neneh Cherry & The Thing: The Cherry Thing, Purity Ring: Shrines, Sea Wolf: Old World Romance, Sleigh Bells: Reign of Terror, The Tallest Man of Earth: There’s No Leaving Now, Tame Impala: Lonerism, Thåström: Beväpna dig med vingar, Tindersticks: The Something Rain, Ty Segall: Twins

ÅRETS BÄSTA LÅTAR:

1. Bat for Lashes: Laura

Jag föll för Natasha Khan för några år sedan, men sedan tröttnade jag på nåt vis, men på Hultsfred återfick hon mitt förtroende och så går hon och gör årets bästa låt. Inte illa!

2. Rhye: The Fall

Den här låten är så hejdlöst vacker. Open var inte dum den heller (jag älskade när han sjöng den för sin tjej). Albumet som snart släpps var jag dock lite besviken på.

3. Alt-J: Breezeblocks

Alt-J gjorde en hel drös skitbra låtar, men det här är min favorit.

4. Dirty Projectors: Swing Lo Magellan

Snyggaste låten, inte smartaste, men mest direkt och som går rätt in i mig varje gång.

5. FIDLAR: Cheap Beer

”I DRINK CHEAP BEER, SO WHAT?, FUCK YOU!”, är årets bästa refräng. Kul video som alltid från dem. Om du undrar vad de gillar för billig öl så läs den kortaste intervjun jag gjort.

BÄSTA NYA ARTIST:

Alt-J.

MEST UNDERSKATTADE PLATTAN:

Islands: A Sleep and a Forgetting.

MEST ÖVERSKATTADE SKIVAN:

Frank Ocean: Channel Orange.

STÖRSTA BESVIKELSEN:

Jens Lekman: I know what love isn’t.

BÄSTA LIVE-AKT:

Spiritualized.

ROLIGASTE ARTISTEN PÅ TWITTER:

Dan Deacon (@ebaynetflix)

Inlägget gjort

Thurston Moore and Friends, Pustervik, 7:e augusti

Kvällen börjar snurrigt. Förbandet, Hush Arbors, ska gå på klockan åtta har det sagts. Vi sitter i foajén, men hör ingen musik förrän vid nio då min kamrat, Sonic Youth-fantasten Zacharias, går fram till dörren och får det bekräftat att det är Thurston Moore som gått upp på scen. Vad hade hänt med förbandet undrade vi samtidigt som jag, som skulle upp klockan sex dagen därpå, var rätt lättad av att han redan skulle gå på. Vad som följde var en märklig röra, Zacharias förklarade de olika delarna för mig i efterhand. Först spelade Thurston, där han använde en skruvmejsel och bland annat fick sin gitarr att låta som ett piano. Med sig har han Samara Lubelski på fiol. Det blir 20 minuters noise, som jag efter ett tag kom in i, sedan kommer även John Moloneys trummor in och kompen kändes lite väl taffliga till Thurstons improvisationer. Thurston sätter sedan på en liten vinylspelare där Dave Brubeck Quartets Take Five snurrar (jag var tvungen att se om den här fantastiska animationen för att komma på det), som han då och då lägger på lite oljud från alla sina effektpedaler. Därefter går de av och en annan äldre herre går upp och kör en fiolstråke på en liggande gitarr i ett härligt mangel.

Därefter var det tydligen Hush Arbors tur att spela, hade han spelat tidigare — väldigt tyst också eller var detta hans tid i solen? Hush Arbors utgörs av Keith Wood och hans späda röst och försiktiga gitarr var ett märkligt inslag i den kaotiska noise-kvällen. Efter tre-fyra lugna låtar där nån slänger blommor på honom från andra våning är DJ:n Thurston tillbaka med sin lilla vinylspelare. Denna gång vill han att vi ska gissa vem som gjort låten. Det är en version av Rolling Stones Jumpin’ Jack Flash, men ingen vågar skrika ut originalartisten, bara för att få det sagt, däremot skojar någon till det med en gissning på Aerosmith. Det visar sig vara nån albino. Obskyrt och gött. Därefter var det dags för Keith Wood att plocka fram sin mobil och läsa en dikt han skrivit på flygplatsen. Den är tramsig, ganska rolig och är nog skriven på betydligt fler flygplatser än den senaste där han säger sig ha ätit blåbärspaj. Därefter följer en regelrätt spelning med Moloney, Lubelski, Thurston samt Wood på en extra gitarr. Thurston hittar på att de heter Good Morning School Girl men egentligen heter de tydligen Chelsea Light Moving. De börjar med en ganska tafflig låt kallad Burroughs följt av en betydligt bättre, tyngre låt där textraden ”Don’t Shoot, we are your children” sticker ut. Därefter en monoton, kort låt som är än hårdare. Gött så.

Thurston är en rolig kis och mellansnacket toppas när han förklarar sin kärlek till Scorpions: ”Since I entered my fifties Scorpions talk to me, I shit you not.” Av de låtar Chelsea Light Moving framför gillar jag Frank O’Hara Hit bäst där han rabblar vad som skulle kunna vara dagboksanteckningar från 24-29 juli där textraden ”Bobby Dylan booed off the stage” sticker ut, tydligen var det jävligt mycket som hände de dagarna. Läs mer här om du är nyfiken. Thurston avslutar det hela med att låta folks saker ”spela” på hans vinylspelare över Jimmy Cliff. Ärligt talat hör jag ingen större skillnad mellan när det spelas hatt eller iPhone…