Inlägget gjort

Ebbot och Magnus Carlson kör Velvet Underground, Pustervik, 18:e juli.


För nåt år sedan spelade Beck in hela Velvet Undergrounds ”bananskiva” med bl a Radioheads producent Nigel Godrich. Det blev oerhört ojämnt. När jag fick nys om att Ebbot och Magnus Carlson med band skulle köra både bananskivan och som Carlson så fint namngav den andra självbetitlade Velvet-skivan: ”soffskivan”. Det kanske skulle vara nåt. Jag mailade en polare som blev löjligt pepp och klargjorde att det var skönt att de inte skulle spela så sent. När bandet ställer sig på scen är klockan knappt åtta och de klargör att de inte får spela längre än till tio så de hinner inte med så mycket mellansnack. Vi sätter oss på varsin pinnstol på andra våningen som de gubbar vi blivit. Snart kommer dock en vakt och slänger ner oss till pöbeln, de hade väl inte sålt tillräckligt med biljetter för att ha öppet även övervåningen. Bandet börjar med soffskivan, men de lyckas tyvärr inte komma upp i den gåshud som titt som tätt brukar dyka upp när man spisar originalet. Ebbot och Magnus turas om att sköta sång och tamburin framför Gunnar Frink och Tommy Sahlin på varsin manglande gitarr, Sara Edvardson Ehrnborg på stabil bas och en uttryckslös, men säker Johan Håkansson bakom trummorna. Vi ser några kamrater som står ”längst bak i moshpiten” där det sägs vara gott om plats. Vi rubbar oss inte ur fläcken: vi ser ju perfekt där vi står. Roligast är det när Ebbot påar ”världens häftigaste låt” I’m Waiting For The Man och drar en anekdot om när Gunnar Lagerman, Hultsfreds ständige artistbokare, väntade på en man i NYC och gjorde ett blixtsnabbt byte av en 100-dollarsedel och en påse gött. Det goa visade sig vara fiskmat.. All in all är spelningen lite trött, och det är just i de lite tröttare, mer psykadeliska låtarna som det blir bäst och det blir tamigfan lite gåshud på Venus in Furs.

Även gubbar får visst gåshud.

Inlägget gjort

One Sunday Morning.

Foto: Edvard Wendelin

Foto: Edvard Wendelin

Det är en slående vacker söndagsmorgon där hackspetten pausar när man joggar förbi. Väl hemma slängde jag ihop en liten spellista.

1. The Velvet Underground & Nico — Sunday Morning
2. Nina Simone — In the Morning
3. Wolf People — Morning Born
4. Wilco — One Sunday Morning (Song for Jane Smiley’s Boyfriend)
5. Fontän — Early Morning

Inlägget gjort

Hederos & Hellberg — musik för par.

Robin skrev en text för Rockfoto om Hederos & Hellbergs spelning i helgen:

Jag går med en kamrat och hans syster till Stadsteaterns foajébar, vi diskuterar för- och nackdelar med termobyxor vs långkalsonger i kön som blir längre och längre. Varför släpper de inte på? När de väl gjort det visar det sig att garderoberna längst upp är fulla, så hela kön får vända och gå mot garderoberna neråt i trapporna istället, det hela känns ganska dåligt uppstyrt. Är de inte vana vid så här mycket folk?

När vi väl kommer in sitter Mattias Hellberg med munspelet i högsta hugg medan Martin Hederos på sitt speciella manér klinkar fram tonerna till deras tolkning av Neil Youngs Mellow My Mind. Vi får plats vid den märkliga baren, vars välfyllda, trekantiga träbord känns mer som en sommarfest än en bar. Det skramlar och har sig. Det känns verkligen som om man hamnat i en piano-bar.

Mattias berättar att de har massa låtar att spela, men de har pressat schema och det inte finns tid för mellansnack. Å andra sidan tycker folk att de kör för länge nuförtiden. I publiken ser jag en man som inte kan bestämma sig var på sin tjejs kropp han ska ha sin hand. Till slut bestämmer han sig för det mest neutrala stället — sitt eget arsle.

Hederos varierar pianot med orgel och Hellberg byter intrument titt som tätt och jag faller, som alltid, för banjon. De kör en väldigt fin tolkning av Alice Coopers “Long Way to Go” som får mig att reflektera över min egen tid och plats. Det är lång väg att gå.

När jag kommer tillbaka från toan kör de Pale Blue Eyes, Velvet Undergrounds kanske allra bästa låt. Och deras tappning är i särklass låten jag lyssnat mest på med dem. Om det beror på att den öppnar deras självbetitlade album och att jag sedan somnar eller för att den helt enkelt är bäst, det vet jag inte.

När de kör Rolling Stones Shine a Light påpekar min kamrat att vi är yngst i lokalen. Det uttalandet känns på nåt vis tryggt, jag tittar ut genom fönstret och ser ett medelålderspar skiljas framför Poseidon.

No fun. Nåt som är fun, är att den äldre publiken inte tar en massa bilder med sina mobiler. Mycket skönt. Själv har jag nyss gått över trettio-strecket och tar således bara ett. Väl i mobilen läser jag ett mail från en amerikansk vän under extranumret, hon ska gifta sig.

Det mailet bekräftar tillsammans med hångel och hålla-tjejen-på-axlarna-posen som publiken sysslat med under hela konserten att Hederos & Hellberg verkligen är musik för par.

Inlägget gjort

Veckans händelser!

Denna vecka bjuder på hejdlöst många kul events så jag tänkte dela med mig.

Imorn, tisdag den 8:e Nov, visar Doc Lounge i samarbete med Music Doc en rulle om Phil Ochs, en go’ politisk singer/songwriter på 60-talet. Så enkelt säljer de in mig. Facebook event.

På fredag, den 11:e november spelar Bear Quartets sångare Mattias Alkberg på Lagerhuset. Med finfina skivan Anarkist i bagaget räknar jag med en riktigt bra spelning. Facebook

På lördag, den 12:e november, är det dubbel-trubbel, ska man gå se Velvet Undergrounds gamle basist John Cale och sedan skynda till Loftet och se Mokira (AKA Andreas Tilliander)? Det lutar åt det. Cale gjorde årets spelning i somras när han gav mig gåshud på fem av låtarna på mästerverket Paris 1919 som han spelade i sin helhet. Nu kommer han dock köra mycket nytt. Och Loftet, tja, jag är nyfiken på den svartklubben… John Cale på Nef och Mokira på Loftet.

På söndag, den 13:e nov, styr Clandestino-festivalen upp en kväll med ett för mig okänt Nigerianskt band (ok, jag erkänner, alla nigerianska band är okända för mig). Jag är nyfiken på Linn Osterberg, AKA Sea Lion. Dessutom är det José som DJar. Facebook event.