Inlägget gjort

Jonathan Johansson, Pustervik, 29:e april.

Förväntningarna var höga inför denna spelning. Det var min första på Pustervik, en lokal många kallat den bästa i Göteborg. Ända sedan jag flyttade hit har den varit stängd för renovering så jag var nyfiken inför dess nypremiär. Och Jonathan Johansson, då? Jo, jag har mer eller mindre börjat tillbe sångaren från Malmö. Precis efter jag kom till Sverige för sex månader sedan introducerade en isländsk vän mig till hans musik då hon trodde jag skulle gilla det. Hon hade ganska rätt då hans två senaste skivor ”En hand i himlen” och ”Klagomuren” förmodligen har varit det jag spelat mest i min iPod sedan dess. Han har blivit min näst bäste svensklärare (efter Ingmar Bergman, naturligtvis).

Min hängivenhet till hans musik är ironisk då Jonathan verkar vara mer känd för att vara öppet kristen än för hans musik. Och i sekulära Sverige gör det att folk hellre tar avstånd från honom helt och hållet än ger honom en chans. Trots det var Pustervik fullt, vilket betyder att om du gör riktigt bra, catchy electro-pop kommer folk komma även om de fnyser åt din tro. Publiken var respektfull, pratade inte under konserten och lyssnade i fullkomlig tystnad under mellansnacket. Det förvånade min svenska kamrat, folk brukar ju prata en hel del under konserter (pratet överröstade nästan det Dylan-doftande förbandet, Jonas Alaska), dessutom tenderar folk att vara ganska långa dessutom. Jag känner för er, kort folk.

Tillbaka till konserten. Jonathan Johansson och hans band spelade framför vita tygstycken på vilka det projicerades loopade filmer av trä, vatten, rök och hus. De svart-vita bilderna gav en vacker kontrast mot de helsvarta väggarna. Trots en dålig ljudmix (Jonathans gitarr var ibland så låg att man knappt hörde den) och att sångarens stämband inte var på topp (vilket han dock bad om ursäkt för) var musiken mer än njutbar. Publiken verkade hypnotiserad av musiken, men vaknade till mellan låtarna och applåderade kraftigt. Allt som allt var det en bra konsert, trots det faktum att mina förväntningar var skyhöga och svåra att leva upp till. Det verkar bara finnas en destination för Jonathan: upp. Jag pratar inte om himlen, utan snarare om listor. Det känns märkligt för mig att Jonathan Johansson som är en så stark sångskrivare och har en så estetisk image, inte kommer att bli större utanför Skandinavien. Det som skiljer honom från andra svenska artister som slår bra utomlands nu är det faktum att han sjunger på svenska. Personligen gör det honom mer intressant för mig och att sjunga på isländska fungerade ju rätt bra för Sigur Rós, eller hur? Så snart är det kanske inte bara jag utan snart kommer hela världen dyrka ditt namn, Jonathan.

Text: Éric Morrissette

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.