Inlägget gjort

WWDIS Summerfest, 9-10 Juli, Pustervik resp Trädgårn

I vintras gjorde jag ett blandband med artister jag ville Way Out West skulle boka. Några månader senare annonserades att klubben What We Do Is Secret skulle arrangera sin sommarfest även i Göteborg och två av banden jag önskat stod med på lineupen, King Khan and the Shrines samt Death From Above 1979. Därtill kom dessutom Fidlar, som hade ställt in sin Primavera-spelning och en massa andra goa band. Jag gjorde små recensioner på Instagram som jag nu samlat i sin helhet här. All in all var det en skitbra festival och trots lite lite folk hoppas jag att det blir en till nästa år. Nu är det bara att börja peppa inför Way Out West istället, yeah!


MF/MB öppnar fantastiskt med två trummisar, de påminner en hel del om Silverbullit fast med mer skrik. Super!


Holograms börjar lite trist, lyfter lite med Monolith, men MF/MB har satt en hög ribba för kvällen. De försöker på samma höjd och ribban ligger kvar ibland, bland annat på Memories of Sweat, men faller desto fler gånger.


Världens coolaste Sanae Yamada dansar sönder sin keyboard medan Ripley Johnson manglar gitarr och denna gång med trummis istället för trummaskin. Moon Duo är merchköparmaterial!


Ser bara slutet och M. Lamar som ger intrycket av en än mer plågad Antony Hegarty. Välter inga murar dock. 


Dead skeletons tar stafettpinnen från Moon duo med deras monotona gitarrer och skojar till det med att måla en dödskalle i vattenfärg innan deras predikan fortsätter med sånger om död framför en astronomisk backdrop och en uppfälld väska toppad med massa rökelse som berättar i video-form att vi alla är en. Underbart flummigt.


Aluk Todolo var mycket bättre live än på skiva. Upplysta av endast en gammal glödlampa mölar de sönder restaurangdelen av Pustervik.


Jag missade merparten av I Break Horses spelning på grund av en intervju, men fick höra några låtar med Maria Lindéns underbara röst. Alltid underbart drömskt.


Överskattade danskjävlarna Iceage som gärna kan förbli hemliga om ni frågar mig.


Kvällens höjdpunkt var som väntat King Khan och hans Shrines. Hälften av spelningen spenderar han med att springa omkring bland publiken, men han lyckas ändå hålla igång rösten samtidigt som The Shrines fullkomligt manglar oss med sin garagiga soul. Hade en inte varit så trött i benen hade en ju dansat sönder fullkomligt.


Efter King Khan var klara kilade jag uppför trappan och fann en snubbe, Christian, dansandes till de två damerna som kom från ”långbortistan”, alltså de hemlighetsfulla Goats DJ-set. Svängigt!

Onsdag.


En Samling män (sju!) drar igång Summerfests andra dag. Deras psykadelika gör att jag inte skulle tacka nej till lite svamp. Jag undrar för övrigt om den sjunde snubben blivit inkvoterad då han saknar skägg?


Jag hoppas inte Westkust ska oooa hela natten…


Festivalens första rysningar bjuder fantastiska duon Two Gallants på. Jag har alltid trott att de varit en elektronisk akt och helt missat dem. Skjut mig.


Jag tröttnar rätt snart på japanerna i Guitar Wolf. Visst, deras grej är kul, men det blir tjatigt i längden. Säger samma snubbe som gillar monotonin i Moon Duo och Dead Skeletons…


Jag frågade väldigt sent om en matintervju med Parquet Courts inför deras spelning i Barcelona. Jag hade tänkt basera en fråga på den här fantastiska textraden: ”I was debating Swedish Fish, roasted peanuts or licorice. I was so stoned and starving.” Jag missade dem tyvärr då, men igår gjorde de en fin spelning och speciellt de energiska partierna är de riktigt bra. Gitarristen Austin Brown ser för övrigt ut som en ung Thurston Moore och spelar stundtals som den samme.


Fantastiska Sic Alps blandar upp The Whos The Seeker i sitt set och det smälter in alldeles ljuvligt. Få band som är så satans bra att en sån tolkning inte sticker ut!


White fence manglar fint i rök, men jag vill ha mer ös. 


Trubbel fick ersätta inställda Death From Above 1979, vilket givetvis inte går. Jag hade inte hört dem tidigare och kommer nog inte höra dem igen. Förhoppningsvis inte.


Älskade Fidlar. Dessa sluskar föll jag handlöst för för snart ett år sedan när de sjöng om att dricka billig bärs och knarka. Så jävla bra att jag för första gången på många år hamnade i deras mosh! Således: I need a new body and a new soul!

Inlägget gjort

The Stooges, Liseberg, 26 juni.


Det duggar lite på asfalten framför Lisebergs stora scen, en kamrats farsa är med och undrar var han kan stå för att inte skymma sikten med sitt paraply om skyn skulle öppna sig. Det är den här sortens omtänksamhet som jag även känner från Iggy Pop, som nu hunnit bli 65 år gammal. Det är med skräckblandad förtjusning som jag än en gång ser The Stooges öppna med Raw Power, titelspåret från en av världens allra bästa skivor, som jag själv satte som självklar etta över 1973 års bästa skivor häromveckan medan de andra gubbarna i Rockcirkeln inte hade med den på nån av sina topp tio-listor. Det var upprörande.

När James Williamson drar de första ackorden på fantastiska Gimme Danger ger det mig gåshud, det är en låt som för mig tillbaka till en biltur på Highway 1 mellan Los Angeles och San Francisco då jag citerade textraden ”Kiss me like the ocean breeze” i ett sms till en kärlek jag precis lämnat i New York. Denna kväll är luftfuktigheten över 90% och hela himlen kysser oss med sitt duggregn.

De kör många gamla stänkare, men även de nyare låtarna som Sex & Money funkar bättre live än på skiva, men givetvis lyfter publiken på det gamla, fantastiska materialet. Under Fun House ber de folk komma upp på scen och jag gillar speciellt en dam med paraply som dansar lite för sig själv borta på högerkanten. Iggy själv får knappt plats på scen och tyvärr skymmer dessa instagrammande ungdomar Steve Mackay, som ser ut att ha rymt från hemmet för att förhäxa oss med sin saxofon innan det är dags för kvällskaffe. Medan folk går av scen bevittnar vi Mike Watt ofreda sin stackars stärkare.

Under extranumret går publikfrieriet till överdrift då de kör Iggys The Passenger. Jag tycker mig se att James Williamson tycker att det repetitiva gitarr-riffet är skittrist, men vad gör han inte för sin kamrat? Iggy är på ett väldigt glatt och spralligt humör, men tyvärr gör hans skadade ben att hans dans blir kortare än ett Vine-klipp då hans kropp snart inser sin begränsning. I det stora hela får vi det vi förväntar oss av dessa åldrande pojkar som knappast är bortglömda.

Inlägget gjort

Jon Spencer Blues Explosion, Pustervik, 26:e april.


Fredagkvällen till ära ska 90-talshjältarna Jon Spencer Blues Explosion bjuda på sin underbart stökiga bluesrock. Stockholmsklubben What we do is secret som spridit sig till Götet och Malmö har tidigare under fredagseftermiddagen avslöjat en fenomenal lineup till sin nya sommarfestival Summerfest och fokus skiftade i vart fall för mig mer mot att äntligen få se Death from Above 1979 än vad de hade i görningen denna fredag.

För att öppna Pustervik denna kväll har färska bandet Dödsfest kallats in från Stockholm. Även om bandets första sjua precis släppts känner du igen Conny Nimmersjö från bob hund på gitarr och Manuela De Gouveia från Pascal på bas. De kör en lite repetitiv, skramlig rock. Bra skit, även om jag gärna hört än mer av Connys gitarr. A-sidan på sjuan, Vi bestämmer över dig, finns på Spottan. Jag roade mig med att titta på ljudteknikern som lyssnade väldigt koncentrerat efter ett missljud. Varken han eller jag hittade var det kom ifrån. Men vad fan, ett band som Dödsfest ska väl för fan ha missljud? Bra så.

Några öl senare var det dags för huvudakten, Jon Spencer Blues Explosion, en trio bestående av två suveräna gitarrister, Jon Spencer och Judah Bauer, samt den taktfaste trummisen Russell Simins. Tillsammans har de spelat sin fantastiska bluesrock sedan 1991 och det känns som om de var gjorda för att röja tillsammans, efter var och varannan låt skriker Jon Spencer ”Blues Explosion!”. Vid ett tillfälle strular micken och istället för att avsluta versen han kom in i när den blir fixad säger han bara ”. Ibland är explosionerna lugna, men för det mesta är det ett helvete av lågor. Jag står gärna och värmer mig på dessa lågor i tjugo år till.

Inlägget gjort

Metz, Pustervik, 5:e mars.


Ni följer väl oss på Instagram? Då hade ni redan sett denna bild!

Igår var det dags för min WWDIS-debut, ni känner säkert till Stockholmsklubben som de senaste månaderna spridit sig till både Götet och Malmö? Innan Metz och förbandet We live in Trenches hade Woody West styrt upp en mindre spelning med Christian Kjellvander och amerikanerna Frontier Ruckus uppe i matsalen. Jag kom lite tidigt och smög upp och tittade på de sista låtarna med Frontier Ruckus, träffade en kamrat som var lyrisk över amerikanerna. Han hyllade dem med att säga att de hade Neutral Milk Hotel-vibbar. Han hade helt rätt, riktigt jävla bra americana.

Svenskarna We live in Trenches bestod av en mycket arg gosse i rött flankerad av två diskreta gitarrister, en fantastisk trummis och en rätt indiskret basist som spände ögonen i publiken. Antagligen var det denne basist Gaspard Augé i Justice alltid försökt se ut som. De spelade punk jag antagligen aldrig skulle lyssnat på på skiva, men live funkade det alldeles utmärkt och de försökte trycka in så mycket musik som möjligt på sin speltid. All heder till eder.

Efter nån öl till i baren gick då huvudakten, Toronto-trion Metz, på. Deras musik får mig att tänka på tidiga Nirvana, tänk Bleach. Riktigt jävla bra, alltså. Deras ”5 dollar light show” gick åt fanders efter några låtar så det blev ett blådaskigt, nedtonat ljus istället för det som skulle komma från den ursprungliga enkla ljuskällan. De håller jävligt bra live, kör på som satan och jag blir avundsjuk på frontmannen Alex Edkins, som har en tajt glasögonsnodd för att hålla sina glarrer på plats när svetten börjar lacka. Sådana måste jag skaffa, till dags läge har jag dansat sönder två par. Bandet är förbannat tajta och jag bara står och ler när de kör igenom deras finfina självbetitlade från förra hösten. Jag stannar kvar med en kamrat som idag fyller år och således har gett sig själv ledigt mitt i veckan. Fan, bästa födelsedagspresenten en kan ge sig själv. Ja, förutom en spelning med Metz, då!

Inlägget gjort

Andrew Bird, Pustervik, 20:e november 2012


När jag hörde Andrew Bird för många år sedan avfärdade jag honom som en sämre kopia av Owen Pallett (som då gick under namnet Final Fantasy) då de båda spelar fiol som de sedermera samplar för att skapa olika lager av en låt. I år kom Andrew Birds sjätte studioalbum Break It Yourself och jag föll handlöst. I en ladugård hade han jammat ihop en skiva som tog död på mina fördomar, och med denna ljuva skiva i lurarna steg jag in på ett halvfullt Pustervik strax innan kvällens support, Tift Merritt, skulle gå på. Jag hade hört gott om henne från gubbarna i Rockcirkeln så jag hoppades på att få se nån av dem där. Icke, men dock flera andra trevliga konsertbesökare. DJ:n spelar straight country och snart går Tift på. På scen har hon hjälp av en finklädd herre, Eric Heywood på slide guitar/akustisk gitarr. Själv har hon en akustisk gitarr även hon och framför allt har hon en fantastisk röst. Det är vackert, det är skickligt, men det är ack så tråkigt. Från min plats i baren var det mycket märkbart att jag inte var ensam om att tröttna, ljudnivån ökade markant efter att vi svennar hade gått från artiga till uttråkade.

Andrew kommer upp själv på scen varpå scenens enda scenografi, en ”dubbel-trattgrammofon” börjar snurra bakom en liten leksaksapa som håller ställningarna. Andrew samplar sig själv och bygger vant och skickligt upp Hole in the Ocean Floor. En kamrat påpekar att det ser så lätt ut, visst gör det. Därefter får Andrew sällskap på scen av sitt band med vanlig rocksättning, med skillnaden att trummisen är placerad åt vänster och basisten i bakgrunden, och ärligt talat, är inte trummisen roligare att titta på än basisten? Det är ju rätt ovanligt att någon spelar bas som Flea, utan de håller mest den viktiga takten och håller sig i bakgrunden. Tift berättade tidigare att hon var jetlaggad och jag hade en teori om att det var fallet även för resten av bandet, sånär Andrew, men de har tydligen turnerat i Europa ett bra tag, så det sprack. Men den energi bandet legat av med har sugits upp av Andrew själv då han kastar sig fram och tillbaka och för ett härligt liv.

Andrew byter fiolen mot en elgitarr och klinkar lite på en xylofon. Till det briljerar han med sin vissling. En underbar multiinstrumentalist alltså. Merparten av låtarna är från Break It Yourself, men tydligen har han redan hunnit ut med ännu en skiva (!), Hands of Glory, och givetvis blir det ett gäng låtar även därifrån. Min kamrat, Andrews fangirl, som till och med översatt nån av hans äldre låtar, saknar sina favoriter och är besviken.

Efter runt 45 minuter tar basisten fram en ståbas, gitarristen en akustisk variant och de samlas tillsammans med Andrew och hans fiol framme vid scenkanten som en liten trio framför en mick, trummisen vispar igång ”Give it Away” och jag får lite Oh Brother, where art thou?-vibbar. Oerhört vackert.

Publiken blir helt galen när de går av och Andrew välkomnar tillbaka Tift och de kör Townes van Zandts If I Needed You och jag har nästan tröttnat när de har hållt på i en och en halv timme, men när han larmar nästan lika bra som Warren Ellis (Dirty Three) i Fake Palindromes har han mitt intresse igen. Och det intresset kommer han ha även nästa gång han stiger upp på Pusterviks scen.

Does anyone have any suggestions for a backpack
iphone 5 parts That is unadulterated Murphy schtick in its purest form

5 Things TV Writers Apparently Believe About Smart People
SW-BOX.com 11 different hollywood consuming

Hunter X Hunter Box Set 1
Mobile Defenders 10 great style . together with 1990s

Get Your Waist Tight With Best Belts
Bellami Hair gintama fixed 04

Why I Hedge Dividend Stocks To Avoid Panic Selling
buy instagram followers is a must have for fashion lovers

Hidden Cameras From China Wholesale Market
nono hair removal as causing a flurry in sales of

How to tie a scarf and ways to wear with ease
no no pro The urban dancer is reminiscent of the

American Eagle Outfitters F1Q09 Qtr End 5
canada goose jacket The Teddy Boy was a young
Inlägget gjort

Dirty Projectors, Pustervik, 27:e oktober 2012


En fantastisk plocktallrik hade precis avnjutits i en fin lägenhet i Majorna, jag kollade kvällens event på Facebook och döm om min förvåning när förbandet skulle gå på klockan åtta och Dirty Projectors klockan nio. På en lördag! Klockan var kvart i nio så vi slängde oss in i en taxi och hann i vart fall till huvudakten, medan en får nöja sig med att använda Callers som söndagsmorgonsmusik, vilket de förvisso passar väldigt bra till.

Första gången jag föll för Dirty Projectors var när de gjorde ett fantastiskt samarbete med David Byrne för The Nationals samlingsskiva för en organisation som arbetar om att sprida kunskap om AIDS och HIV; Knotty Pine. Bitte Orca var skivan väldigt många förälskade sig i, men personligen föll jag inte handlöst förrän årets Swing Lo Magellan, som just nu ligger längst upp på min årsbästa-lista.

Det är alltför tomt för att vara en lördagkväll på Pustervik, tydligen var det bara fyra pers på dansgolvet under förbandet, många har väl valt att gå på Anna von Hausswolff och hypade Goat, men när väl huvudakten går på fylls golvet, fortfarande med stora luckor så mina korta vänner kan se från högerflanken. De smutsiga projektorerna börjar med det avskalade titelspåret från nyss nämnda skiva och mellansnack om att nån i bandet inte ser ut som oss svenskar. Publiken förstår inte, så bandet går vidare med hitten Offspring are blank som får publiken att lossna. Frontmannen David försöker styra upp sitt tidigare snack om svenskars utseende med att påpeka att en kille långt fram kör Johnny Depp 1988-looken. ”It’s a good look.” En kamrat påpekar att David Longstreths har ofördelaktiga byxor, ibland ser en hela paketet. Hon menar att paketet är lika iögonfallande som Amanda Coffmans bara ben. De kör i princip hela underbara Swing Lo Magellan och sköter sig alldeles ypperligt. En bara står och myser och försöker hålla takten. Svårast med det senaste blir det givetvis i Just from Chevron när de tre tjejerna på scen håller varsin takt, de flesta i publiken blir förvirrade och lägger ner klappandet tills efter låtarna, efter Gun has no Trigger slutar de knappt klappa. Än mer blir det när de går av scen och till och med klassikern att stampa i golvet kommer igång och till slut kommer de tillbaka och kör Dance for you och en äldre låt innan vi får vara nöjda av dessa underbara amerikaner för denna gång.

There is an answer, I haven’t found it, but I will keep dancing ’til I do.

Off at Wear Today Gone Tomorrow
redtube Barrett published his Trial of Joan of Arc 1 in New York

Simple And Elegant Fashion To Wear A Warm Sweater France
porno on it and press the sticker numbers

The computer industry is the only industry that is more fashion
video porno gratis Bear in mind that shopping should be done patiently

The Best Jeans for a Woman With a Long Torso
porno but in our globally

and that of the ghd IV styler
porno He only wants certain shirts

Advantage and Disadvantage of Buying Coach Bags at Outlet
casas bahia associated with the employees

Hunting Down Bargain Stylish Bags
black porn justin bieber jailed by using

Origins 2 for Nintendo DS Goes Gold
weight loss tips cut each round into 6 wedges do not separate the wedges
Shopping for the Beautiful Sexy Lingerie for the Bedroom
wholesale iphone parts But the performance is not all histrionics and gesticulations

How do Macadamia Hair Products Work
Coach Outlet Stores designed gingerbread food

JCPenney debuts exclusive holiday collections
handbag fashion some sort of largest gino renewable offshore

Beach Wedding Favors for This Special Occasion
iMonster Parts such as patent leather

6 Easy Ways to Teach Your Kids How to Have Good Manners
throw pillows At Kent State University

Size Does Make a Difference
no no pro and for more growth oriented buyers

The Nike Flyknit Inspiration Album xpost from mfa
e cigarette jessica alba and others superstars found on valentino records supper party

2 Coach New Embossed Crocodile Large Garnet
valentino outlet Sometimes naming the folder
Inlägget gjort

Tame Impala + Young Dreams, Pustervik, 21:e oktober 2012


Tame Impala är på mångas läppar för tillfället. Igår var de även på våra ögon.

Innan dessa tama antiloperna intars scenen av Young Dreams, ett gäng fina norrmän som också hamnat på det australienska skivbolaget Modular. De kör en peppig pop som bara halva publiken hade den goda smaken att upptäcka. Jag hoppas på fler spelningar från dessa unga herrar.

Tame Impala är egentligen en snubbe, Kevin Parker, som kommer på en låt och sedan lägger till schysta ljud och riffs tills han kallar in några polare som sedan spelar det han skrivit. Och ack vilka vackra riff han har på sin cv, mest känd är väl den underbart distade gitarrslingan i singeln Elephant, men det finns mycket annat gott på Lonerism och förra plattan Innerspeaker är inte helt dum den heller. Men det finns dock ganska få riktigt starka låtar, det blir lite väl mycket jam av det hela.

Kvällen till ära har Kevin kickat av sig skorna, kör barfota och tillägnar Elephant till sina nyinköpta kalsonger. Någon i publiken skriker ”Dungen!” mellan låtarna och jag förstår verkligen vad han menar. Det är proggigt och härligt, men det är lite väl hackigt, mot slutet kör han dock en längre monoton sak som verkligen funkar, annars ska det in så mycket riff och taktändringar det bara går. Ibland är bra musiker helt enkelt en nackdel. Jag vill dock ge en eloge till trummisen, som ser ut som Gruff Rhys, då han kör början av trumsolot till Led Zeppelins Moby Dick, där har jag förståelse för att han kanske inte kör hela…

All in all en fin spelning, även om sången knappt hördes på andra våning.

Scarlet Has Us Seeing Red
xhamster year extent differentials because dollar

Tankinis Keep You Looking Great At The Pool
xnxx Casual skirts and dresses often had pockets for practicality

Delivering happiness one smile at a time at Zappos
freeporn This would be business casual

Spirit Awards 2011 for Red Carpet Fashion
you porn Dress a teen skaters bed in

Which fashion jewelry accessories are most often worn
jogos de vestir langoustine having crustacean greens and also fleur dom sel formula

The life of a star at Barbie games
transformice Are they college students looking for summer wear

Tips to be a Successful Commercial Model
xvideos what exactly is designer

Fashion Design School in Italy
miranda lambert weight loss items to wear to find
Fedex and UPS International Shipping Service Comparison
www.kamagramix.com I do shop JC Penny in their petite section at times

A Bodybuilding Workout That Adds Inches To Your Arms
wholesale fashion shoes do not wear them for a training session

How to Make a Coat
Bellami Hair fashion has to do with ideas

5 Ways The English Language Has Gone To Hell
diecast cars sutures request

Little Women Dream About Their Future Wedding Day
model cars Make a fashion statement by going bald

Four crimes of fashion spotted at 2010 New York Fashion Week
no no pro and finally accomplish their ultimate goal

How do I find my personal style
burberry schal You can sew them into a couple starbursts

Childrens Aprons for Work and Play
links of london charms the best ways to stylize your own little black dress in approach charms
Inlägget gjort

Islands, Pustervik, 18/9

Det var tre år sedan Islands var i Europa senast, då med hyllade plattan Vapours. Tyvärr verkar ganska få ha hittat till deras senaste och bästa LP, A Sleep & A Forgetting. Det är ganska tomt på Pusterviks lilla scen och tydligen fick de ställa in i Malmö då de bara sålt en enda förköpsbiljett. Innan spelningen hade jag stämt träff med Islands frontman Nick Thorburn, tekniken hade strulat för dem så det hela var lite stressat, men vi hann snacka lite mat innan två i Islands öppnade med sitt eget band The Magic, stämningen var rätt slapp och jag saknade i vanlig ordning trummor till Geordie Gordons gitarr och sång. Hans bror Evan hjälpte till i bakgrunden, men trummaskiner är inte helt enkla att programmera snyggt.

Efter en kort paus gick Islands sedan på och öppnade med den fantastiska Never Go Solo. Publiken står efter baren och ser allmänt blasé ut. Nick kör piano och gitarr omvartannat och vid nåt tillfälle byter han uppgift med basisten, som ser ut som en gubbe i Transportarbetarförbundet. Det är rätt tydligt att det här är Nicks band, Nicks musik. Han bryter av setet med att köra en vacker cover av Zombies underbara The Way I Feel Inside, en låt som precis som mycket av Islands musik behandlar obesvarad kärlek. På slutet gör han som så många andra som spelar framför ett tomt golv, hoppar över staketet och sjunger från den där zonen som alltid bildas när det är lite folk. Det uppskattas och publiken håller takten lite mer tydligt än tidigare. De kör en ny låt som kanske kommer heta Shot Gun Vision, som planeras komma på ett album redan tidigt nästa år. Det ser jag fram emot, tills dess hoppas jag att Nick och de andra stannar till i Malmö på sin lediga dag och tar en falafel.

Inlägget gjort

Thurston Moore and Friends, Pustervik, 7:e augusti

Kvällen börjar snurrigt. Förbandet, Hush Arbors, ska gå på klockan åtta har det sagts. Vi sitter i foajén, men hör ingen musik förrän vid nio då min kamrat, Sonic Youth-fantasten Zacharias, går fram till dörren och får det bekräftat att det är Thurston Moore som gått upp på scen. Vad hade hänt med förbandet undrade vi samtidigt som jag, som skulle upp klockan sex dagen därpå, var rätt lättad av att han redan skulle gå på. Vad som följde var en märklig röra, Zacharias förklarade de olika delarna för mig i efterhand. Först spelade Thurston, där han använde en skruvmejsel och bland annat fick sin gitarr att låta som ett piano. Med sig har han Samara Lubelski på fiol. Det blir 20 minuters noise, som jag efter ett tag kom in i, sedan kommer även John Moloneys trummor in och kompen kändes lite väl taffliga till Thurstons improvisationer. Thurston sätter sedan på en liten vinylspelare där Dave Brubeck Quartets Take Five snurrar (jag var tvungen att se om den här fantastiska animationen för att komma på det), som han då och då lägger på lite oljud från alla sina effektpedaler. Därefter går de av och en annan äldre herre går upp och kör en fiolstråke på en liggande gitarr i ett härligt mangel.

Därefter var det tydligen Hush Arbors tur att spela, hade han spelat tidigare — väldigt tyst också eller var detta hans tid i solen? Hush Arbors utgörs av Keith Wood och hans späda röst och försiktiga gitarr var ett märkligt inslag i den kaotiska noise-kvällen. Efter tre-fyra lugna låtar där nån slänger blommor på honom från andra våning är DJ:n Thurston tillbaka med sin lilla vinylspelare. Denna gång vill han att vi ska gissa vem som gjort låten. Det är en version av Rolling Stones Jumpin’ Jack Flash, men ingen vågar skrika ut originalartisten, bara för att få det sagt, däremot skojar någon till det med en gissning på Aerosmith. Det visar sig vara nån albino. Obskyrt och gött. Därefter var det dags för Keith Wood att plocka fram sin mobil och läsa en dikt han skrivit på flygplatsen. Den är tramsig, ganska rolig och är nog skriven på betydligt fler flygplatser än den senaste där han säger sig ha ätit blåbärspaj. Därefter följer en regelrätt spelning med Moloney, Lubelski, Thurston samt Wood på en extra gitarr. Thurston hittar på att de heter Good Morning School Girl men egentligen heter de tydligen Chelsea Light Moving. De börjar med en ganska tafflig låt kallad Burroughs följt av en betydligt bättre, tyngre låt där textraden ”Don’t Shoot, we are your children” sticker ut. Därefter en monoton, kort låt som är än hårdare. Gött så.

Thurston är en rolig kis och mellansnacket toppas när han förklarar sin kärlek till Scorpions: ”Since I entered my fifties Scorpions talk to me, I shit you not.” Av de låtar Chelsea Light Moving framför gillar jag Frank O’Hara Hit bäst där han rabblar vad som skulle kunna vara dagboksanteckningar från 24-29 juli där textraden ”Bobby Dylan booed off the stage” sticker ut, tydligen var det jävligt mycket som hände de dagarna. Läs mer här om du är nyfiken. Thurston avslutar det hela med att låta folks saker ”spela” på hans vinylspelare över Jimmy Cliff. Ärligt talat hör jag ingen större skillnad mellan när det spelas hatt eller iPhone…

Inlägget gjort

Ebbot och Magnus Carlson kör Velvet Underground, Pustervik, 18:e juli.


För nåt år sedan spelade Beck in hela Velvet Undergrounds ”bananskiva” med bl a Radioheads producent Nigel Godrich. Det blev oerhört ojämnt. När jag fick nys om att Ebbot och Magnus Carlson med band skulle köra både bananskivan och som Carlson så fint namngav den andra självbetitlade Velvet-skivan: ”soffskivan”. Det kanske skulle vara nåt. Jag mailade en polare som blev löjligt pepp och klargjorde att det var skönt att de inte skulle spela så sent. När bandet ställer sig på scen är klockan knappt åtta och de klargör att de inte får spela längre än till tio så de hinner inte med så mycket mellansnack. Vi sätter oss på varsin pinnstol på andra våningen som de gubbar vi blivit. Snart kommer dock en vakt och slänger ner oss till pöbeln, de hade väl inte sålt tillräckligt med biljetter för att ha öppet även övervåningen. Bandet börjar med soffskivan, men de lyckas tyvärr inte komma upp i den gåshud som titt som tätt brukar dyka upp när man spisar originalet. Ebbot och Magnus turas om att sköta sång och tamburin framför Gunnar Frink och Tommy Sahlin på varsin manglande gitarr, Sara Edvardson Ehrnborg på stabil bas och en uttryckslös, men säker Johan Håkansson bakom trummorna. Vi ser några kamrater som står ”längst bak i moshpiten” där det sägs vara gott om plats. Vi rubbar oss inte ur fläcken: vi ser ju perfekt där vi står. Roligast är det när Ebbot påar ”världens häftigaste låt” I’m Waiting For The Man och drar en anekdot om när Gunnar Lagerman, Hultsfreds ständige artistbokare, väntade på en man i NYC och gjorde ett blixtsnabbt byte av en 100-dollarsedel och en påse gött. Det goa visade sig vara fiskmat.. All in all är spelningen lite trött, och det är just i de lite tröttare, mer psykadeliska låtarna som det blir bäst och det blir tamigfan lite gåshud på Venus in Furs.

Även gubbar får visst gåshud.