Inlägget gjort

Iceland Airwaves


Vår skribent och vän Éric åkte förbi Island och dess Airwaves på väg hem till Kanada. Här kommer en krönika från upplevelsen.

Jag har velat åka till Iceland Airwaves sedan jag såg dokumentären ”Screaming Masterpiece” (2005) som handlar om musik- och kulturscenen på Island. Jag besökte ön i en månad för två år sedan men missade tyvärr festivalen. Jag visste ändå att jag skulle åka tillbaka. Det är svårt att säga vad det är som gör Reykjavík så unikt, stället är helt enkelt galet. Det verkar som nästan alla spelar i ett band och det är en av många saker som gör att Reykjavík är det perfekta stället för en musikfestival. 

Tajmingen var perfekt att i år åka till Airwaves. Med ett utgånget svenskt arbets- och uppehållstillstånd behövde jag lämna mitt vackra andra hem och komma tillbaka till lönnsirapens och poutinens land. Lyckligtvis ligger ju Island på vägen till Kanada. Planen var spännande: min kompis Pontus och jag skulle åka färja från Danmark, stanna en vecka på Färöarna och fortsätta vidare till Island.

Vädret på Island under hela festivalen var stormigt. På festivalens första dag var jag i Akureyri (i Norra Island) och liftade sedan till Reykjavík. Bara två dagar efter att jag simmade i Norra Atlanten (det var djävulskt kallt!) stod jag där på sidan av vägen i 20 cm av snö. I Reykjavik var det ingen snö, men vinden var så stark att havet bokstavligen blåste in över i staden. Jag njöt faktiskt av det där hemska vädret och det hjälpte till att göra festivalen än mer upplevelserik.

Iceland Airwaves har oerhört mycket musik att erbjuda med över 450 gratis ”off venue”-spelningar. De flesta isländska eller mindre internationella band spelar många gånger under festivalen, vilket betyder att man har många tillfällen att se band som krockar.

Onsdag

Porquesí: Tänk er en yngre, mer högljudd, maskerad version av Explosions in the sky. Skitbra! På skivbolaget Morr Musics showcase vid Iđno var det tyvärr lång kö och vi missade Prins Póló och Sóley men vi kom in i tid för Sin Fang som blev mina favoriter bland de band som tidigare varit okända för mig. Sin Fang är ett spydigt indiepop-band som består av Seabears Sindri Már Sigfússon och Sóley Stefánsdóttir. Sedan spelade FM Belfast som jag blev besviken på då allt utom trummorna var samplade, men spelningen var ändå underhållande och till deras hitlåt ”Underwear” klädde de av sig och dansade som tokar, tyvärr var det för trångt för att även publiken skulle kunna göra det samma.

Torsdag

Ólöf Arnalds har efter Jónsi och Björk Islands mest säregna röst. Björk snubblade för övrigt på Pontus fot efter Ólofs spelning. På Reykjaviks konstmuseum hade Drowned in Sound valt band och då jag inte ville stå i kö igen stannade jag där hela kvällen. Det visade sig vara ett bra drag då jag upptäckte Samaris som består lägger en vacker röst och klarinett på trip-hoppiga, ambienta beats. En väldigt fin överraskning! Nu fick jag dessutom min andra chans att se Sóley som spelar ömtålig indiepop. Ännu en fin upptäckt. Jag hade redan sett Purity Ring (CA) två gånger i somras så jag visste vad jag hade att vänta. Musiken och ljuset var som alltid suveränt, men stämningen kunde ha varit bättre. Det var för mycket folk som stod stilla i ett för litet ställe. Jag missade Of Monsters and Men så istället dansade jag till den elektroniska musikern Doldrums från Montréal. Blandningen av hög bas, loopar à la The Field och den unika falsettrösten var perfekt! En av mina favoritspelningar. Och norrskenet utanför var inte dåligt det heller! 

Fredag

Vännerna Michael Wookey (FR), Shahzad Ismaily (US), Daníel Bjarnason, Sam Amidon (US) och Nico Muhly (US)) från skivbolaget Bedroom Community spelade och hade kul tillsammans. Muhlys improvisationskompetens var oerhört imponerande. Underbar musik på ett mysigt ställe. Ólafur Arnalds spelade vacker minimal-klassisk musik som gör att man vill lägga sig ner, sluta sina ögon och känna jorden under sig. Rogivande för själen. Moonface & Siinai (CA/FI): Det var intressant att se multiintrumentalisten och hyperaktiva geniet Spencer Krug ta en mindre roll och spela med finska gruppen Sinai. Mycket testosteron och ångest. 

Lördag

Inspired by Iceland hade placerat ett litet hus i mitten av centrum där de hade en tävling där man skulle hitta på ett nytt namn på Island. Jag vann tävlingen med namnet Neverland och som vinst fick fick jag, Pontus och tre jobbiga engelsmän se Sóley göra en intim spelning. Ni kan se spelningen här och övriga spelningar här. Därefter blev det Sólaris i Fríkirkjan. De består av kompositören och dirigenten Dániel Bjarnason tillsammans med den experimentielle musikern Ben Frost (AU/IS). Tillsammans framför de modern klassisk musik vars akustik och komposition passade perfekt i den vackra kyrkan. Därefter spelade Dirty Projectors (US) som var det bästa band jag har sett live på länge. Otroliga musiker med indierockens bästa röstharmonier.

Söndag

Jag vaknade kl. halv 15 eftersom jag gick till en isländsk husfest som höll ut tills halv 9 på morgonen. När jag gick ut jag kände mig ganska konstig. Gatorna var tomma och vinden hade slutat. Allt var så lugnt och still. Jag undrade om jag var fortfarande i samma staden. Vad hade hänt till Reykjavik? Jag förväntade mig att bli attackerad av zombier någon minut. I slutet jag hittade några själar kvar och fikade med mina kompisar innan vi gick till slutspelningen: Sigur Rós. De spelade någon minimal klassikt och dronemusik i en timme innan de gick på scenen. Vi undrade om de ville prova folk reaktioner om de gjorde någon slags av socialexperiment. Vi bara lade sig på golvet, slutade våra ögon, andades och koncentrera på musiken som var faktiskt vacker. Det kändes skönt efter sådan intensiv helg. När de kom på scenen alla verkade glömma den jättelång väntetiden. Scenen var omringad av vit tyg på vilken projicerades vackra bilder. Vi stannade på golvet och njöt av setet som bestod av deras bästa låtar. De slutade med min favorit låt av dem, Untitled #8 (Popplagið. Det var perfekta slutet till en underbar helg. 

När jag vaknade till liv vid halv tre efter en husfest som hade tagit även morgonen i anspråk kände jag mig ganska konstig, gatorna var tomma och vinden hade avtagit. Allt var så lugnt och stilla, jag undrade om jag fortfarande var kvar i Reykjavik och förväntade mig att när som helst bli attackerad av zombies. Till slut hittade jag några vänner som jag tog en fika med innan festivalens sista spelning med Sigur Rós. Innan de gick på lät de en minimalt klassisk/dronemusik spela och vi undrade om de ville testa folks reaktioner som nån sorts socialt experiment. Vi lade oss ner, slöt våra ögon, andades och koncentrerade oss på musiken som visa sig vara riktigt vacker. Det kändes skönt efter en så intensiv helg. När de till slut gick på verkade alla ha glömt bort den långa väntetiden. Scenen var omringad av vitt tyg varpå det projicerades vackra bilder. Vi stannade kvar på golvet och njöt av setet som bestod av deras bästa låtar. De slutade med min favorit, Untitled #8 (Popplagið). Det perfekta avslutet på en underbar helg.

Text: Éric Morrissette

Inlägget gjort

Jonathan Johansson, Pustervik, 29:e april.

Förväntningarna var höga inför denna spelning. Det var min första på Pustervik, en lokal många kallat den bästa i Göteborg. Ända sedan jag flyttade hit har den varit stängd för renovering så jag var nyfiken inför dess nypremiär. Och Jonathan Johansson, då? Jo, jag har mer eller mindre börjat tillbe sångaren från Malmö. Precis efter jag kom till Sverige för sex månader sedan introducerade en isländsk vän mig till hans musik då hon trodde jag skulle gilla det. Hon hade ganska rätt då hans två senaste skivor ”En hand i himlen” och ”Klagomuren” förmodligen har varit det jag spelat mest i min iPod sedan dess. Han har blivit min näst bäste svensklärare (efter Ingmar Bergman, naturligtvis).

Min hängivenhet till hans musik är ironisk då Jonathan verkar vara mer känd för att vara öppet kristen än för hans musik. Och i sekulära Sverige gör det att folk hellre tar avstånd från honom helt och hållet än ger honom en chans. Trots det var Pustervik fullt, vilket betyder att om du gör riktigt bra, catchy electro-pop kommer folk komma även om de fnyser åt din tro. Publiken var respektfull, pratade inte under konserten och lyssnade i fullkomlig tystnad under mellansnacket. Det förvånade min svenska kamrat, folk brukar ju prata en hel del under konserter (pratet överröstade nästan det Dylan-doftande förbandet, Jonas Alaska), dessutom tenderar folk att vara ganska långa dessutom. Jag känner för er, kort folk.

Tillbaka till konserten. Jonathan Johansson och hans band spelade framför vita tygstycken på vilka det projicerades loopade filmer av trä, vatten, rök och hus. De svart-vita bilderna gav en vacker kontrast mot de helsvarta väggarna. Trots en dålig ljudmix (Jonathans gitarr var ibland så låg att man knappt hörde den) och att sångarens stämband inte var på topp (vilket han dock bad om ursäkt för) var musiken mer än njutbar. Publiken verkade hypnotiserad av musiken, men vaknade till mellan låtarna och applåderade kraftigt. Allt som allt var det en bra konsert, trots det faktum att mina förväntningar var skyhöga och svåra att leva upp till. Det verkar bara finnas en destination för Jonathan: upp. Jag pratar inte om himlen, utan snarare om listor. Det känns märkligt för mig att Jonathan Johansson som är en så stark sångskrivare och har en så estetisk image, inte kommer att bli större utanför Skandinavien. Det som skiljer honom från andra svenska artister som slår bra utomlands nu är det faktum att han sjunger på svenska. Personligen gör det honom mer intressant för mig och att sjunga på isländska fungerade ju rätt bra för Sigur Rós, eller hur? Så snart är det kanske inte bara jag utan snart kommer hela världen dyrka ditt namn, Jonathan.

Text: Éric Morrissette