Vi välkomnar vår nya skribent Anette Lind till Llaman och hon debuterar med en text om komikern Kalle Lind som pratar punkig skolpolitik och musicerande kristdemokrater, vi kommer i fortsättningen vända lite på steken och fråga musikfrågor till personer som vi kanske inte i första hand förknippar med musik, precis på samma sätt som vi inte förknippar alla musiker vi har intervjuat med mat. Hoppas ni också tycker det är kul! Härmed lämnar vi över ordet till Anette:
Flera svenska politiker bär på popstjärnedrömmar. Det står klart när man läser nya boken 52 festliga riksdagsledamöter. I den berättar Kalle Lind om kristdemokraten som tog sig ton i talarstolen, finansministern som blev låttextsstoff och om moderaten som skrev lite för burleska melodier. Llama Lloyd träffade författaren för ett samtal om rock och dess skenbara motsats: Den osexiga riksdagspolitiken.
Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund får ofta beröm för sin ”objektivt” goda smak när det kommer till musik. På spotify-listan Hägglund lanserade inför valet 2010 finns bland andra Elvis Costello, Pink Floyd och Cardigans och när han blev nyvald som partiledare i fjol nämnde han David Bowies ”Heroes” som ett passande soundtrack. Men skulle han någonsin ställa sig upp i riksdagen och sjunga själv? Förmodligen inte, eftersom den rollen redan fyllts av partikamraten Roland Utbult. Den 27 april 2011 fick Roland Utbult feeling när han skulle hålla ett anförande om vanvårdade barnhemsbarn. Stående i talarstolen sjöng han ett stycke ur egenkomponerade sången Elsas visa och fortsatte sedan lugnt sitt tal. Händelsen finns med i 52 festliga riksdagsledamöter, en bok där författaren och komikern Kalle Lind gräver fram lustiga fakta om svenska politiker förr och nu. Kalle Lind kallar det ett ”demokratisk-estetiskt” problem, om fler ledamöter skulle få för sig att börja skråla i riksdagen. ”Vill vi lyssna till Annie Lööf i Imperiets Jag är en idiot eller Gustav Fridolin i Du lillgamla, du fria?”, frågar han sig. Kanke inte. Eller kanske ändå. Visst är tanken på det snustorra riksdagshuset som en pampig rockarena liiite lockande?
Anette: Vilket band du hade velat se uppträda i plenisalen?
Kalle: Plenisalen är lite som en amfiteater, men ledamöterna sitter ju nertryckta på stolar, så det är svårt för dem att rocka. En gång när The Bear Quartet uppträdde var det bara keyboardisten som satt och spelade deras låtar. De valde att presentera sig med ett performancetänkande snarare än ett poptänkande. Så de hade säkert kunna använda plenisalen till något konstnärligt intressant, även om de antagligen vägrat av politiska skäl.
A: Hur bra är talarstolen för en politiker som vill marknadsföra sig som artist?
K: Enda gången någon gjort det blev det löpsedel, men jag tror bara det funkar en gång. Om Roland Utbult hade dragit upp gitarr och orkester nästa gång hade han kanske fått en löpsedel till. Sen kommer talmannen säga till: ”Så här kan vi inte ha det, Roland! Det här är ett seriöst forum!”.
Om sossen Kjell-Olof Feldt, Sveriges finansminister under 80-talet, närde en dröm om att sjunga visor i talarstolen vet vi inte. I 52 festliga riksdagsledamöter får vi bara möta honom som ofrivillig rockpoet. Socialdemokraterna drev förslaget om att införa löntagarfonder (i korthet: en väg att ge fackförbunden del i ägandet i privata företag), men Kjell-Olof Feldt var inte frälst. Under en debatt i riksdagen skrev han följande rim på en papperslapp:
”Löntagarfonder är ett jävla skit / men nu har vi baxat dem ända hit”.
Feldts svekfulla rim fångades på bild av en fotograf och medieskandalen var ett faktum. Vad han föga anade då var att händelsen senare skulle hyllas av schlagerartisten Pontus Platin och ökände producenten Billy Butt i låten Fonderna är skit.
A: Finns det någon annan politisk groda som du hade velat se musiksatt?
K: Svensk riksdagspolitik framstår som så oerhört osexigt och man kommenterar den tyvärr inte så mycket i popmusik. Jag inbillar mig att det gjorts mycket i England. The Clash och Billy Bragg har säkert utgått från vad Margaret Thatcher sagt. Men om jag haft ett popband hade vi nog kommenterat saker som alliansregeringen sagt och gjort. Som Jan Björklunds skolpolitik. Keps i klassrummet, det hade kunnat bli pop av det. Lite punk. ”Jag tar aldrig av mig min keps, Jan! Jag tar aldrig av mig min keps, Jan!”.
A: Det låter ju skitpunkigt.
K: Jag gillar den sortens ofinurliga uppkäftighet. Även om jag är elak ibland när jag skriver vill jag vara det på ett snyggt vis och inte bara säga: ”Reinfeldt är ett jävla rövhål”. Det är inte så finurligt. Punken är mer primitiv och det finns mycket humor i att vara rättfram. Du kan vara mycket grövre och direkt i pop jämfört med skriven text, eftersom popen bygger på känslor, snarare än intellekt.
A: Det hade blivit stelt i moshpiten om man tvingats stå där och tänka efter.
K: Jo, precis. Proggbandet Blå Tåget skrev åtta minuter långa, resonerande låtar om till exempel USA:s efterkrigspolitik där de gick igenom allt decennium för decennium. Det är ju inte så svängigt, men det går att göra.
Ofinurlig, men på ett helt annat sätt, var moderata riksdagsledamoten Carl Axel Roslund, som också finns med i Kalle Linds bok. 2002 släppte han en skiva med namnet Mina egna sånger. På skivan hittar man låten Åh en sån natt, där Roslund snickrat ihop en något våldsam sexakt:
”Hon stod i parterr
och jag red’na som en märr
och jag slog’na på truten så det börja bloa
Sen sa jag till henne: Din förbannade gnoa!”
Inte helt otippat fick Roslund en del kritik för den ofräscha kvinnosyn som låten verkade spegla.
A: Vilken nuvarande riksdagsledamot skulle du sätta ditt förtroende till för att spåna fram en (förhoppningsvis lite bättre) hit?
K: Det finns inte så många osäkrade revolvrar i riksdagen nuförtiden, som är helt tokiga. De flesta är välkammade och så oerhört medietränade. Men Fredrik Federley (Centerpartiet) hade kunnat bli en utmärkt housemakare, han har ett konstnärligt och popkulturellt intresse. Något jävligt mycket storstad, jävligt queer, larger-than-life-musik. Hade (migrationsminister) Tobias Billström gjort musik hade det blivit som Uno Svenningsson. Slätkammat, urvattnat och intetsägande. Federley är en posör och posörer gör bättre popmusik. Bowie gjorde bättre musik än Uno Svenningsson, den måste du ge mig?
Text: Anette Lind
Bild: Anders Roos / Roos & Tegnér