Etikett: Chelsea Light Moving

Kvällen börjar snurrigt. Förbandet, Hush Arbors, ska gå på klockan åtta har det sagts. Vi sitter i foajén, men hör ingen musik förrän vid nio då min kamrat, Sonic Youth-fantasten Zacharias, går fram till dörren och får det bekräftat att det är Thurston Moore som gått upp på scen. Vad hade hänt med förbandet undrade vi samtidigt som jag, som skulle upp klockan sex dagen därpå, var rätt lättad av att han redan skulle gå på. Vad som följde var en märklig röra, Zacharias förklarade de olika delarna för mig i efterhand. Först spelade Thurston, där han använde en skruvmejsel och bland annat fick sin gitarr att låta som ett piano. Med sig har han Samara Lubelski på fiol. Det blir 20 minuters noise, som jag efter ett tag kom in i, sedan kommer även John Moloneys trummor in och kompen kändes lite väl taffliga till Thurstons improvisationer. Thurston sätter sedan på en liten vinylspelare där Dave Brubeck Quartets Take Five snurrar (jag var tvungen att se om den här fantastiska animationen för att komma på det), som han då och då lägger på lite oljud från alla sina effektpedaler. Därefter går de av och en annan äldre herre går upp och kör en fiolstråke på en liggande gitarr i ett härligt mangel.

Därefter var det tydligen Hush Arbors tur att spela, hade han spelat tidigare — väldigt tyst också eller var detta hans tid i solen? Hush Arbors utgörs av Keith Wood och hans späda röst och försiktiga gitarr var ett märkligt inslag i den kaotiska noise-kvällen. Efter tre-fyra lugna låtar där nån slänger blommor på honom från andra våning är DJ:n Thurston tillbaka med sin lilla vinylspelare. Denna gång vill han att vi ska gissa vem som gjort låten. Det är en version av Rolling Stones Jumpin’ Jack Flash, men ingen vågar skrika ut originalartisten, bara för att få det sagt, däremot skojar någon till det med en gissning på Aerosmith. Det visar sig vara nån albino. Obskyrt och gött. Därefter var det dags för Keith Wood att plocka fram sin mobil och läsa en dikt han skrivit på flygplatsen. Den är tramsig, ganska rolig och är nog skriven på betydligt fler flygplatser än den senaste där han säger sig ha ätit blåbärspaj. Därefter följer en regelrätt spelning med Moloney, Lubelski, Thurston samt Wood på en extra gitarr. Thurston hittar på att de heter Good Morning School Girl men egentligen heter de tydligen Chelsea Light Moving. De börjar med en ganska tafflig låt kallad Burroughs följt av en betydligt bättre, tyngre låt där textraden ”Don’t Shoot, we are your children” sticker ut. Därefter en monoton, kort låt som är än hårdare. Gött så.

Thurston är en rolig kis och mellansnacket toppas när han förklarar sin kärlek till Scorpions: ”Since I entered my fifties Scorpions talk to me, I shit you not.” Av de låtar Chelsea Light Moving framför gillar jag Frank O’Hara Hit bäst där han rabblar vad som skulle kunna vara dagboksanteckningar från 24-29 juli där textraden ”Bobby Dylan booed off the stage” sticker ut, tydligen var det jävligt mycket som hände de dagarna. Läs mer här om du är nyfiken. Thurston avslutar det hela med att låta folks saker ”spela” på hans vinylspelare över Jimmy Cliff. Ärligt talat hör jag ingen större skillnad mellan när det spelas hatt eller iPhone…