Robin skrev en text för Rockfoto om Hederos & Hellbergs spelning i helgen:
Jag går med en kamrat och hans syster till Stadsteaterns foajébar, vi diskuterar för- och nackdelar med termobyxor vs långkalsonger i kön som blir längre och längre. Varför släpper de inte på? När de väl gjort det visar det sig att garderoberna längst upp är fulla, så hela kön får vända och gå mot garderoberna neråt i trapporna istället, det hela känns ganska dåligt uppstyrt. Är de inte vana vid så här mycket folk?
När vi väl kommer in sitter Mattias Hellberg med munspelet i högsta hugg medan Martin Hederos på sitt speciella manér klinkar fram tonerna till deras tolkning av Neil Youngs Mellow My Mind. Vi får plats vid den märkliga baren, vars välfyllda, trekantiga träbord känns mer som en sommarfest än en bar. Det skramlar och har sig. Det känns verkligen som om man hamnat i en piano-bar.
Mattias berättar att de har massa låtar att spela, men de har pressat schema och det inte finns tid för mellansnack. Å andra sidan tycker folk att de kör för länge nuförtiden. I publiken ser jag en man som inte kan bestämma sig var på sin tjejs kropp han ska ha sin hand. Till slut bestämmer han sig för det mest neutrala stället — sitt eget arsle.
Hederos varierar pianot med orgel och Hellberg byter intrument titt som tätt och jag faller, som alltid, för banjon. De kör en väldigt fin tolkning av Alice Coopers “Long Way to Go” som får mig att reflektera över min egen tid och plats. Det är lång väg att gå.
När jag kommer tillbaka från toan kör de Pale Blue Eyes, Velvet Undergrounds kanske allra bästa låt. Och deras tappning är i särklass låten jag lyssnat mest på med dem. Om det beror på att den öppnar deras självbetitlade album och att jag sedan somnar eller för att den helt enkelt är bäst, det vet jag inte.
När de kör Rolling Stones Shine a Light påpekar min kamrat att vi är yngst i lokalen. Det uttalandet känns på nåt vis tryggt, jag tittar ut genom fönstret och ser ett medelålderspar skiljas framför Poseidon.
No fun. Nåt som är fun, är att den äldre publiken inte tar en massa bilder med sina mobiler. Mycket skönt. Själv har jag nyss gått över trettio-strecket och tar således bara ett. Väl i mobilen läser jag ett mail från en amerikansk vän under extranumret, hon ska gifta sig.
Det mailet bekräftar tillsammans med hångel och hålla-tjejen-på-axlarna-posen som publiken sysslat med under hela konserten att Hederos & Hellberg verkligen är musik för par.