Efter en lång arbetsdag tog jag en paus hemma, slöade framför sista säsongen av The Wire med några Corona och tänkte tillbaka på den där månaden för tre år sedan då jag chillade i Mexiko och NYC med en öl i näven varenda dag. Det var en fin, djupt avslappnad tid. Och just fint och avslappnande är väl två adjektiv jag gärna använder för att beskriva musiken Kurt Wagner och hans löst ihopsatta band Lambchop framför. Jag har sett dem vid tre tillfällen tidigare, varav jag lyckats somna vid två — en gång stående. Kurts silkeslena röst och varma gitarrspel kompas ofta av Tony Crow på piano och en roterande skara musiker. Deras Is A Woman är en av 2000-talets allra finaste skivor och har sövt mig nästan lika ofta som lite för många öl har gjort.
När min kamrat David visar sig vara sjuk är jag måttligt sugen på att gå, den senaste tiden har jag gått på spelningar själv alltför ofta och det var ju så skönt att ligga i soffan. Med lite Grimes i lurarna blir det dock fin fart på hojen ner till Nefertiti där Kurt diskuterar nåt med sin turnéledare i bussen medan Cortney Tidwell gör mig trött inne i en fullknôkad lokal, varför segade jag med att komma hit, tänker jag. Jag ställer mig där serveringspersonalen springer och inser snart att jag måste flytta mig, det är lika bra att gå till baren och ta en pilsner.
Tidwell sjunger en vacker, men tråkig, country och jag blir lite förvånad att Kurt inte dyker upp, de släppte ju plattan Invariable Heartache med gemensamma sidoprojektet KORT för bara nåt år sedan och nu när de turnerar tillsammans hade jag faktiskt förväntat mig ett inhopp. Det kan ju förvisso skett ett sådant innan jag behagade dyka upp.
Efter Tidwell är klar drar de flesta i publiken iväg till toa samt bar och en bättre plats uppenbarar sig. Ett skrivet mail senare kommer de på scen, lite märklig positionering där trummisen sitter med ryggen mot baren, basisten, keyboardisten, steel-gitarristen samt Tidwell under Nefertiti-skylten, Tony framför sitt piano för att till sist flankeras av Wagner, som sitter längst till höger på scen, mitt bland restaurangens bord, som denna kväll är betydligt fler än vanligt.
Kurt börjar med en monolog som jag inte känner igen innan de öppnar på riktigt med If Not I’ll Die, som även öppnar senaste skivan, Mr. M, med textraden ”don’t know what the fuck they talk about, maybe blowing kisses, maybe blowing names, really, what difference does it make?” Generellt sett fattar jag bara delar av vad det egentligen är Wagner sjunger om, vilket skulle kunna vara irriterande, men det är svårt att bli irriterad på denne man, som skrattar till och jag frågar mig om det är för att ett bord välter längre in i lokalen, eller är det åt Tidwells uttråkade försök till fågelkvitter? De kör nästan hela Mr. M på ett föredömligt vis där singeln Gone Tomorrow sticker ut lite extra, sedan ger de en födelsedagspresent till en Magnus i publiken, han får sitta på scen under en låt. Å vad jag avundas denna Magnus när han gör det enda rätta och lägger sig ner och njuter. Horisontalläge är verkligen så man bör intaga Lambchop. Jag, hög på både kaffe och en slurk Brämhult, somnar dock inte, inte ens när de bjuder på My Blue Wave, den älskvärda favoriten om en hunds liv från mästerverket Is A Woman. Jag känner mig tillräckligt sövd och vet att jag inte kommer få många timmars sömn, så jag slinker ut innan de lagt av och cyklar hem till tonerna av Fatoumata Diawara, som tydligen ska spela på Nef den 19:e april (och på nya Stockholm Arts & Sounds i sommar). En kvart på cykeln och man somnar snart hemma i sin egna säng, denna kväll får Kurt göra avkall på John Blunds uppgift till förmån för geniet bland vackra röster — Nina Simone.