Publicerad den Lämna en kommentar

Andra kvartalsrapporten 2012.

White Denim. Foto: Press-bild av okänd.

En gång i kvartalet brukar jag lista de låtar som hamnat i mitt musikbibliotek och som sedan har lyckats fånga mitt intresse till den grad att jag tagit mig tid att betygsätta dem med stjärnor i iTunes. Betygsystemet ser ut så här:

5 — låt jag kan tänka mig att lyssna på när som helst
4 — mycket bra
3 — bra
2 — dålig, men på en bra platta
1 — skit, ta bort ur biblioteket vid nästa rensning

Dessa är låtarna som hittat in och fått en fyra, Heartbeats och My Baby Just Cares for Me har sedan gammalt en femma. 43 av de 57 låtarna finns på Spotify, dock ej alla:

Alabama Shakes — Heavy Chevy

En av årets hittills bästa skivor står förra årets sydstatsrockupptäckt för, men det klarade vi av i första kvartalet. Med LP:n får man en fin sjua med den här låten som kör över det mesta!

Alt-J (∆) – Breezeblocks, Fitzpleasure, Matilda, MS & Tessellate

Fantastiska Alt-J (∆) fick mig att gå ner i brygga när Way Out West bokade dem och jag började leta reda på allt de gjort. Till slut kom albumet som innehöll många gamla favoriter som man nästan lyssnat sönder då. Nu, några månader senare, känns det aktuellt igen. Ni såg väl att vi gjorde en intervju med Gus från bandet? Vi ses väl i kön till klubben de spelar på?

Beach House — Myth, Wild & Lazuli

En av årets mest eftertraktade bjöd på några goingar. Jag har inte fallit fullkomligt dock. Extremt svårt att toppa Teen Dream.

Beck — I Just Started Hating Some People Today

Beck släppte en sjua på Jack White vars bas är country men som leker med nåt screamoaktigt och avslutas med nån go’ 60-tals-pop. Härligt att du leker igen, herr Hansen!

Best Coast — The Only Place

Man vill ju flytta till Kalifornien när någon kan älska en stat på detta vis. Pepp på Way Out West här!

Black Lips — O Katrina! & How Do You Tell a Child That Someone has Died?

Black Lips spelade på Primavera och de här är fortfarande deras bästa låtar.

Blitzen Trapper — Skirts on Fire

Blitzen Trapper släppte en kass cover på Hendrix Hey Joe. B-sidan var betydligt bättre. The Band of the 21st century.

Bobby Womack — Please Forgive My Heart

Släng din streamade rip av Frank Ocean åt helvete, det här är årets r’n’b.

Cat Power — Ruin

Efter sex år kommer äntligen Chan med nåt nytt. Och det låter verkligen nytt. Det tog mig lite tid att ta till mig fullt ut, men nu är jag otroligt peppad på kommande LP:n Sun. Den enda andra låt som vi har fått ta del av är Cherokee som man kan höra 17 minuter och 15 sekunder in i det här avsnittet av världens bästa podcast: All Songs Considered på amerikanske NPR.

Chromatics — Into the Black, Kill for Love & Lady

Chromatics börjat sitt album Kill for Love med en fullkomligt fantastisk elektroversion av Neil Youngs Hey Hey My My som de väljer att kalla Into the Black och när den är slut kommer titelspåret igång med ett jävla drag. Man vill ju bara dansa. Gillar ni filmen Drive kommer ni gilla Chromatics, det var nämligen delar av bandet som gjorde soundtracket till just den rullen.

Daughn Gibson — Tiffany Lou

En amerikansk crooner. Me like.

Death in Vegas — Silver Time Machine

Jag peppade Primavera med Death in Vegas, men såg dem aldrig då de krockade med nåt. Det här var i vart fall bästa låten.

Dirty Beaches — Sweet 17

Rockabilly-inspirerad galenskap. Sånt gillar vi. Ni såg intervjun vi gjorde med honom, va?

Eight and a Half — Go Ego

Kanadensiska skivbolaget Arts & Crafts är hem till kollektivet Broken Social Scene, som sägs ha blivit broken for good. På bolaget finns många av deras andra projekt. Eight and a Half är trummisen Justin Peroffs projekt med Dave Hamelin och Liam O’Neil från The Stills. En skiva jag borde lyssna mer på.

Friends — I’m his Girl

Friends skiva landade och det är fortfarande singeln som sticker ut. Tänk er ett härligt ESG-inspirerat gäng live, kan vara värt att köa till på Wow.

Gold Panda — Quitters Raga

Belle & Sebastian gjorde en till Late Night Tales och valde bland annat den här sköna sitar-samplade låten.

Grimes — Vanessa

Jag hade faktiskt missat Grimes innan hennes fantastiska album Visions landade. Men då fick vi gjort en intervju i vart fall. Vanessa är en fantastisk låt från hennes split-ep med d’Eon. Videon som hon gjorde själv är inte dum den heller.

Hush Arbors — Coming Home

Den här hittade jag nånstans och föll handlöst. Har inte fallit lika mycket för resten av skivan dock.

Iggy and the Stooges — I Got a Right

Den här gamla bootleggen hade försvunnit ur biblioteket. Ordningen är nu återställd.

Kindness — Gee Up

Fantastisk låt med kul video. Live är de dock inte så roliga att du vill ställa dig i kön för dem.

The Knife — Heartbeats

Deep Cuts hittade tillbaka in i biblioteket. Även om Heartbeats är enda låten jag älskar från den skivan. Både den självbetitlade och Silent Shout är dubbelt så bra.

Liars — No. 1 Againt the Rush & Brats

En efterlängtad skiva jag verkligen ska lyssna mer på. Dessutom har Matmos gjort en fin remix på No. 1. Jag håller tummarna för en bokning av Wow här i veckan…

Lower Dens — Alphabet Song & Brains

Fantastiskt från Jana Hunter & co. Värt att köa till på Wow.

M. Ward — Me and My Shadow & The First Time I Ran Away

M. Ward spelade in sin senaste skiva på en rad olika orter, i en rad olika studios med en rad olika musiker. Det är dess svaghet, de här två låtarna är, till skillnad från singeln Primitive Girl, några av de som är så bra man förväntar sig att M. Ward ska vara.

Nina Simone — Mood Indigo & My Baby Just Cares For Me

Jag brukar lyssna på en Nina Simone skiva jag inte hört då och då. Mest för att jag inte vill dränera hela den källan i ett svep. Från Little Girl Blue är det än så länge endast dessa två klassiker som jag bemödat mig att betygsätta.

Spiritualized — Hey Jane, Little Girl, Too Late & Freedom

Efter en fullkomligt fantastisk spelning på Primavera lyssnade jag nästan sönder den här skivan. Topp fem hittills i år.

The Stone Roses — Ten Storey Long Song

Jag peppade inför Hultan. Hur var Hultan? Jodå, de två första dagarna var det väldigt lite folk och ett band per dag jag verkligen ville se; Stone Roses och The Cure. Så vad gör man när man inte har massa band att se? Jo, man dricker. Så jag kommer ärligt talat inte ihåg speciellt mycket från de där spelningarna. Lördagen var det däremot skitmycket folk och massa bra band. Bat for Lashes och Errors var nog allra bäst! Men nån fjortis snodde min mössa på Justice. Buhu.

The Tallest Man on Earth — To Just Grow Away

Kristian Matsson släppte ännu en vacker platta. Jag skulle dock vilja att han låter frugan Amanda (Idiot Wind) vara med mer.

Tennis — Deep in the Woods

Bra Tennis!

Tortoise — DJed & Glass Museum

Klassisk postrock håller än!

The Wave Pictures — Stay Here & Take Care of the Chickens, Spaghetti & Long Black Cars

En av världens bästa textförfattare har gjort det igen. Och bättre musik än förra plattan på det. Lovely.

White Denim — Transparency, Heart From Us All, You Can’t Say & Shake Shake Shake

Lars tipsade om det här bandet när vi gjorde en podcast inför Primavera och jag måste än en gång tacka honom för årets bästa upptäckt. Ett band som har roligare, är skickligare eller mer älskvärda än White Denim har jag för tillfället svårt att se framför mig. Live jammar de i 20 minuters-set. Divine. Se om du har möjlighet, innan dess kan du skaffa alla deras plattor. Fantastiska saker allihop!

Publicerad den Lämna en kommentar

Första kvartalsrapporten 2012.

Nokia kom med en kvartalsrapport nyligen. Den pekar ännu en gång nedåt. Nu satsar de på Windows. Jag tippar på att nästa kommer vara ännu en nedåtgående pil. Men vi sysslar ju med musik och jag brukar lista de låtar som hamnat i mitt musikbibliotek under det senaste kvartalet och som sedan har lyckats fånga mitt intresse till den grad att jag tar mig tid att betygsätta dem med stjärnor i iTunes. Betygsystemet ser ut så här:

5 — låt jag kan tänka mig att lyssna på när som helst.
4 — mycket bra.
3 — bra.
2 — dålig, men på en bra platta, behåll.
1 — skit, ta bort ur biblioteket vid nästa rensning.

Dessa är låtarna som hittat in och fått en fyra. Move on up har en femma. De flesta låtarna finns i den här listan på Spottan.

Alabama Shakes — Hold On & I Found You

Alabama Shakes är äntligen här med sitt album, det börjar oerhört bra, men jag tycker det tappar efter ett tag. Men jag ska ge det mer tid. Om man köper vinylen får man dessutom en fin sjua med fantastiska låten Heavy Chevy. Årets köp.

Albin Gromér — Här inne hos mig

Tyvärr har jag inte hittat nån mer hit på albumet som nu till slut hittat ut i världen.

Bahamas — Whole Wide World

En kanadensare frågade mig om hon och hennes kille får sova på min soffa under Way Out West och tipsade om den här sköna singer—songwritern.

Beach House — Myth & Wild

Albumet är underbart, men i vanlig ordning är det mest början jag lyssnat och satt betyg på. Wild är hittills bästa låten.

Bill Callahan — So Long, Marianne (Leonard Cohen cover)

Det här är väl som att svära i kyrkan, men jag föredrar faktiskt Bills version. SÅ jävla bra är den.

Bill Withers — Lovely Day

Let it be one.

Blonde Redhead — Elephant Woman, Melody & Misery is a Butterfly

Den fanns en tid då Blonde Redhead gjorde annat än delade med sig av bilder på en hund (adda inte harrymakino på instagram).

A.A. Bondy — American Hearts

En av de singer-songwriters jag ser mest fram emot på Primavera.

Captain Beefheart & The Magic Band — Sure ’Nuff ’N Yes I Do & Zig Zag Wanderer

Den käre kapten biffhjärta hittade in i biblioteket igen efter att Cat Power delat med sig av ett klipp där han spelar med sitt band på en strand i Cannes.

Cloud Nothings — No Future No Past

Den sjuttonde maj firar Norge sin dag. Vi firar med Cloud Nothings på Pustervik.

Curtis Mayfield — (Don’t Worry) If There’s Hell Below, We’re All Gonna Go & Move on Up

Jag måste lyssna mer på Curtis. Mycket mer. Så att den här rubriken blir lääääängre.

Dr. Dog — The Old Black Hole

Fin folkrock i vanlig ordning, även om deras två senaste plattor inte riktigt varit lika bra som tidigare alster.

Fanfarlo — Deconstruction

Det blev en hel del låtar där album kommit till låtar som varit med på tidigare rapporter på den här listan, men vad fan. Så kan det gå. Det gäller bara att jag ska lyssna mer på resten av dessa plattor, men jag har svårt att hålla mig borta från att kolla upp Primaveras lineup…

The Field — Everybody’s Gotta Learn Sometime

Axel Petersén har, likt Beck, gjort en finfin cover av The Korgis original.

Grimes — Genesis, Oblivion, Be a Body (侘寂), Symphonia IX (My Wait is U) & Nightmusic (feat. Majical Cloudz)

Ni vet att jag älskar Grimes. Hon fullkomligt ägde första kvartalet. Ni såg väl vår matintervju med henne?

I Break Horses — Winter Beats & Hearts

Svenskarna som representerar tillsammans med Field och Refused i Spanien tog mig by surprise. Jag älskar deras platta.

Islands — This is not a Song

”We’re not a band. You’re not a fan.” You’re so full of shit.

James Figurine — 55566688833 (The Field Mix)

Jag vart tvungen att kolla upp den här remixen av Jimmy Tamborellos vackra homage till gamla mobiltelefoner. Remixen är alldeles lovely den med. Dock saknar jag originalets fantastiska textrader ”I have to type eleven numbers into my cell phone just to make it spell ’love’ so I usually don’t” och ”and we fought face-to-face like it was the nineties again”. Originalet finner ni här.

Lambchop — If Not I’ll Just Die & Gone Tomorrow

Det känns inte som det var fyra år sedan Lambchop gav oss en platta, men så var det visst. Under den här tiden har Vic Chesnutt gått ur tiden och det är mycket hans bortgång som Kurt Wagner sjunger om på denna vackra nya skiva, Mr. M.

Let’s Wrestle — Dick in my Zipper

Den här låten kommer alltid vara min 30-årskris.

M83 — Midnight City

Bandet alla tjôtar om får sig en ny chans och just den här klarar testet.

The Magnetic Fields — Andrew in Drag

Årets roligaste textrad? ”The only girl I’ve ever loved was Andrew in Drag”-

Nina Simone — No Good Man

Man bör lägga till lite Nina varje kvartal…

Psapp — Velvet Pony

Likaså ta sig tid att betygsätta lite Psapp!

Thåström — Samarkanda & The Haters

Jag försökte lära mig gilla Thåström genom att plugga in hans soloalster inför hans Trädgårn-spelning, men bara Samarkanda gick in som en fyra. The Haters har jag tidigare lärt mig älska genom mina vänners allsång.

White Denim — Drug

Den här var tydligen enda som lyckats få sig ett betyg innan mars blev april. Nu kommer det bara rinna in fyror från dessa herrar från Texas. Jag är kär i dem för tillfället, bästa rocktipset sedan Wolf People. Tack som fan till Lars, som tipsade genom en podcast som strax dyker upp här!

Publicerad den Lämna en kommentar

Lambchop — avslappningsmusik för öldrickare.

Efter en lång arbetsdag tog jag en paus hemma, slöade framför sista säsongen av The Wire med några Corona och tänkte tillbaka på den där månaden för tre år sedan då jag chillade i Mexiko och NYC med en öl i näven varenda dag. Det var en fin, djupt avslappnad tid. Och just fint och avslappnande är väl två adjektiv jag gärna använder för att beskriva musiken Kurt Wagner och hans löst ihopsatta band Lambchop framför. Jag har sett dem vid tre tillfällen tidigare, varav jag lyckats somna vid två — en gång stående. Kurts silkeslena röst och varma gitarrspel kompas ofta av Tony Crow på piano och en roterande skara musiker. Deras Is A Woman är en av 2000-talets allra finaste skivor och har sövt mig nästan lika ofta som lite för många öl har gjort. 

När min kamrat David visar sig vara sjuk är jag måttligt sugen på att gå, den senaste tiden har jag gått på spelningar själv alltför ofta och det var ju så skönt att ligga i soffan. Med lite Grimes i lurarna blir det dock fin fart på hojen ner till Nefertiti där Kurt diskuterar nåt med sin turnéledare i bussen medan Cortney Tidwell gör mig trött inne i en fullknôkad lokal, varför segade jag med att komma hit, tänker jag. Jag ställer mig där serveringspersonalen springer och inser snart att jag måste flytta mig, det är lika bra att gå till baren och ta en pilsner. 

Tidwell sjunger en vacker, men tråkig, country och jag blir lite förvånad att Kurt inte dyker upp, de släppte ju plattan Invariable Heartache med gemensamma sidoprojektet KORT för bara nåt år sedan och nu när de turnerar tillsammans hade jag faktiskt förväntat mig ett inhopp. Det kan ju förvisso skett ett sådant innan jag behagade dyka upp. 

Efter Tidwell är klar drar de flesta i publiken iväg till toa samt bar och en bättre plats uppenbarar sig. Ett skrivet mail senare kommer de på scen, lite märklig positionering där trummisen sitter med ryggen mot baren, basisten, keyboardisten, steel-gitarristen samt Tidwell under Nefertiti-skylten, Tony framför sitt piano för att till sist flankeras av Wagner, som sitter längst till höger på scen, mitt bland restaurangens bord, som denna kväll är betydligt fler än vanligt. 

Kurt börjar med en monolog som jag inte känner igen innan de öppnar på riktigt med If Not I’ll Die, som även öppnar senaste skivan, Mr. M, med textraden ”don’t know what the fuck they talk about, maybe blowing kisses, maybe blowing names, really, what difference does it make?” Generellt sett fattar jag bara delar av vad det egentligen är Wagner sjunger om, vilket skulle kunna vara irriterande, men det är svårt att bli irriterad på denne man, som skrattar till och jag frågar mig om det är för att ett bord välter längre in i lokalen, eller är det åt Tidwells uttråkade försök till fågelkvitter? De kör nästan hela Mr. M på ett föredömligt vis där singeln Gone Tomorrow sticker ut lite extra, sedan ger de en födelsedagspresent till en Magnus i publiken, han får sitta på scen under en låt. Å vad jag avundas denna Magnus när han gör det enda rätta och lägger sig ner och njuter. Horisontalläge är verkligen så man bör intaga Lambchop. Jag, hög på både kaffe och en slurk Brämhult, somnar dock inte, inte ens när de bjuder på My Blue Wave, den älskvärda favoriten om en hunds liv från mästerverket Is A Woman. Jag känner mig tillräckligt sövd och vet att jag inte kommer få många timmars sömn, så jag slinker ut innan de lagt av och cyklar hem till tonerna av Fatoumata Diawara, som tydligen ska spela på Nef den 19:e april (och på nya Stockholm Arts & Sounds i sommar). En kvart på cykeln och man somnar snart hemma i sin egna säng, denna kväll får Kurt göra avkall på John Blunds uppgift till förmån för geniet bland vackra röster — Nina Simone. 

Publicerad den Lämna en kommentar

One Sunday Morning.

Foto: Edvard Wendelin

Foto: Edvard Wendelin

Det är en slående vacker söndagsmorgon där hackspetten pausar när man joggar förbi. Väl hemma slängde jag ihop en liten spellista.

1. The Velvet Underground & Nico — Sunday Morning
2. Nina Simone — In the Morning
3. Wolf People — Morning Born
4. Wilco — One Sunday Morning (Song for Jane Smiley’s Boyfriend)
5. Fontän — Early Morning