Inlägget gjort

Andreas Tilliander äter äpple med sked och ger oss ett recept på grön ärtsoppa!


I vintras blev Andreas Tilliander av med en sko när han spelade här i Göteborg. Jag tyckte det var så snopet att jag styrde upp en crowdfunding där vi samlade ihop till ett par nya Ice Patrol Boots på två dagar. Som tack för hjälpen lovade Andreas att vi skulle snacka lite mat och nu på Way Out West spelade han under namnet TM404 på Nefertiti så vi passade på att prata dumplings och vad det konstigaste han nånsin ätit var.

Vad är du sugen på just nu i matväg?

Oj, det roliga är att jag, under rätt lång tid nu, kört cous-cous blandat med allt möjligt. Jag tänker främst på vad jag äter till lunch. Jag och min flickvän brukar turas om och laga mat hemma, men i och med att jag har min studio för mig själv så sköter jag ju den maten varje lunch. Det känns som jag sedan i vintras bara kört cous-cous med olika saker. Jag tröttnar aldrig på det med ångkokta grönsaker. Det funkar alltid, liksom.

Jaså, har du kök i studion?

Ehm, studion är ett kontor egentligen som jag, vid ett par tillfällen, under ett par-tre månader använt som boende. Du vet hur Stockholms bostadssituation är, men den är väl på 38 kvadratmeter på två rum och ett pentry. Så där har jag då och då lagat, inte festmåltider, men så jag har överlevt i alla fall.

Ja, det är ju skönt att ha det så.

Senast i förrgår var Kitte, från bandet Kite, ett svenskt syntpopband, i studion och smsade mig innan ”du, har du mikrovågsugn? jag behöver värma det här och det här”. -”Du, jag har till och med ugn!”. Det kanske är lyxigt för en studio att man har en kokplatta och sådär.

Men är du sugen på cous-cous nu, då?

Just precis nu hoppas jag på nåt annat. Just för att jag väldigt ofta kör det där, men jag åt en sån där Risenta på tåget hit, en sesamfrö-grej som är ok. Det är svårt att köra veganbiten när man är ute, det är rätt begränsat.

Mycket chips?

Mycket chips, ja faktiskt. När jag kom in här så högg jag in på chipsen och ölen, men efter soundcheck som vi håller på med nu så ska det tydligen bli mat nånstans. Jag är inte sugen på cous-cous, men i övrigt kan jag acceptera det mesta faktiskt. På Andra Långgatan så finns det en asiatisk restaurang som har jättemycket veganskt och vegetariskt. Jag har glömt vad den heter nu. [Jag tror Andreas menar Yammy Yammy.]

Odlar du nån mat?

Jag bor väldigt litet, så jag har en balkong där jag har testat att odla basilika och koriander. Koriander funkade inte så bra, men basilika har jag en jättestor planta på balkongen. Men hos min flickväns föräldrar på landet stod vi och lagade mat på midsommar och då var det en lyx att bara kunna gå ut och knipsa lite örter och sådär, det kändes skitbra. Men som boende i Stockholms innerstad i en liten, liten lägenhet så nä, det är svårt. Inte alls. Förutom basilika då. Jag köpte en sån liten kruka som man köper på Hemköp för tjugofem spänn och så planterade jag den i en större och det tog sig, så nu har jag en skitstor basilikaplanta.

Ok, du bara tjoffade ner den?

Ja, det funkade jättebra.

Lyssnar du på nån musik när du käkar frukost?

Ja, jag lyssnar jättemycket på radio, jättemycket på P2. Så Klassisk förmiddag lyssnar jag nästan alltid på till frukostflingorna. Idag lyssnade jag på nån afrikansk musik som jag har glömt namnet på, som jag blev tipsad om igår kväll. Jag är inte så svår att komma igång på morgonen, jag brukar komma igång direkt. Min flickvän, däremot, är lite segare så hon vill inte ha nånting med bastrumma och sådär på morgonen.

Har du nån favoritfrukt?

Oj, ja, vad skulle det va? Man vill ju gärna dra till med nåt exotiskt, men det jag oftast äter är ju banan, det är ju så sjukt enkelt, det finns alltid. Åter igen när man, som vegan, börjar bli hungrig, eller att blodsockret börjar sina. Även om det är tråkigt, så får jag ändå säga banan.

Jag gav Grimes papaya igår. Det är hennes favoritfrukt.

Jajaja, vi spelar ihop nästa vecka, jag har aldrig träffat henne, men jag gillar musiken. Såg du spelningen också? Var det bra?

Ja, det var jättebra. Jodå, jag gillar henne.

Ja, jag också. Mats Almegård, min kollega på radion är helt såld på det. Så han har övertygat mig, jag brukar vara skeptisk när det är musik med sång, men det fick jag ju ångra, jag tycker det är skitbra.

Ja, jag är nyfiken på det här med att hon låser in sig i sexton timmar och när hon börjar bli trött, det är då hon blir som mest kreativ och om jag har fattat det rätt har hon gjort det igen nu. Jävligt jobbigt sätt att göra musik på.

Jag har ju sedan -93, det är ju tjugo år nu!, varit väldigt starkt intresserad och influerad av Aphex Twin, framför allt hans två första skivor, Selected Ambient Works. De spelade han in när han var i dryga tjugoårsåldern och där har han tydligen experimenterat med lucida drömmar, han har sovit tio minuter, varit vaken i femtio, sovit i tio minuter och, nu finns det ju så mycket myter kring Aphex Twin, men han menar att han har, på tio minuter, drömt tre låtar och sen när han har han vaknat så har han liksom haft kvar låtidéerna och börjat skruva och spela in. Jävligt speciellt alltså.

Vad har du fått för konstig mat på turné?

Oj oj oj, det där vet jag direkt svaret på. När jag flög till min allra första spelning i Tokyo 2001 så var jag strikt vegan och arrangören hade glömt säga det till bokningsbolaget och när jag sitter där så blir jag serverad kött förstås, men jag berättar hur det är och de kommer tillbaka med ett äpple, en servett och en sked.

En sked?!

Jag åt äpplet med sked, demonstrativt och satt och gröpte äpplet med sked. Det är det konstigaste jag har fått. Ehm, men tyvärr händer det även idag att jag själv glömmer bort att berätta, så det har ju hänt att man måste sitta åtta timmar på ett flyg och så finns det inget att äta, det är inte så kul. Då försöker man be om en extra flaska vin så man kan sova.

Stefan, en barndomsvän från Hässleholm som jag har bandet Kondens med, spelade ihop i Kina för några år sedan och jag brukar alltid föredra att sova på morgnarna istället för att gå upp till frukosten på hotellet. Stefan vaknar däremot tidigt, han har småbarn och då blir det så automatiskt. Han gick ner till frukosten och det är viktigt att påpeka att Stefan är rätt så bra på att överdriva saker. Han berättade i alla fall att han hade kollat och inte hittat så mycket han ville ha på frukostbuffén, men så hittade han ägg. Men det kan jag ju ta i alla fall, tänkte han, tog ett ägg och så låg det liksom ett litet foster i ägget. Och när han berättade det för mig så tänkte jag, det är ju Stefan, han överdriver, han skojar, han ljuger, men sen såg jag det här, hette det Kinas mat, och då var det just det där att de hade små kycklingfoster i äggen. Just jag upplevde det ju inte, men annars hade nog det varit det konstigaste.

På samma turné var jag och Biosphere, en norsk ambient-artist, på en kinesisk restaurang förstås, eftersom vi var i Kina. Där fanns det en svamp, en trädsvamp, som var otroligt god, den smakade lite som soltorkade tomater och den beställde jag in varje dag i tio dagar. Där såg jag och Geir Jenssen, som han heter, ett par som satt och åt maskar. Det fanns på menyn och varje dag hade vi tänkt ”vem fan köper maskar?”. Det var några västerlänningar så vi var tvungna att gå fram och snacka med dem, det var några tyskar som bott i Kina i många, många år, men de påstod att det var en delikatess och att det var fantastiskt gott. Det var verkligen två pinnar, en skål med maskar. Delikatess!

Men hur hade de tillagat dem?

Jag vet inte, jag har ingen aning alls, men ja, var och en till sitt. Jag föredrog ju de här trädsvamparna, men även det låter ju jättekonstigt. Men det var svingott, ja som soltorkade tomater, både till konstistensen och smaken på nåt sätt. Haha. Det är till och med så att jag har mailat arrangören efteråt för att få reda på vad det heter, men jag har inte hittat det i Sverige.

Har du nån paradrätt hemma när du lagar mat? Cous-cous?

Nej, jag tror faktiskt att det är olika dumplings. Jag anser mig vara rätt bra på det och dessutom är det väldigt, väldigt enkelt att göra. Det är alltid imponerande att göra. När man bjuder hem några stycken och har en stor hög med dumplings så är det jävligt uppskattat, det är det ju verkligen. Jag försökte för ett par veckor sedan att göra vegansk kroppkaka, för det tyckte jag skulle vara lite lyxigt sådär. Det blev inte så bra, men dumplings, det går inte att misslyckas med. Det är ju verkligen bara ett degknyte och så kanske man smörsteker lite kantareller och nån soyafärs och nån tofu och lite bönor eller nånting. Det går inte att misslyckas med och det ser imponerande ut. Folk förstår ändå att man lagt ner lite tid istället för att göra nån gryta eller nånting. Det är nog paradrätten. Hur tråkigt den än kan vara för jag menar dumplings, så är det ju den nya sushin.

Ja, vi har i ju Dubbel Dubbel här i stan, det är ju musikfolk som ligger bakom det.

Dubbel Dubbel känner jag till, men har inte varit där. Återigen, jag ska ju till Ibiza nästa vecka, med Grimes och sådär, och jag är inbjuden av Richie Hawtin som också är en gammal idol. Plastikman kallar han sig och han var väldigt aktiv på 90-talet, men även idag. Han kör varje torsdag en experimentell kväll på Ibizas största klubb Space. Ett ställe som drar in, hörde jag, fem eller tio tusen? Alltså, det är jättejättejättestor klubb. Där jag nu spelar nästa torsdag. Och Richie Hawtins koncept är att det är en sakébar, han är tydligen en riktig baddare inom saké. Det kommer serveras saké som aldrig har sålts utanför Japan och sådär, så det ser jag fram emot. Haha.

Vegansk grön ärtsoppa.

En stor favorit som jag gjort många gånger.
Receptet är en personlig och vegansk twist av ett befintligt köttrecept.
Räcker till sex personer.
Dosera gärna enligt receptet även om du lagar mat till dig själv och en vän. Soppa är ju perfekt att frysa in och ha som matlåda.

Ingredienser:
Soppa:

2 pkt gröna ärtor, 600 gram
2 hackade gula lökar
4 klyftor vitlök
5 msk olivolja
1 l sojamjölk
1 grönsaksbuljongtärning
3 dl havregrädde, t ex iMat
5 msk vinäger

Toppning:
1 paket tofu, t ex mandeltofu
3 äpplen, gärna röda
8 kantareller
4 msk olivolja
1 gul lök
1 klyfta vitlök
1 kvist persilja
3 krm salt
1 krm vitpeppar 3 msk vinäger
1 skvätt tryffelolja

Tillagning, soppa:
1. Skala och hacka de gula lökarna samt vitlöken.
2. Fräs i olivolja någon minut under omrörning.
3. Tillsätt ärtorna och fräs några minuter under lock.
4. Tillsätt sojamjölk och buljongtärning
5. Koka upp ärtsoppan och småkoka i 15 minuter.
6. Mixa soppan med en stavmixer eller i matberedare.
7. Smaka av ärtsoppan med salt, vinäger och vitpeppar.

Tillagning, topping:
Skölj och tärna äpplen, gärna med skal, tärna tofu samt skala och hacka löken.
Skölj och tärna svampen. Skala och finhacka vitlök. (blir godare än med vitlökspress!)
Fräs allt i olivolja några minuter. Salta och peppra samt smaka av med vinäger.
Strö över svampen, tofun och äpplena över soppan. Avsluta med några droppar tryffelolja.
Soppan på bilden garnerade jag med svamp, äpplen och persilja som plockades i min sambos mammas trädgård. Lyxigt!

Inlägget gjort

That’s just like my opinion, man: Way Out West 2013.

Torsdag.

Jag tog en selfie innan jag gick på festival i år. Det var då själva fan att modebloggarna har tagit över även min jävla integritet. Ok ok, nej, jag har aldrig haft nån, men jag poserade ju i vart fall i en jävla poncho. Dressed for success tog mig mina vandringskängor och min älskade cykel mig till Linnéplatsen där vackra människor från Stockholm redan kommit på plats. Om en inte vill sitta utanför har ju festivalen i år börjat med dagsfest, det gillar jag! Det körde vi redan 2009 på Majvallen inför det årets Way Out West. Jävligt lyckat.

När ska Göteborg få sin första foodtruck har jag funderat på?Jag tycker ju inte att Strömmingsluckan (som för övrigt verkar snott sitt koncept från Thoms i Högsbo industriområde?) och Auto kaffe i Brunnsparken är foodtrucks, de är ju Food wagons! Hur som haver, två av de foodtrucks som hade rullat ner från Stockholm var Chilibussen och Bon Coin. De snackade jag lite musik med.

Nu till det viktiga: musiken. Den börjar med Jupiter and Okwess International, kongolesiska rytmer från en man i färgglada kläder och en go’ tjej som dansar sensuellt till bongotrummorna. Ungefär vad en väntar sig, om jag ska vara helt ärlig. Det svänger dock, men det är alltför svårt att dansa i vandringskängorna så det får bli vanlig hålla-takten-med-foten-rörelsen. Dessutom är jag ju fan nykter.

Nån dans fick inte heller Chrystal Fighters ur mig, deras catchy, men intetsägande musik passade dock hyggligt till en solskensöl. När sedan Daniel Adams-Ray kom ut och hade med sig ett gäng klädda i vita hoodies med huvorna uppfällda och således såg ut som KKK var det läge att bege sig bort till den mindre scenen igen. Där spelade José González och hans ”kompband” Junip. Fortfarande sjukt tråkigt, hade mycket hellre sett José solo, men det sägs att han tröttnat på att spela själv. Jaja, det är kanske dags att fila på lite roligare komp i så fall…

Efter det sömnpillret var det dags för The Shakes, eller Alabama Shakes, som de fått kalla sig sedan några andra redan tjingat det namnet. Deras sydstatsrock passar ypperligt i eftermiddagssolen, de börjar lite trötta, men de lyfter med fantastiska Hold On och Heavy Chevy. Jag gillar dessutom att sångerskan och gitarristen Brittany Howard har en karta över Alabama tatuerat på överarmen. Snyggt, jag ska fan tatuera in Hisingen.

Ingen har väl missat att sveriges regering inte lät Omar Souleyman få inresetillstånd till Stockholm Music and Arts där han var inbokad att spela förra veckan? Luger bjöd då in honom till sin nästa festival och boom ändrade sig myndigheterna och vi fick se syrierns dansanta mix av traditionell musik och sköna beats. Han kommer snart med en skiva producerad av självaste Kieran Hebden (Four Tet). Den ser jag varmt fram emot. Live är det kul i några låtar, han har bara med sig en medmusiker som står bakom en laptop. Skulle passat sig bättre senare på kvällen.

Publiken kring Johnossi stod snällt och inväntade på att något skulle hända. Det lilla jag såg var endast denna väntan. Den som väntar på nåt gott? Nja. Australiensarna i Tame Impala har en del riktigt, riktigt snygga riff och partier i låtar, men det är sällan att de får till en grym låt av det hela, Elephant är undantaget som bekräftar regeln, live är det dock riktigt gött att titta på. Om du vill ha deras visuals på datorn kan du bara klicka Äpple + T i iTunes, enkelt lifehack för lite flum!

Det började dyka upp sms i telefonen om att kvällens, och för många, festivalens höjdpunkt, Neil Young & Crazy Horse hade ställt in. Det visar sig att en av gubbarna i Crazy Horse brutit handen. En kan tycka att Neil borde försöka köra en akustisk spelning eller nåt liknande för att kompensera alla ditresta, men icke. Luger gör dock det de kan och ger besvikna med endagarsbiljett fullt festivalpass.

Kongoleserna i Jupiter and Okwess International får en till spelning och till en större publik för de som inte går bort till Linné där Beach House skulle ha krockat med Nisse. Jag kollar lite grann på Victoria Legrande och Alex Scally, men jag har sett de så många gånger förr och de kör samma grej så jag tar cykeln till Park Lane där jag träffar Kate, en trevlig tjej från Alabama som fotar för The 405 och sover några nätter på min soffa. Jag har aldrig förstått storheten i Autre Ne Veut och gör det fortfarande inte, jag roar mig bara åt att det står UNO! på hans keps. Han är nog bäst i världen på UNO, det blir en nog om en turnerar mycket.

Efter honom går kvällens huvudakt för mig, Steve Mason, på och iklädd ett par byxor han använt när han målade om senast gör han festivalens hitintills bästa spelning. Oh my lord är en av årets allra bästa låtar och han gör den alldeles underbart. Här får du några sekunder av den om du inte tror mig.

Och cykeln, min kära cykel, tar mig på fem minuter efter Masons fantastiska spelning till Pustervik där Allah-Las kör sina sista tre låtar. Jag såg dem på Primaveras efterfest och deras härliga 60-talsrock funkar precis lika bra här. Hypade Money går på lilla scenen uppe på Pustervik och sångaren, gitarristen och exhibitionisten (bildgooglade upp den här, men vi får nog aldrig bekräftat att det verkligen är sammme Jamie Lee?) Han klär snart av sig i bar överkropp. Bandet är bra, men det blir lite väl tramsigt. Jag drar vidare ut på min första cykelrunda. The Docks, som har kört lördagsbrunch med tillhörande klubbnätter på Frihamnspiren på lördagarna i sommar har jag varit nyfiken på, men jag har aldrig tagit mig dit. Det har inte riktigt varit musik som klingar vackert i mina öron. Inte denna dag heller egentligen, men det var väl kul att få sina fördomar bekräftade: det stod nån som hette Sasha med en Mac och sprutade ut rök på scen. Jag cyklade vidare till Gothenburg Film Studios, men där hade de precis stängt, tyvärr. Såg häftigt ut så jag hoppades på att få anledning att komma förbi igen och kolla läget.

Fredag

Jag missade tyvärr Sibille Attar och Amason så Rodriguez fick öppna festivalens andra dag. Han var lite trött, men bra. Skönt mellansnack där han meddelar att han egentligen inte vill ha reda på hur många den han sjunger om har legat med efter I wonder. Älskvärt. Of Monsters and Men vaskar jag merparten av, testar en go’ chiligryta från Chilibussen och handlar papaya istället. De är ju ändå bara ett par Edward Sharpe-wannabes. Efter dem överraskar Haim, som jag trodde skulle vara tre brudar som stod och kollade på sina skor, men de är fulfjättrade entertainers och är fullkomligt lysande. Efter dem ser jag nån låt med Local Natives som är lite som dagens Chrystal Fighters, fast bättre. Ser några låtar med suveräna Bat for Lashes som mystiskt planerats in på nästan samma tid som nästa grymma tjej; Grimes. Jag går fram till säkerhetsvakten och frågar om jag får lägga hennes favoritfrukt, en papaya, på scen. Det blir ett inte helt oväntat nej, så efter spelningen går jag och frågar efter logeansvarige och får tag i en trevlig tjej som lägger in hennes favoritfrukt i hennes loge. Jag får lära mig av min kamrat Tatiana att jag gick ifrån ”schyst snubbe” till ”stalker” när jag sedan frågade på twitter om hon gillade papayan och om hon ville hänga med på festen i Änggårdsbergen som Loftet styrt upp. Haha.

Sedan var det ju Håkan dvs ölpaus. Sedan en av festivalens mest oväntade bokningar: Godspeed You! Black Emperor. Eller nu när jag tänker på det har ju faktiskt Explosions in the Sky spelat på Linné två gånger, va? Kanske är det alltid ett postrock-band per år där? Måhända. Godspeed är i vart fall som de brukar vara, interagerar knappt med publiken utan sitter i en cirkel och spelar sina härliga drones som om de vore i replokalen. Gåshud stundtals. Därefter tänkte jag se lite av The Knife innan jag sprang iväg på klubb, men de har nån jävla aerobicsinstruktör som ska peppa igång publiken. Nåt sånt hade de inte på Primavera, antagligen ville de väl då gå och lägga sig då de gick på klockan tre där nere. Jag beger mig ner till Pustervik där jag syndar med ett fantastiskt gött grillspett i väntan på att klubbspelningarna där ska börja. Woody-Kim och Mathias Krusell kör säkra, underbara vinyl-kort i form av Best Coast och Radio Dept. så när ynglingarna Swim Deep går på är formen på topp. Swim Deep är fem kids från Birmingham som är samspelta som fan och har ett härligt driv. Får mig att tänka på Real Estate. Festivalens snyggaste t-shirt bär gitarristen: en Melvinströja med ett stilleben. När de sedan kör en suverän cover av Cindi Laupers Girls just wanna have fun blir publiken galen.

På lilla scen har en Håkan för 2000-talet tagit plats; Zacharias Blad ger oss samma ångestfyllda glädje som en brukade få av Håkan (numera är det bara glädje från den mannen och då tycker jag inte det är lika intressant längre om ni undrar). Zacharias har släppt en singel än så länge, Jag är gay, som är precis vad en Håkan för 10-talet är: homosexuell. Bandet är bra och jag ser att även Jerry Boman gillar’t. Efter ett tag går jag dock och snackar skit med en go’ rocker istället. Tatty och jag fortsätter kvällen med att avnjuta fullkomligt briljanta Unknown Mortal Orchestra, som Luger hade den goda smaken att hinna boka innan jag hann ge dem mitt blandband med vad jag ville de skulle boka på WOW. Ruban Nielson är en fullkomlig gud med sin gitarr och det bjuds ta mig fan på trumsolo! Fantastiskt bra! Jag kollar lite Easy October som är trevligt lalliga, men jag drar vidare bort till Park Lane där Pissed Jeans kör sin hardcorepunk där de mest står och snackar, jag gillade snacket om ”If I wanna gamble five feet from the stage I go to Gothenburg”, men blir inte så förtjust i musiken. Framme vid scen är det dock en stor jävla mosh meningsmotståndare och tydligen hade även trummisen stagedivat mot slutet.

Lördag

Lördagen börjar med att Phosphorescent sprider solsken mellan regnskurarna som gör att allas ponchos åker på och av omvartannat. De är fantastiskt bra och jag ser inte en käft gå därifrån trots festivalens värsta regnskurar. Det är hard to be humble när en är så satans bra, men Matthew Huock lyckas alldeles utmärkt och avslutar med opuset Los Angeles. Är han inte king över den stan är han det verkligen över vår. Varmt välkommen tillbaka snart!

Dungen är trevliga och tajta i regnet, men auran Iris Dement sprider kring sig under taket på Linné är än finare, den fina gamla damen får hjälp av kameramannen att öppna sin vattenflaska, det hela känns det som att få en pianolektion i motljus. Mysigt. Public Enemy har med sig ett tight liveband som kör allt möjligt från AC/DC till White Stripes och Nirvana mellan Fight the Power och Bring the Noise. Härligt. Goat är mystiskt härliga och sedan är det dags för artisten jag lyssnat flest gånger på enligt last.fm (mycket på grund av att jag brukar somna till Moon Pix): Cat Power. Chan har med sig en svincool asiatisk tjej på trummor, en snubbe med härligt stort afro på bas och två gitarrister; en ung version av sig själv på gitarr samt en rocker ut i skjortärmarna. Den sistnämnde får sola lite väl mycket tycker jag, hans gitarr verkar vara mixad mycket mycket högre än tjejens gitarr, hur är det med att Ta Plats? Hur som, de kör mest grejer från Sun, som gör sig bättre på skiva än live, givetvis skimrar de till med klassikern Metal Heart samt nya låten Bully, som jag fullkomligt älskar. Det känns naturligtvis fel att säga det, men jag tycker bättre om när hon var ensam med ett piano på scen. Totalt oberäkneligt, men stundtals briljant. Nu är det fortfarande bra, men ja, ni hajar, det är inte lika intimt längre.

Jag kollade lite på överskattade James Blake innan jag kilade ner till Nefertiti där Andreas Tilliander letade efter en strömkabel. I vintras crowdfundade jag ihop ett par skor till honom så som ”gentjänst” styrde vi upp en matintervju, skittrevligt när vi väl kom igång efter en timme. Jag drog direkt till Pustervik och hade det skittrevligt med Rockfoto-Ola och resten av gänget. Vid midnatt drar så Syket igång. De var ok, men inget särskilt i min bok. Tigers of the Temple på lilla scen är ett lovande indieband från stan, men kvällens och kanske hela festivalens spelning står Mikal Cronin för. Fullkomlig överkörning! Jag övervägde att sticka bort till MF/MB/ för att se om jag kom in där, men deras fantastiska liveakt såg jag ju för en månad sedan på WWDIS Summerfest, så jag drar upp till Julia Holter i kyrkan. Det är vackert, men med lite onödigt stark volym. Jag cyklar vidare, av nån anledning väljer jag att cykla Högsboleden ut till Gothenburg Film Studios. Jävligt häftigt område med trä inomhus och lasrar och grejer. Super duper. Hittar en dansant kamrat, men är för trött efter allt cyklande så det blir hemgång.

Ännu en fin festival är över, den blev ungefär så jag trodde den skulle bli: småtrevligt i parken och med varsin fantastisk klubbspelning per kväll: Steve Mason, Unknown Mortal Orchestra och Mikal Cronin. Det riktigt trevliga har varit att träffa så mycket trevligt folk här och där. Det är trots allt Way Out Wests allra starkaste kort jämfört med andra festivaler: det är hemtrevligt. Ses om ett år!

Inlägget gjort

#bestllama12

Illustration: Kimiaki Yaegashi — Alpizzaca. @okimi www.okimi.com.

Ikväll sker årets musikhändelse, nej inte P3 Guld, rockcirkeln har ju årsmöte! Det innebär att jag och ett dussin karlar i 60-årsåldern redogör vilka skivor vi gillade bäst 2012. Dessutom ska vi göra varsin lista över Beatles och Rolling Stones fem bästa låtar. Här kommer mina listor över 2012.

ÅRETS BÄSTA SKIVOR:

1. Alt-J: An Awesome Wave.

Alt-J, eller ∆, som de egentligen heter hänförde mig fullkomligt med dubbelsingeln Matilda/Fitzpleasure och jag ”tjejlyssnade” på allt jag kunde hitta och när albumet väl kom var jag först lite besviken att där inte var så mycket nytt, jag hade hört versioner av det mesta. Nackdelen med att nörda ner sig för mycket, helt enkelt. Efter ett tag och lite tid ifrån skivan fick jag dock lite bättre förhållande till den och förälskade mig även i alla små interludes. Mer sånt! Vi gjorde en intervju med Gus här.

2. Dirty Projectors: Swing Lo Magellan

David Longstreth och hans Dirty Projectors har tidigare inte lyckats fånga mig helt, men i med Swing Lo hamnade jag helt i deras makt.

3. Grimes: Genesis

Grimes (Claire Boucher) släppte tidigt på året skivan Genesis och det blev min mars-platta. Live på Primavera var hon sådär, men det blev ändå en skitkul upplevelse då vår skribent Éric hade med sig en stor röd flagga som symboliserade studentprotesterna i Montréal. Grimes brorsa tog upp den på scen och det var en härlig spelning. Plattan är fortsatt fantastisk och jag ser fram emot ny musik, vilket det verkar som hon grejar med just nu, när hon inte twittrar. Vi pratade om potatis här.

4. The xx: Coexist

Det tog lite längre tid innan även andra skivan med The xx satte sig och numera har det blivit helt ok live, dessutom! Trevligt!

5. Spiritualized: Sweet Heart Sweet Light

Jason Pierce och Spiritualizeds gospelnoise är nåt av det bästa jag vet och spelningen på Primavera är högt upp på årets lista (ok, en sådan har jag faktiskt inte gjort).

6. Lambchop: Mr. M

Kurt Wagner. Jag älskar dig och du älskar din förlorade vän.

7. Cat Power: Sun

Chan Marshall. Jag älskar även dig, även om jag förväntade mig än mer av den här skivan.

8. Bahamas: Barchords

En kanadensare som sövt mig många gånger detta år är Afie Jurvanen. Snart kommer han dessutom till Sverige, dock ej Göteborg. :(

9. The Wave Pictures: Long Black Cars

Textmästarna.

10. Andrew Bird: Break it yourself

Fiolmästaren.

Andra bra skivor som är värda att nämnas:

Beach House: Bloom, M. Ward: A Wasteland Companion, Alabama Shakes: Boys & Girls, Chromatics: Kill for Love, Best Coast: The Only Place, Bobby Womack: The Bravest Man in the Universe, Cloud Nothings: Attack on Memory, Dan Deacon: America, Divine Fits: A Thing Called Divine Fits, Four Tet: Pink, Islands: A Sleep and a Forgetting, Tennis: Young and Old, Liars: WIXIW, Lower Dens: Nootropics, Menomena: Moms, Neneh Cherry & The Thing: The Cherry Thing, Purity Ring: Shrines, Sea Wolf: Old World Romance, Sleigh Bells: Reign of Terror, The Tallest Man of Earth: There’s No Leaving Now, Tame Impala: Lonerism, Thåström: Beväpna dig med vingar, Tindersticks: The Something Rain, Ty Segall: Twins

ÅRETS BÄSTA LÅTAR:

1. Bat for Lashes: Laura

Jag föll för Natasha Khan för några år sedan, men sedan tröttnade jag på nåt vis, men på Hultsfred återfick hon mitt förtroende och så går hon och gör årets bästa låt. Inte illa!

2. Rhye: The Fall

Den här låten är så hejdlöst vacker. Open var inte dum den heller (jag älskade när han sjöng den för sin tjej). Albumet som snart släpps var jag dock lite besviken på.

3. Alt-J: Breezeblocks

Alt-J gjorde en hel drös skitbra låtar, men det här är min favorit.

4. Dirty Projectors: Swing Lo Magellan

Snyggaste låten, inte smartaste, men mest direkt och som går rätt in i mig varje gång.

5. FIDLAR: Cheap Beer

”I DRINK CHEAP BEER, SO WHAT?, FUCK YOU!”, är årets bästa refräng. Kul video som alltid från dem. Om du undrar vad de gillar för billig öl så läs den kortaste intervjun jag gjort.

BÄSTA NYA ARTIST:

Alt-J.

MEST UNDERSKATTADE PLATTAN:

Islands: A Sleep and a Forgetting.

MEST ÖVERSKATTADE SKIVAN:

Frank Ocean: Channel Orange.

STÖRSTA BESVIKELSEN:

Jens Lekman: I know what love isn’t.

BÄSTA LIVE-AKT:

Spiritualized.

ROLIGASTE ARTISTEN PÅ TWITTER:

Dan Deacon (@ebaynetflix)

Inlägget gjort

Tredje kvartalsrapporten 2012.

En gång i kvartalet brukar jag lista de låtar som hamnat i mitt musikbibliotek och som sedan har lyckats fånga mitt intresse till den grad att jag tagit mig tid att betygsätta dem med stjärnor i iTunes. Betygsystemet ser ut så här:

5 — låt jag kan tänka mig att lyssna på när som helst
4 — mycket bra
3 — bra
2 — dålig, men på en bra platta
1 — skit, ta bort ur biblioteket vid nästa rensning

De låtar som finns på Spotify har jag samlat på denna lista.

Alt-J — Leon

Innan ∆ blev ∆, i folkmun Alt-J, hette de Films och släppte den här fina biten om Luc Bessons film där Natalie Portman fick sitt genombrott.

Bat for Lashes — Laura & Glass

Jag återupptäckte Bat for Lashes storhet då hon gjorde en av Hultsfreds bästa spelningar i somras. Strax därefter släppte hon årets kanske vackraste låt, Laura. Glass från gamla Two Suns hjälper också på med peppen inför albumet The Haunted Man som släpps den 12:e oktober.

Beachwood Sparks — Forget the Song & Earl Jean

Woody West-Kims favoritband har återuppstått och gjort en alldeles ljuvlig skiva. Jag håller tummarna att han lyckas göra sin drömbokning snart. Tills dess njuter vi av lite americana.

Beck — I Just Started Hating Some People Today

Beck släppte en sjua på Jack Whites skivbolag där han låter lite country igen. Det är rätt gött. Och hat, tja, det behövs ibland. Förresten är det visst tio år sedan han släppte det underskattade mästerverket Sea Change i år. Besök det om du missat. Ett av världens bästa breakup-albums.

Blitzen Trapper — Skirts on Fire

Blitzen Trapper släppte en skitkass version av Hendrix Hey Joe, men b-sidan var inte alls dum.

Brenton Wood — Oogum Boogum Song

Den här underbara klassikern hittade in i biblioteket.

Cat Power — Cherokee, Manhattan & Ruin

Världens bästa Chan Marshall släppte en skiva med ny musik för första gången sedan 2006 års The Greatest och den roligaste kommentaren jag läst om det var ”Ugh. This is Chan’s Hot Space”. Well, ibland håller jag med, till exempel när hon sjunger Fuck Me i autotune vill jag be henne skärpa sig, men några av låtarna är riktigt bra. Och Sun, som helhet, växer helt klart.

David Byrne & St Vincent — Who

Underbart samarbete av allas vår cykelälskare David Byrne och allas vår Arrested Development-älskare. Marry me, both!

Dirty Projectors — Swing Lo Magellan, Just from Chevron & Impregnable Question

David Longstreth har med sina smutsiga projektorer gjort en av årets allra bästa skivor. Växer som fan. Och snart kommer de till Pustervik! Kommer bli fantastiskt.

Divine Fits — My Love is Real & What Gets You Alone

..until it stops. Divine Fits är superbandet med bland andra Dan Boeckner, som här förklarar varför Handsome Furs, det fantastiska bandet han hade med sin fru, inte längre existerar. Även What Gets You Alone är en hit.

FIDLAR — No Waves & Cheap Beer

Fuck It Dog… Life’s A Risk. Det är vad FIDLAR står för. Det är ett sånt där slyngelband där I drink beer, fuck you! kan vara en refräng. Svårt att få till sånt bra, men dessa låtar har mer driv än det mesta jag hört i år. Jag frågade dem vad de gillar för öl här.

Four Tet — Locked

Kieran Hebden samlade några av de tolvor han släppt de senaste åren på digitala releasen Pink. Och i november har han, inspirerat av Fugazi, styrt upp en allnighter med bland annat kamraten Caribou för fem pund. Jag har två biljetter. Pröjsar du flyget så drar vi till London!

Gospel Music — Automobile (ft. Tracyanne Campbell)

Mespop när det är som bäst. Här gästar Tracyanne från Camera Obscyra. Mysigt. Fin video också.

Islands —Jogging Gorgeous Summer

Innan jag intervjuade Nick i Islands lyssnade jag igenom hans gamla verk och den här stack ut lite extra.

Josiah Wolf — That Kind of Man

Why?s bror gjorde intryck från en gammal skiva.

Kalle Mattson — Water Falls

Kanadicken med den svenskklingande namnet släppte en mysig video till den här fina biten.

Menomena — Plumage

Menomena är bandet med ett av världens bästa namn, som de själva säger inte kommer från det här underbara klippet utan att de tycker det låter sexigt att säga. Jag tror dem inte. Men grym musik gör de ändå. Videon är bästa ökenvideon just nu.

Taken by Trees — Dreams

Victoria Bergsman följde upp sin tripp till Pakistan med att åka till Hawaii och ta hjälp av Henning Fürst från Tough Alliance. Jag föredrar mellanöstern, men singeln var ljuvlig.

Tame Impala — Elephant


När nån snubbe på NPR tipsade om den här låten hade han nyss varit ute och cyklat långt som fan över helgen och programledaren Bob Boilen undrade om han hade lyssnat på musik under cykelturen. Han ansåg att det var trafikfarligt. Det kändes motståndskraftigt meta att swischa fram på en cykelbana i Brunnsbo samtidigt som jag hörde han säga det och påa det här tungt sköna kompet i lurarna. Gotta love that podcast.

The XX — Angels, Fiction & Sunset

The XX är tillbaka som ni alla vet och de var något bättre live på Hultan i somras än när de var här förra svängen. Sedan gjorde de ett litet gig i Stockholm dit i princip bara musikjournalister var inbjudna. Allt för att sälja biljetter till spelningen i Lisebergshallen i november. Bra marknadsföring av ett suveränt album som är det jag oftast somnat till i år. Efter Grimes eventuellt.

Youth Lagoon — Posters, 17 & July

Sist, men absolut inte minst är förra årets allra största miss i min bok. Youth Lagoon är Trevor Powers, en liten hipster från Idaho som gör minimalistisk, drömsk pop som nog är skivan som betytt mest för mig i år. Väl värd att återbesöka om den fallit ifrån din radar. Har den inte synts där är det dags att göra den till en stor, fin prick.

The Political Tee Shirt to Make a Statement
porno Leather belt in black

Consider Putting A Waterfall In Your Garden
anime porn women felt liberated and empowered through her clothes

Find some best lyrics for educational purpose
xhamster callaway could koko athletic shoe dunkelhrrutige

Penney’s Sales Rise in Drastic Improvement
porno short heeled go go boots

1 Tech Stock And 1 Apparel Store With Recent Intensive Insider Selling
porno Measure a few more times

Steamy Sex Secrets He Wants You To Know
sex five liberties on to selling

A Unique Personal Fashion Style
porno shopppfromg when ladies tops doing paris , europe ,

Licorice Extract and Skin Care
anime porn Cut into 4 quarters and keep warm
Awards as porn fan favorites
Wholesale Iphone case claire mccardell u . s . take a look dressmaker

Sue Wong brings the magic of
iphone 5 screen replacement We’re going to look for quality stitching

Are tights with shorts inappropriate for summer
www.iphoneworld.nl Cleavage and belly buttons have no place in the corporate jungle

Unqualified jeans will damage lung
http://www.makemeaninga.com/ embellished leather gauntlets

Buying and Selling Gold Jewelry
VoiceComm knights of your existing republic

Admission in PGDM course in top b schools in delhi
Mobile Defenders designer town you live shows southside richmond

How to update your ponytail
model cars secret wide lace top can certainly trusted sun shield

Spokes Person of the Fashion Industry
moncler outlet coach’s eventual is actually the particular model name
Inlägget gjort

Andra kvartalsrapporten 2012.

White Denim. Foto: Press-bild av okänd.

En gång i kvartalet brukar jag lista de låtar som hamnat i mitt musikbibliotek och som sedan har lyckats fånga mitt intresse till den grad att jag tagit mig tid att betygsätta dem med stjärnor i iTunes. Betygsystemet ser ut så här:

5 — låt jag kan tänka mig att lyssna på när som helst
4 — mycket bra
3 — bra
2 — dålig, men på en bra platta
1 — skit, ta bort ur biblioteket vid nästa rensning

Dessa är låtarna som hittat in och fått en fyra, Heartbeats och My Baby Just Cares for Me har sedan gammalt en femma. 43 av de 57 låtarna finns på Spotify, dock ej alla:

Alabama Shakes — Heavy Chevy

En av årets hittills bästa skivor står förra årets sydstatsrockupptäckt för, men det klarade vi av i första kvartalet. Med LP:n får man en fin sjua med den här låten som kör över det mesta!

Alt-J (∆) – Breezeblocks, Fitzpleasure, Matilda, MS & Tessellate

Fantastiska Alt-J (∆) fick mig att gå ner i brygga när Way Out West bokade dem och jag började leta reda på allt de gjort. Till slut kom albumet som innehöll många gamla favoriter som man nästan lyssnat sönder då. Nu, några månader senare, känns det aktuellt igen. Ni såg väl att vi gjorde en intervju med Gus från bandet? Vi ses väl i kön till klubben de spelar på?

Beach House — Myth, Wild & Lazuli

En av årets mest eftertraktade bjöd på några goingar. Jag har inte fallit fullkomligt dock. Extremt svårt att toppa Teen Dream.

Beck — I Just Started Hating Some People Today

Beck släppte en sjua på Jack White vars bas är country men som leker med nåt screamoaktigt och avslutas med nån go’ 60-tals-pop. Härligt att du leker igen, herr Hansen!

Best Coast — The Only Place

Man vill ju flytta till Kalifornien när någon kan älska en stat på detta vis. Pepp på Way Out West här!

Black Lips — O Katrina! & How Do You Tell a Child That Someone has Died?

Black Lips spelade på Primavera och de här är fortfarande deras bästa låtar.

Blitzen Trapper — Skirts on Fire

Blitzen Trapper släppte en kass cover på Hendrix Hey Joe. B-sidan var betydligt bättre. The Band of the 21st century.

Bobby Womack — Please Forgive My Heart

Släng din streamade rip av Frank Ocean åt helvete, det här är årets r’n’b.

Cat Power — Ruin

Efter sex år kommer äntligen Chan med nåt nytt. Och det låter verkligen nytt. Det tog mig lite tid att ta till mig fullt ut, men nu är jag otroligt peppad på kommande LP:n Sun. Den enda andra låt som vi har fått ta del av är Cherokee som man kan höra 17 minuter och 15 sekunder in i det här avsnittet av världens bästa podcast: All Songs Considered på amerikanske NPR.

Chromatics — Into the Black, Kill for Love & Lady

Chromatics börjat sitt album Kill for Love med en fullkomligt fantastisk elektroversion av Neil Youngs Hey Hey My My som de väljer att kalla Into the Black och när den är slut kommer titelspåret igång med ett jävla drag. Man vill ju bara dansa. Gillar ni filmen Drive kommer ni gilla Chromatics, det var nämligen delar av bandet som gjorde soundtracket till just den rullen.

Daughn Gibson — Tiffany Lou

En amerikansk crooner. Me like.

Death in Vegas — Silver Time Machine

Jag peppade Primavera med Death in Vegas, men såg dem aldrig då de krockade med nåt. Det här var i vart fall bästa låten.

Dirty Beaches — Sweet 17

Rockabilly-inspirerad galenskap. Sånt gillar vi. Ni såg intervjun vi gjorde med honom, va?

Eight and a Half — Go Ego

Kanadensiska skivbolaget Arts & Crafts är hem till kollektivet Broken Social Scene, som sägs ha blivit broken for good. På bolaget finns många av deras andra projekt. Eight and a Half är trummisen Justin Peroffs projekt med Dave Hamelin och Liam O’Neil från The Stills. En skiva jag borde lyssna mer på.

Friends — I’m his Girl

Friends skiva landade och det är fortfarande singeln som sticker ut. Tänk er ett härligt ESG-inspirerat gäng live, kan vara värt att köa till på Wow.

Gold Panda — Quitters Raga

Belle & Sebastian gjorde en till Late Night Tales och valde bland annat den här sköna sitar-samplade låten.

Grimes — Vanessa

Jag hade faktiskt missat Grimes innan hennes fantastiska album Visions landade. Men då fick vi gjort en intervju i vart fall. Vanessa är en fantastisk låt från hennes split-ep med d’Eon. Videon som hon gjorde själv är inte dum den heller.

Hush Arbors — Coming Home

Den här hittade jag nånstans och föll handlöst. Har inte fallit lika mycket för resten av skivan dock.

Iggy and the Stooges — I Got a Right

Den här gamla bootleggen hade försvunnit ur biblioteket. Ordningen är nu återställd.

Kindness — Gee Up

Fantastisk låt med kul video. Live är de dock inte så roliga att du vill ställa dig i kön för dem.

The Knife — Heartbeats

Deep Cuts hittade tillbaka in i biblioteket. Även om Heartbeats är enda låten jag älskar från den skivan. Både den självbetitlade och Silent Shout är dubbelt så bra.

Liars — No. 1 Againt the Rush & Brats

En efterlängtad skiva jag verkligen ska lyssna mer på. Dessutom har Matmos gjort en fin remix på No. 1. Jag håller tummarna för en bokning av Wow här i veckan…

Lower Dens — Alphabet Song & Brains

Fantastiskt från Jana Hunter & co. Värt att köa till på Wow.

M. Ward — Me and My Shadow & The First Time I Ran Away

M. Ward spelade in sin senaste skiva på en rad olika orter, i en rad olika studios med en rad olika musiker. Det är dess svaghet, de här två låtarna är, till skillnad från singeln Primitive Girl, några av de som är så bra man förväntar sig att M. Ward ska vara.

Nina Simone — Mood Indigo & My Baby Just Cares For Me

Jag brukar lyssna på en Nina Simone skiva jag inte hört då och då. Mest för att jag inte vill dränera hela den källan i ett svep. Från Little Girl Blue är det än så länge endast dessa två klassiker som jag bemödat mig att betygsätta.

Spiritualized — Hey Jane, Little Girl, Too Late & Freedom

Efter en fullkomligt fantastisk spelning på Primavera lyssnade jag nästan sönder den här skivan. Topp fem hittills i år.

The Stone Roses — Ten Storey Long Song

Jag peppade inför Hultan. Hur var Hultan? Jodå, de två första dagarna var det väldigt lite folk och ett band per dag jag verkligen ville se; Stone Roses och The Cure. Så vad gör man när man inte har massa band att se? Jo, man dricker. Så jag kommer ärligt talat inte ihåg speciellt mycket från de där spelningarna. Lördagen var det däremot skitmycket folk och massa bra band. Bat for Lashes och Errors var nog allra bäst! Men nån fjortis snodde min mössa på Justice. Buhu.

The Tallest Man on Earth — To Just Grow Away

Kristian Matsson släppte ännu en vacker platta. Jag skulle dock vilja att han låter frugan Amanda (Idiot Wind) vara med mer.

Tennis — Deep in the Woods

Bra Tennis!

Tortoise — DJed & Glass Museum

Klassisk postrock håller än!

The Wave Pictures — Stay Here & Take Care of the Chickens, Spaghetti & Long Black Cars

En av världens bästa textförfattare har gjort det igen. Och bättre musik än förra plattan på det. Lovely.

White Denim — Transparency, Heart From Us All, You Can’t Say & Shake Shake Shake

Lars tipsade om det här bandet när vi gjorde en podcast inför Primavera och jag måste än en gång tacka honom för årets bästa upptäckt. Ett band som har roligare, är skickligare eller mer älskvärda än White Denim har jag för tillfället svårt att se framför mig. Live jammar de i 20 minuters-set. Divine. Se om du har möjlighet, innan dess kan du skaffa alla deras plattor. Fantastiska saker allihop!

Inlägget gjort

Primavera Sound 2012.

Sleigh Bells, photo: Robin Olsson

Sleigh Bells, photo: Robin Olsson

Since there aren’t any Swedish vowels on this keyboard I’ll just do this in English, otherwise I would have to tell you about “Navel”.

Wednesday.
The festival started with a free gig for all at Arc de Triomf. It’s a very nice idea to have free gigs since a lot of the young in Barcelona can’t afford coming to the festival any more. When I was here for the first time, in 2006, Swedes were so rare that when I ran into José González he thought I was in one of the other Swedish bands, I’m from Barcelona. These days, 40% of the festival-goers are from abroad and you can hear Swedish everywhere.

The first act was Jeremy Jay at the packed park, he went by without striking any chords with me, after that The Wedding Present played their beautiful album Seamonsters, it was alright, but pretty much just another reunion show. The Walkmen were ok, but they seem to have had their hay day. Black Lips, who closed the park are always fun, but I prefer them on album. We took a taxi but still had to queue for an hour or so to get into the “secret gig” at Apolo with very good Chairlift, so-so Beach Fossils and boring Kindness.

Thursday.
Thursday means the first day at the beautiful Parc del Forum, last year it started with a wonderful gig with Spanish postrockers Toundra, it’s the best slot for Spanish bands since nothing else is playing. This year it was an electronic duo called Pegasvs, it was decent, but an hour later another Spanish band, Unicornibot, played the stage right next to it, they had tinfoil around their heads and played wonderfully bizarre music that made me think about Lightning Bolt, but they had a full band, this year’s Toundra, for sure! I went over to the stage right next to it, to check out one of the most hyped bands at the moment, Purity Ring, who were a girl in an old-school dress and a guy playing these strange lights, it was a strange but rather beautiful thing, I liked it, but went back to see another dose of Unicornibot and then onto boring Baxter Dury, whom I left to burn away in the sun. Way over at the Mini stage Friends were playing. No, no, not the Bert Karlsson bullshit, this was group of friends from Brooklyn who played a very nice ESG-influenced indie-disco, the singer Samantha Urbani sat on a security guard’s shoulders and sang a song moving around the audience. Fun with friends. After that the boring Danish kids in Iceage performed, I couldn’t really care less. I was mostly just waiting for one of my highlights, Grimes, who were to perform at the same Pitchfork stage. She had some sound problems but we had had just the right amount of beer to get to dancing. My friend Éric took the lead and took us up front and he was waving his flag in support of the Montréal protests, the flag wandered to the hands of Grimes’s brother who were dancing on stage with some other friends, it was a lot of fun.

When I saw this year’s lineup I was intrigued to see Death Cab for Cutie again, it’s been eight years since I saw them last, but then I made a podcast where Lars recommended White Denim, this rock trio from Texas. I ended up choosing them over Death Cab, who’s last album is quite dull anyways. The Texans had an extra guitarist along and the four of them jammed forever, it was great to see, really marvellous musicians! Then I saw the last song by Mazzy Star which was a lot louder than I thought it would be. Good stuff, then onto well-known and well-seen Wilco, who I was about to leave for Thee Oh Sees, but then Jesus Etc came on. You just can’t go then… The night continued with a dash of nicely done hardcore from Refused, a little of boring The XX, then some desert rock from lovely Bombino, dull rap from A$AP Rocky, a lovely set from Spiritualized with it’s mix of shoe-gaze and gospel. Then we closed the night with a little dance with Spanish electro-man John Talabot.

Friday.
We were early to get our hands on Jeff Mangum tickets and hung out in Auditori with Nick Garrie doing his nice singer-songwriter album The Nightmare of J.B. Stanislas. I almost fell asleep. I kinda tried to be honest. Laura Marling was more interesting and “Alas I cannot swim” gave me goose-bumps. After the gig the queues for Jeff Mangum were huge and I got really annoyed with people jumping it. After a while I had to realize this isn’t Sweden and the world (Sweden included) is becoming a really terribly egoistic place. Jeff Mangum was all by himself, just a few guitars, a chair and a mic. Todos. With this he performed most of his masterpiece with Neutral Milk Hotel, In an Aeroplane over the Sea. More goosebumps! Best grade you can get! After that there was one of the biggest clashes; I Break Horses and Lower Dens. I started with the Swedes, they were good but I went over to Lower Dens and came in the middle of the lovely “Brains” and thoroughly enjoy them. Then a little African Cubanese music with Afrocubism, loads of guys on stage. A nice rhythmic detour from the indie scene. Then straight into straight rock with The War on Drugs. It was very straight, not gay at all. The Cure were kinda boring, but we might not have giving them our ears’s full attention. We mostly attended our mouths with beer in the VIP section. The beer weren’t free anymore and I will probably not buy the VIP next year since the first “normal” tickets go for a lot less and I prefer to drink my beer where I can see the bands. I left a while in to go see Sleigh Bells who I really enjoyed, I was a bit intrigued to see if there was gonna be a live insane drummer or not, it was just a bunch of Marshall stacks instead but I loved it anyways, danced like a mad man. Went over to the clashing Dirty Three, had a beer and I totally loved the brilliantly alarm that was Some Summers They Drop Like Flies which closed their set. A friend had told me that I had to see M83, who I think has a good song here and there but live was kinda dull so I left after a few songs. Codeine were a lot better, sounded like Slint. Good stuff. SBTRKT were boring and I fell asleep to The Men. When I woke up Éric had texted me four times and he had been kicked out because of the flag, you see it’s a red square without any text so naturally people here in Spain won’t know that it represents a solidarity to the kids in Quebec, I can totally see it rings differently here. But he got in again when they found my booking in the computer. I’m glad he could come in and enjoy this festival’s best gig; The Rapture, they were totally amazing, I really love the bass player and highlights included “House of Jealous Lovers” and the track that stood out from last year’s album In the Grace of your love; “How deep is your love?” To answer that question is easy; very.

Saturday.
We hung out in the park for Dirty Beaches, who Éric did an interview with. It was a little slow and minimal, but hanging out in a park is always nice. I met a girl I made friends with when I gave her my Sufjan Stevens ticket to last year’s amazing gig in the Auditori. A little more sedative Nick Garrie again and some nice rock tunes from Obits. Bleached were the shittiest band I’ve seen in quite some time. Straight outta their mother’s basement where they spent an hour or two.

We went over to the Forum area and had the same kebab as the day before, we’re Swedish after all. Being Swedish I went to see Jeff Mangum play another, different, set. This time with more b-sides and rarities than before. Before that I passed by the dull Sharon van Etten and the equally boring Tall Firs. After Mangum I checked out Buffy Sainte-Marie, the indian singer most well-known for the classic track “Universal Soldier”. Her new approach was a lot more rock, but when she did her stuff from the sixties it was a lot more satisfying. All in all quite boring, though. Saw The Olivia Tremor Control perform “Jumping Fences” and then went over to Mini where almost everyone seemed to be watching Beach House. They’ve gotten too big, I liked them a lot on smaller stages and you know what you’re going to get so I went over to another gig where you know what you’re going to get; Shellac.
Their annual gig seems to always clash with something, I saw most of it where they performed two new tracks and it was the usual bliss that Steve Albini, Todd Trainer and Bob Weston gives us. When they did “The End of Radio” I jumped the fence and ran over to Chromatics and saw them do their last three songs. It was insanely packed. For the first time in Primavera history (at Parc del Forum at least) they sold out, 42 000 people were around this day, normally it’s around 30 000. Chromatics were good and closed their set with “Into the Black”, their beautiful cover of Neil Young’s “Hey Hey My My”. I finally understood where the VIP section at Mini was and I felt a bit awkward having a secluded area right by the stage. Yo La Tengo started a bit boring but came to and did great versions of “Mr Tough”, “Autumn Sweater” and the wonderful noise of “Pass The Hatchet, I Think I’m Goodkind”. The last went on for more than the normal 11 minutes I believe. Just lovely noise. On the way back I saw some of the old dudes doing the punk that is The Pop Group. So-so. Had two chocolate pancakes and hung out in the food court, checked out boring Neon Indian and bought a poster from a nice German before heading back.

Sunday.
Milk Music were a rocky bunch that didn’t catch my ears at all, Zacharias filmed the gig, though, so I guess he liked it. Girls Names were pretty nice and I liked the twee that is Veronica Falls. Then we wrestled in the park and I won over Zacharias in a sprint. Good park fun. We continued with orange fights instead of the packed gigs at Arc de Triumf. Finally there was truce and we saw a little of boring Yann Tiersen and the Morrissey-esque Richard Hawley. Took a perfect break for the rain with sangria. I still suffer from that, or maybe it’s the six days drinking that I’m suffering from. All in all, this was the less interesting Primavera I’ve been to, especially Saturday was quite uninteresting, I want to be blown away a few times more. Better luck next year.

Inlägget gjort

Första kvartalsrapporten 2012.

Nokia kom med en kvartalsrapport nyligen. Den pekar ännu en gång nedåt. Nu satsar de på Windows. Jag tippar på att nästa kommer vara ännu en nedåtgående pil. Men vi sysslar ju med musik och jag brukar lista de låtar som hamnat i mitt musikbibliotek under det senaste kvartalet och som sedan har lyckats fånga mitt intresse till den grad att jag tar mig tid att betygsätta dem med stjärnor i iTunes. Betygsystemet ser ut så här:

5 — låt jag kan tänka mig att lyssna på när som helst.
4 — mycket bra.
3 — bra.
2 — dålig, men på en bra platta, behåll.
1 — skit, ta bort ur biblioteket vid nästa rensning.

Dessa är låtarna som hittat in och fått en fyra. Move on up har en femma. De flesta låtarna finns i den här listan på Spottan.

Alabama Shakes — Hold On & I Found You

Alabama Shakes är äntligen här med sitt album, det börjar oerhört bra, men jag tycker det tappar efter ett tag. Men jag ska ge det mer tid. Om man köper vinylen får man dessutom en fin sjua med fantastiska låten Heavy Chevy. Årets köp.

Albin Gromér — Här inne hos mig

Tyvärr har jag inte hittat nån mer hit på albumet som nu till slut hittat ut i världen.

Bahamas — Whole Wide World

En kanadensare frågade mig om hon och hennes kille får sova på min soffa under Way Out West och tipsade om den här sköna singer—songwritern.

Beach House — Myth & Wild

Albumet är underbart, men i vanlig ordning är det mest början jag lyssnat och satt betyg på. Wild är hittills bästa låten.

Bill Callahan — So Long, Marianne (Leonard Cohen cover)

Det här är väl som att svära i kyrkan, men jag föredrar faktiskt Bills version. SÅ jävla bra är den.

Bill Withers — Lovely Day

Let it be one.

Blonde Redhead — Elephant Woman, Melody & Misery is a Butterfly

Den fanns en tid då Blonde Redhead gjorde annat än delade med sig av bilder på en hund (adda inte harrymakino på instagram).

A.A. Bondy — American Hearts

En av de singer-songwriters jag ser mest fram emot på Primavera.

Captain Beefheart & The Magic Band — Sure ’Nuff ’N Yes I Do & Zig Zag Wanderer

Den käre kapten biffhjärta hittade in i biblioteket igen efter att Cat Power delat med sig av ett klipp där han spelar med sitt band på en strand i Cannes.

Cloud Nothings — No Future No Past

Den sjuttonde maj firar Norge sin dag. Vi firar med Cloud Nothings på Pustervik.

Curtis Mayfield — (Don’t Worry) If There’s Hell Below, We’re All Gonna Go & Move on Up

Jag måste lyssna mer på Curtis. Mycket mer. Så att den här rubriken blir lääääängre.

Dr. Dog — The Old Black Hole

Fin folkrock i vanlig ordning, även om deras två senaste plattor inte riktigt varit lika bra som tidigare alster.

Fanfarlo — Deconstruction

Det blev en hel del låtar där album kommit till låtar som varit med på tidigare rapporter på den här listan, men vad fan. Så kan det gå. Det gäller bara att jag ska lyssna mer på resten av dessa plattor, men jag har svårt att hålla mig borta från att kolla upp Primaveras lineup…

The Field — Everybody’s Gotta Learn Sometime

Axel Petersén har, likt Beck, gjort en finfin cover av The Korgis original.

Grimes — Genesis, Oblivion, Be a Body (侘寂), Symphonia IX (My Wait is U) & Nightmusic (feat. Majical Cloudz)

Ni vet att jag älskar Grimes. Hon fullkomligt ägde första kvartalet. Ni såg väl vår matintervju med henne?

I Break Horses — Winter Beats & Hearts

Svenskarna som representerar tillsammans med Field och Refused i Spanien tog mig by surprise. Jag älskar deras platta.

Islands — This is not a Song

”We’re not a band. You’re not a fan.” You’re so full of shit.

James Figurine — 55566688833 (The Field Mix)

Jag vart tvungen att kolla upp den här remixen av Jimmy Tamborellos vackra homage till gamla mobiltelefoner. Remixen är alldeles lovely den med. Dock saknar jag originalets fantastiska textrader ”I have to type eleven numbers into my cell phone just to make it spell ’love’ so I usually don’t” och ”and we fought face-to-face like it was the nineties again”. Originalet finner ni här.

Lambchop — If Not I’ll Just Die & Gone Tomorrow

Det känns inte som det var fyra år sedan Lambchop gav oss en platta, men så var det visst. Under den här tiden har Vic Chesnutt gått ur tiden och det är mycket hans bortgång som Kurt Wagner sjunger om på denna vackra nya skiva, Mr. M.

Let’s Wrestle — Dick in my Zipper

Den här låten kommer alltid vara min 30-årskris.

M83 — Midnight City

Bandet alla tjôtar om får sig en ny chans och just den här klarar testet.

The Magnetic Fields — Andrew in Drag

Årets roligaste textrad? ”The only girl I’ve ever loved was Andrew in Drag”-

Nina Simone — No Good Man

Man bör lägga till lite Nina varje kvartal…

Psapp — Velvet Pony

Likaså ta sig tid att betygsätta lite Psapp!

Thåström — Samarkanda & The Haters

Jag försökte lära mig gilla Thåström genom att plugga in hans soloalster inför hans Trädgårn-spelning, men bara Samarkanda gick in som en fyra. The Haters har jag tidigare lärt mig älska genom mina vänners allsång.

White Denim — Drug

Den här var tydligen enda som lyckats få sig ett betyg innan mars blev april. Nu kommer det bara rinna in fyror från dessa herrar från Texas. Jag är kär i dem för tillfället, bästa rocktipset sedan Wolf People. Tack som fan till Lars, som tipsade genom en podcast som strax dyker upp här!

Inlägget gjort

Kan vi säga att kladdkakan är feministkakan?


Häromdagen skrev den störtsköna författaren Birgitta Stenberg en ursinnig debattartikel över cupcake- och långkokstrenden i Aftonbladet. Hon menade att det är patriarkatet som försöker trycka tillbaka kvinnorna till köket. Jag håller med henne om mycket, men inte i det här fallet.

Men inspirerad av denna text kom jag fram till att vi kanske skulle kalla kladdkakan för den feministiska kakan? Den går ju skitsnabbt att göra! Jag försökte göra den under loppet av The Kinks — I’m a Lover, Not a Fighter, men hann tyvärr inte, så det blev även Yo La Tengos version av Dylans I Wanna Be Your Lover också. Om jag hinner på de låtarna eller inte får den här videon avslöja:

Under de 26 minutrarna man har kakan i ugnen kan man väl lyssna på den här fina spellistan som faktiskt varar i hela 28 minuter (då ju ugnen inte var uppe i 175ºC ännnu).

1. Grimes — Be a Body
2. Fatoumata Diawara — Bissa
3. Ólöf Arnalds — Innundir Skinni
4. I Break Horses — Hearts
5. Alabama Shakes — I Found You
6. Wild Flag — Romance
7. Tennis — Origins
8. Psapp — The Monster Song

Inlägget gjort

Grimes likes Papaya and Borscht!

This year’s best album so far is in my opinion Grimes’ Visions. Grimes is a girl from Montréal and she’s performing at our favorite festival Primavera Sound in Barcelona at the end of May. We talked to her a bit, naturally about food. We did this interview together with the brand new Swedish online magazine Mint.

Hi Claire Boucher AKA Grimes, right now, what do you feel like stuffing your mouth with?
Coffee.

I read that you went down a river on a self-built boat, what did you eat on this great adventure? Squirrels?
Potatoes.

Are you looking forward to eating anything in particular during the Primavera Sound festival in Barcelona? I warmly recommend the pancakes with chocolate at the food court!
Anything with chocolate, haha. I’ve never had Spanish food, so literally anything.

What’s your favorite fruit?
Papaya.

What does your rider look like, is there any food on there, or is there only alcohol?
Haha, no just water.

If you’re inviting someone over for dinner, what do you make them?
I’m a terrible cook, but I try to make things like stir fry if I’m trying to impress someone. Maybe quinoa, veggies.

Do you bake a lot? If so, what?
Haha, never. Sometimes I try to make cookies. The only thing I can successfully bake is cornbread.

Do you have a recipe you’d like to share with us? Maybe a soup?
Borscht:
Fry 3 onions in tons of oil and boil beets in water. Put the onions in the beet water with all the oil, add dill, carrots, potatoes, other veggies, let it stew for a while. Add cinnamon. Serve after like 8 hours with sour cream.

If you’re on tour, what do you miss from back home? Poutine?
I hate poutine haha, but I like the sandwiches at Casa del Popolo. Usually I just eat at home, things that are cheap and easy and in bulk. I don’t know how to cook meat – so generally lentils, potatoes, broccoli, various beans, fruits. Stuff like this. I don’t eat out much.


Grimes live at KEXP.

Inlägget gjort

Lambchop — avslappningsmusik för öldrickare.

Efter en lång arbetsdag tog jag en paus hemma, slöade framför sista säsongen av The Wire med några Corona och tänkte tillbaka på den där månaden för tre år sedan då jag chillade i Mexiko och NYC med en öl i näven varenda dag. Det var en fin, djupt avslappnad tid. Och just fint och avslappnande är väl två adjektiv jag gärna använder för att beskriva musiken Kurt Wagner och hans löst ihopsatta band Lambchop framför. Jag har sett dem vid tre tillfällen tidigare, varav jag lyckats somna vid två — en gång stående. Kurts silkeslena röst och varma gitarrspel kompas ofta av Tony Crow på piano och en roterande skara musiker. Deras Is A Woman är en av 2000-talets allra finaste skivor och har sövt mig nästan lika ofta som lite för många öl har gjort. 

När min kamrat David visar sig vara sjuk är jag måttligt sugen på att gå, den senaste tiden har jag gått på spelningar själv alltför ofta och det var ju så skönt att ligga i soffan. Med lite Grimes i lurarna blir det dock fin fart på hojen ner till Nefertiti där Kurt diskuterar nåt med sin turnéledare i bussen medan Cortney Tidwell gör mig trött inne i en fullknôkad lokal, varför segade jag med att komma hit, tänker jag. Jag ställer mig där serveringspersonalen springer och inser snart att jag måste flytta mig, det är lika bra att gå till baren och ta en pilsner. 

Tidwell sjunger en vacker, men tråkig, country och jag blir lite förvånad att Kurt inte dyker upp, de släppte ju plattan Invariable Heartache med gemensamma sidoprojektet KORT för bara nåt år sedan och nu när de turnerar tillsammans hade jag faktiskt förväntat mig ett inhopp. Det kan ju förvisso skett ett sådant innan jag behagade dyka upp. 

Efter Tidwell är klar drar de flesta i publiken iväg till toa samt bar och en bättre plats uppenbarar sig. Ett skrivet mail senare kommer de på scen, lite märklig positionering där trummisen sitter med ryggen mot baren, basisten, keyboardisten, steel-gitarristen samt Tidwell under Nefertiti-skylten, Tony framför sitt piano för att till sist flankeras av Wagner, som sitter längst till höger på scen, mitt bland restaurangens bord, som denna kväll är betydligt fler än vanligt. 

Kurt börjar med en monolog som jag inte känner igen innan de öppnar på riktigt med If Not I’ll Die, som även öppnar senaste skivan, Mr. M, med textraden ”don’t know what the fuck they talk about, maybe blowing kisses, maybe blowing names, really, what difference does it make?” Generellt sett fattar jag bara delar av vad det egentligen är Wagner sjunger om, vilket skulle kunna vara irriterande, men det är svårt att bli irriterad på denne man, som skrattar till och jag frågar mig om det är för att ett bord välter längre in i lokalen, eller är det åt Tidwells uttråkade försök till fågelkvitter? De kör nästan hela Mr. M på ett föredömligt vis där singeln Gone Tomorrow sticker ut lite extra, sedan ger de en födelsedagspresent till en Magnus i publiken, han får sitta på scen under en låt. Å vad jag avundas denna Magnus när han gör det enda rätta och lägger sig ner och njuter. Horisontalläge är verkligen så man bör intaga Lambchop. Jag, hög på både kaffe och en slurk Brämhult, somnar dock inte, inte ens när de bjuder på My Blue Wave, den älskvärda favoriten om en hunds liv från mästerverket Is A Woman. Jag känner mig tillräckligt sövd och vet att jag inte kommer få många timmars sömn, så jag slinker ut innan de lagt av och cyklar hem till tonerna av Fatoumata Diawara, som tydligen ska spela på Nef den 19:e april (och på nya Stockholm Arts & Sounds i sommar). En kvart på cykeln och man somnar snart hemma i sin egna säng, denna kväll får Kurt göra avkall på John Blunds uppgift till förmån för geniet bland vackra röster — Nina Simone.