Tame Impala är på mångas läppar för tillfället. Igår var de även på våra ögon.
Innan dessa tama antiloperna intars scenen av Young Dreams, ett gäng fina norrmän som också hamnat på det australienska skivbolaget Modular. De kör en peppig pop som bara halva publiken hade den goda smaken att upptäcka. Jag hoppas på fler spelningar från dessa unga herrar.
Tame Impala är egentligen en snubbe, Kevin Parker, som kommer på en låt och sedan lägger till schysta ljud och riffs tills han kallar in några polare som sedan spelar det han skrivit. Och ack vilka vackra riff han har på sin cv, mest känd är väl den underbart distade gitarrslingan i singeln Elephant, men det finns mycket annat gott på Lonerism och förra plattan Innerspeaker är inte helt dum den heller. Men det finns dock ganska få riktigt starka låtar, det blir lite väl mycket jam av det hela.
Kvällen till ära har Kevin kickat av sig skorna, kör barfota och tillägnar Elephant till sina nyinköpta kalsonger. Någon i publiken skriker ”Dungen!” mellan låtarna och jag förstår verkligen vad han menar. Det är proggigt och härligt, men det är lite väl hackigt, mot slutet kör han dock en längre monoton sak som verkligen funkar, annars ska det in så mycket riff och taktändringar det bara går. Ibland är bra musiker helt enkelt en nackdel. Jag vill dock ge en eloge till trummisen, som ser ut som Gruff Rhys, då han kör början av trumsolot till Led Zeppelins Moby Dick, där har jag förståelse för att han kanske inte kör hela…
All in all en fin spelning, även om sången knappt hördes på andra våning.
