Jag avskyr ju Spottan, men ni verkar gilla’n så här har ni ett gött gäng låtar jag älskar just nu:
Etikett: Gruff Rhys
Way Out West fick ett blandband i år igen!
Luger och Way Out West fick sig ett nytt blandband med årets önskemål, tyvärr hittade de det inte på Alla hjärtans dag, så jag fick posta det, haha.
Precis som förra året gjorde jag en analog playlist, ett blandband, till Way Out West med vad jag vill se på årets festival. 17 av 22, 77%, av låtarna finns på Spotify. Här är den listan.
A.
Tool – Schism
Hanni El Khatib – Pay No Mind
Foxygen – No Destruction
Thee Oh Sees – The Dream
Slothrust – Crockpot
Ty Segall – Thank God For Sinners
The Horrors – Who Can Say
Waxahatchee – Lips and Limbs
Josefin Öhrn + The Liberation – Sunny Afternoon
Josephine Foster – I’m a Dreamer
Beck – Blue Moon
B.
Gang of Four – Ether
Gruff Rhys – If We Were Words (We Would Rhyme)
Cold Specks – Blank Maps
Caribou feat. Koushik – Crayon
Laura Mvula – Green Garden
Nils Frahm – Si
Mirah – Oxen Hope
Shellac – Squirrel Song
Stephen Malkmus & The Jicks – Lariat
Jon Hopkins – Open Eye Signal
Fuck Buttons – Bright Tomorrow
Tame Impala + Young Dreams, Pustervik, 21:e oktober 2012
Tame Impala är på mångas läppar för tillfället. Igår var de även på våra ögon.
Innan dessa tama antiloperna intars scenen av Young Dreams, ett gäng fina norrmän som också hamnat på det australienska skivbolaget Modular. De kör en peppig pop som bara halva publiken hade den goda smaken att upptäcka. Jag hoppas på fler spelningar från dessa unga herrar.
Tame Impala är egentligen en snubbe, Kevin Parker, som kommer på en låt och sedan lägger till schysta ljud och riffs tills han kallar in några polare som sedan spelar det han skrivit. Och ack vilka vackra riff han har på sin cv, mest känd är väl den underbart distade gitarrslingan i singeln Elephant, men det finns mycket annat gott på Lonerism och förra plattan Innerspeaker är inte helt dum den heller. Men det finns dock ganska få riktigt starka låtar, det blir lite väl mycket jam av det hela.
Kvällen till ära har Kevin kickat av sig skorna, kör barfota och tillägnar Elephant till sina nyinköpta kalsonger. Någon i publiken skriker ”Dungen!” mellan låtarna och jag förstår verkligen vad han menar. Det är proggigt och härligt, men det är lite väl hackigt, mot slutet kör han dock en längre monoton sak som verkligen funkar, annars ska det in så mycket riff och taktändringar det bara går. Ibland är bra musiker helt enkelt en nackdel. Jag vill dock ge en eloge till trummisen, som ser ut som Gruff Rhys, då han kör början av trumsolot till Led Zeppelins Moby Dick, där har jag förståelse för att han kanske inte kör hela…
All in all en fin spelning, även om sången knappt hördes på andra våning.
Årsredovisning 2011.
Förr brukade jag göra kvartalsrapporter över de låtar som jag lagt till i mitt iTunes och gett fyra eller fem stjärnor. När jag gjorde en sådan i somras så kraschade min hårddisk precis när jag exporterade låtarna. Jag såg det som ett tecken. Dags att foga sig till Spotify-listor istället för torrents. Jag inser att jag är en minoritet som fortfarande kör på iTunes. Nåväl, det här är en lista över de låtar jag tagit mig tid att betygsätta, det är inte alla låtar jag tycker om, men en hel del. Hoppas ni hittar nåt ni inte hört tidigare! Väl mött!
Spotify-listan har allt utom Alabama Shakes, Bill Callahan, The Flaming Lips, Shlohmo och Stephin Merritt.
Alabama Shakes — Hold On
Det här bandet kommer slå hårt 2012, rätt i tiden med ett släpigt 70-talsdoftande trumkomp och en fantastisk sångerska. Ses i kön till Way Out West-klubben… Här finns ett fint live-klipp när de kör den här fantastiska låten.
Albin Gromer — Här inne hos mig
Min vän Linda Kante tipsade mig om den här lille skåningen och jag gick således och såg honom öppna för tråkige Tingsek (som dock var mindre tråkig live). Jag föll väl inte lika handlöst för de övriga låtarna som till denna, årets bästa svenska soullåt.
Anna Calvi — Blackout
Anna Calvi är studiomusikernas nya älskling, Brian Eno och Nick Cave älskar henne och jag förstår varför, men det tenderar att bli lite tråkigt i längden, men en låt här och där och man trollbinds av hennes fantastiska röst och ett skickligt manglande av gitarr. Live kör hon en hel del covers, jag föll handlöst för hennes extremt annorlunda tolkning av TV on the Radios Wolf Like Me. Här hittar du ett klipp när hon körde det i Williamsburg.
Apparat — Song of Los
Det var Thom Yorke som fick mig att öppna ögonen för Apparat har jag för mig. Den här gillar jag mycket från skivan The Devil’s Walk.
Battles — Ice Cream (feat. Matias Aguayo)
Battles förlorade en medlem, sångaren och keyboardisten Tyondai Braxton, så när de än en gång gjorde en magnifik spelning på Primavera Sound vid fyra-tiden på natten hade de samplat en massa vokalister som sjöng på stora skärmar bakom bandet. Det funkade lysande och var väl värda att vara uppe halva natten för att se. Skivan var dock inte lika bra som lysande Mirrored.
Bill Callahan — Riding for the Feeling
Bill Callahan brukar göra varannan ok skiva, varannan mästerverk. Så har det i vart fall sedan sista skivan under namnet Smog, A River Ain’t Too Much to Love, därefter Woke on a Whaleheart som är fullt av 3/5-låtar, därefter fantastiska Sometimes I Wish We Were an Eagle och nu Apocalypse som bara riktigt sticker ut med den här vackra biten. Videon är den mest meditativa videon jag sett på år och dar, underbart vackert.
Bill Wells & Aidan Moffat — Let’s Stop Here & The Copper Top
Min manlige musa Aidan Moffat känner ni igen från nedlagda Arab Strap. Efter att han tröttnat på att sjunga om sex med Malcolm Middleton har han gjort låtar om att få barn, att kasta grapefrukter på frugan och här handlar det om att bli gammal. Musiken är i stor del skriven av multiinstrumentalisten Bill Wells, som bland annat har jobbat med The Pastels och svenska Tape. Tyvärr kom de inte till Götet så jag och Zacharias åkte upp till Oslo och söp oss fulla nog att norpa ölen som stod på scen efter spelningen. Jag gick på en nit och tog en flaska mineralvatten…
Black Lips — Bone Marrow
Black Lips skiva Arabia Mountain är helt klart deras bästa hittills. Tidigare har jag inte fallit för dem, men denna platta är fylld med härliga småpunkiga popdängor där Bone Marrow sticker ut som den allra bästa.
Blitzen Trapper — Love the Way You Walk Away
Blitzen Trapper, som står bakom en av 2000-talets bästa låtar, Furr, släppte ett album som var sådär, men där singeln verkligen stod ut. Bra folkrock helt enkelt.
Bonnie ’Prince’ Billy & the Phantom Family Halo — Suddenly the Darkness
Att hålla reda på allt Will Oldham gör är mer eller mindre omöjligt, men rätt som det är trillar det ner nåt som sätter sig. Nu kollar jag upp dessa Phantom Family Halo och det visar sig att de delar medlemmar med Slint! Dags att kolla upp dem med andra ord!
Braids — Lemonade, Glass Deers & Same Mum
Braids var en av årets mest egensinniga band. Jag skrev till David att de var som Animal Collective med en skönsjungande sångerska och jag står fast vid den beskrivningen. Underbart.
Cults — Go Outside
Cults flörtar med sextiotalspop på ett modernt sätt. Jag älskar texten till denna singel om en tjej som vill gå ut och fånga ljuset medan hennes partner bara vill ligga hemma och uggla.
Death Cab for Cutie — You are a Tourist
Death Cabs LP Codes and Keys var lite av en besvikelse sånär som singeln. Men nu när Ben gjort slut med Zooey kanske det kan komma lite mer krossade hjärtan-låtar? Ge mig en ny Plans, tack!
Duologue — Get Out While You Can
Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva Duologue, ett schysst beat med en fin gitarrslinga? Tja, bra skit i vart fall.
Explosions in the Sky — Last Known Surroundings & Human Qualities
EITS växer i vanlig ordning. Om jag inte berättat det förut upptäckte jag dem genom att Four Tet 2004 skulle ha en endagsfestival där han valt alla band. Animal Collective hade två stora stockar som de stod och slog i golvet, Papa M var ensam med gitarren och Caribou (eller Manitoba som han hette då) fullkomligt golvade mig. När jag köpte biljetten hos Rough Trade sa i vart fall kassörskan ”oh, are Explosions in the Sky playing?” och givetvis kollade jag upp dem och såg dem två gånger på mindre än en vecka. Sedan dess har de varit med mig genom allt från meditativa promenader till ljuv älskog. Och trots att jag inte gillade Take care.. i början växer den i vanlig ordning.
Feist — The Bad in Each Other, How Come You Never Come Here & The Circle Married the Line
Feist slog igenom med Let it Die 2004 och jag blev mäkta förvånad när hon på Pusterviksteatern i en bisats nämnde sitt andra band, Broken Social Scene. Den kopplingen hade jag inte gjort tidigare, men när hon med The Reminder blev indievärldens allra största singer/songwriter lämnade hon bandet (som nu sägs ha lagts ner helt tyvärr) och parade ihop sig med en snubbe hon tidigare gjort hiphop med (!), Chilly Gonzales. Detta samarbete fortsätter på nya skivan Metals och nu när Let it Die känns ganska daterad tror jag att varken The Reminder eller Metals någonsin kommer kännas daterade. Nästan i klass med Joni Mitchells Blue. Metals kanske saknar en dunderhit som 1234, men personligen lyssnar jag helst på Feist när jag ska sova så det är bara bra att nionde spåret inte väcker en!
The Flaming Lips — Enthusiasm for Life Defeats Existential Fear Part 2
The Flaming Lips har gjort mycket galenskap under året som de avslutade med att köra Beatles-låtar med Yoko Ono. De gjorde en hel del sidoprojekt, med Neon Indian och Lightning Bolt bland annat. Just nu jobbar de med Edward Sharpe och . De släppte musik i döskallar gjorda i vingummi och några lyxvarianter som levererades i riktiga kranier… Inuti fanns ett USB-minne med musiken som bara blev längre och längre. I början hade låtarna normal längd, sedan kom en sex timmar lång låt och de avslutade allt med att maxa Cubase (har jag för mig det var) med en 24 timmar lång låt. Bandets sångare, Wayne Coyne, twittrar oerhört mycket. Youtube.
Fleet Foxes — Montezuma, Battery Kinzie, Helplessness Blues & Lorelai
Folkrockarna i Fleet Foxes sövde mig många gånger i år. Det är det de gör bäst.
Fruit Bats — You’re Too Weird & The Banishment Song
Fruit Bats gästade Trucken i höstas. Det var ljuvligt och jag gjorde en matintervju med bandets sångare Eric innan jag blev så full på spelningen att jag inte kände igen honom när han tagit på sig ett par glasögon och sålde mig deras LP. Proffsigt värre.
The Generationals — I Promise & Please Be It
Världens bästa podcast drivs av en man som heter Bob Boilen och har under fjorton års tid nästan tagit över efter John Peel. Ja, nästan. Det är i vart fall ett sjukt bra program. Ja, det heter All Songs Considered om ni missat det. Där hittade jag det här bandet som jag lyssnade oväntat mycket på. Produktionen känns ganska 80-talsaktig och därför tröttnar jag lätt, men de har en del riktigt bra melodier måste jag säga.
Gruff Rhys — Shark Ridden Waters, Honey All Over, Sensations in the Dark, Christopher Columbus, At the Heart of Love & If We Were Words (We Would Rhyme)
Årets bästa platta kom från de superfluffiga djurens företrädare nummer ett, Walesaren Gruff Rhys. Han har sagt att han kände sig mogen för att göra en platta med pianoballader, men när han började spela in började musiken spreta mer och till slut landade det i den här perfekta popplattan. Dessutom hann han släppa en EP till jul med passande låtar som Slashed Wrists this Christmas och Post Apocalypse Christmas. Årets llama!
Handsome Furs — When I Get Back & Serve the People
Årets sexigaste band är paret Dan Boeckner (Wolf Parade) och Alexei Perry som jag upptäckte genom att Primavera Club hade bokat dem (men tyvärr inte mig). Jag fick nöja mig med att lyssna på deras spelning från Stockholm på gimmeindie.se. De är starkt politiska och var med i demonstrationerna i Ryssland för homosexuellas rättigheter och låten Serve the People har den alternativa titeln Fuck the Police… Sjukt bra.
Lana Del Rey — Video Games
Det var länge sedan en låt blev så här viral. Med all rätt. Låtarna som har läckt därefter är jag mer skeptisk till dock.
Le Butcherettes — Dress Off
Mexikotjejerna Le Butcherettes gillas av Jack White, Omar Rodríguez-López och Yeah Yeah Yeahs som bjudit in dem att öppna för dem eller som i Omars fall producera och spela bas på deras platta. Jag tröttnar dock på mer än en låt. Nu när jag hör den här funderar jag på om den verkligen förtjänar en fyra.
Los Campesinos! — By Your Hand
Trevliga engelsmän som sjunger om sex och annat kul. De ligger på Broken Social Scenes skivbolag. Favoritlåten är dock Straight in at 101 från förra skivan Romance is Boring, mest för textraden ”I think we should be more post-coital than post-rock, it feels like the build-up takes forever and you never get me off”.
Low — Witches & Nightingale
Lows C’Mon föll mig förbi i början av året så jag såg dem inte på Primavera, det var jävligt synd. Det var länge sedan jag såg dem och C’Mon har växt upp till att bli en av årets bästa skivor. Årets mormoner (det priset vinner de varje år).
Mattias Alkberg — Frigjord, Pånyttfödd & Helgen V. 51
Årets svenska platta var tveklöst Alkbergs Anarkist. Lyssna på vår bäste textförfattare.
Michachu & The Shapes and the London Sinfonietta — Everything
Micachu slog igenom med suveräna singeln Golden Phone härom året. Det här är från ett galet samarbete med London Sinfonietta. Jag ser starkt fram emot ett nytt album.
Mire Kay — So You Learned
Victoria och Emelie i avsomnade Audrey har bildat Mire Kay där de med cello och gitarr fortsätter göra underbart vacker, lugn pop. Får vi nåt album 2012? Det här är i vart fall årets finaste svenska låt. Yay!
Mogwai — San Pedro
De skotska postrockkungarna gav oss en skiva med den knasiga titeln Hardcore will never die, but you will. Detta var starkaste spåret.
Moon Duo — Run Around
Moon Duo är en duo med trummaskin, keyboard och en underbar gitarrist som annars spelar i Wooden Shjips. Kan bli en smula tjôtigt i längden, men en låt är riktigt gött. Den här till exempel.
The National — Exile Vilify
Allas våra Nationella släppte en låt i ett spel i år. Vackert, vackert.
Peaking Lights — Hey Sparrow
De här lärde jag känna genom Andres Lokkos årsbästa-lista. Om ni tycker att den här listan kommer lite för sent så tycker ni fel. Man kan inte skriva årsbästa-listor i november, det är nåt som jag antar att skivbolagen har hittat på så att de ska stimulera julförsäljningen. Jag ser inte att det är så längre utan tar hellre lite tid på mig och låter musiken sjunka in.
Promise and the Monster — Sharp & Sweet
Mölndalstjejen Billie Lindahls vackra röst trollbinder mig än en gång på skivan Red Tide. Hoppas på att lyckas få se henne live under 2012.
Radiohead — Lotus Flower
Ja, den här låten blev ju än mer omtalad när Thom Yorke dansade en smula märkligt. Fint så.
Raphael Saadiq — Stone Rollin’
Raphael levde inte riktigt upp till mina förväntningar efter en av de senaste årens starkaste soulalbum med The Way I See It. Titelspåret på skivan han släppte var dock inte så dumt. Älskar det gamla soundet.
The Rapture — It Takes Time to be a Man
The Rapture är lustiga, de släpper en skiva var femte år ungefär och deras förra Pieces of the People I Love är för mig starkt förknippat med promenader i Ålesund då jag och Alex var där uppe och försökte jobba i fiskindustrin. Samma gäller för det årets bästa skiva Yo La Tengos I’m Not Afraid of You and I Will Kick Your Ass samt Joanna Newsoms Ys. Årets skiva var jag ganska besviken på, sista spåret var dock underbart vackert.
Real Estate — It’s Real, Municipality & Wonder Years
Real Estate bjöd på årets bästa låt i It’s Real och skivan var uppe och snurrade på min topp 5, men efter en spelning på Henriksberg insåg jag vad det var jag inte gillar med dem; trummorna. De är fantastiskt tråkiga och därför blir skivan som helhet sämre, men med ett flertal guldkorn blir det rätt bra trots allt..
Shlohmo — It Was Whatever & Get Out
Shlohmo är en ung kille från LA som gör fantastiska, långsamma beats. Me love! Youtube 1 och 2.
Stephin Merritt — Forever and a Day
Allas vår Stephin Merritt kommer snart med sina Magnetic Fields till Annedalskyrkan och det kommer bli så vackert så. Det är kul att Luger öppnar upp kyrkan även när det inte är Way Out West, det är en underbar lokal. Den här låten är från en skiva med rariteter som kom ut förra året. Youtube.
Tennis — Marathon
Ordet Tennis brukar i Ljungskilepågarnas lingo betyda att något är bra. Det är sannerligen sant om det här fina 60-talspopsdoftande bandet som kommer med nytt i februari igen. Här kan man lyssna på nya singeln.
Thurston Moore — Benediction
Allas vår Thurston skiljer sig från Kim och Sonic Youths framtid är hotad. Personligen har jag tyckt bättre om Thurstons soloskivor de senaste åren. I vart fall sedan Jim O’Rourke flyttade till Japan. Han borde sluta göra film och börja lägga sin magiska hand på Wilco igen…
tUnE-yArDs — My Country, Powa & Bizness
Merrill Garbus är kvinnan som trollband min vår i sin galna musik. Ett av årets bästa album bjöd hon på således.
Unknown Mortal Orchestra — How Can You Luv Me
Den här skivan borde jag lyssna mer på.
The War on Drugs — Baby Missiles
Snart i en Slottsskog nära dig. Yay!
Widowspeak — Puritan
Ja, den här med.
Wild Flag — Short Version
Ms Brownstein är bättre på gitarr än på att vara rolig. Jag kan inte påstå att jag skrattade särskilt mycket när jag kollade på Portlandia…
Wilco — One Sunday Morning (Song for Jane Smiley’s Boyfriend)
Vackert lång låt. Bästa på skivan som växer.
WU LYF — We Bros
Ja, de här får då knappast spela i några kyrkor…
Young Galaxy — We Have Everything
Fina kanadicker som tar hjälp av Lissvik på Nordhemsgatan. Synd att han och sin kamrat jag glömt namnet på splittrade Studio under året dock. Yeah yeah, sånt som händer.
It’s Real, Anna! En playlist.
Jag spelade över ett gammalt Kicki Danielsson-kassettband med några av årets bästa låtar, men det lät så illa att jag inte kunde skicka iväg det till min vän Anna, som fyller år imorn. Jag tänkte att jag delar med mig av dessa låtar, trots att jag har en tanke om att ha en årsrapport (tidigare har jag gjort kvartalsrapporter, men de har stoppats av utlandssemestrar, kraschade hårddiskar och lättja i år, men 2012 är de tillbaka!)
De här är i vart fall några av årets bästa låtar och alla fanns på Spottan! Här har du listan!
Real Estate — It’s Real.
Cults — Go Outside.
Black Lips — Bone Marrow.
Mattias Alkberg — Frigjord, pånyttfödd.
Tennis — Marathon.
Blitzen Trapper — Love the Way You Walk Away.
Gruff Rhys — If We Were Words (We Would Rhyme).
Handsome Furs — When I Get Back.
Tune-Yards — Bizness.
Widowspeak — Puritan.
Fruit Bats — You’re Too Weird.
Thurston Moore — Benediction.