När jag hörde Andrew Bird för många år sedan avfärdade jag honom som en sämre kopia av Owen Pallett (som då gick under namnet Final Fantasy) då de båda spelar fiol som de sedermera samplar för att skapa olika lager av en låt. I år kom Andrew Birds sjätte studioalbum Break It Yourself och jag föll handlöst. I en ladugård hade han jammat ihop en skiva som tog död på mina fördomar, och med denna ljuva skiva i lurarna steg jag in på ett halvfullt Pustervik strax innan kvällens support, Tift Merritt, skulle gå på. Jag hade hört gott om henne från gubbarna i Rockcirkeln så jag hoppades på att få se nån av dem där. Icke, men dock flera andra trevliga konsertbesökare. DJ:n spelar straight country och snart går Tift på. På scen har hon hjälp av en finklädd herre, Eric Heywood på slide guitar/akustisk gitarr. Själv har hon en akustisk gitarr även hon och framför allt har hon en fantastisk röst. Det är vackert, det är skickligt, men det är ack så tråkigt. Från min plats i baren var det mycket märkbart att jag inte var ensam om att tröttna, ljudnivån ökade markant efter att vi svennar hade gått från artiga till uttråkade.
Andrew kommer upp själv på scen varpå scenens enda scenografi, en ”dubbel-trattgrammofon” börjar snurra bakom en liten leksaksapa som håller ställningarna. Andrew samplar sig själv och bygger vant och skickligt upp Hole in the Ocean Floor. En kamrat påpekar att det ser så lätt ut, visst gör det. Därefter får Andrew sällskap på scen av sitt band med vanlig rocksättning, med skillnaden att trummisen är placerad åt vänster och basisten i bakgrunden, och ärligt talat, är inte trummisen roligare att titta på än basisten? Det är ju rätt ovanligt att någon spelar bas som Flea, utan de håller mest den viktiga takten och håller sig i bakgrunden. Tift berättade tidigare att hon var jetlaggad och jag hade en teori om att det var fallet även för resten av bandet, sånär Andrew, men de har tydligen turnerat i Europa ett bra tag, så det sprack. Men den energi bandet legat av med har sugits upp av Andrew själv då han kastar sig fram och tillbaka och för ett härligt liv.
Andrew byter fiolen mot en elgitarr och klinkar lite på en xylofon. Till det briljerar han med sin vissling. En underbar multiinstrumentalist alltså. Merparten av låtarna är från Break It Yourself, men tydligen har han redan hunnit ut med ännu en skiva (!), Hands of Glory, och givetvis blir det ett gäng låtar även därifrån. Min kamrat, Andrews fangirl, som till och med översatt nån av hans äldre låtar, saknar sina favoriter och är besviken.
Efter runt 45 minuter tar basisten fram en ståbas, gitarristen en akustisk variant och de samlas tillsammans med Andrew och hans fiol framme vid scenkanten som en liten trio framför en mick, trummisen vispar igång ”Give it Away” och jag får lite Oh Brother, where art thou?-vibbar. Oerhört vackert.
Publiken blir helt galen när de går av och Andrew välkomnar tillbaka Tift och de kör Townes van Zandts If I Needed You och jag har nästan tröttnat när de har hållt på i en och en halv timme, men när han larmar nästan lika bra som Warren Ellis (Dirty Three) i Fake Palindromes har han mitt intresse igen. Och det intresset kommer han ha även nästa gång han stiger upp på Pusterviks scen.
