Inlägget gjort

Tips, V.46 och halva 47, 12-21 november.


Vi har bestämt oss att flytta tipsen till fredagar igen, det är ju trots allt då man vill veta vad som händer i helgen, right? Således blir detta tips för elva dagar framöver, och vilka elva dagar! SJUKT mycket bra band som kommer förbi Götet denna period, så se fan inte till att bli sjuk och sängliggande. Mössa på!

Tisdagen den 13:e november: Animal Collective, Pustervik, kl 19.

Första gången jag hörde Animal Collective var 2004 när Four Tet hade valt sina favoritakter för en helt fantastisk kväll i Brixton. Några av de andra akterna var Caribou (då under namnet Manitoba), Papa M och Explosions in the Sky. Som jag minns det hade Djurkollektivet två stockar som de höll takten med genom att dunka dem i scengolvet. Sedan dess har jag sett dem ett antal gånger och brukar tycka att de är så otroligt mycket diskant när de kör live. Vi får se vad ljudteknikerna säger om det på tisdag, men öronproppar är nog en god idé.

Torsdagen den 15:e november: Father John Misty, Pustervik, kl 19.

Father John Misty är namnet Josh Tillman har tagit till sig och gjort sitt. Han sjunger på nån låt om att han varken gillar Josh eller John, frågan är vad han kommer välja härnäst. Han var tidigare trummis i Fleet Foxes, men slutade där för nåt år sedan för att köra allena.

Fredagen den 16:e november: Maskinen, Trädgårn, kl 20.

Långt innan Frej och Afasi bildade Maskinen var Frej en kul kuf på Skunk, jag kommer till exempel ihåg att hans sida bestod av den här bilden. Han var som ett jävla brandlarm när jag träffade honom på Roskilde, hög som ett hus slängde han sig in i folks tält. Helt galen snubbe. Undra hur han är live nu för tiden?

Lördagen den 17:e november: Mark Kozelek, Nefertiti, kl 19.

Hur ofta är Red House Painters gamle frontman här i stan egentligen? Det känns som han pendlar, det är alltid jävligt bra, men glöm att kunna instagramma honom, han hatar verkligen allt som har med mobiltelefoner att göra på sina spelningar, något jag kan respektera när man spelar ytterst lågmäld gitarrmusik.

Lördagen den 17:e november: Sidi Touré & José González med Skull Defekts, Storan, kl 19.30

Det senaste har jag sett José på varenda spelning jag gått på nästan. Han är ute i svängen en hel del och nu är det dags att presentera lite nya låtar. Så väljer du bort föregående gitarristen kanske du vill se Götets egna? Han kommer som sagt köra lite nytt, dels ensam och dels med finfina Skull Defekts, vilket borde bli ganska långt ifrån hans annars väldigt avskalade musik. Sedan har han valt att ta hit Sidi Touré, som jag ärligt talat inte har koll på, men musik från Mali brukar vara finfin.

Tisdagen den 20:e november: Andrew Bird + Tift Merrit, Pustervik, kl 19.

Tidigare har jag egentligen aldrig fallit för Andrew Bird, han har känts som en sämre variant av Final Fantasy (som numera går under sitt riktiga namn Owen Pallett), men jag har fallit fullkomligt handlöst för senaste skivan Break It Yourself. Dessutom har jag hört mycket gott om förbandet, gubbarna i Rockcirkeln har vurmat om henne och ska gå för hennes skull. Andrew ser de mest som utfyllnad. Jag, som är deras i särklass yngsta medlem, ser det tvärtom.

Onsdagen den 21:e november: Destroyer, Pustervik, kl 19.

Destroyer tycker jag är mysig, men jag brukar tröttna ganska snart. Ändock, vad fan gör man annars en måndagkväll?

Torsdagen den 22:e november: El Perro Del Mar, Nefertiti, kl 19.

Havets hund!

ZPizza Hawaii review with vegan
porno hosiery during the middle ages

Wonder to open Lenox Square Mall location
anime porn Watch the video

Wholesale many kinds of the world brand product
redtube Knowing what makes something

Uniqlo Polo Shirts on sale again
porno The Spanish favor what’s comfortable yet fashionable

The Right Apparel For Your Aerobics Workouts
xvideos watch this space

4 must have looks for fall
freeporn you can get a sense of where the Trek franchise needs

Texans Game Runs 80 Yards Across the Meadowlands
hd porn selection type hair styles

Why Mattel Continues To Dominate The Dolls Category
etech parts the actions clogs to wear who has thin dreary attire dirt bike pants
What to Wear in Paris During Winter
iPhone 5 Replacement Parts Sweatbands are made of absorbent material like terrycloth

Difficult Choice but Pleasant Experience
kamagra mix SG for the fiscal year ended January 29

Selling Costume Jewelry at Flea Markets
Coach Outlet Stores re cycle plastic bags and bottles

Top Online Urban Clothing Lines For Your Business
plus size lingerie wholesale Christian Siriano at INCrowd Industry Night

More Than A Tech Fashion Accessory
buy instagram followers interesting concepts for that before

4 China IPOs for the First Week of February
diecast cars kourtney kardashian gabs on wide lace top

Phoenix WHIR Networking Event 2010
model cars and one day

BEST WESTERN PLUS Chula Vista Inn
burberry schal 7 discipline addison obvious baby golf bag
Inlägget gjort

En genomgång av P3 Guld-vinnarna.

Igår var det P3 Guld-gala i stan, vilket jag inte märkte av mer än att twitter-flödet såg lite annorlunda ut och att en kamrat raggade på First Aid Kit på Yaki-Da. Diskussionen efter branschfesten har sedan handlat om att inga brudar vann några priser, vilket Stockholmsnatt ovan bemötte bäst. Själv satt jag och drack öl med en massa män (Rockcirkeln) och pratade om vår egen lista över 2011 års fem bästa skivor. Här kan du lyssna på resultatet. Jag tänkte att jag i vart fall skulle testa de olika vinnarna från P3-galan för att se om jag kanske skulle tänkas gilla nåt i vart fall.

Årets artist: Kapten Röd – Ju mer dom spottar.

Fy fan vad jag hatar sånt här. Eurotechno i nån sorts reggae-tappning. Att svenska folket (nåväl, P3-lyssnare) tycker att det här är det bästa som kom förra året är ju helt jävla skandalöst. Till och med bruden som gillar att komma är ju bättre.

Årets Grupp: Deportees – Island & shores

Ett år i avsaknad av Kent höjer folk de här tråkmånsarna till skyarna.

Årets Låt: Den svenska björnstammen – Vart jag mig i världen vänder

Den här finns i 18 (!) remixer på Spotify. Jag hatar redan originalet, så inte fasen tänker jag testa nån av dem. De sjunger som Håkan Hellström i River en vacker dröm, men de gör det dåligt. Och ett fulare beat får man leta efter.

Årets Nykomling: Den svenska björnstammen

Det är nästan så man saknar vargdebatten. Suck.

Guldmicken (Årets liveakt): Kapten Röd

Ser du mig på en spelning med den här muppen får du full tillåtelse att slå mig på käften för att jag antagligen försöker ragga på nån brud med kass musiksmak.

Årets Pop: Syket – With love

I somras var jag funkis på Knarrholmen och gitarristen i Syket var riktigt trevlig och undrade om hans plektrum kunde ge honom en öl eller två. Musiken är dock ganska trist, men inget jag stänger av radion för, bara väntar på att den ska ta slut.

Årets Hiphop/Soul: Ison & Fille – För evigt

Finns det INGEN i hela Sverige som kan göra några bra beats? Kolla gärna upp Shlohmo som jag hade satt i denna kategori om vi inte skulle begränsa oss till Sverige. Men det måste vi ju. Det är synd att Albin Gromer inte hann få ut sin skiva innan årets slut, men den kommer kanske hamna här om ett år? Hans Här inne hos mig är för mig årets bästa svenska hiphop-låt.

Årets Dans: L-Wiz – Samlad produktion

Här var inte beatsen helt värdelösa i vart fall. Men ändock tråkigt, tråkigt, tråkigt.

Årets Rock/Metal: Graveyard – Hisingen Blues

Ok, här är jag lite partisk. En låt som har Hisingen i sin titel? Även om det följs av ordet blues. Inte så pjåkigt faktiskt, Hellacopters har gått in genom mina öron och de går lika lätt ut som dessa. Enda låten jag kan tänka mig att lyssna på av dessa vinnare.

Mitt test har genomförts genom att jag har lyssnat på artisternas mest populära låtar på Spotify.

Inlägget gjort

Årsredovisning 2011.

Llama Del Rey

Llama Del Rey

Förr brukade jag göra kvartalsrapporter över de låtar som jag lagt till i mitt iTunes och gett fyra eller fem stjärnor. När jag gjorde en sådan i somras så kraschade min hårddisk precis när jag exporterade låtarna. Jag såg det som ett tecken. Dags att foga sig till Spotify-listor istället för torrents. Jag inser att jag är en minoritet som fortfarande kör på iTunes. Nåväl, det här är en lista över de låtar jag tagit mig tid att betygsätta, det är inte alla låtar jag tycker om, men en hel del. Hoppas ni hittar nåt ni inte hört tidigare! Väl mött!

Spotify-listan har allt utom Alabama Shakes, Bill Callahan, The Flaming Lips, Shlohmo och Stephin Merritt.

Alabama Shakes — Hold On

Det här bandet kommer slå hårt 2012, rätt i tiden med ett släpigt 70-talsdoftande trumkomp och en fantastisk sångerska. Ses i kön till Way Out West-klubben… Här finns ett fint live-klipp när de kör den här fantastiska låten.

Albin Gromer — Här inne hos mig

Min vän Linda Kante tipsade mig om den här lille skåningen och jag gick således och såg honom öppna för tråkige Tingsek (som dock var mindre tråkig live). Jag föll väl inte lika handlöst för de övriga låtarna som till denna, årets bästa svenska soullåt.

Anna Calvi — Blackout

Anna Calvi är studiomusikernas nya älskling, Brian Eno och Nick Cave älskar henne och jag förstår varför, men det tenderar att bli lite tråkigt i längden, men en låt här och där och man trollbinds av hennes fantastiska röst och ett skickligt manglande av gitarr. Live kör hon en hel del covers, jag föll handlöst för hennes extremt annorlunda tolkning av TV on the Radios Wolf Like Me. Här hittar du ett klipp när hon körde det i Williamsburg.

Apparat — Song of Los

Det var Thom Yorke som fick mig att öppna ögonen för Apparat har jag för mig. Den här gillar jag mycket från skivan The Devil’s Walk.

Battles — Ice Cream (feat. Matias Aguayo)

Battles förlorade en medlem, sångaren och keyboardisten Tyondai Braxton, så när de än en gång gjorde en magnifik spelning på Primavera Sound vid fyra-tiden på natten hade de samplat en massa vokalister som sjöng på stora skärmar bakom bandet. Det funkade lysande och var väl värda att vara uppe halva natten för att se. Skivan var dock inte lika bra som lysande Mirrored.

Bill Callahan — Riding for the Feeling

Bill Callahan brukar göra varannan ok skiva, varannan mästerverk. Så har det i vart fall sedan sista skivan under namnet Smog, A River Ain’t Too Much to Love, därefter Woke on a Whaleheart som är fullt av 3/5-låtar, därefter fantastiska Sometimes I Wish We Were an Eagle och nu Apocalypse som bara riktigt sticker ut med den här vackra biten. Videon är den mest meditativa videon jag sett på år och dar, underbart vackert.

Bill Wells & Aidan Moffat — Let’s Stop Here & The Copper Top

Min manlige musa Aidan Moffat känner ni igen från nedlagda Arab Strap. Efter att han tröttnat på att sjunga om sex med Malcolm Middleton har han gjort låtar om att få barn, att kasta grapefrukter på frugan och här handlar det om att bli gammal. Musiken är i stor del skriven av multiinstrumentalisten Bill Wells, som bland annat har jobbat med The Pastels och svenska Tape. Tyvärr kom de inte till Götet så jag och Zacharias åkte upp till Oslo och söp oss fulla nog att norpa ölen som stod på scen efter spelningen. Jag gick på en nit och tog en flaska mineralvatten…

Black Lips — Bone Marrow

Black Lips skiva Arabia Mountain är helt klart deras bästa hittills. Tidigare har jag inte fallit för dem, men denna platta är fylld med härliga småpunkiga popdängor där Bone Marrow sticker ut som den allra bästa.

Blitzen Trapper — Love the Way You Walk Away

Blitzen Trapper, som står bakom en av 2000-talets bästa låtar, Furr, släppte ett album som var sådär, men där singeln verkligen stod ut. Bra folkrock helt enkelt.

Bonnie ’Prince’ Billy & the Phantom Family Halo — Suddenly the Darkness

Att hålla reda på allt Will Oldham gör är mer eller mindre omöjligt, men rätt som det är trillar det ner nåt som sätter sig. Nu kollar jag upp dessa Phantom Family Halo och det visar sig att de delar medlemmar med Slint! Dags att kolla upp dem med andra ord!

Braids — Lemonade, Glass Deers & Same Mum

Braids var en av årets mest egensinniga band. Jag skrev till David att de var som Animal Collective med en skönsjungande sångerska och jag står fast vid den beskrivningen. Underbart.

Cults — Go Outside

Cults flörtar med sextiotalspop på ett modernt sätt. Jag älskar texten till denna singel om en tjej som vill gå ut och fånga ljuset medan hennes partner bara vill ligga hemma och uggla.

Death Cab for Cutie — You are a Tourist

Death Cabs LP Codes and Keys var lite av en besvikelse sånär som singeln. Men nu när Ben gjort slut med Zooey kanske det kan komma lite mer krossade hjärtan-låtar? Ge mig en ny Plans, tack!

Duologue — Get Out While You Can

Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva Duologue, ett schysst beat med en fin gitarrslinga? Tja, bra skit i vart fall.

Explosions in the Sky — Last Known Surroundings & Human Qualities

EITS växer i vanlig ordning. Om jag inte berättat det förut upptäckte jag dem genom att Four Tet 2004 skulle ha en endagsfestival där han valt alla band. Animal Collective hade två stora stockar som de stod och slog i golvet, Papa M var ensam med gitarren och Caribou (eller Manitoba som han hette då) fullkomligt golvade mig. När jag köpte biljetten hos Rough Trade sa i vart fall kassörskan ”oh, are Explosions in the Sky playing?” och givetvis kollade jag upp dem och såg dem två gånger på mindre än en vecka. Sedan dess har de varit med mig genom allt från meditativa promenader till ljuv älskog. Och trots att jag inte gillade Take care.. i början växer den i vanlig ordning.

Feist — The Bad in Each Other, How Come You Never Come Here & The Circle Married the Line

Feist slog igenom med Let it Die 2004 och jag blev mäkta förvånad när hon på Pusterviksteatern i en bisats nämnde sitt andra band, Broken Social Scene. Den kopplingen hade jag inte gjort tidigare, men när hon med The Reminder blev indievärldens allra största singer/songwriter lämnade hon bandet (som nu sägs ha lagts ner helt tyvärr) och parade ihop sig med en snubbe hon tidigare gjort hiphop med (!), Chilly Gonzales. Detta samarbete fortsätter på nya skivan Metals och nu när Let it Die känns ganska daterad tror jag att varken The Reminder eller Metals någonsin kommer kännas daterade. Nästan i klass med Joni Mitchells Blue. Metals kanske saknar en dunderhit som 1234, men personligen lyssnar jag helst på Feist när jag ska sova så det är bara bra att nionde spåret inte väcker en!

The Flaming Lips — Enthusiasm for Life Defeats Existential Fear Part 2

The Flaming Lips har gjort mycket galenskap under året som de avslutade med att köra Beatles-låtar med Yoko Ono. De gjorde en hel del sidoprojekt, med Neon Indian och Lightning Bolt bland annat. Just nu jobbar de med Edward Sharpe och . De släppte musik i döskallar gjorda i vingummi och några lyxvarianter som levererades i riktiga kranier… Inuti fanns ett USB-minne med musiken som bara blev längre och längre. I början hade låtarna normal längd, sedan kom en sex timmar lång låt och de avslutade allt med att maxa Cubase (har jag för mig det var) med en 24 timmar lång låt. Bandets sångare, Wayne Coyne, twittrar oerhört mycket. Youtube.

Fleet Foxes — Montezuma, Battery Kinzie, Helplessness Blues & Lorelai

Folkrockarna i Fleet Foxes sövde mig många gånger i år. Det är det de gör bäst.

Fruit Bats — You’re Too Weird & The Banishment Song

Fruit Bats gästade Trucken i höstas. Det var ljuvligt och jag gjorde en matintervju med bandets sångare Eric innan jag blev så full på spelningen att jag inte kände igen honom när han tagit på sig ett par glasögon och sålde mig deras LP. Proffsigt värre.

The Generationals — I Promise & Please Be It

Världens bästa podcast drivs av en man som heter Bob Boilen och har under fjorton års tid nästan tagit över efter John Peel. Ja, nästan. Det är i vart fall ett sjukt bra program. Ja, det heter All Songs Considered om ni missat det. Där hittade jag det här bandet som jag lyssnade oväntat mycket på. Produktionen känns ganska 80-talsaktig och därför tröttnar jag lätt, men de har en del riktigt bra melodier måste jag säga.

Gruff Rhys — Shark Ridden Waters, Honey All Over, Sensations in the Dark, Christopher Columbus, At the Heart of Love & If We Were Words (We Would Rhyme)

Årets bästa platta kom från de superfluffiga djurens företrädare nummer ett, Walesaren Gruff Rhys. Han har sagt att han kände sig mogen för att göra en platta med pianoballader, men när han började spela in började musiken spreta mer och till slut landade det i den här perfekta popplattan. Dessutom hann han släppa en EP till jul med passande låtar som Slashed Wrists this Christmas och Post Apocalypse Christmas. Årets llama!

Handsome Furs — When I Get Back & Serve the People

Årets sexigaste band är paret Dan Boeckner (Wolf Parade) och Alexei Perry som jag upptäckte genom att Primavera Club hade bokat dem (men tyvärr inte mig). Jag fick nöja mig med att lyssna på deras spelning från Stockholm på gimmeindie.se. De är starkt politiska och var med i demonstrationerna i Ryssland för homosexuellas rättigheter och låten Serve the People har den alternativa titeln Fuck the Police… Sjukt bra.

Lana Del Rey — Video Games

Det var länge sedan en låt blev så här viral. Med all rätt. Låtarna som har läckt därefter är jag mer skeptisk till dock.

Le Butcherettes — Dress Off

Mexikotjejerna Le Butcherettes gillas av Jack White, Omar Rodríguez-López och Yeah Yeah Yeahs som bjudit in dem att öppna för dem eller som i Omars fall producera och spela bas på deras platta. Jag tröttnar dock på mer än en låt. Nu när jag hör den här funderar jag på om den verkligen förtjänar en fyra.

Los Campesinos! — By Your Hand

Trevliga engelsmän som sjunger om sex och annat kul. De ligger på Broken Social Scenes skivbolag. Favoritlåten är dock Straight in at 101 från förra skivan Romance is Boring, mest för textraden ”I think we should be more post-coital than post-rock, it feels like the build-up takes forever and you never get me off”.

Low — Witches & Nightingale

Lows C’Mon föll mig förbi i början av året så jag såg dem inte på Primavera, det var jävligt synd. Det var länge sedan jag såg dem och C’Mon har växt upp till att bli en av årets bästa skivor. Årets mormoner (det priset vinner de varje år).

Mattias Alkberg — Frigjord, Pånyttfödd & Helgen V. 51

Årets svenska platta var tveklöst Alkbergs Anarkist. Lyssna på vår bäste textförfattare.

Michachu & The Shapes and the London Sinfonietta — Everything

Micachu slog igenom med suveräna singeln Golden Phone härom året. Det här är från ett galet samarbete med London Sinfonietta. Jag ser starkt fram emot ett nytt album.

Mire Kay — So You Learned

Victoria och Emelie i avsomnade Audrey har bildat Mire Kay där de med cello och gitarr fortsätter göra underbart vacker, lugn pop. Får vi nåt album 2012? Det här är i vart fall årets finaste svenska låt. Yay!

Mogwai — San Pedro

De skotska postrockkungarna gav oss en skiva med den knasiga titeln Hardcore will never die, but you will. Detta var starkaste spåret.

Moon Duo — Run Around

Moon Duo är en duo med trummaskin, keyboard och en underbar gitarrist som annars spelar i Wooden Shjips. Kan bli en smula tjôtigt i längden, men en låt är riktigt gött. Den här till exempel.

The National — Exile Vilify

Allas våra Nationella släppte en låt i ett spel i år. Vackert, vackert.

Peaking Lights — Hey Sparrow

De här lärde jag känna genom Andres Lokkos årsbästa-lista. Om ni tycker att den här listan kommer lite för sent så tycker ni fel. Man kan inte skriva årsbästa-listor i november, det är nåt som jag antar att skivbolagen har hittat på så att de ska stimulera julförsäljningen. Jag ser inte att det är så längre utan tar hellre lite tid på mig och låter musiken sjunka in.

Promise and the Monster — Sharp & Sweet

Mölndalstjejen Billie Lindahls vackra röst trollbinder mig än en gång på skivan Red Tide. Hoppas på att lyckas få se henne live under 2012.

Radiohead — Lotus Flower

Ja, den här låten blev ju än mer omtalad när Thom Yorke dansade en smula märkligt. Fint så.

Raphael Saadiq — Stone Rollin’

Raphael levde inte riktigt upp till mina förväntningar efter en av de senaste årens starkaste soulalbum med The Way I See It. Titelspåret på skivan han släppte var dock inte så dumt. Älskar det gamla soundet.

The Rapture — It Takes Time to be a Man

The Rapture är lustiga, de släpper en skiva var femte år ungefär och deras förra Pieces of the People I Love är för mig starkt förknippat med promenader i Ålesund då jag och Alex var där uppe och försökte jobba i fiskindustrin. Samma gäller för det årets bästa skiva Yo La Tengos I’m Not Afraid of You and I Will Kick Your Ass samt Joanna Newsoms Ys. Årets skiva var jag ganska besviken på, sista spåret var dock underbart vackert.

Real Estate — It’s Real, Municipality & Wonder Years

Real Estate bjöd på årets bästa låt i It’s Real och skivan var uppe och snurrade på min topp 5, men efter en spelning på Henriksberg insåg jag vad det var jag inte gillar med dem; trummorna. De är fantastiskt tråkiga och därför blir skivan som helhet sämre, men med ett flertal guldkorn blir det rätt bra trots allt..

Shlohmo — It Was Whatever & Get Out

Shlohmo är en ung kille från LA som gör fantastiska, långsamma beats. Me love! Youtube 1 och 2.

Stephin Merritt — Forever and a Day

Allas vår Stephin Merritt kommer snart med sina Magnetic Fields till Annedalskyrkan och det kommer bli så vackert så. Det är kul att Luger öppnar upp kyrkan även när det inte är Way Out West, det är en underbar lokal. Den här låten är från en skiva med rariteter som kom ut förra året. Youtube.

Tennis — Marathon

Ordet Tennis brukar i Ljungskilepågarnas lingo betyda att något är bra. Det är sannerligen sant om det här fina 60-talspopsdoftande bandet som kommer med nytt i februari igen. Här kan man lyssna på nya singeln.

Thurston Moore — Benediction

Allas vår Thurston skiljer sig från Kim och Sonic Youths framtid är hotad. Personligen har jag tyckt bättre om Thurstons soloskivor de senaste åren. I vart fall sedan Jim O’Rourke flyttade till Japan. Han borde sluta göra film och börja lägga sin magiska hand på Wilco igen…

tUnE-yArDs — My Country, Powa & Bizness

Merrill Garbus är kvinnan som trollband min vår i sin galna musik. Ett av årets bästa album bjöd hon på således.

Unknown Mortal Orchestra — How Can You Luv Me

Den här skivan borde jag lyssna mer på.

The War on Drugs — Baby Missiles

Snart i en Slottsskog nära dig. Yay!

Widowspeak — Puritan

Ja, den här med.

Wild Flag — Short Version

Ms Brownstein är bättre på gitarr än på att vara rolig. Jag kan inte påstå att jag skrattade särskilt mycket när jag kollade på Portlandia…

Wilco — One Sunday Morning (Song for Jane Smiley’s Boyfriend)

Vackert lång låt. Bästa på skivan som växer.

WU LYF — We Bros

Ja, de här får då knappast spela i några kyrkor…

Young Galaxy — We Have Everything

Fina kanadicker som tar hjälp av Lissvik på Nordhemsgatan. Synd att han och sin kamrat jag glömt namnet på splittrade Studio under året dock. Yeah yeah, sånt som händer.