Publicerad den

Dirty Projectors, Pustervik, 27:e oktober 2012


En fantastisk plocktallrik hade precis avnjutits i en fin lägenhet i Majorna, jag kollade kvällens event på Facebook och döm om min förvåning när förbandet skulle gå på klockan åtta och Dirty Projectors klockan nio. På en lördag! Klockan var kvart i nio så vi slängde oss in i en taxi och hann i vart fall till huvudakten, medan en får nöja sig med att använda Callers som söndagsmorgonsmusik, vilket de förvisso passar väldigt bra till.

Första gången jag föll för Dirty Projectors var när de gjorde ett fantastiskt samarbete med David Byrne för The Nationals samlingsskiva för en organisation som arbetar om att sprida kunskap om AIDS och HIV; Knotty Pine. Bitte Orca var skivan väldigt många förälskade sig i, men personligen föll jag inte handlöst förrän årets Swing Lo Magellan, som just nu ligger längst upp på min årsbästa-lista.

Det är alltför tomt för att vara en lördagkväll på Pustervik, tydligen var det bara fyra pers på dansgolvet under förbandet, många har väl valt att gå på Anna von Hausswolff och hypade Goat, men när väl huvudakten går på fylls golvet, fortfarande med stora luckor så mina korta vänner kan se från högerflanken. De smutsiga projektorerna börjar med det avskalade titelspåret från nyss nämnda skiva och mellansnack om att nån i bandet inte ser ut som oss svenskar. Publiken förstår inte, så bandet går vidare med hitten Offspring are blank som får publiken att lossna. Frontmannen David försöker styra upp sitt tidigare snack om svenskars utseende med att påpeka att en kille långt fram kör Johnny Depp 1988-looken. ”It’s a good look.” En kamrat påpekar att David Longstreths har ofördelaktiga byxor, ibland ser en hela paketet. Hon menar att paketet är lika iögonfallande som Amanda Coffmans bara ben. De kör i princip hela underbara Swing Lo Magellan och sköter sig alldeles ypperligt. En bara står och myser och försöker hålla takten. Svårast med det senaste blir det givetvis i Just from Chevron när de tre tjejerna på scen håller varsin takt, de flesta i publiken blir förvirrade och lägger ner klappandet tills efter låtarna, efter Gun has no Trigger slutar de knappt klappa. Än mer blir det när de går av scen och till och med klassikern att stampa i golvet kommer igång och till slut kommer de tillbaka och kör Dance for you och en äldre låt innan vi får vara nöjda av dessa underbara amerikaner för denna gång.

There is an answer, I haven’t found it, but I will keep dancing ’til I do.

Publicerad den

Tredje kvartalsrapporten 2012.

En gång i kvartalet brukar jag lista de låtar som hamnat i mitt musikbibliotek och som sedan har lyckats fånga mitt intresse till den grad att jag tagit mig tid att betygsätta dem med stjärnor i iTunes. Betygsystemet ser ut så här:

5 — låt jag kan tänka mig att lyssna på när som helst
4 — mycket bra
3 — bra
2 — dålig, men på en bra platta
1 — skit, ta bort ur biblioteket vid nästa rensning

De låtar som finns på Spotify har jag samlat på denna lista.

Alt-J — Leon

Innan ∆ blev ∆, i folkmun Alt-J, hette de Films och släppte den här fina biten om Luc Bessons film där Natalie Portman fick sitt genombrott.

Bat for Lashes — Laura & Glass

Jag återupptäckte Bat for Lashes storhet då hon gjorde en av Hultsfreds bästa spelningar i somras. Strax därefter släppte hon årets kanske vackraste låt, Laura. Glass från gamla Two Suns hjälper också på med peppen inför albumet The Haunted Man som släpps den 12:e oktober.

Beachwood Sparks — Forget the Song & Earl Jean

Woody West-Kims favoritband har återuppstått och gjort en alldeles ljuvlig skiva. Jag håller tummarna att han lyckas göra sin drömbokning snart. Tills dess njuter vi av lite americana.

Beck — I Just Started Hating Some People Today

Beck släppte en sjua på Jack Whites skivbolag där han låter lite country igen. Det är rätt gött. Och hat, tja, det behövs ibland. Förresten är det visst tio år sedan han släppte det underskattade mästerverket Sea Change i år. Besök det om du missat. Ett av världens bästa breakup-albums.

Blitzen Trapper — Skirts on Fire

Blitzen Trapper släppte en skitkass version av Hendrix Hey Joe, men b-sidan var inte alls dum.

Brenton Wood — Oogum Boogum Song

Den här underbara klassikern hittade in i biblioteket.

Cat Power — Cherokee, Manhattan & Ruin

Världens bästa Chan Marshall släppte en skiva med ny musik för första gången sedan 2006 års The Greatest och den roligaste kommentaren jag läst om det var ”Ugh. This is Chan’s Hot Space”. Well, ibland håller jag med, till exempel när hon sjunger Fuck Me i autotune vill jag be henne skärpa sig, men några av låtarna är riktigt bra. Och Sun, som helhet, växer helt klart.

David Byrne & St Vincent — Who

Underbart samarbete av allas vår cykelälskare David Byrne och allas vår Arrested Development-älskare. Marry me, both!

Dirty Projectors — Swing Lo Magellan, Just from Chevron & Impregnable Question

David Longstreth har med sina smutsiga projektorer gjort en av årets allra bästa skivor. Växer som fan. Och snart kommer de till Pustervik! Kommer bli fantastiskt.

Divine Fits — My Love is Real & What Gets You Alone

..until it stops. Divine Fits är superbandet med bland andra Dan Boeckner, som här förklarar varför Handsome Furs, det fantastiska bandet han hade med sin fru, inte längre existerar. Även What Gets You Alone är en hit.

FIDLAR — No Waves & Cheap Beer

Fuck It Dog… Life’s A Risk. Det är vad FIDLAR står för. Det är ett sånt där slyngelband där I drink beer, fuck you! kan vara en refräng. Svårt att få till sånt bra, men dessa låtar har mer driv än det mesta jag hört i år. Jag frågade dem vad de gillar för öl här.

Four Tet — Locked

Kieran Hebden samlade några av de tolvor han släppt de senaste åren på digitala releasen Pink. Och i november har han, inspirerat av Fugazi, styrt upp en allnighter med bland annat kamraten Caribou för fem pund. Jag har två biljetter. Pröjsar du flyget så drar vi till London!

Gospel Music — Automobile (ft. Tracyanne Campbell)

Mespop när det är som bäst. Här gästar Tracyanne från Camera Obscyra. Mysigt. Fin video också.

Islands —Jogging Gorgeous Summer

Innan jag intervjuade Nick i Islands lyssnade jag igenom hans gamla verk och den här stack ut lite extra.

Josiah Wolf — That Kind of Man

Why?s bror gjorde intryck från en gammal skiva.

Kalle Mattson — Water Falls

Kanadicken med den svenskklingande namnet släppte en mysig video till den här fina biten.

Menomena — Plumage

Menomena är bandet med ett av världens bästa namn, som de själva säger inte kommer från det här underbara klippet utan att de tycker det låter sexigt att säga. Jag tror dem inte. Men grym musik gör de ändå. Videon är bästa ökenvideon just nu.

Taken by Trees — Dreams

Victoria Bergsman följde upp sin tripp till Pakistan med att åka till Hawaii och ta hjälp av Henning Fürst från Tough Alliance. Jag föredrar mellanöstern, men singeln var ljuvlig.

Tame Impala — Elephant

När nån snubbe på NPR tipsade om den här låten hade han nyss varit ute och cyklat långt som fan över helgen och programledaren Bob Boilen undrade om han hade lyssnat på musik under cykelturen. Han ansåg att det var trafikfarligt. Det kändes motståndskraftigt meta att swischa fram på en cykelbana i Brunnsbo samtidigt som jag hörde han säga det och påa det här tungt sköna kompet i lurarna. Gotta love that podcast.

The XX — Angels, Fiction & Sunset

The XX är tillbaka som ni alla vet och de var något bättre live på Hultan i somras än när de var här förra svängen. Sedan gjorde de ett litet gig i Stockholm dit i princip bara musikjournalister var inbjudna. Allt för att sälja biljetter till spelningen i Lisebergshallen i november. Bra marknadsföring av ett suveränt album som är det jag oftast somnat till i år. Efter Grimes eventuellt.

Youth Lagoon — Posters, 17 & July

Sist, men absolut inte minst är förra årets allra största miss i min bok. Youth Lagoon är Trevor Powers, en liten hipster från Idaho som gör minimalistisk, drömsk pop som nog är skivan som betytt mest för mig i år. Väl värd att återbesöka om den fallit ifrån din radar. Har den inte synts där är det dags att göra den till en stor, fin prick.