Publicerad den

My favorite albums of 2014.

Avi Buffalo Press Photo by Renata Raksha

Here’s my favorite albums of 2014. One song from every album. All brilliant music. Since everything isn’t on Spotify I used Youtube, the Killers Walk Among Us track was only available as a live piece, unfortunately. Besides that everything. That’s more than we can say about Spotify where no 3, Ty Segall, wasn’t available. At least not his last album.

1-5.
Avi Buffalo – At best cuckold
Mac DeMarco – Salad Days
Ty Segall – Manipulator
Temples – Sun Structures
Alvvays – s/t

6-10.
Shellac – Dude Incredible
St Vincent – s/t
Angel Olsen – Burn your fire for no witness
Woods – With Light and With Love
White Fence – For the recently found innocent

11-15.
The Wytches – Annabel Dream Reader
Grouper – Ruins
Luluc – Passerby
Mourn – s/t
Iceage – Plowing into the field of love

16-20.
Allah-Las – Worship the sun
Alice Boman – EP II & Skisser
Caribou – Our Love
Killers Walk Among Us – s/t
War on Drugs – Lost in the dream

21-25.
Goat – Commune
Damien Jurado – Brothers and Sisters of the Eternal Son
Kindness – Otherness
Peggy Sue – Choir of echoes
Ought – More than any other day

26-30.
Perfect Pussy – s/t
The Growlers – Chines Fountain
Phantogram – Voices
Sharon Jones & The Dap-Kings – Give the people what they want
Steve Gunn – Way Out Weather

I’ve interviewed a few of these acts about food! Check them out!
Avi Buffalo
Steve Albini (Shellac)
Alice Boman
Meredith Graves (Perfect Pussy)

If you wanna keep track of what I like more often than when I take time to blog about it, check the #llamalloydapproved-hashtag on twitter.

Publicerad den Lämna en kommentar

That’s just like my opinion, man: Way Out West 2013.

Torsdag.

Jag tog en selfie innan jag gick på festival i år. Det var då själva fan att modebloggarna har tagit över även min jävla integritet. Ok ok, nej, jag har aldrig haft nån, men jag poserade ju i vart fall i en jävla poncho. Dressed for success tog mig mina vandringskängor och min älskade cykel mig till Linnéplatsen där vackra människor från Stockholm redan kommit på plats. Om en inte vill sitta utanför har ju festivalen i år börjat med dagsfest, det gillar jag! Det körde vi redan 2009 på Majvallen inför det årets Way Out West. Jävligt lyckat.

När ska Göteborg få sin första foodtruck har jag funderat på?Jag tycker ju inte att Strömmingsluckan (som för övrigt verkar snott sitt koncept från Thoms i Högsbo industriområde?) och Auto kaffe i Brunnsparken är foodtrucks, de är ju Food wagons! Hur som haver, två av de foodtrucks som hade rullat ner från Stockholm var Chilibussen och Bon Coin. De snackade jag lite musik med.

Nu till det viktiga: musiken. Den börjar med Jupiter and Okwess International, kongolesiska rytmer från en man i färgglada kläder och en go’ tjej som dansar sensuellt till bongotrummorna. Ungefär vad en väntar sig, om jag ska vara helt ärlig. Det svänger dock, men det är alltför svårt att dansa i vandringskängorna så det får bli vanlig hålla-takten-med-foten-rörelsen. Dessutom är jag ju fan nykter.

Nån dans fick inte heller Chrystal Fighters ur mig, deras catchy, men intetsägande musik passade dock hyggligt till en solskensöl. När sedan Daniel Adams-Ray kom ut och hade med sig ett gäng klädda i vita hoodies med huvorna uppfällda och således såg ut som KKK var det läge att bege sig bort till den mindre scenen igen. Där spelade José González och hans ”kompband” Junip. Fortfarande sjukt tråkigt, hade mycket hellre sett José solo, men det sägs att han tröttnat på att spela själv. Jaja, det är kanske dags att fila på lite roligare komp i så fall…

Efter det sömnpillret var det dags för The Shakes, eller Alabama Shakes, som de fått kalla sig sedan några andra redan tjingat det namnet. Deras sydstatsrock passar ypperligt i eftermiddagssolen, de börjar lite trötta, men de lyfter med fantastiska Hold On och Heavy Chevy. Jag gillar dessutom att sångerskan och gitarristen Brittany Howard har en karta över Alabama tatuerat på överarmen. Snyggt, jag ska fan tatuera in Hisingen.

Ingen har väl missat att sveriges regering inte lät Omar Souleyman få inresetillstånd till Stockholm Music and Arts där han var inbokad att spela förra veckan? Luger bjöd då in honom till sin nästa festival och boom ändrade sig myndigheterna och vi fick se syrierns dansanta mix av traditionell musik och sköna beats. Han kommer snart med en skiva producerad av självaste Kieran Hebden (Four Tet). Den ser jag varmt fram emot. Live är det kul i några låtar, han har bara med sig en medmusiker som står bakom en laptop. Skulle passat sig bättre senare på kvällen.

Publiken kring Johnossi stod snällt och inväntade på att något skulle hända. Det lilla jag såg var endast denna väntan. Den som väntar på nåt gott? Nja. Australiensarna i Tame Impala har en del riktigt, riktigt snygga riff och partier i låtar, men det är sällan att de får till en grym låt av det hela, Elephant är undantaget som bekräftar regeln, live är det dock riktigt gött att titta på. Om du vill ha deras visuals på datorn kan du bara klicka Äpple + T i iTunes, enkelt lifehack för lite flum!

Det började dyka upp sms i telefonen om att kvällens, och för många, festivalens höjdpunkt, Neil Young & Crazy Horse hade ställt in. Det visar sig att en av gubbarna i Crazy Horse brutit handen. En kan tycka att Neil borde försöka köra en akustisk spelning eller nåt liknande för att kompensera alla ditresta, men icke. Luger gör dock det de kan och ger besvikna med endagarsbiljett fullt festivalpass.

Kongoleserna i Jupiter and Okwess International får en till spelning och till en större publik för de som inte går bort till Linné där Beach House skulle ha krockat med Nisse. Jag kollar lite grann på Victoria Legrande och Alex Scally, men jag har sett de så många gånger förr och de kör samma grej så jag tar cykeln till Park Lane där jag träffar Kate, en trevlig tjej från Alabama som fotar för The 405 och sover några nätter på min soffa. Jag har aldrig förstått storheten i Autre Ne Veut och gör det fortfarande inte, jag roar mig bara åt att det står UNO! på hans keps. Han är nog bäst i världen på UNO, det blir en nog om en turnerar mycket.

Efter honom går kvällens huvudakt för mig, Steve Mason, på och iklädd ett par byxor han använt när han målade om senast gör han festivalens hitintills bästa spelning. Oh my lord är en av årets allra bästa låtar och han gör den alldeles underbart. Här får du några sekunder av den om du inte tror mig.

Och cykeln, min kära cykel, tar mig på fem minuter efter Masons fantastiska spelning till Pustervik där Allah-Las kör sina sista tre låtar. Jag såg dem på Primaveras efterfest och deras härliga 60-talsrock funkar precis lika bra här. Hypade Money går på lilla scenen uppe på Pustervik och sångaren, gitarristen och exhibitionisten (bildgooglade upp den här, men vi får nog aldrig bekräftat att det verkligen är sammme Jamie Lee?) Han klär snart av sig i bar överkropp. Bandet är bra, men det blir lite väl tramsigt. Jag drar vidare ut på min första cykelrunda. The Docks, som har kört lördagsbrunch med tillhörande klubbnätter på Frihamnspiren på lördagarna i sommar har jag varit nyfiken på, men jag har aldrig tagit mig dit. Det har inte riktigt varit musik som klingar vackert i mina öron. Inte denna dag heller egentligen, men det var väl kul att få sina fördomar bekräftade: det stod nån som hette Sasha med en Mac och sprutade ut rök på scen. Jag cyklade vidare till Gothenburg Film Studios, men där hade de precis stängt, tyvärr. Såg häftigt ut så jag hoppades på att få anledning att komma förbi igen och kolla läget.

Fredag

Jag missade tyvärr Sibille Attar och Amason så Rodriguez fick öppna festivalens andra dag. Han var lite trött, men bra. Skönt mellansnack där han meddelar att han egentligen inte vill ha reda på hur många den han sjunger om har legat med efter I wonder. Älskvärt. Of Monsters and Men vaskar jag merparten av, testar en go’ chiligryta från Chilibussen och handlar papaya istället. De är ju ändå bara ett par Edward Sharpe-wannabes. Efter dem överraskar Haim, som jag trodde skulle vara tre brudar som stod och kollade på sina skor, men de är fulfjättrade entertainers och är fullkomligt lysande. Efter dem ser jag nån låt med Local Natives som är lite som dagens Chrystal Fighters, fast bättre. Ser några låtar med suveräna Bat for Lashes som mystiskt planerats in på nästan samma tid som nästa grymma tjej; Grimes. Jag går fram till säkerhetsvakten och frågar om jag får lägga hennes favoritfrukt, en papaya, på scen. Det blir ett inte helt oväntat nej, så efter spelningen går jag och frågar efter logeansvarige och får tag i en trevlig tjej som lägger in hennes favoritfrukt i hennes loge. Jag får lära mig av min kamrat Tatiana att jag gick ifrån ”schyst snubbe” till ”stalker” när jag sedan frågade på twitter om hon gillade papayan och om hon ville hänga med på festen i Änggårdsbergen som Loftet styrt upp. Haha.

Sedan var det ju Håkan dvs ölpaus. Sedan en av festivalens mest oväntade bokningar: Godspeed You! Black Emperor. Eller nu när jag tänker på det har ju faktiskt Explosions in the Sky spelat på Linné två gånger, va? Kanske är det alltid ett postrock-band per år där? Måhända. Godspeed är i vart fall som de brukar vara, interagerar knappt med publiken utan sitter i en cirkel och spelar sina härliga drones som om de vore i replokalen. Gåshud stundtals. Därefter tänkte jag se lite av The Knife innan jag sprang iväg på klubb, men de har nån jävla aerobicsinstruktör som ska peppa igång publiken. Nåt sånt hade de inte på Primavera, antagligen ville de väl då gå och lägga sig då de gick på klockan tre där nere. Jag beger mig ner till Pustervik där jag syndar med ett fantastiskt gött grillspett i väntan på att klubbspelningarna där ska börja. Woody-Kim och Mathias Krusell kör säkra, underbara vinyl-kort i form av Best Coast och Radio Dept. så när ynglingarna Swim Deep går på är formen på topp. Swim Deep är fem kids från Birmingham som är samspelta som fan och har ett härligt driv. Får mig att tänka på Real Estate. Festivalens snyggaste t-shirt bär gitarristen: en Melvinströja med ett stilleben. När de sedan kör en suverän cover av Cindi Laupers Girls just wanna have fun blir publiken galen.

På lilla scen har en Håkan för 2000-talet tagit plats; Zacharias Blad ger oss samma ångestfyllda glädje som en brukade få av Håkan (numera är det bara glädje från den mannen och då tycker jag inte det är lika intressant längre om ni undrar). Zacharias har släppt en singel än så länge, Jag är gay, som är precis vad en Håkan för 10-talet är: homosexuell. Bandet är bra och jag ser att även Jerry Boman gillar’t. Efter ett tag går jag dock och snackar skit med en go’ rocker istället. Tatty och jag fortsätter kvällen med att avnjuta fullkomligt briljanta Unknown Mortal Orchestra, som Luger hade den goda smaken att hinna boka innan jag hann ge dem mitt blandband med vad jag ville de skulle boka på WOW. Ruban Nielson är en fullkomlig gud med sin gitarr och det bjuds ta mig fan på trumsolo! Fantastiskt bra! Jag kollar lite Easy October som är trevligt lalliga, men jag drar vidare bort till Park Lane där Pissed Jeans kör sin hardcorepunk där de mest står och snackar, jag gillade snacket om ”If I wanna gamble five feet from the stage I go to Gothenburg”, men blir inte så förtjust i musiken. Framme vid scen är det dock en stor jävla mosh meningsmotståndare och tydligen hade även trummisen stagedivat mot slutet.

Lördag

Lördagen börjar med att Phosphorescent sprider solsken mellan regnskurarna som gör att allas ponchos åker på och av omvartannat. De är fantastiskt bra och jag ser inte en käft gå därifrån trots festivalens värsta regnskurar. Det är hard to be humble när en är så satans bra, men Matthew Huock lyckas alldeles utmärkt och avslutar med opuset Los Angeles. Är han inte king över den stan är han det verkligen över vår. Varmt välkommen tillbaka snart!

Dungen är trevliga och tajta i regnet, men auran Iris Dement sprider kring sig under taket på Linné är än finare, den fina gamla damen får hjälp av kameramannen att öppna sin vattenflaska, det hela känns det som att få en pianolektion i motljus. Mysigt. Public Enemy har med sig ett tight liveband som kör allt möjligt från AC/DC till White Stripes och Nirvana mellan Fight the Power och Bring the Noise. Härligt. Goat är mystiskt härliga och sedan är det dags för artisten jag lyssnat flest gånger på enligt last.fm (mycket på grund av att jag brukar somna till Moon Pix): Cat Power. Chan har med sig en svincool asiatisk tjej på trummor, en snubbe med härligt stort afro på bas och två gitarrister; en ung version av sig själv på gitarr samt en rocker ut i skjortärmarna. Den sistnämnde får sola lite väl mycket tycker jag, hans gitarr verkar vara mixad mycket mycket högre än tjejens gitarr, hur är det med att Ta Plats? Hur som, de kör mest grejer från Sun, som gör sig bättre på skiva än live, givetvis skimrar de till med klassikern Metal Heart samt nya låten Bully, som jag fullkomligt älskar. Det känns naturligtvis fel att säga det, men jag tycker bättre om när hon var ensam med ett piano på scen. Totalt oberäkneligt, men stundtals briljant. Nu är det fortfarande bra, men ja, ni hajar, det är inte lika intimt längre.

Jag kollade lite på överskattade James Blake innan jag kilade ner till Nefertiti där Andreas Tilliander letade efter en strömkabel. I vintras crowdfundade jag ihop ett par skor till honom så som ”gentjänst” styrde vi upp en matintervju, skittrevligt när vi väl kom igång efter en timme. Jag drog direkt till Pustervik och hade det skittrevligt med Rockfoto-Ola och resten av gänget. Vid midnatt drar så Syket igång. De var ok, men inget särskilt i min bok. Tigers of the Temple på lilla scen är ett lovande indieband från stan, men kvällens och kanske hela festivalens spelning står Mikal Cronin för. Fullkomlig överkörning! Jag övervägde att sticka bort till MF/MB/ för att se om jag kom in där, men deras fantastiska liveakt såg jag ju för en månad sedan på WWDIS Summerfest, så jag drar upp till Julia Holter i kyrkan. Det är vackert, men med lite onödigt stark volym. Jag cyklar vidare, av nån anledning väljer jag att cykla Högsboleden ut till Gothenburg Film Studios. Jävligt häftigt område med trä inomhus och lasrar och grejer. Super duper. Hittar en dansant kamrat, men är för trött efter allt cyklande så det blir hemgång.

Ännu en fin festival är över, den blev ungefär så jag trodde den skulle bli: småtrevligt i parken och med varsin fantastisk klubbspelning per kväll: Steve Mason, Unknown Mortal Orchestra och Mikal Cronin. Det riktigt trevliga har varit att träffa så mycket trevligt folk här och där. Det är trots allt Way Out Wests allra starkaste kort jämfört med andra festivaler: det är hemtrevligt. Ses om ett år!

Publicerad den Lämna en kommentar

WWDIS Summerfest, 9-10 Juli, Pustervik resp Trädgårn

I vintras gjorde jag ett blandband med artister jag ville Way Out West skulle boka. Några månader senare annonserades att klubben What We Do Is Secret skulle arrangera sin sommarfest även i Göteborg och två av banden jag önskat stod med på lineupen, King Khan and the Shrines samt Death From Above 1979. Därtill kom dessutom Fidlar, som hade ställt in sin Primavera-spelning och en massa andra goa band. Jag gjorde små recensioner på Instagram som jag nu samlat i sin helhet här. All in all var det en skitbra festival och trots lite lite folk hoppas jag att det blir en till nästa år. Nu är det bara att börja peppa inför Way Out West istället, yeah!


MF/MB öppnar fantastiskt med två trummisar, de påminner en hel del om Silverbullit fast med mer skrik. Super!


Holograms börjar lite trist, lyfter lite med Monolith, men MF/MB har satt en hög ribba för kvällen. De försöker på samma höjd och ribban ligger kvar ibland, bland annat på Memories of Sweat, men faller desto fler gånger.


Världens coolaste Sanae Yamada dansar sönder sin keyboard medan Ripley Johnson manglar gitarr och denna gång med trummis istället för trummaskin. Moon Duo är merchköparmaterial!


Ser bara slutet och M. Lamar som ger intrycket av en än mer plågad Antony Hegarty. Välter inga murar dock. 


Dead skeletons tar stafettpinnen från Moon duo med deras monotona gitarrer och skojar till det med att måla en dödskalle i vattenfärg innan deras predikan fortsätter med sånger om död framför en astronomisk backdrop och en uppfälld väska toppad med massa rökelse som berättar i video-form att vi alla är en. Underbart flummigt.


Aluk Todolo var mycket bättre live än på skiva. Upplysta av endast en gammal glödlampa mölar de sönder restaurangdelen av Pustervik.


Jag missade merparten av I Break Horses spelning på grund av en intervju, men fick höra några låtar med Maria Lindéns underbara röst. Alltid underbart drömskt.


Överskattade danskjävlarna Iceage som gärna kan förbli hemliga om ni frågar mig.


Kvällens höjdpunkt var som väntat King Khan och hans Shrines. Hälften av spelningen spenderar han med att springa omkring bland publiken, men han lyckas ändå hålla igång rösten samtidigt som The Shrines fullkomligt manglar oss med sin garagiga soul. Hade en inte varit så trött i benen hade en ju dansat sönder fullkomligt.


Efter King Khan var klara kilade jag uppför trappan och fann en snubbe, Christian, dansandes till de två damerna som kom från ”långbortistan”, alltså de hemlighetsfulla Goats DJ-set. Svängigt!

Onsdag.


En Samling män (sju!) drar igång Summerfests andra dag. Deras psykadelika gör att jag inte skulle tacka nej till lite svamp. Jag undrar för övrigt om den sjunde snubben blivit inkvoterad då han saknar skägg?


Jag hoppas inte Westkust ska oooa hela natten…


Festivalens första rysningar bjuder fantastiska duon Two Gallants på. Jag har alltid trott att de varit en elektronisk akt och helt missat dem. Skjut mig.


Jag tröttnar rätt snart på japanerna i Guitar Wolf. Visst, deras grej är kul, men det blir tjatigt i längden. Säger samma snubbe som gillar monotonin i Moon Duo och Dead Skeletons…


Jag frågade väldigt sent om en matintervju med Parquet Courts inför deras spelning i Barcelona. Jag hade tänkt basera en fråga på den här fantastiska textraden: ”I was debating Swedish Fish, roasted peanuts or licorice. I was so stoned and starving.” Jag missade dem tyvärr då, men igår gjorde de en fin spelning och speciellt de energiska partierna är de riktigt bra. Gitarristen Austin Brown ser för övrigt ut som en ung Thurston Moore och spelar stundtals som den samme.


Fantastiska Sic Alps blandar upp The Whos The Seeker i sitt set och det smälter in alldeles ljuvligt. Få band som är så satans bra att en sån tolkning inte sticker ut!


White fence manglar fint i rök, men jag vill ha mer ös. 


Trubbel fick ersätta inställda Death From Above 1979, vilket givetvis inte går. Jag hade inte hört dem tidigare och kommer nog inte höra dem igen. Förhoppningsvis inte.


Älskade Fidlar. Dessa sluskar föll jag handlöst för för snart ett år sedan när de sjöng om att dricka billig bärs och knarka. Så jävla bra att jag för första gången på många år hamnade i deras mosh! Således: I need a new body and a new soul!

Publicerad den

Dirty Projectors, Pustervik, 27:e oktober 2012


En fantastisk plocktallrik hade precis avnjutits i en fin lägenhet i Majorna, jag kollade kvällens event på Facebook och döm om min förvåning när förbandet skulle gå på klockan åtta och Dirty Projectors klockan nio. På en lördag! Klockan var kvart i nio så vi slängde oss in i en taxi och hann i vart fall till huvudakten, medan en får nöja sig med att använda Callers som söndagsmorgonsmusik, vilket de förvisso passar väldigt bra till.

Första gången jag föll för Dirty Projectors var när de gjorde ett fantastiskt samarbete med David Byrne för The Nationals samlingsskiva för en organisation som arbetar om att sprida kunskap om AIDS och HIV; Knotty Pine. Bitte Orca var skivan väldigt många förälskade sig i, men personligen föll jag inte handlöst förrän årets Swing Lo Magellan, som just nu ligger längst upp på min årsbästa-lista.

Det är alltför tomt för att vara en lördagkväll på Pustervik, tydligen var det bara fyra pers på dansgolvet under förbandet, många har väl valt att gå på Anna von Hausswolff och hypade Goat, men när väl huvudakten går på fylls golvet, fortfarande med stora luckor så mina korta vänner kan se från högerflanken. De smutsiga projektorerna börjar med det avskalade titelspåret från nyss nämnda skiva och mellansnack om att nån i bandet inte ser ut som oss svenskar. Publiken förstår inte, så bandet går vidare med hitten Offspring are blank som får publiken att lossna. Frontmannen David försöker styra upp sitt tidigare snack om svenskars utseende med att påpeka att en kille långt fram kör Johnny Depp 1988-looken. ”It’s a good look.” En kamrat påpekar att David Longstreths har ofördelaktiga byxor, ibland ser en hela paketet. Hon menar att paketet är lika iögonfallande som Amanda Coffmans bara ben. De kör i princip hela underbara Swing Lo Magellan och sköter sig alldeles ypperligt. En bara står och myser och försöker hålla takten. Svårast med det senaste blir det givetvis i Just from Chevron när de tre tjejerna på scen håller varsin takt, de flesta i publiken blir förvirrade och lägger ner klappandet tills efter låtarna, efter Gun has no Trigger slutar de knappt klappa. Än mer blir det när de går av scen och till och med klassikern att stampa i golvet kommer igång och till slut kommer de tillbaka och kör Dance for you och en äldre låt innan vi får vara nöjda av dessa underbara amerikaner för denna gång.

There is an answer, I haven’t found it, but I will keep dancing ’til I do.