Publicerad den Lämna en kommentar

What will all tomorrow’s parties be? A bike-ride in Utrecht, The Netherlands? Maybe.


Moonface. Photo: Elizabeth Radzikowska.

On Monday I came back from a long lovely trip with two of the world’s best festivals ringing in my ears. All Tomorrow’s Parties hosted two last weekends of their marvelous concept where they let one band chose what other bands should play. This next to last weekend however was curated by themselves and their friends at the Primavera Sound festival (the very last the weekend after was curated by Loop). I had been to one ATP before, when Slint reunited, back in 2005. Now I made my way to Camber Sands yet again. Camber Sands is a beach resort for the English working-class but during the winter it occasionally transforms into a music nerd Mekka. I booked my ticket on a whim when I heard that they were about to sell out and I so very badly wanted to see Television perform their masterpiece Marqueen Moon in its entirety. One of the reasons I haven’t made it back to ATP since 2005 is the sleeping situation. You normally have to buy a whole room, a chalet. This time however, you could share a 4-berth room so I bought a ”half-chalet” and hoped someone would come to their senses this time and join me. It’s gotten a lot easier finding peeps to tag along to these fests with because of twitter and the lovely little Primavera Sound Crew group on Facebook, a group for people who are nerdy enough to go to festivals in other countries on their own and there meet up with kindred folk. A Swedish guy, Mattias, whom I had just spoken to once in person, took the chance to join me. We arrived with a crowd-funded bus (We can go dutch, I love y’all for that!) with a few of the others from the PS group. An hour later our new flat mates, Charlie and Ollie, two young brits, showed up. Naturally they would have to cuddle up on the sofa bed. Me and Mattias had gotten their first and in true viking manner just taken the two single beds.

I’m not gonna go into detail about all the bands, you can check out tiny little ”reviews” on every one of them at instagram.com/llamalloyd if there’s something special you would like my take on. The Thursday started with me trying to figure out if it really was Scout Niblett in a wig behind the drums at Magik Markers. Of course it wasn’t, she was upstairs and when I got up there she and her guitar gave me goosebumps, the very best thing that a band can give you. Icarus Line blew me away while Low made me so sleepy I literally went to bed, even before they had finished. I felt incredibly old.

On Saturday me and Mattias took a stroll along the beautiful beach and it was all sublime. We left for Eraas, which I just found out is the new duo behind postrock band Apse. I was happily surprised and then blown away by the marvelous instrumentalists Tortoise. The other band to give me goosebumps was of course the old men in Television during the title track of Marquee Moon. Brilliant stuff, still. Then laying down in the back listening to Godspeed You! Black Emperor was just blissful and someone brought a pet dino to Feel the pain with Dinosaur Jr.

Sunday’s lineup felt a little weak, but if you look at it in a positive way, then it felt like these were the band that were the future, instead of old-timers like Dinosaur Jr and Television (except for Los Planetas, enough with them already, Primavera!). These were the new noise-makers; Haxan Cloak and Pharmakon being the two who made the most, and most fucked-up noise. I liked Forest Swords, who had realized it’s much more fun to watch a guy with a bass instead of just having a bass track on his computer. Hebronix had really beautiful passages and stood for the best party trick at the entire festival when he came in to one of the chalet parties that played pretty awful music and asked to plug in his toaster. When he finally found an outlet the thing short circuited the stereo and everything went quiet and black. Brilliant!

Leaving the fest, hung over as the queen in Maida Vale fellow PS Crewers Joao, Blanca and me endured the bus ride and chilled a few hours at a Syrian restaurant. Our minds were pretty empty and it was lovely to just stare into the air for a while. I took a more comfortable than I had thought bus to Amsterdam (£1.60!) over night and continued chilling with the obvious visit to Rijksmuseum and Anne Frank house and a visit to the Documentary film festival and the lovely film Everyday Rebellion before it was time for the next festival.

On Thursday morning I got an email from the ceo of Spinlister, a site where you can rent locals’ bikes that my rental in Utrecht would be the first bike rented in ”Amsterdam”. I wonder what the good folks in Utrecht would say about that! Utrecht is a lovely university city about the size of Gothenburg half an hour away from Amsterdam. Here the festival Le Guess Who? takes place every year at different venues throughout the city, you could say it’s like Way Out West’s club programme Stay Out West but without all the massive queues you get with 25000 people. The biggest venue is about the size of Pustervik (appx 1000 people). I heard that the festival started as a birthday party and that it celebrated Canadian bands (hence Le Guess Who?) the first year and the next year they cheated with Beach House and Jana Hunter (both American). There’s still a lot of Canadian bands on the lineup and a lot of garage rock. My friend Ola was there last year and I agreed that they had a remarkable sense of what was ”up and coming” so I bought an Early Bird ticket for this year’s fest. I felt that they would give what I wanted and yes, the lineup made me smile.

When I got to Utrecht I walked to a part of town with schools and little family houses everywhere. I rang the door bell of one, where Wouter, the manufacturer of the interesting bike I had rented answered and led me out the back where he had these new chainless bikes he had designed and made. I rode with a backpack on my back and a smaller one on my tummy until I made my way to my Couchsurfing host, Eduard. Le Guess Who? has realized that the amount of hotel and hostel rooms in Utrecht is limited but they have an almost unlimited amount of students so you can actually ask for a couch directly on their site! Love that! Anyways I met three little Poles that were also couchsurfing at the same place and we got along very well, one of them, Szymon, runs a music blog called Kilof. A fun bunch. We all stayed in the attic of this kid Eduard who wasn’t really going to the festival until we were… Not the best situation, but yeah yeah. Wednesday started with the brilliance that is King Khan and then a little older brilliance by The Fall and after a little bike-ride to a smaller venue where there was a, mostly Norwegian, line, we saw Night Beats who performed last year as well. I can really see why they let them come back again. It’s always a good bet to go see a band that gets booked two years in a row. Biking around in the darkness a little drunk is fun and frankly, that’s exactly what I did at Stay Out West this year too. And you do manage to get into more than one club that way. In Utrecht everybody bikes. It’s the way to go.

Friday started with a few so-so bands before the marvellous Braids filled my heart with soul and my body with goosebumps. Sheer brilliance. I stuck around for The Black Angels instead of going directly to the Ty Segall curated night and they’re always a treat but in hindsight I feel that maybe I should’ve checked out Magnetix because if they were anything like the band Ty chose after them, J.C. Satán, I would’ve loved them too. J.C. were amazing, one of the best garage acts I’ve ever seen. Brilliant guitarist and it never got boring which garage can get sometimes if it’s too repetitive. None of that. Good shit!

On Saturday there was something called Le Mini Who? which meant free gigs at little art clubs and cafés throughout the city. Me and my new couchsurfing host Dominique (I couch-jumped – didn’t stay the whole time at one person’s home) went to see ZZZ’s but they had swapped times with Pins who were awesome, really good stuff. They had been on my ”first band of the itinerary” but this way it was ok that we had so much Mexican food that we didn’t get there in time for their ”proper” gig. Unfortunately the upstairs was full, too bad, I really would’ve wanted to see Thao & The Get Down Stay Down but the goosebumps from Scout Niblett once again was more than enough downstairs. The only Swedish band on the lineup were The Thing, the jazz trio Neneh Cherry made a brilliant album with recently. On their own they play so incredibly loud and fast you almost get sweaty just watching them. Fire! in a condensed form. Happy to be a Swede. After them even Metz sounded kinda lame. A bike ride over to ZZZ’s and a little queueing before I managed to hear the last two songs these Japanese noise women performed. Great stuff.

The Sunday was suitably timed a lot earlier with Matt Elliott, Moonface and Destroyer as my opening trio in a modern church. The Moonface album Julia with Blue Jeans On that landed about a month ago took my friend Madeleine by storm and I remember thinking ”What the hell” when she gave it 9/10 a few hours after it had been made available. It took me a little longer to come to realize she was completely right and when Spencer Krug performed these piano pieces I was in a trance and was very close to crying. Between these remarkably beautiful pieces he seemed to be another man, though, joking about getting shat on in Lissabon and whatnot. I got to think it through, but that might very well have been the concert of the year. The fact that I’m thinking about going to London just to catch see him again should tell me ”yes, it was”…

I sat through most of Destroyer but mostly it felt like just watching a drunk getting more drunk. It wasn’t getting better with Spencer Krug refilling his whiskey. Speaking of sad, the next act was Damien Jurado, whose songs might be the saddest of the bunch. The man himself, though, was very jetlagged and had been up 24 hours. In spite of that he was a lot of fun joking around and speaking about his artwork for the Le Guess Who? totebag that was inspired by ads of companies doing their ”final” sale. In between that he sang his songs while the entire Tivoli fell quiet. I realized I haven’t listened to him in years and that it was time to correct my mistake.

Maybe the biggest name on the bill was Yo La Tengo, who I hadn’t seen for ten years. They played for an hour and a half and I especially enjoyed The Story of Yo La Tengo off my favorite record of 2006, I’m not afraid of you and I will beat your ass. Love it.

I had already returned the bike so I started walking back, the Poles taking the bus and on the way was the other Tivoli, where Wooden Shjips were playing their psychadelia. I couldn’t NOT swing by. It was as packed as ten sardines in a condom. I went for the bar, that’s a good excuse to get into a crowd like that with your coat still on and that Beck’s beer might very well have been the best beer on-site during this, my new favorite festival, Le Guess Who?

PS. The best lager all-in-all was the Hertog Jan! I heard the festival was still doing minus on their account. This should be their beer sponsor!

Publicerad den Lämna en kommentar

Årsredovisning 2011.

Llama Del Rey

Llama Del Rey

Förr brukade jag göra kvartalsrapporter över de låtar som jag lagt till i mitt iTunes och gett fyra eller fem stjärnor. När jag gjorde en sådan i somras så kraschade min hårddisk precis när jag exporterade låtarna. Jag såg det som ett tecken. Dags att foga sig till Spotify-listor istället för torrents. Jag inser att jag är en minoritet som fortfarande kör på iTunes. Nåväl, det här är en lista över de låtar jag tagit mig tid att betygsätta, det är inte alla låtar jag tycker om, men en hel del. Hoppas ni hittar nåt ni inte hört tidigare! Väl mött!

Spotify-listan har allt utom Alabama Shakes, Bill Callahan, The Flaming Lips, Shlohmo och Stephin Merritt.

Alabama Shakes — Hold On

Det här bandet kommer slå hårt 2012, rätt i tiden med ett släpigt 70-talsdoftande trumkomp och en fantastisk sångerska. Ses i kön till Way Out West-klubben… Här finns ett fint live-klipp när de kör den här fantastiska låten.

Albin Gromer — Här inne hos mig

Min vän Linda Kante tipsade mig om den här lille skåningen och jag gick således och såg honom öppna för tråkige Tingsek (som dock var mindre tråkig live). Jag föll väl inte lika handlöst för de övriga låtarna som till denna, årets bästa svenska soullåt.

Anna Calvi — Blackout

Anna Calvi är studiomusikernas nya älskling, Brian Eno och Nick Cave älskar henne och jag förstår varför, men det tenderar att bli lite tråkigt i längden, men en låt här och där och man trollbinds av hennes fantastiska röst och ett skickligt manglande av gitarr. Live kör hon en hel del covers, jag föll handlöst för hennes extremt annorlunda tolkning av TV on the Radios Wolf Like Me. Här hittar du ett klipp när hon körde det i Williamsburg.

Apparat — Song of Los

Det var Thom Yorke som fick mig att öppna ögonen för Apparat har jag för mig. Den här gillar jag mycket från skivan The Devil’s Walk.

Battles — Ice Cream (feat. Matias Aguayo)

Battles förlorade en medlem, sångaren och keyboardisten Tyondai Braxton, så när de än en gång gjorde en magnifik spelning på Primavera Sound vid fyra-tiden på natten hade de samplat en massa vokalister som sjöng på stora skärmar bakom bandet. Det funkade lysande och var väl värda att vara uppe halva natten för att se. Skivan var dock inte lika bra som lysande Mirrored.

Bill Callahan — Riding for the Feeling

Bill Callahan brukar göra varannan ok skiva, varannan mästerverk. Så har det i vart fall sedan sista skivan under namnet Smog, A River Ain’t Too Much to Love, därefter Woke on a Whaleheart som är fullt av 3/5-låtar, därefter fantastiska Sometimes I Wish We Were an Eagle och nu Apocalypse som bara riktigt sticker ut med den här vackra biten. Videon är den mest meditativa videon jag sett på år och dar, underbart vackert.

Bill Wells & Aidan Moffat — Let’s Stop Here & The Copper Top

Min manlige musa Aidan Moffat känner ni igen från nedlagda Arab Strap. Efter att han tröttnat på att sjunga om sex med Malcolm Middleton har han gjort låtar om att få barn, att kasta grapefrukter på frugan och här handlar det om att bli gammal. Musiken är i stor del skriven av multiinstrumentalisten Bill Wells, som bland annat har jobbat med The Pastels och svenska Tape. Tyvärr kom de inte till Götet så jag och Zacharias åkte upp till Oslo och söp oss fulla nog att norpa ölen som stod på scen efter spelningen. Jag gick på en nit och tog en flaska mineralvatten…

Black Lips — Bone Marrow

Black Lips skiva Arabia Mountain är helt klart deras bästa hittills. Tidigare har jag inte fallit för dem, men denna platta är fylld med härliga småpunkiga popdängor där Bone Marrow sticker ut som den allra bästa.

Blitzen Trapper — Love the Way You Walk Away

Blitzen Trapper, som står bakom en av 2000-talets bästa låtar, Furr, släppte ett album som var sådär, men där singeln verkligen stod ut. Bra folkrock helt enkelt.

Bonnie ’Prince’ Billy & the Phantom Family Halo — Suddenly the Darkness

Att hålla reda på allt Will Oldham gör är mer eller mindre omöjligt, men rätt som det är trillar det ner nåt som sätter sig. Nu kollar jag upp dessa Phantom Family Halo och det visar sig att de delar medlemmar med Slint! Dags att kolla upp dem med andra ord!

Braids — Lemonade, Glass Deers & Same Mum

Braids var en av årets mest egensinniga band. Jag skrev till David att de var som Animal Collective med en skönsjungande sångerska och jag står fast vid den beskrivningen. Underbart.

Cults — Go Outside

Cults flörtar med sextiotalspop på ett modernt sätt. Jag älskar texten till denna singel om en tjej som vill gå ut och fånga ljuset medan hennes partner bara vill ligga hemma och uggla.

Death Cab for Cutie — You are a Tourist

Death Cabs LP Codes and Keys var lite av en besvikelse sånär som singeln. Men nu när Ben gjort slut med Zooey kanske det kan komma lite mer krossade hjärtan-låtar? Ge mig en ny Plans, tack!

Duologue — Get Out While You Can

Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva Duologue, ett schysst beat med en fin gitarrslinga? Tja, bra skit i vart fall.

Explosions in the Sky — Last Known Surroundings & Human Qualities

EITS växer i vanlig ordning. Om jag inte berättat det förut upptäckte jag dem genom att Four Tet 2004 skulle ha en endagsfestival där han valt alla band. Animal Collective hade två stora stockar som de stod och slog i golvet, Papa M var ensam med gitarren och Caribou (eller Manitoba som han hette då) fullkomligt golvade mig. När jag köpte biljetten hos Rough Trade sa i vart fall kassörskan ”oh, are Explosions in the Sky playing?” och givetvis kollade jag upp dem och såg dem två gånger på mindre än en vecka. Sedan dess har de varit med mig genom allt från meditativa promenader till ljuv älskog. Och trots att jag inte gillade Take care.. i början växer den i vanlig ordning.

Feist — The Bad in Each Other, How Come You Never Come Here & The Circle Married the Line

Feist slog igenom med Let it Die 2004 och jag blev mäkta förvånad när hon på Pusterviksteatern i en bisats nämnde sitt andra band, Broken Social Scene. Den kopplingen hade jag inte gjort tidigare, men när hon med The Reminder blev indievärldens allra största singer/songwriter lämnade hon bandet (som nu sägs ha lagts ner helt tyvärr) och parade ihop sig med en snubbe hon tidigare gjort hiphop med (!), Chilly Gonzales. Detta samarbete fortsätter på nya skivan Metals och nu när Let it Die känns ganska daterad tror jag att varken The Reminder eller Metals någonsin kommer kännas daterade. Nästan i klass med Joni Mitchells Blue. Metals kanske saknar en dunderhit som 1234, men personligen lyssnar jag helst på Feist när jag ska sova så det är bara bra att nionde spåret inte väcker en!

The Flaming Lips — Enthusiasm for Life Defeats Existential Fear Part 2

The Flaming Lips har gjort mycket galenskap under året som de avslutade med att köra Beatles-låtar med Yoko Ono. De gjorde en hel del sidoprojekt, med Neon Indian och Lightning Bolt bland annat. Just nu jobbar de med Edward Sharpe och . De släppte musik i döskallar gjorda i vingummi och några lyxvarianter som levererades i riktiga kranier… Inuti fanns ett USB-minne med musiken som bara blev längre och längre. I början hade låtarna normal längd, sedan kom en sex timmar lång låt och de avslutade allt med att maxa Cubase (har jag för mig det var) med en 24 timmar lång låt. Bandets sångare, Wayne Coyne, twittrar oerhört mycket. Youtube.

Fleet Foxes — Montezuma, Battery Kinzie, Helplessness Blues & Lorelai

Folkrockarna i Fleet Foxes sövde mig många gånger i år. Det är det de gör bäst.

Fruit Bats — You’re Too Weird & The Banishment Song

Fruit Bats gästade Trucken i höstas. Det var ljuvligt och jag gjorde en matintervju med bandets sångare Eric innan jag blev så full på spelningen att jag inte kände igen honom när han tagit på sig ett par glasögon och sålde mig deras LP. Proffsigt värre.

The Generationals — I Promise & Please Be It

Världens bästa podcast drivs av en man som heter Bob Boilen och har under fjorton års tid nästan tagit över efter John Peel. Ja, nästan. Det är i vart fall ett sjukt bra program. Ja, det heter All Songs Considered om ni missat det. Där hittade jag det här bandet som jag lyssnade oväntat mycket på. Produktionen känns ganska 80-talsaktig och därför tröttnar jag lätt, men de har en del riktigt bra melodier måste jag säga.

Gruff Rhys — Shark Ridden Waters, Honey All Over, Sensations in the Dark, Christopher Columbus, At the Heart of Love & If We Were Words (We Would Rhyme)

Årets bästa platta kom från de superfluffiga djurens företrädare nummer ett, Walesaren Gruff Rhys. Han har sagt att han kände sig mogen för att göra en platta med pianoballader, men när han började spela in började musiken spreta mer och till slut landade det i den här perfekta popplattan. Dessutom hann han släppa en EP till jul med passande låtar som Slashed Wrists this Christmas och Post Apocalypse Christmas. Årets llama!

Handsome Furs — When I Get Back & Serve the People

Årets sexigaste band är paret Dan Boeckner (Wolf Parade) och Alexei Perry som jag upptäckte genom att Primavera Club hade bokat dem (men tyvärr inte mig). Jag fick nöja mig med att lyssna på deras spelning från Stockholm på gimmeindie.se. De är starkt politiska och var med i demonstrationerna i Ryssland för homosexuellas rättigheter och låten Serve the People har den alternativa titeln Fuck the Police… Sjukt bra.

Lana Del Rey — Video Games

Det var länge sedan en låt blev så här viral. Med all rätt. Låtarna som har läckt därefter är jag mer skeptisk till dock.

Le Butcherettes — Dress Off

Mexikotjejerna Le Butcherettes gillas av Jack White, Omar Rodríguez-López och Yeah Yeah Yeahs som bjudit in dem att öppna för dem eller som i Omars fall producera och spela bas på deras platta. Jag tröttnar dock på mer än en låt. Nu när jag hör den här funderar jag på om den verkligen förtjänar en fyra.

Los Campesinos! — By Your Hand

Trevliga engelsmän som sjunger om sex och annat kul. De ligger på Broken Social Scenes skivbolag. Favoritlåten är dock Straight in at 101 från förra skivan Romance is Boring, mest för textraden ”I think we should be more post-coital than post-rock, it feels like the build-up takes forever and you never get me off”.

Low — Witches & Nightingale

Lows C’Mon föll mig förbi i början av året så jag såg dem inte på Primavera, det var jävligt synd. Det var länge sedan jag såg dem och C’Mon har växt upp till att bli en av årets bästa skivor. Årets mormoner (det priset vinner de varje år).

Mattias Alkberg — Frigjord, Pånyttfödd & Helgen V. 51

Årets svenska platta var tveklöst Alkbergs Anarkist. Lyssna på vår bäste textförfattare.

Michachu & The Shapes and the London Sinfonietta — Everything

Micachu slog igenom med suveräna singeln Golden Phone härom året. Det här är från ett galet samarbete med London Sinfonietta. Jag ser starkt fram emot ett nytt album.

Mire Kay — So You Learned

Victoria och Emelie i avsomnade Audrey har bildat Mire Kay där de med cello och gitarr fortsätter göra underbart vacker, lugn pop. Får vi nåt album 2012? Det här är i vart fall årets finaste svenska låt. Yay!

Mogwai — San Pedro

De skotska postrockkungarna gav oss en skiva med den knasiga titeln Hardcore will never die, but you will. Detta var starkaste spåret.

Moon Duo — Run Around

Moon Duo är en duo med trummaskin, keyboard och en underbar gitarrist som annars spelar i Wooden Shjips. Kan bli en smula tjôtigt i längden, men en låt är riktigt gött. Den här till exempel.

The National — Exile Vilify

Allas våra Nationella släppte en låt i ett spel i år. Vackert, vackert.

Peaking Lights — Hey Sparrow

De här lärde jag känna genom Andres Lokkos årsbästa-lista. Om ni tycker att den här listan kommer lite för sent så tycker ni fel. Man kan inte skriva årsbästa-listor i november, det är nåt som jag antar att skivbolagen har hittat på så att de ska stimulera julförsäljningen. Jag ser inte att det är så längre utan tar hellre lite tid på mig och låter musiken sjunka in.

Promise and the Monster — Sharp & Sweet

Mölndalstjejen Billie Lindahls vackra röst trollbinder mig än en gång på skivan Red Tide. Hoppas på att lyckas få se henne live under 2012.

Radiohead — Lotus Flower

Ja, den här låten blev ju än mer omtalad när Thom Yorke dansade en smula märkligt. Fint så.

Raphael Saadiq — Stone Rollin’

Raphael levde inte riktigt upp till mina förväntningar efter en av de senaste årens starkaste soulalbum med The Way I See It. Titelspåret på skivan han släppte var dock inte så dumt. Älskar det gamla soundet.

The Rapture — It Takes Time to be a Man

The Rapture är lustiga, de släpper en skiva var femte år ungefär och deras förra Pieces of the People I Love är för mig starkt förknippat med promenader i Ålesund då jag och Alex var där uppe och försökte jobba i fiskindustrin. Samma gäller för det årets bästa skiva Yo La Tengos I’m Not Afraid of You and I Will Kick Your Ass samt Joanna Newsoms Ys. Årets skiva var jag ganska besviken på, sista spåret var dock underbart vackert.

Real Estate — It’s Real, Municipality & Wonder Years

Real Estate bjöd på årets bästa låt i It’s Real och skivan var uppe och snurrade på min topp 5, men efter en spelning på Henriksberg insåg jag vad det var jag inte gillar med dem; trummorna. De är fantastiskt tråkiga och därför blir skivan som helhet sämre, men med ett flertal guldkorn blir det rätt bra trots allt..

Shlohmo — It Was Whatever & Get Out

Shlohmo är en ung kille från LA som gör fantastiska, långsamma beats. Me love! Youtube 1 och 2.

Stephin Merritt — Forever and a Day

Allas vår Stephin Merritt kommer snart med sina Magnetic Fields till Annedalskyrkan och det kommer bli så vackert så. Det är kul att Luger öppnar upp kyrkan även när det inte är Way Out West, det är en underbar lokal. Den här låten är från en skiva med rariteter som kom ut förra året. Youtube.

Tennis — Marathon

Ordet Tennis brukar i Ljungskilepågarnas lingo betyda att något är bra. Det är sannerligen sant om det här fina 60-talspopsdoftande bandet som kommer med nytt i februari igen. Här kan man lyssna på nya singeln.

Thurston Moore — Benediction

Allas vår Thurston skiljer sig från Kim och Sonic Youths framtid är hotad. Personligen har jag tyckt bättre om Thurstons soloskivor de senaste åren. I vart fall sedan Jim O’Rourke flyttade till Japan. Han borde sluta göra film och börja lägga sin magiska hand på Wilco igen…

tUnE-yArDs — My Country, Powa & Bizness

Merrill Garbus är kvinnan som trollband min vår i sin galna musik. Ett av årets bästa album bjöd hon på således.

Unknown Mortal Orchestra — How Can You Luv Me

Den här skivan borde jag lyssna mer på.

The War on Drugs — Baby Missiles

Snart i en Slottsskog nära dig. Yay!

Widowspeak — Puritan

Ja, den här med.

Wild Flag — Short Version

Ms Brownstein är bättre på gitarr än på att vara rolig. Jag kan inte påstå att jag skrattade särskilt mycket när jag kollade på Portlandia…

Wilco — One Sunday Morning (Song for Jane Smiley’s Boyfriend)

Vackert lång låt. Bästa på skivan som växer.

WU LYF — We Bros

Ja, de här får då knappast spela i några kyrkor…

Young Galaxy — We Have Everything

Fina kanadicker som tar hjälp av Lissvik på Nordhemsgatan. Synd att han och sin kamrat jag glömt namnet på splittrade Studio under året dock. Yeah yeah, sånt som händer.