Etikett: Alabama Shakes

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Helle som driver Den jävla marmeladfabriken cyklar som ett skott till Dan Auerbach!


För nån månad sedan dök Den Jävla Marmeladfabriken upp på Facebook och spred sig som en löpeld med det genialt enkla greppet att Helle som driver det hela svär som en borstbindare när hon statusuppdaterar från fabriken. Ett för jävla härligt initiativ tyckte jag så vi frågade henne lite om musik, lyssna på hennes tips medan du läser!

Tjenare, ta mig fan! Lyssnar du på nåt just nu?

Jag gör fanimej allting i skov, äter samma jävla sak i veckor och spelar kanske 3-4 artister/plattor på repeat tills grannar blir vansinniga. Lite sent är jag nu den som tjatar Jack Whites ”Blunderbuss” om och om igen. Alabama Shakes har jag spelat sönder, men allt med The Black Keys. Deras Dan Auerbach har även producerat Dr. Johns ”Revolution”. Just denna söndagsmorgon låter jag ascoola Karen Daltons släpiga, hesa röst väcka mig lite soft.


Brukar du lyssna på musik när du är ute och cyklar till de olika ställen du får äpplen på? Är det People’s Choice — Jam Jam Jam eller Labelle — Lady Marmelade, kanske?

Jag cyklar nästan alltid med musik, bäst för att få upp ett satans tempo är ”Boredom go away” med Baboon show, geniale Dax Riggs version av ”Wall of Death” eller Jay Reatards ”It ain’t gonna save me” Ja, eller så klart, The Jam med ”A town called Malice” för helvete!

Säg en jävligt bra skiva!

En jävligt bra skiva är Sean Rowes ”Magic”. Han gör upp med konsumtionssamhället och skriver om hur han hittar roadkill och gör morgontofflor av skinnet. Lite som Den Jävla Marmeladfabriken som fanimej hatar resursslöseri och därför gör marmelad av frukten som folk inte själva tar hand om.


Vad har ni för jävligt bra musik där nere i Malmö?

Hela jävla Sveriges bäste bluesman just nu heter Svante Sjöblom och bor ute på landet på Söderslätt (NÄ, allt heter fan inte Österlen!). Finns på spotify och kommer snart med en ny platta. Tänk R.L. Burnside, men ung, snygg och välklädd. 


Spelar du nåt instrument själv eller har du förbannat allt sånt efter blockflöjten?

Jag spelar fan inga instrument. Är gravt, jävla omusikalisk. MEN jag har oklanderlig musiksmak och dansar som en gudinna!


Har du nåt bra musiktips till när en vill knulla utav bara helvete?

Knulla utav bara helvete görs bäst till de medverkandes stånk och stön, möjligen med en bortglömd vinylplattas snurrande på sista spåret i bakgunden. Som förspel kan man med fördel låta sig smetas in i Bryan Ferry. Fantastisk förförelse, för fan!


Glöm inte att gilla skiten ur Den Jävla Marmeladfabriken på Fejjan för fan!

Publicerad den av — Lämna en kommentar

That’s just like my opinion, man: Way Out West 2013.

Torsdag.

Jag tog en selfie innan jag gick på festival i år. Det var då själva fan att modebloggarna har tagit över även min jävla integritet. Ok ok, nej, jag har aldrig haft nån, men jag poserade ju i vart fall i en jävla poncho. Dressed for success tog mig mina vandringskängor och min älskade cykel mig till Linnéplatsen där vackra människor från Stockholm redan kommit på plats. Om en inte vill sitta utanför har ju festivalen i år börjat med dagsfest, det gillar jag! Det körde vi redan 2009 på Majvallen inför det årets Way Out West. Jävligt lyckat.

När ska Göteborg få sin första foodtruck har jag funderat på?Jag tycker ju inte att Strömmingsluckan (som för övrigt verkar snott sitt koncept från Thoms i Högsbo industriområde?) och Auto kaffe i Brunnsparken är foodtrucks, de är ju Food wagons! Hur som haver, två av de foodtrucks som hade rullat ner från Stockholm var Chilibussen och Bon Coin. De snackade jag lite musik med.

Nu till det viktiga: musiken. Den börjar med Jupiter and Okwess International, kongolesiska rytmer från en man i färgglada kläder och en go’ tjej som dansar sensuellt till bongotrummorna. Ungefär vad en väntar sig, om jag ska vara helt ärlig. Det svänger dock, men det är alltför svårt att dansa i vandringskängorna så det får bli vanlig hålla-takten-med-foten-rörelsen. Dessutom är jag ju fan nykter.

Nån dans fick inte heller Chrystal Fighters ur mig, deras catchy, men intetsägande musik passade dock hyggligt till en solskensöl. När sedan Daniel Adams-Ray kom ut och hade med sig ett gäng klädda i vita hoodies med huvorna uppfällda och således såg ut som KKK var det läge att bege sig bort till den mindre scenen igen. Där spelade José González och hans ”kompband” Junip. Fortfarande sjukt tråkigt, hade mycket hellre sett José solo, men det sägs att han tröttnat på att spela själv. Jaja, det är kanske dags att fila på lite roligare komp i så fall…

Efter det sömnpillret var det dags för The Shakes, eller Alabama Shakes, som de fått kalla sig sedan några andra redan tjingat det namnet. Deras sydstatsrock passar ypperligt i eftermiddagssolen, de börjar lite trötta, men de lyfter med fantastiska Hold On och Heavy Chevy. Jag gillar dessutom att sångerskan och gitarristen Brittany Howard har en karta över Alabama tatuerat på överarmen. Snyggt, jag ska fan tatuera in Hisingen.

Ingen har väl missat att sveriges regering inte lät Omar Souleyman få inresetillstånd till Stockholm Music and Arts där han var inbokad att spela förra veckan? Luger bjöd då in honom till sin nästa festival och boom ändrade sig myndigheterna och vi fick se syrierns dansanta mix av traditionell musik och sköna beats. Han kommer snart med en skiva producerad av självaste Kieran Hebden (Four Tet). Den ser jag varmt fram emot. Live är det kul i några låtar, han har bara med sig en medmusiker som står bakom en laptop. Skulle passat sig bättre senare på kvällen.

Publiken kring Johnossi stod snällt och inväntade på att något skulle hända. Det lilla jag såg var endast denna väntan. Den som väntar på nåt gott? Nja. Australiensarna i Tame Impala har en del riktigt, riktigt snygga riff och partier i låtar, men det är sällan att de får till en grym låt av det hela, Elephant är undantaget som bekräftar regeln, live är det dock riktigt gött att titta på. Om du vill ha deras visuals på datorn kan du bara klicka Äpple + T i iTunes, enkelt lifehack för lite flum!

Det började dyka upp sms i telefonen om att kvällens, och för många, festivalens höjdpunkt, Neil Young & Crazy Horse hade ställt in. Det visar sig att en av gubbarna i Crazy Horse brutit handen. En kan tycka att Neil borde försöka köra en akustisk spelning eller nåt liknande för att kompensera alla ditresta, men icke. Luger gör dock det de kan och ger besvikna med endagarsbiljett fullt festivalpass.

Kongoleserna i Jupiter and Okwess International får en till spelning och till en större publik för de som inte går bort till Linné där Beach House skulle ha krockat med Nisse. Jag kollar lite grann på Victoria Legrande och Alex Scally, men jag har sett de så många gånger förr och de kör samma grej så jag tar cykeln till Park Lane där jag träffar Kate, en trevlig tjej från Alabama som fotar för The 405 och sover några nätter på min soffa. Jag har aldrig förstått storheten i Autre Ne Veut och gör det fortfarande inte, jag roar mig bara åt att det står UNO! på hans keps. Han är nog bäst i världen på UNO, det blir en nog om en turnerar mycket.

Efter honom går kvällens huvudakt för mig, Steve Mason, på och iklädd ett par byxor han använt när han målade om senast gör han festivalens hitintills bästa spelning. Oh my lord är en av årets allra bästa låtar och han gör den alldeles underbart. Här får du några sekunder av den om du inte tror mig.

Och cykeln, min kära cykel, tar mig på fem minuter efter Masons fantastiska spelning till Pustervik där Allah-Las kör sina sista tre låtar. Jag såg dem på Primaveras efterfest och deras härliga 60-talsrock funkar precis lika bra här. Hypade Money går på lilla scenen uppe på Pustervik och sångaren, gitarristen och exhibitionisten (bildgooglade upp den här, men vi får nog aldrig bekräftat att det verkligen är sammme Jamie Lee?) Han klär snart av sig i bar överkropp. Bandet är bra, men det blir lite väl tramsigt. Jag drar vidare ut på min första cykelrunda. The Docks, som har kört lördagsbrunch med tillhörande klubbnätter på Frihamnspiren på lördagarna i sommar har jag varit nyfiken på, men jag har aldrig tagit mig dit. Det har inte riktigt varit musik som klingar vackert i mina öron. Inte denna dag heller egentligen, men det var väl kul att få sina fördomar bekräftade: det stod nån som hette Sasha med en Mac och sprutade ut rök på scen. Jag cyklade vidare till Gothenburg Film Studios, men där hade de precis stängt, tyvärr. Såg häftigt ut så jag hoppades på att få anledning att komma förbi igen och kolla läget.

Fredag

Jag missade tyvärr Sibille Attar och Amason så Rodriguez fick öppna festivalens andra dag. Han var lite trött, men bra. Skönt mellansnack där han meddelar att han egentligen inte vill ha reda på hur många den han sjunger om har legat med efter I wonder. Älskvärt. Of Monsters and Men vaskar jag merparten av, testar en go’ chiligryta från Chilibussen och handlar papaya istället. De är ju ändå bara ett par Edward Sharpe-wannabes. Efter dem överraskar Haim, som jag trodde skulle vara tre brudar som stod och kollade på sina skor, men de är fulfjättrade entertainers och är fullkomligt lysande. Efter dem ser jag nån låt med Local Natives som är lite som dagens Chrystal Fighters, fast bättre. Ser några låtar med suveräna Bat for Lashes som mystiskt planerats in på nästan samma tid som nästa grymma tjej; Grimes. Jag går fram till säkerhetsvakten och frågar om jag får lägga hennes favoritfrukt, en papaya, på scen. Det blir ett inte helt oväntat nej, så efter spelningen går jag och frågar efter logeansvarige och får tag i en trevlig tjej som lägger in hennes favoritfrukt i hennes loge. Jag får lära mig av min kamrat Tatiana att jag gick ifrån ”schyst snubbe” till ”stalker” när jag sedan frågade på twitter om hon gillade papayan och om hon ville hänga med på festen i Änggårdsbergen som Loftet styrt upp. Haha.

Sedan var det ju Håkan dvs ölpaus. Sedan en av festivalens mest oväntade bokningar: Godspeed You! Black Emperor. Eller nu när jag tänker på det har ju faktiskt Explosions in the Sky spelat på Linné två gånger, va? Kanske är det alltid ett postrock-band per år där? Måhända. Godspeed är i vart fall som de brukar vara, interagerar knappt med publiken utan sitter i en cirkel och spelar sina härliga drones som om de vore i replokalen. Gåshud stundtals. Därefter tänkte jag se lite av The Knife innan jag sprang iväg på klubb, men de har nån jävla aerobicsinstruktör som ska peppa igång publiken. Nåt sånt hade de inte på Primavera, antagligen ville de väl då gå och lägga sig då de gick på klockan tre där nere. Jag beger mig ner till Pustervik där jag syndar med ett fantastiskt gött grillspett i väntan på att klubbspelningarna där ska börja. Woody-Kim och Mathias Krusell kör säkra, underbara vinyl-kort i form av Best Coast och Radio Dept. så när ynglingarna Swim Deep går på är formen på topp. Swim Deep är fem kids från Birmingham som är samspelta som fan och har ett härligt driv. Får mig att tänka på Real Estate. Festivalens snyggaste t-shirt bär gitarristen: en Melvinströja med ett stilleben. När de sedan kör en suverän cover av Cindi Laupers Girls just wanna have fun blir publiken galen.

På lilla scen har en Håkan för 2000-talet tagit plats; Zacharias Blad ger oss samma ångestfyllda glädje som en brukade få av Håkan (numera är det bara glädje från den mannen och då tycker jag inte det är lika intressant längre om ni undrar). Zacharias har släppt en singel än så länge, Jag är gay, som är precis vad en Håkan för 10-talet är: homosexuell. Bandet är bra och jag ser att även Jerry Boman gillar’t. Efter ett tag går jag dock och snackar skit med en go’ rocker istället. Tatty och jag fortsätter kvällen med att avnjuta fullkomligt briljanta Unknown Mortal Orchestra, som Luger hade den goda smaken att hinna boka innan jag hann ge dem mitt blandband med vad jag ville de skulle boka på WOW. Ruban Nielson är en fullkomlig gud med sin gitarr och det bjuds ta mig fan på trumsolo! Fantastiskt bra! Jag kollar lite Easy October som är trevligt lalliga, men jag drar vidare bort till Park Lane där Pissed Jeans kör sin hardcorepunk där de mest står och snackar, jag gillade snacket om ”If I wanna gamble five feet from the stage I go to Gothenburg”, men blir inte så förtjust i musiken. Framme vid scen är det dock en stor jävla mosh meningsmotståndare och tydligen hade även trummisen stagedivat mot slutet.

Lördag

Lördagen börjar med att Phosphorescent sprider solsken mellan regnskurarna som gör att allas ponchos åker på och av omvartannat. De är fantastiskt bra och jag ser inte en käft gå därifrån trots festivalens värsta regnskurar. Det är hard to be humble när en är så satans bra, men Matthew Huock lyckas alldeles utmärkt och avslutar med opuset Los Angeles. Är han inte king över den stan är han det verkligen över vår. Varmt välkommen tillbaka snart!

Dungen är trevliga och tajta i regnet, men auran Iris Dement sprider kring sig under taket på Linné är än finare, den fina gamla damen får hjälp av kameramannen att öppna sin vattenflaska, det hela känns det som att få en pianolektion i motljus. Mysigt. Public Enemy har med sig ett tight liveband som kör allt möjligt från AC/DC till White Stripes och Nirvana mellan Fight the Power och Bring the Noise. Härligt. Goat är mystiskt härliga och sedan är det dags för artisten jag lyssnat flest gånger på enligt last.fm (mycket på grund av att jag brukar somna till Moon Pix): Cat Power. Chan har med sig en svincool asiatisk tjej på trummor, en snubbe med härligt stort afro på bas och två gitarrister; en ung version av sig själv på gitarr samt en rocker ut i skjortärmarna. Den sistnämnde får sola lite väl mycket tycker jag, hans gitarr verkar vara mixad mycket mycket högre än tjejens gitarr, hur är det med att Ta Plats? Hur som, de kör mest grejer från Sun, som gör sig bättre på skiva än live, givetvis skimrar de till med klassikern Metal Heart samt nya låten Bully, som jag fullkomligt älskar. Det känns naturligtvis fel att säga det, men jag tycker bättre om när hon var ensam med ett piano på scen. Totalt oberäkneligt, men stundtals briljant. Nu är det fortfarande bra, men ja, ni hajar, det är inte lika intimt längre.

Jag kollade lite på överskattade James Blake innan jag kilade ner till Nefertiti där Andreas Tilliander letade efter en strömkabel. I vintras crowdfundade jag ihop ett par skor till honom så som ”gentjänst” styrde vi upp en matintervju, skittrevligt när vi väl kom igång efter en timme. Jag drog direkt till Pustervik och hade det skittrevligt med Rockfoto-Ola och resten av gänget. Vid midnatt drar så Syket igång. De var ok, men inget särskilt i min bok. Tigers of the Temple på lilla scen är ett lovande indieband från stan, men kvällens och kanske hela festivalens spelning står Mikal Cronin för. Fullkomlig överkörning! Jag övervägde att sticka bort till MF/MB/ för att se om jag kom in där, men deras fantastiska liveakt såg jag ju för en månad sedan på WWDIS Summerfest, så jag drar upp till Julia Holter i kyrkan. Det är vackert, men med lite onödigt stark volym. Jag cyklar vidare, av nån anledning väljer jag att cykla Högsboleden ut till Gothenburg Film Studios. Jävligt häftigt område med trä inomhus och lasrar och grejer. Super duper. Hittar en dansant kamrat, men är för trött efter allt cyklande så det blir hemgång.

Ännu en fin festival är över, den blev ungefär så jag trodde den skulle bli: småtrevligt i parken och med varsin fantastisk klubbspelning per kväll: Steve Mason, Unknown Mortal Orchestra och Mikal Cronin. Det riktigt trevliga har varit att träffa så mycket trevligt folk här och där. Det är trots allt Way Out Wests allra starkaste kort jämfört med andra festivaler: det är hemtrevligt. Ses om ett år!

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Way Out West — Tre små band 1/3


Även i år så kör vi tre små bandtips per festivaldag på Way Out West. Här kommer dagens! Fuska och kolla Spotify-listan för att även se vad vi tipsar om imorn och på lördag.

Alabama Shakes

När Brittany Howard skriker ut att vi måste Hold On i ett klipp från en spelning i en skivaffär spred sig ordet om dessa southerners som en löpeld och ansedda Rough Trade var de som lyckades signa dem. Den självbetitlade plattan kom förra året och är lite väl jämn tyckte jag. Däremot hängde en sjua med LPn, där fanns fantastiska låten Heavy Chevy. De spelar på Azalea-scenen 17.40 i eftermiddag.

Steve Mason

I goa gamla rullen High Fidelity så spelas bland annat Smogs Cold Blooded Old Times och Beta Bands Dry the Rain. Med andra ord var det ett fantastiskt soundtrack och jag gillar filmen. Helt klart det bästa Jack Black nånsin gjort i vart fall. Hur som haver, Beta Bands frontman Steve Mason kommer till festivalen och efter att ha lekt runt med massa olika alias har han nu släppt två fina skivor under eget namn, Boys Outside och Monkey Minds in the Devil’s Time. Han spelar på Park Lane vid midnatt i natt.

Money

Way Out West gör det inte lätt för oss när de länkar en Tumblr som inte varit uppdaterad på år och dar med lilla bandet Money. Om en letar lite så hittar en ett band som ligger på fina bolaget Bella Union och de är inte alls dumma. Lyssna till exempel på Hold Me Forever eller Bluebell Fields. Money spelar på Lilla scenen på Pustervik klockan 1.15 i natt.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Tack för i afton, här är vad jag spelade (minus 7 låtar som inte finns på spottan).


Ikväll spelade jag skivor för första gången, efter att ljudteknikern fick ringas in från sin pubrunda kom vi igång och fick till en riktigt trevlig kväll på Pustervik. Tack till Bokeh för att ni gör världens bästa popquiz och bjuder in finfrämmat som mig! Extra roligt var det att spela Shellac, som jag aldrig någonsin hört ute på klubb. Det finns ju en anledning varför de spelar på Primavera vareviga år…

De som inte finns på Spotify är:
Steve Mason — Oh My Lord
Ty Segall — Thank God for Sinners
King Khan & The Shrines — Land of the Freak
Alabama Shakes — Heavy Chevy
Lianne La Havas — Is Your Love Big Enough?
Erika Eigen — I Wanna Marry a Light House Keeper
Shellac — Copper

Publicerad den av — Lämna en kommentar

#bestllama12

Illustration: Kimiaki Yaegashi — Alpizzaca. @okimi www.okimi.com.

Ikväll sker årets musikhändelse, nej inte P3 Guld, rockcirkeln har ju årsmöte! Det innebär att jag och ett dussin karlar i 60-årsåldern redogör vilka skivor vi gillade bäst 2012. Dessutom ska vi göra varsin lista över Beatles och Rolling Stones fem bästa låtar. Här kommer mina listor över 2012.

ÅRETS BÄSTA SKIVOR:

1. Alt-J: An Awesome Wave.

Alt-J, eller ∆, som de egentligen heter hänförde mig fullkomligt med dubbelsingeln Matilda/Fitzpleasure och jag ”tjejlyssnade” på allt jag kunde hitta och när albumet väl kom var jag först lite besviken att där inte var så mycket nytt, jag hade hört versioner av det mesta. Nackdelen med att nörda ner sig för mycket, helt enkelt. Efter ett tag och lite tid ifrån skivan fick jag dock lite bättre förhållande till den och förälskade mig även i alla små interludes. Mer sånt! Vi gjorde en intervju med Gus här.

2. Dirty Projectors: Swing Lo Magellan

David Longstreth och hans Dirty Projectors har tidigare inte lyckats fånga mig helt, men i med Swing Lo hamnade jag helt i deras makt.

3. Grimes: Genesis

Grimes (Claire Boucher) släppte tidigt på året skivan Genesis och det blev min mars-platta. Live på Primavera var hon sådär, men det blev ändå en skitkul upplevelse då vår skribent Éric hade med sig en stor röd flagga som symboliserade studentprotesterna i Montréal. Grimes brorsa tog upp den på scen och det var en härlig spelning. Plattan är fortsatt fantastisk och jag ser fram emot ny musik, vilket det verkar som hon grejar med just nu, när hon inte twittrar. Vi pratade om potatis här.

4. The xx: Coexist

Det tog lite längre tid innan även andra skivan med The xx satte sig och numera har det blivit helt ok live, dessutom! Trevligt!

5. Spiritualized: Sweet Heart Sweet Light

Jason Pierce och Spiritualizeds gospelnoise är nåt av det bästa jag vet och spelningen på Primavera är högt upp på årets lista (ok, en sådan har jag faktiskt inte gjort).

6. Lambchop: Mr. M

Kurt Wagner. Jag älskar dig och du älskar din förlorade vän.

7. Cat Power: Sun

Chan Marshall. Jag älskar även dig, även om jag förväntade mig än mer av den här skivan.

8. Bahamas: Barchords

En kanadensare som sövt mig många gånger detta år är Afie Jurvanen. Snart kommer han dessutom till Sverige, dock ej Göteborg. :(

9. The Wave Pictures: Long Black Cars

Textmästarna.

10. Andrew Bird: Break it yourself

Fiolmästaren.

Andra bra skivor som är värda att nämnas:

Beach House: Bloom, M. Ward: A Wasteland Companion, Alabama Shakes: Boys & Girls, Chromatics: Kill for Love, Best Coast: The Only Place, Bobby Womack: The Bravest Man in the Universe, Cloud Nothings: Attack on Memory, Dan Deacon: America, Divine Fits: A Thing Called Divine Fits, Four Tet: Pink, Islands: A Sleep and a Forgetting, Tennis: Young and Old, Liars: WIXIW, Lower Dens: Nootropics, Menomena: Moms, Neneh Cherry & The Thing: The Cherry Thing, Purity Ring: Shrines, Sea Wolf: Old World Romance, Sleigh Bells: Reign of Terror, The Tallest Man of Earth: There’s No Leaving Now, Tame Impala: Lonerism, Thåström: Beväpna dig med vingar, Tindersticks: The Something Rain, Ty Segall: Twins

ÅRETS BÄSTA LÅTAR:

1. Bat for Lashes: Laura

Jag föll för Natasha Khan för några år sedan, men sedan tröttnade jag på nåt vis, men på Hultsfred återfick hon mitt förtroende och så går hon och gör årets bästa låt. Inte illa!

2. Rhye: The Fall

Den här låten är så hejdlöst vacker. Open var inte dum den heller (jag älskade när han sjöng den för sin tjej). Albumet som snart släpps var jag dock lite besviken på.

3. Alt-J: Breezeblocks

Alt-J gjorde en hel drös skitbra låtar, men det här är min favorit.

4. Dirty Projectors: Swing Lo Magellan

Snyggaste låten, inte smartaste, men mest direkt och som går rätt in i mig varje gång.

5. FIDLAR: Cheap Beer

”I DRINK CHEAP BEER, SO WHAT?, FUCK YOU!”, är årets bästa refräng. Kul video som alltid från dem. Om du undrar vad de gillar för billig öl så läs den kortaste intervjun jag gjort.

BÄSTA NYA ARTIST:

Alt-J.

MEST UNDERSKATTADE PLATTAN:

Islands: A Sleep and a Forgetting.

MEST ÖVERSKATTADE SKIVAN:

Frank Ocean: Channel Orange.

STÖRSTA BESVIKELSEN:

Jens Lekman: I know what love isn’t.

BÄSTA LIVE-AKT:

Spiritualized.

ROLIGASTE ARTISTEN PÅ TWITTER:

Dan Deacon (@ebaynetflix)

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Andra kvartalsrapporten 2012.

White Denim. Foto: Press-bild av okänd.

En gång i kvartalet brukar jag lista de låtar som hamnat i mitt musikbibliotek och som sedan har lyckats fånga mitt intresse till den grad att jag tagit mig tid att betygsätta dem med stjärnor i iTunes. Betygsystemet ser ut så här:

5 — låt jag kan tänka mig att lyssna på när som helst
4 — mycket bra
3 — bra
2 — dålig, men på en bra platta
1 — skit, ta bort ur biblioteket vid nästa rensning

Dessa är låtarna som hittat in och fått en fyra, Heartbeats och My Baby Just Cares for Me har sedan gammalt en femma. 43 av de 57 låtarna finns på Spotify, dock ej alla:

Alabama Shakes — Heavy Chevy

En av årets hittills bästa skivor står förra årets sydstatsrockupptäckt för, men det klarade vi av i första kvartalet. Med LP:n får man en fin sjua med den här låten som kör över det mesta!

Alt-J (∆) – Breezeblocks, Fitzpleasure, Matilda, MS & Tessellate

Fantastiska Alt-J (∆) fick mig att gå ner i brygga när Way Out West bokade dem och jag började leta reda på allt de gjort. Till slut kom albumet som innehöll många gamla favoriter som man nästan lyssnat sönder då. Nu, några månader senare, känns det aktuellt igen. Ni såg väl att vi gjorde en intervju med Gus från bandet? Vi ses väl i kön till klubben de spelar på?

Beach House — Myth, Wild & Lazuli

En av årets mest eftertraktade bjöd på några goingar. Jag har inte fallit fullkomligt dock. Extremt svårt att toppa Teen Dream.

Beck — I Just Started Hating Some People Today

Beck släppte en sjua på Jack White vars bas är country men som leker med nåt screamoaktigt och avslutas med nån go’ 60-tals-pop. Härligt att du leker igen, herr Hansen!

Best Coast — The Only Place

Man vill ju flytta till Kalifornien när någon kan älska en stat på detta vis. Pepp på Way Out West här!

Black Lips — O Katrina! & How Do You Tell a Child That Someone has Died?

Black Lips spelade på Primavera och de här är fortfarande deras bästa låtar.

Blitzen Trapper — Skirts on Fire

Blitzen Trapper släppte en kass cover på Hendrix Hey Joe. B-sidan var betydligt bättre. The Band of the 21st century.

Bobby Womack — Please Forgive My Heart

Släng din streamade rip av Frank Ocean åt helvete, det här är årets r’n’b.

Cat Power — Ruin

Efter sex år kommer äntligen Chan med nåt nytt. Och det låter verkligen nytt. Det tog mig lite tid att ta till mig fullt ut, men nu är jag otroligt peppad på kommande LP:n Sun. Den enda andra låt som vi har fått ta del av är Cherokee som man kan höra 17 minuter och 15 sekunder in i det här avsnittet av världens bästa podcast: All Songs Considered på amerikanske NPR.

Chromatics — Into the Black, Kill for Love & Lady

Chromatics börjat sitt album Kill for Love med en fullkomligt fantastisk elektroversion av Neil Youngs Hey Hey My My som de väljer att kalla Into the Black och när den är slut kommer titelspåret igång med ett jävla drag. Man vill ju bara dansa. Gillar ni filmen Drive kommer ni gilla Chromatics, det var nämligen delar av bandet som gjorde soundtracket till just den rullen.

Daughn Gibson — Tiffany Lou

En amerikansk crooner. Me like.

Death in Vegas — Silver Time Machine

Jag peppade Primavera med Death in Vegas, men såg dem aldrig då de krockade med nåt. Det här var i vart fall bästa låten.

Dirty Beaches — Sweet 17

Rockabilly-inspirerad galenskap. Sånt gillar vi. Ni såg intervjun vi gjorde med honom, va?

Eight and a Half — Go Ego

Kanadensiska skivbolaget Arts & Crafts är hem till kollektivet Broken Social Scene, som sägs ha blivit broken for good. På bolaget finns många av deras andra projekt. Eight and a Half är trummisen Justin Peroffs projekt med Dave Hamelin och Liam O’Neil från The Stills. En skiva jag borde lyssna mer på.

Friends — I’m his Girl

Friends skiva landade och det är fortfarande singeln som sticker ut. Tänk er ett härligt ESG-inspirerat gäng live, kan vara värt att köa till på Wow.

Gold Panda — Quitters Raga

Belle & Sebastian gjorde en till Late Night Tales och valde bland annat den här sköna sitar-samplade låten.

Grimes — Vanessa

Jag hade faktiskt missat Grimes innan hennes fantastiska album Visions landade. Men då fick vi gjort en intervju i vart fall. Vanessa är en fantastisk låt från hennes split-ep med d’Eon. Videon som hon gjorde själv är inte dum den heller.

Hush Arbors — Coming Home

Den här hittade jag nånstans och föll handlöst. Har inte fallit lika mycket för resten av skivan dock.

Iggy and the Stooges — I Got a Right

Den här gamla bootleggen hade försvunnit ur biblioteket. Ordningen är nu återställd.

Kindness — Gee Up

Fantastisk låt med kul video. Live är de dock inte så roliga att du vill ställa dig i kön för dem.

The Knife — Heartbeats

Deep Cuts hittade tillbaka in i biblioteket. Även om Heartbeats är enda låten jag älskar från den skivan. Både den självbetitlade och Silent Shout är dubbelt så bra.

Liars — No. 1 Againt the Rush & Brats

En efterlängtad skiva jag verkligen ska lyssna mer på. Dessutom har Matmos gjort en fin remix på No. 1. Jag håller tummarna för en bokning av Wow här i veckan…

Lower Dens — Alphabet Song & Brains

Fantastiskt från Jana Hunter & co. Värt att köa till på Wow.

M. Ward — Me and My Shadow & The First Time I Ran Away

M. Ward spelade in sin senaste skiva på en rad olika orter, i en rad olika studios med en rad olika musiker. Det är dess svaghet, de här två låtarna är, till skillnad från singeln Primitive Girl, några av de som är så bra man förväntar sig att M. Ward ska vara.

Nina Simone — Mood Indigo & My Baby Just Cares For Me

Jag brukar lyssna på en Nina Simone skiva jag inte hört då och då. Mest för att jag inte vill dränera hela den källan i ett svep. Från Little Girl Blue är det än så länge endast dessa två klassiker som jag bemödat mig att betygsätta.

Spiritualized — Hey Jane, Little Girl, Too Late & Freedom

Efter en fullkomligt fantastisk spelning på Primavera lyssnade jag nästan sönder den här skivan. Topp fem hittills i år.

The Stone Roses — Ten Storey Long Song

Jag peppade inför Hultan. Hur var Hultan? Jodå, de två första dagarna var det väldigt lite folk och ett band per dag jag verkligen ville se; Stone Roses och The Cure. Så vad gör man när man inte har massa band att se? Jo, man dricker. Så jag kommer ärligt talat inte ihåg speciellt mycket från de där spelningarna. Lördagen var det däremot skitmycket folk och massa bra band. Bat for Lashes och Errors var nog allra bäst! Men nån fjortis snodde min mössa på Justice. Buhu.

The Tallest Man on Earth — To Just Grow Away

Kristian Matsson släppte ännu en vacker platta. Jag skulle dock vilja att han låter frugan Amanda (Idiot Wind) vara med mer.

Tennis — Deep in the Woods

Bra Tennis!

Tortoise — DJed & Glass Museum

Klassisk postrock håller än!

The Wave Pictures — Stay Here & Take Care of the Chickens, Spaghetti & Long Black Cars

En av världens bästa textförfattare har gjort det igen. Och bättre musik än förra plattan på det. Lovely.

White Denim — Transparency, Heart From Us All, You Can’t Say & Shake Shake Shake

Lars tipsade om det här bandet när vi gjorde en podcast inför Primavera och jag måste än en gång tacka honom för årets bästa upptäckt. Ett band som har roligare, är skickligare eller mer älskvärda än White Denim har jag för tillfället svårt att se framför mig. Live jammar de i 20 minuters-set. Divine. Se om du har möjlighet, innan dess kan du skaffa alla deras plattor. Fantastiska saker allihop!

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Första kvartalsrapporten 2012.

Nokia kom med en kvartalsrapport nyligen. Den pekar ännu en gång nedåt. Nu satsar de på Windows. Jag tippar på att nästa kommer vara ännu en nedåtgående pil. Men vi sysslar ju med musik och jag brukar lista de låtar som hamnat i mitt musikbibliotek under det senaste kvartalet och som sedan har lyckats fånga mitt intresse till den grad att jag tar mig tid att betygsätta dem med stjärnor i iTunes. Betygsystemet ser ut så här:

5 — låt jag kan tänka mig att lyssna på när som helst.
4 — mycket bra.
3 — bra.
2 — dålig, men på en bra platta, behåll.
1 — skit, ta bort ur biblioteket vid nästa rensning.

Dessa är låtarna som hittat in och fått en fyra. Move on up har en femma. De flesta låtarna finns i den här listan på Spottan.

Alabama Shakes — Hold On & I Found You

Alabama Shakes är äntligen här med sitt album, det börjar oerhört bra, men jag tycker det tappar efter ett tag. Men jag ska ge det mer tid. Om man köper vinylen får man dessutom en fin sjua med fantastiska låten Heavy Chevy. Årets köp.

Albin Gromér — Här inne hos mig

Tyvärr har jag inte hittat nån mer hit på albumet som nu till slut hittat ut i världen.

Bahamas — Whole Wide World

En kanadensare frågade mig om hon och hennes kille får sova på min soffa under Way Out West och tipsade om den här sköna singer—songwritern.

Beach House — Myth & Wild

Albumet är underbart, men i vanlig ordning är det mest början jag lyssnat och satt betyg på. Wild är hittills bästa låten.

Bill Callahan — So Long, Marianne (Leonard Cohen cover)

Det här är väl som att svära i kyrkan, men jag föredrar faktiskt Bills version. SÅ jävla bra är den.

Bill Withers — Lovely Day

Let it be one.

Blonde Redhead — Elephant Woman, Melody & Misery is a Butterfly

Den fanns en tid då Blonde Redhead gjorde annat än delade med sig av bilder på en hund (adda inte harrymakino på instagram).

A.A. Bondy — American Hearts

En av de singer-songwriters jag ser mest fram emot på Primavera.

Captain Beefheart & The Magic Band — Sure ’Nuff ’N Yes I Do & Zig Zag Wanderer

Den käre kapten biffhjärta hittade in i biblioteket igen efter att Cat Power delat med sig av ett klipp där han spelar med sitt band på en strand i Cannes.

Cloud Nothings — No Future No Past

Den sjuttonde maj firar Norge sin dag. Vi firar med Cloud Nothings på Pustervik.

Curtis Mayfield — (Don’t Worry) If There’s Hell Below, We’re All Gonna Go & Move on Up

Jag måste lyssna mer på Curtis. Mycket mer. Så att den här rubriken blir lääääängre.

Dr. Dog — The Old Black Hole

Fin folkrock i vanlig ordning, även om deras två senaste plattor inte riktigt varit lika bra som tidigare alster.

Fanfarlo — Deconstruction

Det blev en hel del låtar där album kommit till låtar som varit med på tidigare rapporter på den här listan, men vad fan. Så kan det gå. Det gäller bara att jag ska lyssna mer på resten av dessa plattor, men jag har svårt att hålla mig borta från att kolla upp Primaveras lineup…

The Field — Everybody’s Gotta Learn Sometime

Axel Petersén har, likt Beck, gjort en finfin cover av The Korgis original.

Grimes — Genesis, Oblivion, Be a Body (侘寂), Symphonia IX (My Wait is U) & Nightmusic (feat. Majical Cloudz)

Ni vet att jag älskar Grimes. Hon fullkomligt ägde första kvartalet. Ni såg väl vår matintervju med henne?

I Break Horses — Winter Beats & Hearts

Svenskarna som representerar tillsammans med Field och Refused i Spanien tog mig by surprise. Jag älskar deras platta.

Islands — This is not a Song

”We’re not a band. You’re not a fan.” You’re so full of shit.

James Figurine — 55566688833 (The Field Mix)

Jag vart tvungen att kolla upp den här remixen av Jimmy Tamborellos vackra homage till gamla mobiltelefoner. Remixen är alldeles lovely den med. Dock saknar jag originalets fantastiska textrader ”I have to type eleven numbers into my cell phone just to make it spell ’love’ so I usually don’t” och ”and we fought face-to-face like it was the nineties again”. Originalet finner ni här.

Lambchop — If Not I’ll Just Die & Gone Tomorrow

Det känns inte som det var fyra år sedan Lambchop gav oss en platta, men så var det visst. Under den här tiden har Vic Chesnutt gått ur tiden och det är mycket hans bortgång som Kurt Wagner sjunger om på denna vackra nya skiva, Mr. M.

Let’s Wrestle — Dick in my Zipper

Den här låten kommer alltid vara min 30-årskris.

M83 — Midnight City

Bandet alla tjôtar om får sig en ny chans och just den här klarar testet.

The Magnetic Fields — Andrew in Drag

Årets roligaste textrad? ”The only girl I’ve ever loved was Andrew in Drag”-

Nina Simone — No Good Man

Man bör lägga till lite Nina varje kvartal…

Psapp — Velvet Pony

Likaså ta sig tid att betygsätta lite Psapp!

Thåström — Samarkanda & The Haters

Jag försökte lära mig gilla Thåström genom att plugga in hans soloalster inför hans Trädgårn-spelning, men bara Samarkanda gick in som en fyra. The Haters har jag tidigare lärt mig älska genom mina vänners allsång.

White Denim — Drug

Den här var tydligen enda som lyckats få sig ett betyg innan mars blev april. Nu kommer det bara rinna in fyror från dessa herrar från Texas. Jag är kär i dem för tillfället, bästa rocktipset sedan Wolf People. Tack som fan till Lars, som tipsade genom en podcast som strax dyker upp här!

Publicerad den av — 1 kommentar

Kan vi säga att kladdkakan är feministkakan?


Häromdagen skrev den störtsköna författaren Birgitta Stenberg en ursinnig debattartikel över cupcake- och långkokstrenden i Aftonbladet. Hon menade att det är patriarkatet som försöker trycka tillbaka kvinnorna till köket. Jag håller med henne om mycket, men inte i det här fallet.

Men inspirerad av denna text kom jag fram till att vi kanske skulle kalla kladdkakan för den feministiska kakan? Den går ju skitsnabbt att göra! Jag försökte göra den under loppet av The Kinks — I’m a Lover, Not a Fighter, men hann tyvärr inte, så det blev även Yo La Tengos version av Dylans I Wanna Be Your Lover också. Om jag hinner på de låtarna eller inte får den här videon avslöja:

Under de 26 minutrarna man har kakan i ugnen kan man väl lyssna på den här fina spellistan som faktiskt varar i hela 28 minuter (då ju ugnen inte var uppe i 175ºC ännnu).

1. Grimes — Be a Body
2. Fatoumata Diawara — Bissa
3. Ólöf Arnalds — Innundir Skinni
4. I Break Horses — Hearts
5. Alabama Shakes — I Found You
6. Wild Flag — Romance
7. Tennis — Origins
8. Psapp — The Monster Song

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Årsredovisning 2011.

Llama Del Rey

Llama Del Rey

Förr brukade jag göra kvartalsrapporter över de låtar som jag lagt till i mitt iTunes och gett fyra eller fem stjärnor. När jag gjorde en sådan i somras så kraschade min hårddisk precis när jag exporterade låtarna. Jag såg det som ett tecken. Dags att foga sig till Spotify-listor istället för torrents. Jag inser att jag är en minoritet som fortfarande kör på iTunes. Nåväl, det här är en lista över de låtar jag tagit mig tid att betygsätta, det är inte alla låtar jag tycker om, men en hel del. Hoppas ni hittar nåt ni inte hört tidigare! Väl mött!

Spotify-listan har allt utom Alabama Shakes, Bill Callahan, The Flaming Lips, Shlohmo och Stephin Merritt.

Alabama Shakes — Hold On

Det här bandet kommer slå hårt 2012, rätt i tiden med ett släpigt 70-talsdoftande trumkomp och en fantastisk sångerska. Ses i kön till Way Out West-klubben… Här finns ett fint live-klipp när de kör den här fantastiska låten.

Albin Gromer — Här inne hos mig

Min vän Linda Kante tipsade mig om den här lille skåningen och jag gick således och såg honom öppna för tråkige Tingsek (som dock var mindre tråkig live). Jag föll väl inte lika handlöst för de övriga låtarna som till denna, årets bästa svenska soullåt.

Anna Calvi — Blackout

Anna Calvi är studiomusikernas nya älskling, Brian Eno och Nick Cave älskar henne och jag förstår varför, men det tenderar att bli lite tråkigt i längden, men en låt här och där och man trollbinds av hennes fantastiska röst och ett skickligt manglande av gitarr. Live kör hon en hel del covers, jag föll handlöst för hennes extremt annorlunda tolkning av TV on the Radios Wolf Like Me. Här hittar du ett klipp när hon körde det i Williamsburg.

Apparat — Song of Los

Det var Thom Yorke som fick mig att öppna ögonen för Apparat har jag för mig. Den här gillar jag mycket från skivan The Devil’s Walk.

Battles — Ice Cream (feat. Matias Aguayo)

Battles förlorade en medlem, sångaren och keyboardisten Tyondai Braxton, så när de än en gång gjorde en magnifik spelning på Primavera Sound vid fyra-tiden på natten hade de samplat en massa vokalister som sjöng på stora skärmar bakom bandet. Det funkade lysande och var väl värda att vara uppe halva natten för att se. Skivan var dock inte lika bra som lysande Mirrored.

Bill Callahan — Riding for the Feeling

Bill Callahan brukar göra varannan ok skiva, varannan mästerverk. Så har det i vart fall sedan sista skivan under namnet Smog, A River Ain’t Too Much to Love, därefter Woke on a Whaleheart som är fullt av 3/5-låtar, därefter fantastiska Sometimes I Wish We Were an Eagle och nu Apocalypse som bara riktigt sticker ut med den här vackra biten. Videon är den mest meditativa videon jag sett på år och dar, underbart vackert.

Bill Wells & Aidan Moffat — Let’s Stop Here & The Copper Top

Min manlige musa Aidan Moffat känner ni igen från nedlagda Arab Strap. Efter att han tröttnat på att sjunga om sex med Malcolm Middleton har han gjort låtar om att få barn, att kasta grapefrukter på frugan och här handlar det om att bli gammal. Musiken är i stor del skriven av multiinstrumentalisten Bill Wells, som bland annat har jobbat med The Pastels och svenska Tape. Tyvärr kom de inte till Götet så jag och Zacharias åkte upp till Oslo och söp oss fulla nog att norpa ölen som stod på scen efter spelningen. Jag gick på en nit och tog en flaska mineralvatten…

Black Lips — Bone Marrow

Black Lips skiva Arabia Mountain är helt klart deras bästa hittills. Tidigare har jag inte fallit för dem, men denna platta är fylld med härliga småpunkiga popdängor där Bone Marrow sticker ut som den allra bästa.

Blitzen Trapper — Love the Way You Walk Away

Blitzen Trapper, som står bakom en av 2000-talets bästa låtar, Furr, släppte ett album som var sådär, men där singeln verkligen stod ut. Bra folkrock helt enkelt.

Bonnie ’Prince’ Billy & the Phantom Family Halo — Suddenly the Darkness

Att hålla reda på allt Will Oldham gör är mer eller mindre omöjligt, men rätt som det är trillar det ner nåt som sätter sig. Nu kollar jag upp dessa Phantom Family Halo och det visar sig att de delar medlemmar med Slint! Dags att kolla upp dem med andra ord!

Braids — Lemonade, Glass Deers & Same Mum

Braids var en av årets mest egensinniga band. Jag skrev till David att de var som Animal Collective med en skönsjungande sångerska och jag står fast vid den beskrivningen. Underbart.

Cults — Go Outside

Cults flörtar med sextiotalspop på ett modernt sätt. Jag älskar texten till denna singel om en tjej som vill gå ut och fånga ljuset medan hennes partner bara vill ligga hemma och uggla.

Death Cab for Cutie — You are a Tourist

Death Cabs LP Codes and Keys var lite av en besvikelse sånär som singeln. Men nu när Ben gjort slut med Zooey kanske det kan komma lite mer krossade hjärtan-låtar? Ge mig en ny Plans, tack!

Duologue — Get Out While You Can

Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva Duologue, ett schysst beat med en fin gitarrslinga? Tja, bra skit i vart fall.

Explosions in the Sky — Last Known Surroundings & Human Qualities

EITS växer i vanlig ordning. Om jag inte berättat det förut upptäckte jag dem genom att Four Tet 2004 skulle ha en endagsfestival där han valt alla band. Animal Collective hade två stora stockar som de stod och slog i golvet, Papa M var ensam med gitarren och Caribou (eller Manitoba som han hette då) fullkomligt golvade mig. När jag köpte biljetten hos Rough Trade sa i vart fall kassörskan ”oh, are Explosions in the Sky playing?” och givetvis kollade jag upp dem och såg dem två gånger på mindre än en vecka. Sedan dess har de varit med mig genom allt från meditativa promenader till ljuv älskog. Och trots att jag inte gillade Take care.. i början växer den i vanlig ordning.

Feist — The Bad in Each Other, How Come You Never Come Here & The Circle Married the Line

Feist slog igenom med Let it Die 2004 och jag blev mäkta förvånad när hon på Pusterviksteatern i en bisats nämnde sitt andra band, Broken Social Scene. Den kopplingen hade jag inte gjort tidigare, men när hon med The Reminder blev indievärldens allra största singer/songwriter lämnade hon bandet (som nu sägs ha lagts ner helt tyvärr) och parade ihop sig med en snubbe hon tidigare gjort hiphop med (!), Chilly Gonzales. Detta samarbete fortsätter på nya skivan Metals och nu när Let it Die känns ganska daterad tror jag att varken The Reminder eller Metals någonsin kommer kännas daterade. Nästan i klass med Joni Mitchells Blue. Metals kanske saknar en dunderhit som 1234, men personligen lyssnar jag helst på Feist när jag ska sova så det är bara bra att nionde spåret inte väcker en!

The Flaming Lips — Enthusiasm for Life Defeats Existential Fear Part 2

The Flaming Lips har gjort mycket galenskap under året som de avslutade med att köra Beatles-låtar med Yoko Ono. De gjorde en hel del sidoprojekt, med Neon Indian och Lightning Bolt bland annat. Just nu jobbar de med Edward Sharpe och . De släppte musik i döskallar gjorda i vingummi och några lyxvarianter som levererades i riktiga kranier… Inuti fanns ett USB-minne med musiken som bara blev längre och längre. I början hade låtarna normal längd, sedan kom en sex timmar lång låt och de avslutade allt med att maxa Cubase (har jag för mig det var) med en 24 timmar lång låt. Bandets sångare, Wayne Coyne, twittrar oerhört mycket. Youtube.

Fleet Foxes — Montezuma, Battery Kinzie, Helplessness Blues & Lorelai

Folkrockarna i Fleet Foxes sövde mig många gånger i år. Det är det de gör bäst.

Fruit Bats — You’re Too Weird & The Banishment Song

Fruit Bats gästade Trucken i höstas. Det var ljuvligt och jag gjorde en matintervju med bandets sångare Eric innan jag blev så full på spelningen att jag inte kände igen honom när han tagit på sig ett par glasögon och sålde mig deras LP. Proffsigt värre.

The Generationals — I Promise & Please Be It

Världens bästa podcast drivs av en man som heter Bob Boilen och har under fjorton års tid nästan tagit över efter John Peel. Ja, nästan. Det är i vart fall ett sjukt bra program. Ja, det heter All Songs Considered om ni missat det. Där hittade jag det här bandet som jag lyssnade oväntat mycket på. Produktionen känns ganska 80-talsaktig och därför tröttnar jag lätt, men de har en del riktigt bra melodier måste jag säga.

Gruff Rhys — Shark Ridden Waters, Honey All Over, Sensations in the Dark, Christopher Columbus, At the Heart of Love & If We Were Words (We Would Rhyme)

Årets bästa platta kom från de superfluffiga djurens företrädare nummer ett, Walesaren Gruff Rhys. Han har sagt att han kände sig mogen för att göra en platta med pianoballader, men när han började spela in började musiken spreta mer och till slut landade det i den här perfekta popplattan. Dessutom hann han släppa en EP till jul med passande låtar som Slashed Wrists this Christmas och Post Apocalypse Christmas. Årets llama!

Handsome Furs — When I Get Back & Serve the People

Årets sexigaste band är paret Dan Boeckner (Wolf Parade) och Alexei Perry som jag upptäckte genom att Primavera Club hade bokat dem (men tyvärr inte mig). Jag fick nöja mig med att lyssna på deras spelning från Stockholm på gimmeindie.se. De är starkt politiska och var med i demonstrationerna i Ryssland för homosexuellas rättigheter och låten Serve the People har den alternativa titeln Fuck the Police… Sjukt bra.

Lana Del Rey — Video Games

Det var länge sedan en låt blev så här viral. Med all rätt. Låtarna som har läckt därefter är jag mer skeptisk till dock.

Le Butcherettes — Dress Off

Mexikotjejerna Le Butcherettes gillas av Jack White, Omar Rodríguez-López och Yeah Yeah Yeahs som bjudit in dem att öppna för dem eller som i Omars fall producera och spela bas på deras platta. Jag tröttnar dock på mer än en låt. Nu när jag hör den här funderar jag på om den verkligen förtjänar en fyra.

Los Campesinos! — By Your Hand

Trevliga engelsmän som sjunger om sex och annat kul. De ligger på Broken Social Scenes skivbolag. Favoritlåten är dock Straight in at 101 från förra skivan Romance is Boring, mest för textraden ”I think we should be more post-coital than post-rock, it feels like the build-up takes forever and you never get me off”.

Low — Witches & Nightingale

Lows C’Mon föll mig förbi i början av året så jag såg dem inte på Primavera, det var jävligt synd. Det var länge sedan jag såg dem och C’Mon har växt upp till att bli en av årets bästa skivor. Årets mormoner (det priset vinner de varje år).

Mattias Alkberg — Frigjord, Pånyttfödd & Helgen V. 51

Årets svenska platta var tveklöst Alkbergs Anarkist. Lyssna på vår bäste textförfattare.

Michachu & The Shapes and the London Sinfonietta — Everything

Micachu slog igenom med suveräna singeln Golden Phone härom året. Det här är från ett galet samarbete med London Sinfonietta. Jag ser starkt fram emot ett nytt album.

Mire Kay — So You Learned

Victoria och Emelie i avsomnade Audrey har bildat Mire Kay där de med cello och gitarr fortsätter göra underbart vacker, lugn pop. Får vi nåt album 2012? Det här är i vart fall årets finaste svenska låt. Yay!

Mogwai — San Pedro

De skotska postrockkungarna gav oss en skiva med den knasiga titeln Hardcore will never die, but you will. Detta var starkaste spåret.

Moon Duo — Run Around

Moon Duo är en duo med trummaskin, keyboard och en underbar gitarrist som annars spelar i Wooden Shjips. Kan bli en smula tjôtigt i längden, men en låt är riktigt gött. Den här till exempel.

The National — Exile Vilify

Allas våra Nationella släppte en låt i ett spel i år. Vackert, vackert.

Peaking Lights — Hey Sparrow

De här lärde jag känna genom Andres Lokkos årsbästa-lista. Om ni tycker att den här listan kommer lite för sent så tycker ni fel. Man kan inte skriva årsbästa-listor i november, det är nåt som jag antar att skivbolagen har hittat på så att de ska stimulera julförsäljningen. Jag ser inte att det är så längre utan tar hellre lite tid på mig och låter musiken sjunka in.

Promise and the Monster — Sharp & Sweet

Mölndalstjejen Billie Lindahls vackra röst trollbinder mig än en gång på skivan Red Tide. Hoppas på att lyckas få se henne live under 2012.

Radiohead — Lotus Flower

Ja, den här låten blev ju än mer omtalad när Thom Yorke dansade en smula märkligt. Fint så.

Raphael Saadiq — Stone Rollin’

Raphael levde inte riktigt upp till mina förväntningar efter en av de senaste årens starkaste soulalbum med The Way I See It. Titelspåret på skivan han släppte var dock inte så dumt. Älskar det gamla soundet.

The Rapture — It Takes Time to be a Man

The Rapture är lustiga, de släpper en skiva var femte år ungefär och deras förra Pieces of the People I Love är för mig starkt förknippat med promenader i Ålesund då jag och Alex var där uppe och försökte jobba i fiskindustrin. Samma gäller för det årets bästa skiva Yo La Tengos I’m Not Afraid of You and I Will Kick Your Ass samt Joanna Newsoms Ys. Årets skiva var jag ganska besviken på, sista spåret var dock underbart vackert.

Real Estate — It’s Real, Municipality & Wonder Years

Real Estate bjöd på årets bästa låt i It’s Real och skivan var uppe och snurrade på min topp 5, men efter en spelning på Henriksberg insåg jag vad det var jag inte gillar med dem; trummorna. De är fantastiskt tråkiga och därför blir skivan som helhet sämre, men med ett flertal guldkorn blir det rätt bra trots allt..

Shlohmo — It Was Whatever & Get Out

Shlohmo är en ung kille från LA som gör fantastiska, långsamma beats. Me love! Youtube 1 och 2.

Stephin Merritt — Forever and a Day

Allas vår Stephin Merritt kommer snart med sina Magnetic Fields till Annedalskyrkan och det kommer bli så vackert så. Det är kul att Luger öppnar upp kyrkan även när det inte är Way Out West, det är en underbar lokal. Den här låten är från en skiva med rariteter som kom ut förra året. Youtube.

Tennis — Marathon

Ordet Tennis brukar i Ljungskilepågarnas lingo betyda att något är bra. Det är sannerligen sant om det här fina 60-talspopsdoftande bandet som kommer med nytt i februari igen. Här kan man lyssna på nya singeln.

Thurston Moore — Benediction

Allas vår Thurston skiljer sig från Kim och Sonic Youths framtid är hotad. Personligen har jag tyckt bättre om Thurstons soloskivor de senaste åren. I vart fall sedan Jim O’Rourke flyttade till Japan. Han borde sluta göra film och börja lägga sin magiska hand på Wilco igen…

tUnE-yArDs — My Country, Powa & Bizness

Merrill Garbus är kvinnan som trollband min vår i sin galna musik. Ett av årets bästa album bjöd hon på således.

Unknown Mortal Orchestra — How Can You Luv Me

Den här skivan borde jag lyssna mer på.

The War on Drugs — Baby Missiles

Snart i en Slottsskog nära dig. Yay!

Widowspeak — Puritan

Ja, den här med.

Wild Flag — Short Version

Ms Brownstein är bättre på gitarr än på att vara rolig. Jag kan inte påstå att jag skrattade särskilt mycket när jag kollade på Portlandia…

Wilco — One Sunday Morning (Song for Jane Smiley’s Boyfriend)

Vackert lång låt. Bästa på skivan som växer.

WU LYF — We Bros

Ja, de här får då knappast spela i några kyrkor…

Young Galaxy — We Have Everything

Fina kanadicker som tar hjälp av Lissvik på Nordhemsgatan. Synd att han och sin kamrat jag glömt namnet på splittrade Studio under året dock. Yeah yeah, sånt som händer.