Vi besökte Mire Kay i deras studio när de spelade in sin debutskiva. Här får ni höra ett smakprov som än så länge går under arbetsnamnet ”Jazzlåten”. Och så frågade vi ju lite om mat naturligtvis!
Mire Kay består av Victoria Skoglund och Emelie Molin, som tidigare spelade i bandet Audrey. De släppte en EP förra året och i höst är det alltså dags för fullängdaren. Pepp!
Fredag den 25:e maj: Picknick på Oceanen, Stigbergstorget, kl 19.
Det är lite skralt i kassan för Koloni efter att det kommit för lite folk på de senaste arrangemangen, så köp en kasse bärs och kom på picknick för en hundring. Differnet spelar medan författaren som vann myntkastningen, Stig Larsson, läser högt. Dessutom spelar Lisa & Kroffe flöjt och moog. Gött så! https://www.facebook.com/events/413104005386550/
Fredag den 25:e och lördag och 26:e maj: Knarrholmen.
Jag var lite vrång med att åka till Knarren i år, men sedan hade jag en härlig söndag med Idiot Wind i öronen och min kamrat Davids vackra semesterbilder på skärmen. Det fick mig att ändra mig så på lördag dyker jag upp, jag hoppas ni inser att det enda som hjälper mot fredagens efterdyningar är att eftersupa med oss! Skål!
Lördag den 26:e maj: Majornas 3dje Rote & Steget, Brännö Värdshus, kl 19.
Om man inte känner för att lägga 500 pix för lite pop, men ändå vill ut i Skärgården kanske man kan ta en båt till Brännö och se fina Steget? Muta först den lite småsure mannen på Pusterviksbiljetter med 140 pix så har du ditt på det torra! Efter Steget spelar gubbarna i Majornas 3dje som verkar lobba mycket för att de har spelat med Tomas von Brömssen. Låter bluesigt, men jag hade nog hellre tagit ett par steg ner till havet efter Steget…
Onsdag den 30:e maj: Howler & Hooded Fang, Pustervik, kl 20.
Ett gött gäng, helt enkelt! Woody West bjuder hit kanadicker och amerikaner i ständig flod och även dessa herrar gillar jag. Psst, de har säkert skägg! FB.
Torsdag den 31:e maj: Pom Poko, Variant 23, kl 18.30.
Galleri Variant har försökt starta upp en filmklubb, jag fattar det som att det gått sådär. Men en fin gammal Miyazaki-skriven historia om grävlingar som reser sig, det låter det! Gå dit! Rocky Racoons! Facebook.
Nu blir det paus i veckotipsen lite, jag far till Bryssel och Barcelona. Det blir säkert en liten text eller tio om Primavera Sound! Ha det!
Δ (alt-J) are four guys from Leeds who met in university and make excellent pop. They consist of Gwil Sainsbury (guitar/bass), Joe Newman (guitar/vocals), Gus Unger-Hamilton (keyboards) and Thom Green (drums). We had a talk with Gus!
Hey Gus! Right now, what do you feel like eating?
Well I just had lunch, which was a cold sandwich from a motorway service station, as we’re on the road, so I’d love my next meal to be hot.
I’m glad to see Way Out West have booked you! What do you know about Sweden and Swedish food?
I don’t know a lot about Sweden, except that it has a good music scene. And the capital is Stockholm. Swedish food, as I understand it, involved a lot of fish, which sounds great to me.
What’s the deal behind your name, it’s ∆ but everybody says alt-J? You were also called FILMS and Daljit Dhaliwal? Do tell.
When we started the band we used the name Daljit Dhaliwal, knowing that one day we’d probably have to change it – so when we thought of the name FILMS, we did. But then it turned out there was another band called The Films, so we had to change again. ∆ was a keyboard shortcut discovered by Gwil, our guitarist – we thought it was pretty neat, and would make a cool band name. A lot of people think we’re fixated with triangles, but we’re really not.
You mentioned that you play an Nordic keyboarded Mac on stage. Care to tell us why?
Well, I used a keyboard made by Nord, a Swedish manufacturer. The only keyboard I used to have was an old Yamaha that was very limited. I used a lot of piano when making the album, so I knew that I’d need a keyboard which offered decent weighted keys and good piano sounds. My Nord does that and much more. It’s definitely a grownup keyboard.
Ah, I misunderstood that completely then, that’s what twitter does to you! It’s not easy trying to put Alt-J (∆) into a genre, have you made one up or how would you describe your music?
We don’t like genres very much, so we shy away form defining ourselves. However other people are welcome to have a go! We have been described as folktronica, which we actually thought was pretty cool.
You mentioned in an interview that you had a sausage roll after a flight back from NYC, is that the best cure for a jetlag? Can you explain to us what a sausage roll is exactly?
I think the key to avoiding jetlag is definitely food. A sausage roll is basically sausage meat wrapped in puff pastry. It’s very greasy but delicious. They vary hugely in quality though, so watch out for that.
What do you have for breakfast, have you gotten into the whole porridge trend?
I get bored of food routine very easily, so I like to vary my breakfasts. Right now, my girlfriend and I are very into fried egg sandwiches, but that could soon change. As for the porridge trend, this must have passed me by.
Do you have a recipe you’d like to share with us? Maybe a soup?
This is a great soup – cheap, tasty and very filling. Sweat some chopped carrots in butter with some cumin seed, then cook in vegetable stock till they’re soft; liquidise, then add a bowl of rice cooked in salted water; reheat then stir in 2 egg yolks; season and serve topped with paprika and chopped parsley.
Trust me, it’s amazing.
So, when’s the album out?
May 28th!
När jag kom till nya Pustervik vid nio-tiden visade sig garderoben vara där toaletterna var förut, mycket smartare layout runt baren där nere, sedan stiger man in genom en dörr vid trappan och jag antar att man kommer in under där sittplatserna till teatern var förut. Taket är vackert med små glänsande prylar, och det är fullt med folk som ser Tyred Eyes, ett gött göteborgsband som kör sin sista låt, hinner inte få mig nån uppfattning mer än att det är bra rock, tyvärr ser jag inte ett jota från längst bak, scenen är på tok för låg.
Bra turnétiming gjorde att även Obits kom förbi Pustervik denna röda torsdag, de frontades av Rick Froberg som tidigare spelat i band som Drive like Jehu (bästa bandnamnet!) och Hot Snakes. De spelar rak rock, ljuvligt att höra, men att inte se mer än ett huvud här och en gitarr över publikhavet där gör att man trevar iväg med ögonen, jag hade visst hamnat bakom en man klädd i turnétröjan för Europe 2010! Gött så. Vi är överens om att basisten är fantastisk och att bandet har ett bra driv.
Så var det dags för huvudakten, Cloud Nothings, första bandet i år att bli titulerade med Best New Music på Pitchfork. Det fick de med den fantastiska skivan Attack on Memory som allas vår favoritproducent Steve Albini (ni älskar väl också hans band Shellac?) hjälpt till att forma. Bandet startade när Dylan Baldi använde tristessen mellan college-lektioner till att göra musik, sedan blev bloggvärlden intresserad och en promoter sa till honom att låta håret växa och lägga ner plugget. Det verkar än så länge ha varit ett mycket lyckat val, det rullar på bra. Även ikväll sköter de sin uppgift ypperligt och spelar mest låtar från senaste skivan, mot slutet drar de ut Wasted Days än längre än de nio minuter den redan är. Med några öl innanför västen är det alldeles underbart bra, jag tycker de låter lite som At the Drive-In. Jag önskar alla röda dagar hade ett så här bra soundtrack.
Koloni invaderar Röda Sten och tar med sig ett gäng suggestiva musiker från England, Olle Huge och Michael Idehall som gör ”fysisk visualisering av ljud” och 9fc7 vars enda låt låter riktigt mysig.
De som har ockuperat Vasaparken har massa hippie-grejer för sig. Låter trevligt, man kan ju slinka förbi där en stund och sedan kanske loppisen på Skjul Fyra Sex och senare på kvällen har Avant magasin släppfest på samma ställe.
Spencer Kruger har massvis med järn i elden, när han inte spelar med Wolf Parade spelar han i Sunset Rubdown, Moonface är ett annat projekt. På senaste skivan har kanadensarna slagit sina gitarrer ihop med finnarna Sinai.
Jag hade inte varit i kyrkan på länge när jag gick för att se Woodchucker + Gareth Dickson + Library Tapes i St. Andrews Kyrka. Den lilla engelska kyrkan är ett perfekt ställe för intima spelningar, gudomligt vacker och med fin akustik. Tyvärr kunde Woodchucker inte spela då hans ljudkort knäckte och av nån anledning slutade det med att huvudakten Library Tapes spelade innan Gareth Dickson.
Library Tapes är David Wenngren. Han spelar minimal, spöklik piano över samplingar, främst knastriga ljud så som distad talk radio, men också stråkinstrument, orgel och melodica (tror jag). De förvrängda rösterna från radion passade perfekt med Eraserheads deformerade ansikte som projicerades i slowmotion i bakgrunden. Library Tapes ömtåliga musik matchade perfekt i den jättekalla kyrkan. Den stackars musikern fick blåsa på sina händer mellan låtarna för att hålla dem varma nog. Under hela konserten kämpade jag mot att somna. Inte för att var jag uttråkad men för att musiken (med hjälp av den låga temperaturen kanske) fick mig att vilja gå i ide. Det enda som hade gjort stämningen mer passande hade varit lite stearinljus. Ett fint avslut av helgen, helt enkelt.
Text: Éric Morrisette.
Jag skulle egentligen lagat nåt annat ikväll, men det sket sig med porslinet. Istället tänkte jag bilda er i hur man gör Dalarnas landskapsrätt — Rårakor. Rätt och slätt, jättelätt!
Själv gjorde jag denna rätt till lite 20-something-punk i form av Cloud Nothings. De spelar dessutom på Pustervik på torsdag. Pass på!
Typ ett kilo potatis.
Om du prompt inte vill göra dem vegetariska kan du krydda med några droppar av ditt eget blod.
Tillsätt fyra ägg och plåster.
2 msk mjöl.
1 tsk salt.
Stek 1 dl i taget.
Servera med bacon.
Rengör mobilen från allt fett när du instagrammat.
Ät med lingonsylt, Leni Riefenstahl och en ny Bilaga!
Efterrätt: lingonsylt ihopslungad med mjölk!
Följ llamalloyd på Instagram.
Är det verkligen att spela i en kyrka när det är gigantiska högtalare uppställda jämte scen? Jo, det verkar trots allt så. Allas vår Stephin Merritt står bakom ett notställ och ett instrument jag inte vet namnet på. Han ser gravallvarlig ut även om jag till slut inser att det är så han alltid är. Han och en av bandets två sångerskor, Claudia Gonson, försöker skapa mellansnack baserat på det faktum att de sjunger sånger om saker som att anlita en torped för att mörda någons flickvän framför en rosaupplyst jesus på korset. Jag har lite svårt för Merritts stenansikte, jag tror inte han ler en enda gång på hela spelningen trots att han skämtar om endera det ena, endera det andra. Det och det faktum att de inte har någon rytmsektion gör att jag blir ganska besviken på spelningen. För det mesta har de förvisso inte så mycket drum n’ bass, men i låtar som Your Girlfriend’s Face och Drive on, Driver blir det väldigt platt och det har faktiskt hänt att jag helt sonika slutat lyssna på band på grund av att de har en kass trummis (Elf Power). Så passa er! Men så länge ni har Merritts röst och hans stundtals fantastiska historier kommer ni ha mig kvar som lyssnare.
Fink, Nefertiti, 6:e maj.
Intressen går i perioder. Ibland är det bara musik som gäller, men i söndags kändes politik viktigare. Istället för att peppa med Fink var det partiledardebatten i lurarna. Det kändes vilktigare. Men inte fan lärde jag mig nåt nytt av det vanliga käbblandet, det de säger är generellt sett rätt långt ifrån verkligheten. Jag bestämde mig för att fly än längre bort, jag hamnade i Nefertitis varma källare. Här spreds Rachel Sermannis vackra stämma ackompanjerad av en enkel gitarr. Det var dock inget som fick mig exalterad. Hon tipsar oss om att skriva upp oss på ett nyhetsbrev och att Nefs burgare är bra. Jag tar till mig det sistnämnda till nästa spelning.
Precis som när jag var här och såg Fatoumata Diawara för några veckor sedan har matborden fullkomligt tagit över stället, något huvudakten Fink reflekterar över när han äntrar scen; ”This is very cute, isn’t it? I can hear you eating.” Han börjar med en av hans bästa låtar, Biscuits for Breakfast, som han tillsammans med en äldre Bon Iver på bas och en capoeirakille på trummor skickligt klinkar fram. Det är jävligt tight och det var precis den sortens publik som uppskattar skickliga musiker som är där. Ni vet, killar i hästsvans och välansatt skägg. Jag känner mig trött redan i första låten, det händer nästan mer i publiken än på scen; en servitris distraherar musikerna med sitt ständiga ilande med kakor till gästerna, en tjej svimmar och ett helt bord vrålar till när Fink bestämmer sig för att spela Trouble’s What You’re In. Konserten är som en slät kopp kaffe. Behaglig, men alldaglig. Det lyfter dock lite med en annan låt om frukost, Blueberry Pancakes.
Till nästa frukost läser jag nog hellre inrikes-delen i tystnad.
PS. Jag skrev en annan text om samma spelning till Rockfoto, den hittar ni här.
Fink skulle jag vilja kalla en singer-songwriter med beats. Vi ses väl där?
Göteborg Art Sounds bjuder på en del två. De börjar på torsdag med punkten i programmet som jag finner mest intressant; ett snack med Jacob Kimvall och Carolina Falkholt. Det blir alltså ett snack om gatukonst. De ångar på genom nästa helg också, men det kanske blir ett tips på nästa tipslista.