Publicerad den Lämna en kommentar

Dead finks don’t talk, they play guitar.

Fink, Nefertiti, 6:e maj.

Intressen går i perioder. Ibland är det bara musik som gäller, men i söndags kändes politik viktigare. Istället för att peppa med Fink var det partiledardebatten i lurarna. Det kändes vilktigare. Men inte fan lärde jag mig nåt nytt av det vanliga käbblandet, det de säger är generellt sett rätt långt ifrån verkligheten. Jag bestämde mig för att fly än längre bort, jag hamnade i Nefertitis varma källare. Här spreds Rachel Sermannis vackra stämma ackompanjerad av en enkel gitarr. Det var dock inget som fick mig exalterad. Hon tipsar oss om att skriva upp oss på ett nyhetsbrev och att Nefs burgare är bra. Jag tar till mig det sistnämnda till nästa spelning.

Precis som när jag var här och såg Fatoumata Diawara för några veckor sedan har matborden fullkomligt tagit över stället, något huvudakten Fink reflekterar över när han äntrar scen; ”This is very cute, isn’t it? I can hear you eating.” Han börjar med en av hans bästa låtar, Biscuits for Breakfast, som han tillsammans med en äldre Bon Iver på bas och en capoeirakille på trummor skickligt klinkar fram. Det är jävligt tight och det var precis den sortens publik som uppskattar skickliga musiker som är där. Ni vet, killar i hästsvans och välansatt skägg. Jag känner mig trött redan i första låten, det händer nästan mer i publiken än på scen; en servitris distraherar musikerna med sitt ständiga ilande med kakor till gästerna, en tjej svimmar och ett helt bord vrålar till när Fink bestämmer sig för att spela Trouble’s What You’re In. Konserten är som en slät kopp kaffe. Behaglig, men alldaglig. Det lyfter dock lite med en annan låt om frukost, Blueberry Pancakes.

Till nästa frukost läser jag nog hellre inrikes-delen i tystnad.

PS. Jag skrev en annan text om samma spelning till Rockfoto, den hittar ni här.

Publicerad den Lämna en kommentar

Veckans tips 4 – 10 maj.

6:e maj: Fink, Nefertiti, kl 20.

Fink skulle jag vilja kalla en singer-songwriter med beats. Vi ses väl där?

10:e maj: Göteborg Art Sounds, Folkuniversitetet, kl 18.

Göteborg Art Sounds bjuder på en del två. De börjar på torsdag med punkten i programmet som jag finner mest intressant; ett snack med Jacob Kimvall och Carolina Falkholt. Det blir alltså ett snack om gatukonst. De ångar på genom nästa helg också, men det kanske blir ett tips på nästa tipslista.

Publicerad den Lämna en kommentar

Veckans tips 27 april – 3 maj.

27, 28, 29, 30:e april: Soundtrack of our Lives, Loney Dear (+ fina Sea Lion), Jonathan Johansson respektive Dexys, Pusterviksbaren, runt tio-tiden kan tänkas.

Det största som händer denna vecka är väl att allas vårt älskade Pustervik återuppstår, och givetvis dunkar de på med ett gäng spelningar direkt. Vi skickar Éric till Jonathan. Jag är lite halvsugen på Dexys, är det nån som ska gå? Jag vill inte dansa ensam, alla vänner kommer tycka det är för dyrt. pustervik.nu/klubbar

28:e april: Ikons + Jeremy Irons and the Ratgang Malibus, kl 21, Trucken.

På förra årets Knarrholmen agerade jag funkis, satt mest och smygsöp med nya bekantskapen Karin medan vi sålde plektrum som ölbiljetter. Vi hann inte se så mycket band, men så länge jag fick se Ikons skulle jag vara nöjd hade jag bestämt. Och jodå, de var alldeles njutbart bra i en solnedgång som dröjde sig kvar över Kattegatt. Jag tror dock att deras kraut passar än bättre på Trucken. Nya singeln låter dock mindre kraut, jag vill ju ha KRAUT! God! God! Damn it! Damn it! Förbandet har dessutom ett bandnamn som börjar oerhört bra för att mynna ut i ett enda ”va?!” Gubbsjuke Jeremy Irons, som spelat ”äldre attraktiv man” mot både Liv Tyler och Dominique Swain är ju en inspirationskälla av rang! Event.

28:e april: Paavo + Adam & Alma, kl 19, Nef.

”Vi drar på Jazzklubb!” Kan vara bästa event-namnet på länge. Jag smyglyssnade och tja, det lät mer som en torsdag än en lördag för mig.

30:e april: Koloni och Guerilla Deco Crews Valborgsfest med AU, The Kurws, Kors och en massa DJs, kl 20, Härden.

Hur ska jag palla att fira min gudsons tioårsdag (fatta vilken revolutionär han kommer bli som är född 1:e maj!) efter den här festen? Det står inte i eventet, men på den här adressen håller annars Härden till. Och därifrån har jag aldrig kommit annat än snorfull. Jag förväntar mig inget annat av kvällen. Hoppas cykeln håller hela vägen hem.

2:e maj: Fanfarlo, kl 20, Henriksberg.

Svennen Simon Bathazar (låter taget?) drog till London och skaffade sig Arcade Fire-komplex. Sedan dess har det ju gått alldeles utmärkt och jag gillar verkligen singeln från senaste skivan. Jag är där och skriver för Rockfoto. Hojta om ni vill dela åsikter och öl!

Publicerad den 2 kommentarer

Phil Elverum (Mount Eerie) prefers his morning coffee to fish uteruses.

We sent our new French-Canadian writer Éric Morrissette to meet a feverish Phil Elverum at Truckstop Alaska in Göteborg, where his one-man band Mount Eerie was opening for Earth. Robin joined in but sat back while Phil chatted with Éric who offered him some Swedish food: senapsill [pickled herring in a mustard sauce] and gravlax [raw salmon cured in salt, sugar and dill] on knäckebröd [Swedish hard bread].

I should tell you guys that I eat this almost everyday. I grew up with this stuff around. In Seattle, near where I live, there’s a lot of Scandinavian immigrants and my family is Norwegian, many generations ago. In the last 10 years or so I got more into it and I eat this almost everyday, not the herring necessarily but this Wasa [knäckebröd]. It’s so good and you can put anything on it.

These days, what does your diet mostly consist of?
Well, I’m on tour so it’s rough. Hotel breakfast in the morning. I usually eat the muesli, and yogurt and egg and coffee and juice. I usually eat a bigger breakfast because it’s free at the hotel or it’s paid for so I usually try to eat as much as I can, because we don’t usually eat lunch. But yeah, mostly a lot of rice cakes and cheese and water and juice. I like to have grapefruit juice always going on tour for the immune system although it failed [laughter]. And then dinner is usually at the venue or like here tonight they cooked dinner for us and it was amazing but sometimes the venue people will take us out to a neighbour restaurant.

What can we expect to find on your rider?
We’re opening for Earth so it’s their usual stuff which is cheeses, meats, crackers, bread. I usually don’t eat that much of it. Some fruits, some juice when I can. It’s difficult on tour to not eat all the candy and chips that are just constantly available because that’s what is around and when you’re feeling like you want a snack, the first impulse is to put that chocolate in your mouth. But after a few days of that it feels horrible, so yeah, carrot sticks, celery, grapes, things like that. But that’s tour, I should be clear that’s not what I eat at home!

What’s the weirdest thing you’ve ever eaten while being on the road?
Japan is where I’ve eaten the weirdest stuff. Sea food, but a very broad definition of sea food, like anything that comes out of the sea. I told the people who I was touring with there, ”hey I wanna eat the weirdest possible stuff, I am here, I want to experience Japan in its fullest”, and so they were ordering me things, I ate caramelized crickets, just whole crickets, crunchy. Also some fish reproductive systems, like human brains kind of. I was like ”what is this?” -”Oh, it’s human brain, eat it”, but of course it’s just fish uteruses, which is pretty gross as well.

Was it tasty?
Hmm, no. I was focused more on trying to swallow it. I didn’t eat a lot of it. I ate some cow heart once. I gotta draw a line somewhere, though. Like for example in Norway I was at a place where I could order whale or seal and I didn’t want to take it that far for some reason. Meat eating is so arbitrary, the ethics of meat eating, it’s so, I guess personal. But for me, whales somehow feel more intelligent, more godly than me so I shouldn’t eat them. I probably wouldn’t eat a bear either.

What food from back home do you miss the most when you’re on tour?
Vegetables. I mean it can just be hard to get fresh vegetables when traveling. Fresh vegetables of any kind, salad, kale, you know this vegetable kale? It’s a very intense green leaf. You wouldn’t eat it raw, you have to steam it. It’s really thick. It’s very rich in iron and calcium. And it grows all year round. Snow can’t kill it, it’s just so tough. It looks like a dinosaur’s skin. Super dark green. Sometimes it comes in purple. It doesn’t look like food, it looks like something you would see in the forest. We use that a lot, put it in sauces with rice. It’s very nutritious and good. We have some in our garden. So I guess I miss that. I’m a shitty gardener so that’s the only thing in my garden, everything else dies, but kale, you can’t kill it. I’ve tried!

What’s the best food to take on an excursion to the top of Mount Erie [mountain in Anacortes, Washington, Phil’s hometown and current residence]?
It’s a small mountain so you can walk up in about an hour. So, maybe something fancy, some sushi would be good. Yeah, I’d probably take some sushi and some coffee or tea. I don’t know why.

I was told that here in Sweden, people place some Knäckebröd in their pants when they go into the woods in order to protect their legs from the bites of nasty badgers. Are you as creative in Washington when it comes to badger protection?
[laughter] That’s seems like a total myth! That can’t be true. Badgers are not that big of a problem for us and we probably wouldn’t use a cracker for protection! [laughter]. Yeah, no, we haven’t had to face that yet fortunately.

So badgers in Washington are more well-behaved that in Sweden?
[laughter] Yeah, we have really gentle badgers, meaning non-existent badgers! There are no badgers there, as far as I know. Maybe deep in the mountains somewhere there’s one or two. They might be more of a Rocky Mountain thing.

So maybe if you had badgers you would actually put crackers in your pants?
Yeah, maybe i would, probably not though. It doesn’t seem like a good idea. There’s plenty of better weapons.

You have collaborated with ex-Montréaler Julie Doiron on ”Lost Wisdom”. Has Julie introduced you to the national French-Canadian meal ”Poutine”?
Julie hasn’t, but I am married to a French Canadian and she has. So I have experienced Québec through her a lot. It’s good. I love it. It’s intense but I think I tend to like over the top-food. I feel like this is intense in flavor, powerful food.

You find it over the top?
Yeah, because you have all these fries and gravy and cheese and all this intense stuff mixed together.

[Robin]: It’s the fattest thing I have ever eaten!
Yeah, exactly, it’s intensely unhealthy. What, you think its just an average everyday meal? [laughter] No way. I’m surprised you’ve survived if you grew up with it! [laughter]

You have covered Björk in the past [”All is full of love” on the Microphones’ album ”Blood”] and more recently referenced her song ”Undo” [on ”Voice in headphones” on Mount Eerie’s album ”Lost Wisdom]. What would you cook for her if you were trying to convince her to collaborate over a dinner?
[laughter] I probably wouldn’t try to convince her to do anything. I feel like she’s the one who invites people. I don’t want to be annoying. I would probably collaborate with her if she asked me, it sounds fun to me. But if I had to make a meal with her, it’s a good question… I wonder if she has any dietary restrictions.

I guess whale meat wouldn’t be a good idea.
No, maybe not whale. At the same time I feel like she could be into raw meat. Like a big plate of raw meat somehow.

What’s your favorite ice cream flavor?
I like really over the top-ice creams. There was this Ben and Jerry’s flavor for a while that is discontinued now. It’s called ”Marsha Marsha marshmallow” and it was just so gnarly. It was like the Poutine of ice cream with this marshmallow cream and huge chunks of stuff. It was so concentrated and powerful. It was deadly and addictive. It had graham crackers and it was a little bit salty too, it was amazing.

Salty ice cream, eh? Have you tried liquorice ice cream in Scandinavia?
Not in Scandinavia, but I once had it when I was a kid and I remember loving it.

Do you have a favorite breakfast musician?
I almost always, when I’m at home, eat breakfast in the same exact place – in silence. I have a chair by the window and go and read and I eat the same thing for breakfast. I have one piece of toast with peanut butter and lingon berry jam. Silence is what I listen to when I read and I usually spend between one and two hours and I just sit there with a pot of coffee and sip it. Eat my toast and my egg and I read the paper. I love it. I just space out and my cat looks at me. It’s nice, I miss that. It’s the thing I’m most excited about going home for. Like my silence breakfast ceremony.

Whats the cat’s name?
Pierrette. My wife thinks it’s funny. She names lots of stuff after French names that she thinks is hilarious that I just don’t get. She’s really into ”Roger”.

Your music evokes nature a lot. What do you think would be the ultimate culinary experience while listening to Mount Eerie or the Microphones, while sitting by the bonfire contemplating the universe?
Wow. Well my favorite food experiences around a fire are always really primal, like meat-based. Just take some meat, put it on a stick and burn it. But I don’t know if that necessarily matches with my music. But that’s probably what I would choose. I love eating cavemen style. I don’t know how it would affect the experience of my music though.

It would be quite a polarizing experience.
Yeah, maybe like a really primal buffalo steak and then a huge bucket of spring water, ice water that you dump over your head and try to drink at the same time. I feel like a lot of times with my music what I’m trying to do is to create alternating feelings of confusion and cloudiness versus moments of clarity. So maybe if your in the smoke in the fire and you’re all gross and got meat juice all over you and then there’s this awakening water blast. That might be a good meal!

Publicerad den Lämna en kommentar

Podcast #1. Lars guide to Primavera Sound 2012.

We’re gonna try something new, we’ve made a podcast. The first episode is with me, Robin, calling a friend who I met through various visits to the Primavera Sound festival.

First off is Lars, a German friend, whom I last met when we both traveled to London to see The Stooges play Raw Power a few years ago. Before that we had both been to a few Primavera Sounds. I suggest you download this free app and stream it in your iPhone on your way to work. If you don’t have one of those phones I suggest you listen to it while having your morning coffee (there’s no Android app yet I’m afraid).

If you wanna peak at what’s in store, you can check the thing over at MixCloud.

Publicerad den Lämna en kommentar

Första kvartalsrapporten 2012.

Nokia kom med en kvartalsrapport nyligen. Den pekar ännu en gång nedåt. Nu satsar de på Windows. Jag tippar på att nästa kommer vara ännu en nedåtgående pil. Men vi sysslar ju med musik och jag brukar lista de låtar som hamnat i mitt musikbibliotek under det senaste kvartalet och som sedan har lyckats fånga mitt intresse till den grad att jag tar mig tid att betygsätta dem med stjärnor i iTunes. Betygsystemet ser ut så här:

5 — låt jag kan tänka mig att lyssna på när som helst.
4 — mycket bra.
3 — bra.
2 — dålig, men på en bra platta, behåll.
1 — skit, ta bort ur biblioteket vid nästa rensning.

Dessa är låtarna som hittat in och fått en fyra. Move on up har en femma. De flesta låtarna finns i den här listan på Spottan.

Alabama Shakes — Hold On & I Found You

Alabama Shakes är äntligen här med sitt album, det börjar oerhört bra, men jag tycker det tappar efter ett tag. Men jag ska ge det mer tid. Om man köper vinylen får man dessutom en fin sjua med fantastiska låten Heavy Chevy. Årets köp.

Albin Gromér — Här inne hos mig

Tyvärr har jag inte hittat nån mer hit på albumet som nu till slut hittat ut i världen.

Bahamas — Whole Wide World

En kanadensare frågade mig om hon och hennes kille får sova på min soffa under Way Out West och tipsade om den här sköna singer—songwritern.

Beach House — Myth & Wild

Albumet är underbart, men i vanlig ordning är det mest början jag lyssnat och satt betyg på. Wild är hittills bästa låten.

Bill Callahan — So Long, Marianne (Leonard Cohen cover)

Det här är väl som att svära i kyrkan, men jag föredrar faktiskt Bills version. SÅ jävla bra är den.

Bill Withers — Lovely Day

Let it be one.

Blonde Redhead — Elephant Woman, Melody & Misery is a Butterfly

Den fanns en tid då Blonde Redhead gjorde annat än delade med sig av bilder på en hund (adda inte harrymakino på instagram).

A.A. Bondy — American Hearts

En av de singer-songwriters jag ser mest fram emot på Primavera.

Captain Beefheart & The Magic Band — Sure ’Nuff ’N Yes I Do & Zig Zag Wanderer

Den käre kapten biffhjärta hittade in i biblioteket igen efter att Cat Power delat med sig av ett klipp där han spelar med sitt band på en strand i Cannes.

Cloud Nothings — No Future No Past

Den sjuttonde maj firar Norge sin dag. Vi firar med Cloud Nothings på Pustervik.

Curtis Mayfield — (Don’t Worry) If There’s Hell Below, We’re All Gonna Go & Move on Up

Jag måste lyssna mer på Curtis. Mycket mer. Så att den här rubriken blir lääääängre.

Dr. Dog — The Old Black Hole

Fin folkrock i vanlig ordning, även om deras två senaste plattor inte riktigt varit lika bra som tidigare alster.

Fanfarlo — Deconstruction

Det blev en hel del låtar där album kommit till låtar som varit med på tidigare rapporter på den här listan, men vad fan. Så kan det gå. Det gäller bara att jag ska lyssna mer på resten av dessa plattor, men jag har svårt att hålla mig borta från att kolla upp Primaveras lineup…

The Field — Everybody’s Gotta Learn Sometime

Axel Petersén har, likt Beck, gjort en finfin cover av The Korgis original.

Grimes — Genesis, Oblivion, Be a Body (侘寂), Symphonia IX (My Wait is U) & Nightmusic (feat. Majical Cloudz)

Ni vet att jag älskar Grimes. Hon fullkomligt ägde första kvartalet. Ni såg väl vår matintervju med henne?

I Break Horses — Winter Beats & Hearts

Svenskarna som representerar tillsammans med Field och Refused i Spanien tog mig by surprise. Jag älskar deras platta.

Islands — This is not a Song

”We’re not a band. You’re not a fan.” You’re so full of shit.

James Figurine — 55566688833 (The Field Mix)

Jag vart tvungen att kolla upp den här remixen av Jimmy Tamborellos vackra homage till gamla mobiltelefoner. Remixen är alldeles lovely den med. Dock saknar jag originalets fantastiska textrader ”I have to type eleven numbers into my cell phone just to make it spell ’love’ so I usually don’t” och ”and we fought face-to-face like it was the nineties again”. Originalet finner ni här.

Lambchop — If Not I’ll Just Die & Gone Tomorrow

Det känns inte som det var fyra år sedan Lambchop gav oss en platta, men så var det visst. Under den här tiden har Vic Chesnutt gått ur tiden och det är mycket hans bortgång som Kurt Wagner sjunger om på denna vackra nya skiva, Mr. M.

Let’s Wrestle — Dick in my Zipper

Den här låten kommer alltid vara min 30-årskris.

M83 — Midnight City

Bandet alla tjôtar om får sig en ny chans och just den här klarar testet.

The Magnetic Fields — Andrew in Drag

Årets roligaste textrad? ”The only girl I’ve ever loved was Andrew in Drag”-

Nina Simone — No Good Man

Man bör lägga till lite Nina varje kvartal…

Psapp — Velvet Pony

Likaså ta sig tid att betygsätta lite Psapp!

Thåström — Samarkanda & The Haters

Jag försökte lära mig gilla Thåström genom att plugga in hans soloalster inför hans Trädgårn-spelning, men bara Samarkanda gick in som en fyra. The Haters har jag tidigare lärt mig älska genom mina vänners allsång.

White Denim — Drug

Den här var tydligen enda som lyckats få sig ett betyg innan mars blev april. Nu kommer det bara rinna in fyror från dessa herrar från Texas. Jag är kär i dem för tillfället, bästa rocktipset sedan Wolf People. Tack som fan till Lars, som tipsade genom en podcast som strax dyker upp här!

Publicerad den Lämna en kommentar

Fatoumata Diawara, Nefertiti, 19:e april.

Jag tänker mig att det är första gången jag är på Nef när Nef verkligen är Nef. När jag kommer mitt i första låten står mina vänner nästan vid valvet som vetter ut mot kassan, det är så fullt med matgäster att vi andra får stå tio meter ifrån scenen. Det ger mig blandade känslor, ofta är det ändå här jag står när det är färre bord men smockfullt av stående, samtidigt känner jag mig lite som andra klassens musikälskare. Under Nefertiti-skylten hänger ett batikskynke där bokstäverna F-A-T-O-U klippts ut, överallt är det tyg, miken är försedd med nån sorts skydd, trummorna har ett stycke över sig och allt är färgsprakande, men mest färgsprakande är ändå kvällens huvudperson, Fatoumata Diawara — som har traditionella afrikanska kläder blandat med färgglada strumpor och en korsett med rosor och dödskallar. Likt hennes musik blandar hon det nya med det traditionella.

Fatoumata Diawara upptäcktes som skådespelerska när hon tog hand om sin mosters barn vid en filminspelning, det ledde via teater i Paris till huvudrollen i ”Sia, The Dream of the Python”, en film om en kvinna som bryter mot traditionella mönster. Filmen blev en stor succé och för många i Mali, Guinea, Senegal och Burkina Faso är hon sin roll – Sia. Trots framgångarna ville hennes föräldrar att hon skulle gifta sig och slå sig till ro, de tvingade henne till och med att på live-tv säga att hon slutar som skådespelerska. Läget var outhärdligt och efter att en musikalproducent erbjudit henne en roll flydde hon till Paris. När de reste runt med uppsättningen sjöng hon för sig själv backstage, något som regissören hörde och skrev in ett solo i uppsättningen. Hennes sång ledde till små spelningar på Parisklubbar och barer och på Rokia Traorés uppmaning köpte hon sig en gitarr och skrev låtarna som blev den fina LP:n Fatou som hon nu turnerar med.

Fatoumata ler mot oss när hon sjunger orden vi inte förstår, jag tycker hon ser ut som en nöjd katt med sina små ögon, trött lullas man med till de sköna rytmerna. Det känns fridfullt. Plötsligt händer nåt fullständigt bisarrt, en lång man som står alldeles still bredvid oss sparkar bak ut! Med baken puttar han hårt till den jazzdansande tjejen bakom. Hon flyger iväg och ett bråk är nära förestående, men det reds ut utan att musikerna bryter. Proffsen Fatoumata är uppbackad av är en andre-gitarrist, en fantastisk trummis, en skicklig basist och en körtjej som har den största maracas jag någonsin sett. Den är så stor att den ligger i ett nät, jag fantiserar om att det är för att inte få musarm den ligger i detta nät. Min vän försöker upplysa mig om vad den heter, men faller bet. Vet ni, kära läsare, kanske vad jag pratar om?

Jag läste någonstans att hennes låt ”Boloko” handlade om kvinnlig omskärelse och jag funderade på hur bisarrt det måste vara att sjunga om nåt sånt till en publik som inte förstår ett ord. Det visade sig att hon hade tänkt samma tanke och trots att hon föredrog att tala på franska berättade hon på engelska att det måste vara vår generation som sätter stopp för kvinnlig omskärelse innan ”Boloko” där hon körde ett solo med samma gitarreffekt som Konono No 1 använder.

Mot slutet av konserten berättar hon att hon älskar att se människor dansa så hon ber alla dessa matgäster att resa sig upp. Precis alla följer hennes uppmaning och jag inser hur jag älskar dessa människor som är Nefs hjärta, dessa jazzvänner som älskar att dansa till världsmusik en torsdagkväll. Speciellt älskar jag syslöjdslärarinnan runt femtio som går loss fullständigt när Fatoumata bjuder upp henne på scen.

En vacker dag är det jag.

Publicerad den Lämna en kommentar

Veckans tips 20-27 april.


I Believe I Can Fly visas på Elixir, kolla längst ner.

Det våras för cykeln, Röhsska Museet, lör 21 april och tills vidare.

Yay! ”I klimatorons tid blir cyklisterna allt fler – cykeln är definitivt ett fortskaffningsmedel för framtiden! Röhsska museet har under 2000-talet utökat sina samlingar med bland annat den svenska plastcykeln Etera och cyklar designade av Björn Dahlström och Norway Says. Röhsska firar cykelsäsongens start med att visa museets cykelsamling tillsammans med aktuellt cykelmode, cykelaccessoarer och hjälmar i en mindre utställning.” Web.

Koloni: Staer (NO), Child Abuse (US), Feberdröm & Bröderna Lejonhjärta, Studio Chanslös kl 20, lör 21 april.

Det verkar vara noisy business i Gårda (dock ej Gårdaskolan, utan Studio Chanslös) denna gång. Kan bli hur som helst ljudmässigt, men alltid trevligt. Facebook.

Gbg city running, Proviant med omnejd, kl 19, mån 23:e april.

Det här verkar vara en jävligt kul grej, stadsorientering i högt tempo med några avslutande öl! Folk satsar på Göteborgsvarvet, jag satsar på att vara med och springa den här milen nästa år. Facebook.

Pecha Kucha, Park Lane, kl 19.30, tis 24:e april.

Pecha Kucha är en kul presentationsform; man visar 20 bilder i 20 sekunder vardera och pratar om vad som helst. Naturligtvis olika kul beroende på vem som snackar och om vad. Men det är gratis så varför inte gå dit och kolla läget? Denna gång allt från symaskinscafé till Anneli Hulthén.

Elixir – actionsporternas filmfestival, Draken kl 19, ons 25:e april.

Såg du klippet längst upp? Denna och ett gäng andra filmer visas under en kväll på underbara Draken. Web.

Publicerad den Lämna en kommentar

Veckans tips 13-19:e april.

Quizadillas, Stadsteatern, söndag 15:e april, kl 13.

Quizadillas vet ni antagligen vad det är vid det här laget, det är quiz i teaterform. Fantastiskt underhållande! De kör en extra quiz mitt på söndagen på Stadsteatern, annars håller de till på Yaki-Da.

Russian Circles & Deafheaven, Trucken, onsdag 18:e april, kl 20.

En av förra årets bästa upplevelser på Trucken var när Russian Circles totalt körde över stället. Eftersom det är vad de gör varje kväll, kör över ställen, så har de Air-Con på scen! Om vi säger så här, trummisen behöver verkligen det och en moshpit har aldrig varit så skön att headbanga i! Missade ni dem förra året rekommenderar jag er varmt att gå till Trucken på onsdag!

Fatoumata Diawara, Nefertiti, torsdag 19:e april, kl 19.

Ooh, det ni inte FÅR missa denna vecka är torsdagens spelning med underbara Fatoumata Diawara, det är så viktigt att till och med Lloyd här nere i hörnet promotar den spelningen! Ni får en andra chans i sommar då hon även spelar med de andra grymma brudarna (och Anthony) på Stockholm Music & Arts. Jag upptäckte henne genom Andres Lokkos årsbästalista från förra året. Spotify.

Publicerad den 1 kommentar

Kan vi säga att kladdkakan är feministkakan?


Häromdagen skrev den störtsköna författaren Birgitta Stenberg en ursinnig debattartikel över cupcake- och långkokstrenden i Aftonbladet. Hon menade att det är patriarkatet som försöker trycka tillbaka kvinnorna till köket. Jag håller med henne om mycket, men inte i det här fallet.

Men inspirerad av denna text kom jag fram till att vi kanske skulle kalla kladdkakan för den feministiska kakan? Den går ju skitsnabbt att göra! Jag försökte göra den under loppet av The Kinks — I’m a Lover, Not a Fighter, men hann tyvärr inte, så det blev även Yo La Tengos version av Dylans I Wanna Be Your Lover också. Om jag hinner på de låtarna eller inte får den här videon avslöja:

Under de 26 minutrarna man har kakan i ugnen kan man väl lyssna på den här fina spellistan som faktiskt varar i hela 28 minuter (då ju ugnen inte var uppe i 175ºC ännnu).

1. Grimes — Be a Body
2. Fatoumata Diawara — Bissa
3. Ólöf Arnalds — Innundir Skinni
4. I Break Horses — Hearts
5. Alabama Shakes — I Found You
6. Wild Flag — Romance
7. Tennis — Origins
8. Psapp — The Monster Song