Publicerad den Lämna en kommentar

WWDIS Summerfest, 9-10 Juli, Pustervik resp Trädgårn

I vintras gjorde jag ett blandband med artister jag ville Way Out West skulle boka. Några månader senare annonserades att klubben What We Do Is Secret skulle arrangera sin sommarfest även i Göteborg och två av banden jag önskat stod med på lineupen, King Khan and the Shrines samt Death From Above 1979. Därtill kom dessutom Fidlar, som hade ställt in sin Primavera-spelning och en massa andra goa band. Jag gjorde små recensioner på Instagram som jag nu samlat i sin helhet här. All in all var det en skitbra festival och trots lite lite folk hoppas jag att det blir en till nästa år. Nu är det bara att börja peppa inför Way Out West istället, yeah!


MF/MB öppnar fantastiskt med två trummisar, de påminner en hel del om Silverbullit fast med mer skrik. Super!


Holograms börjar lite trist, lyfter lite med Monolith, men MF/MB har satt en hög ribba för kvällen. De försöker på samma höjd och ribban ligger kvar ibland, bland annat på Memories of Sweat, men faller desto fler gånger.


Världens coolaste Sanae Yamada dansar sönder sin keyboard medan Ripley Johnson manglar gitarr och denna gång med trummis istället för trummaskin. Moon Duo är merchköparmaterial!


Ser bara slutet och M. Lamar som ger intrycket av en än mer plågad Antony Hegarty. Välter inga murar dock. 


Dead skeletons tar stafettpinnen från Moon duo med deras monotona gitarrer och skojar till det med att måla en dödskalle i vattenfärg innan deras predikan fortsätter med sånger om död framför en astronomisk backdrop och en uppfälld väska toppad med massa rökelse som berättar i video-form att vi alla är en. Underbart flummigt.


Aluk Todolo var mycket bättre live än på skiva. Upplysta av endast en gammal glödlampa mölar de sönder restaurangdelen av Pustervik.


Jag missade merparten av I Break Horses spelning på grund av en intervju, men fick höra några låtar med Maria Lindéns underbara röst. Alltid underbart drömskt.


Överskattade danskjävlarna Iceage som gärna kan förbli hemliga om ni frågar mig.


Kvällens höjdpunkt var som väntat King Khan och hans Shrines. Hälften av spelningen spenderar han med att springa omkring bland publiken, men han lyckas ändå hålla igång rösten samtidigt som The Shrines fullkomligt manglar oss med sin garagiga soul. Hade en inte varit så trött i benen hade en ju dansat sönder fullkomligt.


Efter King Khan var klara kilade jag uppför trappan och fann en snubbe, Christian, dansandes till de två damerna som kom från ”långbortistan”, alltså de hemlighetsfulla Goats DJ-set. Svängigt!

Onsdag.


En Samling män (sju!) drar igång Summerfests andra dag. Deras psykadelika gör att jag inte skulle tacka nej till lite svamp. Jag undrar för övrigt om den sjunde snubben blivit inkvoterad då han saknar skägg?


Jag hoppas inte Westkust ska oooa hela natten…


Festivalens första rysningar bjuder fantastiska duon Two Gallants på. Jag har alltid trott att de varit en elektronisk akt och helt missat dem. Skjut mig.


Jag tröttnar rätt snart på japanerna i Guitar Wolf. Visst, deras grej är kul, men det blir tjatigt i längden. Säger samma snubbe som gillar monotonin i Moon Duo och Dead Skeletons…


Jag frågade väldigt sent om en matintervju med Parquet Courts inför deras spelning i Barcelona. Jag hade tänkt basera en fråga på den här fantastiska textraden: ”I was debating Swedish Fish, roasted peanuts or licorice. I was so stoned and starving.” Jag missade dem tyvärr då, men igår gjorde de en fin spelning och speciellt de energiska partierna är de riktigt bra. Gitarristen Austin Brown ser för övrigt ut som en ung Thurston Moore och spelar stundtals som den samme.


Fantastiska Sic Alps blandar upp The Whos The Seeker i sitt set och det smälter in alldeles ljuvligt. Få band som är så satans bra att en sån tolkning inte sticker ut!


White fence manglar fint i rök, men jag vill ha mer ös. 


Trubbel fick ersätta inställda Death From Above 1979, vilket givetvis inte går. Jag hade inte hört dem tidigare och kommer nog inte höra dem igen. Förhoppningsvis inte.


Älskade Fidlar. Dessa sluskar föll jag handlöst för för snart ett år sedan när de sjöng om att dricka billig bärs och knarka. Så jävla bra att jag för första gången på många år hamnade i deras mosh! Således: I need a new body and a new soul!

Publicerad den Lämna en kommentar

Way Out West – tre små band 2/3.


Förra året gjorde jag ett blandband till min kamrat Camilas 25-årsdag, hon är således född 1986 och idén var att bara använda låtar släppta det året. En av ganska få bra skivor jag hittade från det året var Billy Braggs Talking with the Taxman about Poetry. Det ska bli gött att knyta näven igen.

Uppdaterad spotify-lista.

I Break Horses krockade med Lower Dens på Primavera så jag såg tyvärr bara hälften av Maria Lindén och hennes lilla band. Om Blur är tråkiga och ni ändå inte ska försöka klubba får ni verkligen inte missa dessa Stockholmare!

Wilco gjorde 2000-talets bästa skiva med Yankee Hotel Foxtrot för drygt 10 år sedan och även om flera av skivorna därefter varit jävligt tråkiga är det svårt att slita sig när nåt så perfekt som Jesus Etc. går igång (av den anledning kom jag aldrig till Thee Oh Sees på Primavera Sound…) Live är de alltid utsökta, se eller se om.

När det gäller klubbar på fredagen är jag rätt lost på fredagen. Jag gillade Waters som tydligen är en av snubbarna från splittrade Port O’Brien. Swans känner jag inte för, John Maus kanske? Nej, jag går nog hem efter I Break Horses, 30+ som jag är. Jonathan Richman tidigt på lördagen ju!

Publicerad den Lämna en kommentar

Primavera Sound 2012.

Sleigh Bells, photo: Robin Olsson

Sleigh Bells, photo: Robin Olsson

Since there aren’t any Swedish vowels on this keyboard I’ll just do this in English, otherwise I would have to tell you about “Navel”.

Wednesday.
The festival started with a free gig for all at Arc de Triomf. It’s a very nice idea to have free gigs since a lot of the young in Barcelona can’t afford coming to the festival any more. When I was here for the first time, in 2006, Swedes were so rare that when I ran into José González he thought I was in one of the other Swedish bands, I’m from Barcelona. These days, 40% of the festival-goers are from abroad and you can hear Swedish everywhere.

The first act was Jeremy Jay at the packed park, he went by without striking any chords with me, after that The Wedding Present played their beautiful album Seamonsters, it was alright, but pretty much just another reunion show. The Walkmen were ok, but they seem to have had their hay day. Black Lips, who closed the park are always fun, but I prefer them on album. We took a taxi but still had to queue for an hour or so to get into the “secret gig” at Apolo with very good Chairlift, so-so Beach Fossils and boring Kindness.

Thursday.
Thursday means the first day at the beautiful Parc del Forum, last year it started with a wonderful gig with Spanish postrockers Toundra, it’s the best slot for Spanish bands since nothing else is playing. This year it was an electronic duo called Pegasvs, it was decent, but an hour later another Spanish band, Unicornibot, played the stage right next to it, they had tinfoil around their heads and played wonderfully bizarre music that made me think about Lightning Bolt, but they had a full band, this year’s Toundra, for sure! I went over to the stage right next to it, to check out one of the most hyped bands at the moment, Purity Ring, who were a girl in an old-school dress and a guy playing these strange lights, it was a strange but rather beautiful thing, I liked it, but went back to see another dose of Unicornibot and then onto boring Baxter Dury, whom I left to burn away in the sun. Way over at the Mini stage Friends were playing. No, no, not the Bert Karlsson bullshit, this was group of friends from Brooklyn who played a very nice ESG-influenced indie-disco, the singer Samantha Urbani sat on a security guard’s shoulders and sang a song moving around the audience. Fun with friends. After that the boring Danish kids in Iceage performed, I couldn’t really care less. I was mostly just waiting for one of my highlights, Grimes, who were to perform at the same Pitchfork stage. She had some sound problems but we had had just the right amount of beer to get to dancing. My friend Éric took the lead and took us up front and he was waving his flag in support of the Montréal protests, the flag wandered to the hands of Grimes’s brother who were dancing on stage with some other friends, it was a lot of fun.

When I saw this year’s lineup I was intrigued to see Death Cab for Cutie again, it’s been eight years since I saw them last, but then I made a podcast where Lars recommended White Denim, this rock trio from Texas. I ended up choosing them over Death Cab, who’s last album is quite dull anyways. The Texans had an extra guitarist along and the four of them jammed forever, it was great to see, really marvellous musicians! Then I saw the last song by Mazzy Star which was a lot louder than I thought it would be. Good stuff, then onto well-known and well-seen Wilco, who I was about to leave for Thee Oh Sees, but then Jesus Etc came on. You just can’t go then… The night continued with a dash of nicely done hardcore from Refused, a little of boring The XX, then some desert rock from lovely Bombino, dull rap from A$AP Rocky, a lovely set from Spiritualized with it’s mix of shoe-gaze and gospel. Then we closed the night with a little dance with Spanish electro-man John Talabot.

Friday.
We were early to get our hands on Jeff Mangum tickets and hung out in Auditori with Nick Garrie doing his nice singer-songwriter album The Nightmare of J.B. Stanislas. I almost fell asleep. I kinda tried to be honest. Laura Marling was more interesting and “Alas I cannot swim” gave me goose-bumps. After the gig the queues for Jeff Mangum were huge and I got really annoyed with people jumping it. After a while I had to realize this isn’t Sweden and the world (Sweden included) is becoming a really terribly egoistic place. Jeff Mangum was all by himself, just a few guitars, a chair and a mic. Todos. With this he performed most of his masterpiece with Neutral Milk Hotel, In an Aeroplane over the Sea. More goosebumps! Best grade you can get! After that there was one of the biggest clashes; I Break Horses and Lower Dens. I started with the Swedes, they were good but I went over to Lower Dens and came in the middle of the lovely “Brains” and thoroughly enjoy them. Then a little African Cubanese music with Afrocubism, loads of guys on stage. A nice rhythmic detour from the indie scene. Then straight into straight rock with The War on Drugs. It was very straight, not gay at all. The Cure were kinda boring, but we might not have giving them our ears’s full attention. We mostly attended our mouths with beer in the VIP section. The beer weren’t free anymore and I will probably not buy the VIP next year since the first “normal” tickets go for a lot less and I prefer to drink my beer where I can see the bands. I left a while in to go see Sleigh Bells who I really enjoyed, I was a bit intrigued to see if there was gonna be a live insane drummer or not, it was just a bunch of Marshall stacks instead but I loved it anyways, danced like a mad man. Went over to the clashing Dirty Three, had a beer and I totally loved the brilliantly alarm that was Some Summers They Drop Like Flies which closed their set. A friend had told me that I had to see M83, who I think has a good song here and there but live was kinda dull so I left after a few songs. Codeine were a lot better, sounded like Slint. Good stuff. SBTRKT were boring and I fell asleep to The Men. When I woke up Éric had texted me four times and he had been kicked out because of the flag, you see it’s a red square without any text so naturally people here in Spain won’t know that it represents a solidarity to the kids in Quebec, I can totally see it rings differently here. But he got in again when they found my booking in the computer. I’m glad he could come in and enjoy this festival’s best gig; The Rapture, they were totally amazing, I really love the bass player and highlights included “House of Jealous Lovers” and the track that stood out from last year’s album In the Grace of your love; “How deep is your love?” To answer that question is easy; very.

Saturday.
We hung out in the park for Dirty Beaches, who Éric did an interview with. It was a little slow and minimal, but hanging out in a park is always nice. I met a girl I made friends with when I gave her my Sufjan Stevens ticket to last year’s amazing gig in the Auditori. A little more sedative Nick Garrie again and some nice rock tunes from Obits. Bleached were the shittiest band I’ve seen in quite some time. Straight outta their mother’s basement where they spent an hour or two.

We went over to the Forum area and had the same kebab as the day before, we’re Swedish after all. Being Swedish I went to see Jeff Mangum play another, different, set. This time with more b-sides and rarities than before. Before that I passed by the dull Sharon van Etten and the equally boring Tall Firs. After Mangum I checked out Buffy Sainte-Marie, the indian singer most well-known for the classic track “Universal Soldier”. Her new approach was a lot more rock, but when she did her stuff from the sixties it was a lot more satisfying. All in all quite boring, though. Saw The Olivia Tremor Control perform “Jumping Fences” and then went over to Mini where almost everyone seemed to be watching Beach House. They’ve gotten too big, I liked them a lot on smaller stages and you know what you’re going to get so I went over to another gig where you know what you’re going to get; Shellac.
Their annual gig seems to always clash with something, I saw most of it where they performed two new tracks and it was the usual bliss that Steve Albini, Todd Trainer and Bob Weston gives us. When they did “The End of Radio” I jumped the fence and ran over to Chromatics and saw them do their last three songs. It was insanely packed. For the first time in Primavera history (at Parc del Forum at least) they sold out, 42 000 people were around this day, normally it’s around 30 000. Chromatics were good and closed their set with “Into the Black”, their beautiful cover of Neil Young’s “Hey Hey My My”. I finally understood where the VIP section at Mini was and I felt a bit awkward having a secluded area right by the stage. Yo La Tengo started a bit boring but came to and did great versions of “Mr Tough”, “Autumn Sweater” and the wonderful noise of “Pass The Hatchet, I Think I’m Goodkind”. The last went on for more than the normal 11 minutes I believe. Just lovely noise. On the way back I saw some of the old dudes doing the punk that is The Pop Group. So-so. Had two chocolate pancakes and hung out in the food court, checked out boring Neon Indian and bought a poster from a nice German before heading back.

Sunday.
Milk Music were a rocky bunch that didn’t catch my ears at all, Zacharias filmed the gig, though, so I guess he liked it. Girls Names were pretty nice and I liked the twee that is Veronica Falls. Then we wrestled in the park and I won over Zacharias in a sprint. Good park fun. We continued with orange fights instead of the packed gigs at Arc de Triumf. Finally there was truce and we saw a little of boring Yann Tiersen and the Morrissey-esque Richard Hawley. Took a perfect break for the rain with sangria. I still suffer from that, or maybe it’s the six days drinking that I’m suffering from. All in all, this was the less interesting Primavera I’ve been to, especially Saturday was quite uninteresting, I want to be blown away a few times more. Better luck next year.

Publicerad den Lämna en kommentar

Första kvartalsrapporten 2012.

Nokia kom med en kvartalsrapport nyligen. Den pekar ännu en gång nedåt. Nu satsar de på Windows. Jag tippar på att nästa kommer vara ännu en nedåtgående pil. Men vi sysslar ju med musik och jag brukar lista de låtar som hamnat i mitt musikbibliotek under det senaste kvartalet och som sedan har lyckats fånga mitt intresse till den grad att jag tar mig tid att betygsätta dem med stjärnor i iTunes. Betygsystemet ser ut så här:

5 — låt jag kan tänka mig att lyssna på när som helst.
4 — mycket bra.
3 — bra.
2 — dålig, men på en bra platta, behåll.
1 — skit, ta bort ur biblioteket vid nästa rensning.

Dessa är låtarna som hittat in och fått en fyra. Move on up har en femma. De flesta låtarna finns i den här listan på Spottan.

Alabama Shakes — Hold On & I Found You

Alabama Shakes är äntligen här med sitt album, det börjar oerhört bra, men jag tycker det tappar efter ett tag. Men jag ska ge det mer tid. Om man köper vinylen får man dessutom en fin sjua med fantastiska låten Heavy Chevy. Årets köp.

Albin Gromér — Här inne hos mig

Tyvärr har jag inte hittat nån mer hit på albumet som nu till slut hittat ut i världen.

Bahamas — Whole Wide World

En kanadensare frågade mig om hon och hennes kille får sova på min soffa under Way Out West och tipsade om den här sköna singer—songwritern.

Beach House — Myth & Wild

Albumet är underbart, men i vanlig ordning är det mest början jag lyssnat och satt betyg på. Wild är hittills bästa låten.

Bill Callahan — So Long, Marianne (Leonard Cohen cover)

Det här är väl som att svära i kyrkan, men jag föredrar faktiskt Bills version. SÅ jävla bra är den.

Bill Withers — Lovely Day

Let it be one.

Blonde Redhead — Elephant Woman, Melody & Misery is a Butterfly

Den fanns en tid då Blonde Redhead gjorde annat än delade med sig av bilder på en hund (adda inte harrymakino på instagram).

A.A. Bondy — American Hearts

En av de singer-songwriters jag ser mest fram emot på Primavera.

Captain Beefheart & The Magic Band — Sure ’Nuff ’N Yes I Do & Zig Zag Wanderer

Den käre kapten biffhjärta hittade in i biblioteket igen efter att Cat Power delat med sig av ett klipp där han spelar med sitt band på en strand i Cannes.

Cloud Nothings — No Future No Past

Den sjuttonde maj firar Norge sin dag. Vi firar med Cloud Nothings på Pustervik.

Curtis Mayfield — (Don’t Worry) If There’s Hell Below, We’re All Gonna Go & Move on Up

Jag måste lyssna mer på Curtis. Mycket mer. Så att den här rubriken blir lääääängre.

Dr. Dog — The Old Black Hole

Fin folkrock i vanlig ordning, även om deras två senaste plattor inte riktigt varit lika bra som tidigare alster.

Fanfarlo — Deconstruction

Det blev en hel del låtar där album kommit till låtar som varit med på tidigare rapporter på den här listan, men vad fan. Så kan det gå. Det gäller bara att jag ska lyssna mer på resten av dessa plattor, men jag har svårt att hålla mig borta från att kolla upp Primaveras lineup…

The Field — Everybody’s Gotta Learn Sometime

Axel Petersén har, likt Beck, gjort en finfin cover av The Korgis original.

Grimes — Genesis, Oblivion, Be a Body (侘寂), Symphonia IX (My Wait is U) & Nightmusic (feat. Majical Cloudz)

Ni vet att jag älskar Grimes. Hon fullkomligt ägde första kvartalet. Ni såg väl vår matintervju med henne?

I Break Horses — Winter Beats & Hearts

Svenskarna som representerar tillsammans med Field och Refused i Spanien tog mig by surprise. Jag älskar deras platta.

Islands — This is not a Song

”We’re not a band. You’re not a fan.” You’re so full of shit.

James Figurine — 55566688833 (The Field Mix)

Jag vart tvungen att kolla upp den här remixen av Jimmy Tamborellos vackra homage till gamla mobiltelefoner. Remixen är alldeles lovely den med. Dock saknar jag originalets fantastiska textrader ”I have to type eleven numbers into my cell phone just to make it spell ’love’ so I usually don’t” och ”and we fought face-to-face like it was the nineties again”. Originalet finner ni här.

Lambchop — If Not I’ll Just Die & Gone Tomorrow

Det känns inte som det var fyra år sedan Lambchop gav oss en platta, men så var det visst. Under den här tiden har Vic Chesnutt gått ur tiden och det är mycket hans bortgång som Kurt Wagner sjunger om på denna vackra nya skiva, Mr. M.

Let’s Wrestle — Dick in my Zipper

Den här låten kommer alltid vara min 30-årskris.

M83 — Midnight City

Bandet alla tjôtar om får sig en ny chans och just den här klarar testet.

The Magnetic Fields — Andrew in Drag

Årets roligaste textrad? ”The only girl I’ve ever loved was Andrew in Drag”-

Nina Simone — No Good Man

Man bör lägga till lite Nina varje kvartal…

Psapp — Velvet Pony

Likaså ta sig tid att betygsätta lite Psapp!

Thåström — Samarkanda & The Haters

Jag försökte lära mig gilla Thåström genom att plugga in hans soloalster inför hans Trädgårn-spelning, men bara Samarkanda gick in som en fyra. The Haters har jag tidigare lärt mig älska genom mina vänners allsång.

White Denim — Drug

Den här var tydligen enda som lyckats få sig ett betyg innan mars blev april. Nu kommer det bara rinna in fyror från dessa herrar från Texas. Jag är kär i dem för tillfället, bästa rocktipset sedan Wolf People. Tack som fan till Lars, som tipsade genom en podcast som strax dyker upp här!

Publicerad den 1 kommentar

Kan vi säga att kladdkakan är feministkakan?


Häromdagen skrev den störtsköna författaren Birgitta Stenberg en ursinnig debattartikel över cupcake- och långkokstrenden i Aftonbladet. Hon menade att det är patriarkatet som försöker trycka tillbaka kvinnorna till köket. Jag håller med henne om mycket, men inte i det här fallet.

Men inspirerad av denna text kom jag fram till att vi kanske skulle kalla kladdkakan för den feministiska kakan? Den går ju skitsnabbt att göra! Jag försökte göra den under loppet av The Kinks — I’m a Lover, Not a Fighter, men hann tyvärr inte, så det blev även Yo La Tengos version av Dylans I Wanna Be Your Lover också. Om jag hinner på de låtarna eller inte får den här videon avslöja:

Under de 26 minutrarna man har kakan i ugnen kan man väl lyssna på den här fina spellistan som faktiskt varar i hela 28 minuter (då ju ugnen inte var uppe i 175ºC ännnu).

1. Grimes — Be a Body
2. Fatoumata Diawara — Bissa
3. Ólöf Arnalds — Innundir Skinni
4. I Break Horses — Hearts
5. Alabama Shakes — I Found You
6. Wild Flag — Romance
7. Tennis — Origins
8. Psapp — The Monster Song

Publicerad den Lämna en kommentar

Söndagsramblings.

Söndagsnöje: att läsa kommentarerna till de som försöker få tag i kassetten Godspeed You! Black Emperor spelade in i 33 kopior 1994:

Somebody should give their kid cancer, then force them to wish for a copy of the album through the make a wish program.

Jag såg för övrigt filmen som post-rockarna från Montreal tagit sitt namn ifrån nyligen. Den är inte värd att kolla upp om man inte älskar japansk musik från 70-talet och har överseende med att den engelska texten är helt ur synk så att det är svårt att hänga med i dialogen. Den handlar om ett motorcykelgäng som har en swastika som symbol och vad som händer när en vill sluta. Ingen hit.

De senaste veckorna har i musikväg inneburit spelningar av Justice (läs min text på Rockfoto), Feist (ojämnt mellan lysande och lite väl segt för ståplats ibland) och en svartklubb med tillhörande tuktuk-resa. Jag har upptäckt I Break Horses, som kommer till Primavera och är helt förälskad i Grimes (även hon kommer). Håll utkik efter mer från dessa artister här på laman.


I Break Horses — Winter Beats.


Grimes — Oblivion.


Feist – The Bad in Each Other.