Inlägget gjort

That’s just like my opinion, man: Way Out West 2013.

Torsdag.

Jag tog en selfie innan jag gick på festival i år. Det var då själva fan att modebloggarna har tagit över även min jävla integritet. Ok ok, nej, jag har aldrig haft nån, men jag poserade ju i vart fall i en jävla poncho. Dressed for success tog mig mina vandringskängor och min älskade cykel mig till Linnéplatsen där vackra människor från Stockholm redan kommit på plats. Om en inte vill sitta utanför har ju festivalen i år börjat med dagsfest, det gillar jag! Det körde vi redan 2009 på Majvallen inför det årets Way Out West. Jävligt lyckat.

När ska Göteborg få sin första foodtruck har jag funderat på?Jag tycker ju inte att Strömmingsluckan (som för övrigt verkar snott sitt koncept från Thoms i Högsbo industriområde?) och Auto kaffe i Brunnsparken är foodtrucks, de är ju Food wagons! Hur som haver, två av de foodtrucks som hade rullat ner från Stockholm var Chilibussen och Bon Coin. De snackade jag lite musik med.

Nu till det viktiga: musiken. Den börjar med Jupiter and Okwess International, kongolesiska rytmer från en man i färgglada kläder och en go’ tjej som dansar sensuellt till bongotrummorna. Ungefär vad en väntar sig, om jag ska vara helt ärlig. Det svänger dock, men det är alltför svårt att dansa i vandringskängorna så det får bli vanlig hålla-takten-med-foten-rörelsen. Dessutom är jag ju fan nykter.

Nån dans fick inte heller Chrystal Fighters ur mig, deras catchy, men intetsägande musik passade dock hyggligt till en solskensöl. När sedan Daniel Adams-Ray kom ut och hade med sig ett gäng klädda i vita hoodies med huvorna uppfällda och således såg ut som KKK var det läge att bege sig bort till den mindre scenen igen. Där spelade José González och hans ”kompband” Junip. Fortfarande sjukt tråkigt, hade mycket hellre sett José solo, men det sägs att han tröttnat på att spela själv. Jaja, det är kanske dags att fila på lite roligare komp i så fall…

Efter det sömnpillret var det dags för The Shakes, eller Alabama Shakes, som de fått kalla sig sedan några andra redan tjingat det namnet. Deras sydstatsrock passar ypperligt i eftermiddagssolen, de börjar lite trötta, men de lyfter med fantastiska Hold On och Heavy Chevy. Jag gillar dessutom att sångerskan och gitarristen Brittany Howard har en karta över Alabama tatuerat på överarmen. Snyggt, jag ska fan tatuera in Hisingen.

Ingen har väl missat att sveriges regering inte lät Omar Souleyman få inresetillstånd till Stockholm Music and Arts där han var inbokad att spela förra veckan? Luger bjöd då in honom till sin nästa festival och boom ändrade sig myndigheterna och vi fick se syrierns dansanta mix av traditionell musik och sköna beats. Han kommer snart med en skiva producerad av självaste Kieran Hebden (Four Tet). Den ser jag varmt fram emot. Live är det kul i några låtar, han har bara med sig en medmusiker som står bakom en laptop. Skulle passat sig bättre senare på kvällen.

Publiken kring Johnossi stod snällt och inväntade på att något skulle hända. Det lilla jag såg var endast denna väntan. Den som väntar på nåt gott? Nja. Australiensarna i Tame Impala har en del riktigt, riktigt snygga riff och partier i låtar, men det är sällan att de får till en grym låt av det hela, Elephant är undantaget som bekräftar regeln, live är det dock riktigt gött att titta på. Om du vill ha deras visuals på datorn kan du bara klicka Äpple + T i iTunes, enkelt lifehack för lite flum!

Det började dyka upp sms i telefonen om att kvällens, och för många, festivalens höjdpunkt, Neil Young & Crazy Horse hade ställt in. Det visar sig att en av gubbarna i Crazy Horse brutit handen. En kan tycka att Neil borde försöka köra en akustisk spelning eller nåt liknande för att kompensera alla ditresta, men icke. Luger gör dock det de kan och ger besvikna med endagarsbiljett fullt festivalpass.

Kongoleserna i Jupiter and Okwess International får en till spelning och till en större publik för de som inte går bort till Linné där Beach House skulle ha krockat med Nisse. Jag kollar lite grann på Victoria Legrande och Alex Scally, men jag har sett de så många gånger förr och de kör samma grej så jag tar cykeln till Park Lane där jag träffar Kate, en trevlig tjej från Alabama som fotar för The 405 och sover några nätter på min soffa. Jag har aldrig förstått storheten i Autre Ne Veut och gör det fortfarande inte, jag roar mig bara åt att det står UNO! på hans keps. Han är nog bäst i världen på UNO, det blir en nog om en turnerar mycket.

Efter honom går kvällens huvudakt för mig, Steve Mason, på och iklädd ett par byxor han använt när han målade om senast gör han festivalens hitintills bästa spelning. Oh my lord är en av årets allra bästa låtar och han gör den alldeles underbart. Här får du några sekunder av den om du inte tror mig.

Och cykeln, min kära cykel, tar mig på fem minuter efter Masons fantastiska spelning till Pustervik där Allah-Las kör sina sista tre låtar. Jag såg dem på Primaveras efterfest och deras härliga 60-talsrock funkar precis lika bra här. Hypade Money går på lilla scenen uppe på Pustervik och sångaren, gitarristen och exhibitionisten (bildgooglade upp den här, men vi får nog aldrig bekräftat att det verkligen är sammme Jamie Lee?) Han klär snart av sig i bar överkropp. Bandet är bra, men det blir lite väl tramsigt. Jag drar vidare ut på min första cykelrunda. The Docks, som har kört lördagsbrunch med tillhörande klubbnätter på Frihamnspiren på lördagarna i sommar har jag varit nyfiken på, men jag har aldrig tagit mig dit. Det har inte riktigt varit musik som klingar vackert i mina öron. Inte denna dag heller egentligen, men det var väl kul att få sina fördomar bekräftade: det stod nån som hette Sasha med en Mac och sprutade ut rök på scen. Jag cyklade vidare till Gothenburg Film Studios, men där hade de precis stängt, tyvärr. Såg häftigt ut så jag hoppades på att få anledning att komma förbi igen och kolla läget.

Fredag

Jag missade tyvärr Sibille Attar och Amason så Rodriguez fick öppna festivalens andra dag. Han var lite trött, men bra. Skönt mellansnack där han meddelar att han egentligen inte vill ha reda på hur många den han sjunger om har legat med efter I wonder. Älskvärt. Of Monsters and Men vaskar jag merparten av, testar en go’ chiligryta från Chilibussen och handlar papaya istället. De är ju ändå bara ett par Edward Sharpe-wannabes. Efter dem överraskar Haim, som jag trodde skulle vara tre brudar som stod och kollade på sina skor, men de är fulfjättrade entertainers och är fullkomligt lysande. Efter dem ser jag nån låt med Local Natives som är lite som dagens Chrystal Fighters, fast bättre. Ser några låtar med suveräna Bat for Lashes som mystiskt planerats in på nästan samma tid som nästa grymma tjej; Grimes. Jag går fram till säkerhetsvakten och frågar om jag får lägga hennes favoritfrukt, en papaya, på scen. Det blir ett inte helt oväntat nej, så efter spelningen går jag och frågar efter logeansvarige och får tag i en trevlig tjej som lägger in hennes favoritfrukt i hennes loge. Jag får lära mig av min kamrat Tatiana att jag gick ifrån ”schyst snubbe” till ”stalker” när jag sedan frågade på twitter om hon gillade papayan och om hon ville hänga med på festen i Änggårdsbergen som Loftet styrt upp. Haha.

Sedan var det ju Håkan dvs ölpaus. Sedan en av festivalens mest oväntade bokningar: Godspeed You! Black Emperor. Eller nu när jag tänker på det har ju faktiskt Explosions in the Sky spelat på Linné två gånger, va? Kanske är det alltid ett postrock-band per år där? Måhända. Godspeed är i vart fall som de brukar vara, interagerar knappt med publiken utan sitter i en cirkel och spelar sina härliga drones som om de vore i replokalen. Gåshud stundtals. Därefter tänkte jag se lite av The Knife innan jag sprang iväg på klubb, men de har nån jävla aerobicsinstruktör som ska peppa igång publiken. Nåt sånt hade de inte på Primavera, antagligen ville de väl då gå och lägga sig då de gick på klockan tre där nere. Jag beger mig ner till Pustervik där jag syndar med ett fantastiskt gött grillspett i väntan på att klubbspelningarna där ska börja. Woody-Kim och Mathias Krusell kör säkra, underbara vinyl-kort i form av Best Coast och Radio Dept. så när ynglingarna Swim Deep går på är formen på topp. Swim Deep är fem kids från Birmingham som är samspelta som fan och har ett härligt driv. Får mig att tänka på Real Estate. Festivalens snyggaste t-shirt bär gitarristen: en Melvinströja med ett stilleben. När de sedan kör en suverän cover av Cindi Laupers Girls just wanna have fun blir publiken galen.

På lilla scen har en Håkan för 2000-talet tagit plats; Zacharias Blad ger oss samma ångestfyllda glädje som en brukade få av Håkan (numera är det bara glädje från den mannen och då tycker jag inte det är lika intressant längre om ni undrar). Zacharias har släppt en singel än så länge, Jag är gay, som är precis vad en Håkan för 10-talet är: homosexuell. Bandet är bra och jag ser att även Jerry Boman gillar’t. Efter ett tag går jag dock och snackar skit med en go’ rocker istället. Tatty och jag fortsätter kvällen med att avnjuta fullkomligt briljanta Unknown Mortal Orchestra, som Luger hade den goda smaken att hinna boka innan jag hann ge dem mitt blandband med vad jag ville de skulle boka på WOW. Ruban Nielson är en fullkomlig gud med sin gitarr och det bjuds ta mig fan på trumsolo! Fantastiskt bra! Jag kollar lite Easy October som är trevligt lalliga, men jag drar vidare bort till Park Lane där Pissed Jeans kör sin hardcorepunk där de mest står och snackar, jag gillade snacket om ”If I wanna gamble five feet from the stage I go to Gothenburg”, men blir inte så förtjust i musiken. Framme vid scen är det dock en stor jävla mosh meningsmotståndare och tydligen hade även trummisen stagedivat mot slutet.

Lördag

Lördagen börjar med att Phosphorescent sprider solsken mellan regnskurarna som gör att allas ponchos åker på och av omvartannat. De är fantastiskt bra och jag ser inte en käft gå därifrån trots festivalens värsta regnskurar. Det är hard to be humble när en är så satans bra, men Matthew Huock lyckas alldeles utmärkt och avslutar med opuset Los Angeles. Är han inte king över den stan är han det verkligen över vår. Varmt välkommen tillbaka snart!

Dungen är trevliga och tajta i regnet, men auran Iris Dement sprider kring sig under taket på Linné är än finare, den fina gamla damen får hjälp av kameramannen att öppna sin vattenflaska, det hela känns det som att få en pianolektion i motljus. Mysigt. Public Enemy har med sig ett tight liveband som kör allt möjligt från AC/DC till White Stripes och Nirvana mellan Fight the Power och Bring the Noise. Härligt. Goat är mystiskt härliga och sedan är det dags för artisten jag lyssnat flest gånger på enligt last.fm (mycket på grund av att jag brukar somna till Moon Pix): Cat Power. Chan har med sig en svincool asiatisk tjej på trummor, en snubbe med härligt stort afro på bas och två gitarrister; en ung version av sig själv på gitarr samt en rocker ut i skjortärmarna. Den sistnämnde får sola lite väl mycket tycker jag, hans gitarr verkar vara mixad mycket mycket högre än tjejens gitarr, hur är det med att Ta Plats? Hur som, de kör mest grejer från Sun, som gör sig bättre på skiva än live, givetvis skimrar de till med klassikern Metal Heart samt nya låten Bully, som jag fullkomligt älskar. Det känns naturligtvis fel att säga det, men jag tycker bättre om när hon var ensam med ett piano på scen. Totalt oberäkneligt, men stundtals briljant. Nu är det fortfarande bra, men ja, ni hajar, det är inte lika intimt längre.

Jag kollade lite på överskattade James Blake innan jag kilade ner till Nefertiti där Andreas Tilliander letade efter en strömkabel. I vintras crowdfundade jag ihop ett par skor till honom så som ”gentjänst” styrde vi upp en matintervju, skittrevligt när vi väl kom igång efter en timme. Jag drog direkt till Pustervik och hade det skittrevligt med Rockfoto-Ola och resten av gänget. Vid midnatt drar så Syket igång. De var ok, men inget särskilt i min bok. Tigers of the Temple på lilla scen är ett lovande indieband från stan, men kvällens och kanske hela festivalens spelning står Mikal Cronin för. Fullkomlig överkörning! Jag övervägde att sticka bort till MF/MB/ för att se om jag kom in där, men deras fantastiska liveakt såg jag ju för en månad sedan på WWDIS Summerfest, så jag drar upp till Julia Holter i kyrkan. Det är vackert, men med lite onödigt stark volym. Jag cyklar vidare, av nån anledning väljer jag att cykla Högsboleden ut till Gothenburg Film Studios. Jävligt häftigt område med trä inomhus och lasrar och grejer. Super duper. Hittar en dansant kamrat, men är för trött efter allt cyklande så det blir hemgång.

Ännu en fin festival är över, den blev ungefär så jag trodde den skulle bli: småtrevligt i parken och med varsin fantastisk klubbspelning per kväll: Steve Mason, Unknown Mortal Orchestra och Mikal Cronin. Det riktigt trevliga har varit att träffa så mycket trevligt folk här och där. Det är trots allt Way Out Wests allra starkaste kort jämfört med andra festivaler: det är hemtrevligt. Ses om ett år!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.