Det är få saker som kan få mig att titta på Wrestling. En av dem är musik av Lambchop. Vem vill med på spelningen på Nef den 21:e mars? Hojta!
Hederos & Hellberg — musik för par.
Robin skrev en text för Rockfoto om Hederos & Hellbergs spelning i helgen:
Jag går med en kamrat och hans syster till Stadsteaterns foajébar, vi diskuterar för- och nackdelar med termobyxor vs långkalsonger i kön som blir längre och längre. Varför släpper de inte på? När de väl gjort det visar det sig att garderoberna längst upp är fulla, så hela kön får vända och gå mot garderoberna neråt i trapporna istället, det hela känns ganska dåligt uppstyrt. Är de inte vana vid så här mycket folk?
När vi väl kommer in sitter Mattias Hellberg med munspelet i högsta hugg medan Martin Hederos på sitt speciella manér klinkar fram tonerna till deras tolkning av Neil Youngs Mellow My Mind. Vi får plats vid den märkliga baren, vars välfyllda, trekantiga träbord känns mer som en sommarfest än en bar. Det skramlar och har sig. Det känns verkligen som om man hamnat i en piano-bar.
Mattias berättar att de har massa låtar att spela, men de har pressat schema och det inte finns tid för mellansnack. Å andra sidan tycker folk att de kör för länge nuförtiden. I publiken ser jag en man som inte kan bestämma sig var på sin tjejs kropp han ska ha sin hand. Till slut bestämmer han sig för det mest neutrala stället — sitt eget arsle.
Hederos varierar pianot med orgel och Hellberg byter instrument titt som tätt och jag faller, som alltid, för banjon. De kör en väldigt fin tolkning av Alice Coopers “Long Way to Go” som får mig att reflektera över min egen tid och plats. Det är lång väg att gå.
När jag kommer tillbaka från toan kör de Pale Blue Eyes, Velvet Undergrounds kanske allra bästa låt. Och deras tappning är i särklass låten jag lyssnat mest på med dem. Om det beror på att den öppnar deras självbetitlade album och att jag sedan somnar eller för att den helt enkelt är bäst, det vet jag inte.
När de kör Rolling Stones Shine a Light påpekar min kamrat att vi är yngst i lokalen. Det uttalandet känns på nåt vis tryggt, jag tittar ut genom fönstret och ser ett medelålderspar skiljas framför Poseidon.
No fun. Nåt som är fun, är att den äldre publiken inte tar en massa bilder med sina mobiler. Mycket skönt. Själv har jag nyss gått över trettio-strecket och tar således bara ett. Väl i mobilen läser jag ett mail från en amerikansk vän under extranumret, hon ska gifta sig.
Det mailet bekräftar tillsammans med hångel och hålla-tjejen-på-axlarna-posen som publiken sysslat med under hela konserten att Hederos & Hellberg verkligen är musik för par.
M. Ward — The First Time I Ran Away
I M. Wards nya video är han ute och går med en lama! Nya skivan A Wasteland Companion kommer ut den 10:e april. Boka honom till Way Out West nu då, han gjorde ju stans bästa spelning på Trädgårn förra året. Tänk honom i Annedalskyrkan, det vore ju fullkomligt magiskt. Och med en kö ner till Sveaplan…
Till skillnad från tidigare skivor där han suttit hemma i sin egen studio har han denna gång spelat in plattan i åtta olika studios i Portland, Omaha, New York, Los Angeles, Austin och engelska Bristol. Och vilka gästspel! Bland andra John Parish (som brukar jobba med PJ Harvey), Mike Mogis (Bright Eyes och Monsters of Folk), Zooey Deschanel (ganska väntat förvisso), Steve Shelley (Sonic Youth), Tobey Leaman (Dr. Dog).
”Inspired by his increasingly itinerant lifestyle Ward set forth to create something of a musical travelogue. He explains, ”Between now and when I made Hold Time there has been a lot of traveling which requires a lot of reckoning with what to leave behind and what to carry – material and otherwise – and thinking about what I want versus what I need, creatively and otherwise. I wanted to get a reflection of that on the album. It was a process of stripping away my security blanket, which is the same four walls I always record in.” Källa: Anti Music.
En genomgång av P3 Guld-vinnarna.
Igår var det P3 Guld-gala i stan, vilket jag inte märkte av mer än att twitter-flödet såg lite annorlunda ut och att en kamrat raggade på First Aid Kit på Yaki-Da. Diskussionen efter branschfesten har sedan handlat om att inga brudar vann några priser, vilket Stockholmsnatt ovan bemötte bäst. Själv satt jag och drack öl med en massa män (Rockcirkeln) och pratade om vår egen lista över 2011 års fem bästa skivor. Här kan du lyssna på resultatet. Jag tänkte att jag i vart fall skulle testa de olika vinnarna från P3-galan för att se om jag kanske skulle tänkas gilla nåt i vart fall.
Årets artist: Kapten Röd – Ju mer dom spottar.
Fy fan vad jag hatar sånt här. Eurotechno i nån sorts reggae-tappning. Att svenska folket (nåväl, P3-lyssnare) tycker att det här är det bästa som kom förra året är ju helt jävla skandalöst. Till och med bruden som gillar att komma är ju bättre.
Årets Grupp: Deportees – Island & shores
Ett år i avsaknad av Kent höjer folk de här tråkmånsarna till skyarna.
Årets Låt: Den svenska björnstammen – Vart jag mig i världen vänder
Den här finns i 18 (!) remixer på Spotify. Jag hatar redan originalet, så inte fasen tänker jag testa nån av dem. De sjunger som Håkan Hellström i River en vacker dröm, men de gör det dåligt. Och ett fulare beat får man leta efter.
Årets Nykomling: Den svenska björnstammen
Det är nästan så man saknar vargdebatten. Suck.
Guldmicken (Årets liveakt): Kapten Röd
Ser du mig på en spelning med den här muppen får du full tillåtelse att slå mig på käften för att jag antagligen försöker ragga på nån brud med kass musiksmak.
Årets Pop: Syket – With love
I somras var jag funkis på Knarrholmen och gitarristen i Syket var riktigt trevlig och undrade om hans plektrum kunde ge honom en öl eller två. Musiken är dock ganska trist, men inget jag stänger av radion för, bara väntar på att den ska ta slut.
Årets Hiphop/Soul: Ison & Fille – För evigt
Finns det INGEN i hela Sverige som kan göra några bra beats? Kolla gärna upp Shlohmo som jag hade satt i denna kategori om vi inte skulle begränsa oss till Sverige. Men det måste vi ju. Det är synd att Albin Gromer inte hann få ut sin skiva innan årets slut, men den kommer kanske hamna här om ett år? Hans Här inne hos mig är för mig årets bästa svenska hiphop-låt.
Årets Dans: L-Wiz – Samlad produktion
Här var inte beatsen helt värdelösa i vart fall. Men ändock tråkigt, tråkigt, tråkigt.
Årets Rock/Metal: Graveyard – Hisingen Blues
Ok, här är jag lite partisk. En låt som har Hisingen i sin titel? Även om det följs av ordet blues. Inte så pjåkigt faktiskt, Hellacopters har gått in genom mina öron och de går lika lätt ut som dessa. Enda låten jag kan tänka mig att lyssna på av dessa vinnare.
Mitt test har genomförts genom att jag har lyssnat på artisternas mest populära låtar på Spotify.
Årsredovisning 2011.
Förr brukade jag göra kvartalsrapporter över de låtar som jag lagt till i mitt iTunes och gett fyra eller fem stjärnor. När jag gjorde en sådan i somras så kraschade min hårddisk precis när jag exporterade låtarna. Jag såg det som ett tecken. Dags att foga sig till Spotify-listor istället för torrents. Jag inser att jag är en minoritet som fortfarande kör på iTunes. Nåväl, det här är en lista över de låtar jag tagit mig tid att betygsätta, det är inte alla låtar jag tycker om, men en hel del. Hoppas ni hittar nåt ni inte hört tidigare! Väl mött!
Spotify-listan har allt utom Alabama Shakes, Bill Callahan, The Flaming Lips, Shlohmo och Stephin Merritt.
Alabama Shakes — Hold On
Det här bandet kommer slå hårt 2012, rätt i tiden med ett släpigt 70-talsdoftande trumkomp och en fantastisk sångerska. Ses i kön till Way Out West-klubben… Här finns ett fint live-klipp när de kör den här fantastiska låten.
Albin Gromer — Här inne hos mig
Min vän Linda Kante tipsade mig om den här lille skåningen och jag gick således och såg honom öppna för tråkige Tingsek (som dock var mindre tråkig live). Jag föll väl inte lika handlöst för de övriga låtarna som till denna, årets bästa svenska soullåt.
Anna Calvi — Blackout
Anna Calvi är studiomusikernas nya älskling, Brian Eno och Nick Cave älskar henne och jag förstår varför, men det tenderar att bli lite tråkigt i längden, men en låt här och där och man trollbinds av hennes fantastiska röst och ett skickligt manglande av gitarr. Live kör hon en hel del covers, jag föll handlöst för hennes extremt annorlunda tolkning av TV on the Radios Wolf Like Me. Här hittar du ett klipp när hon körde det i Williamsburg.
Apparat — Song of Los
Det var Thom Yorke som fick mig att öppna ögonen för Apparat har jag för mig. Den här gillar jag mycket från skivan The Devil’s Walk.
Battles — Ice Cream (feat. Matias Aguayo)
Battles förlorade en medlem, sångaren och keyboardisten Tyondai Braxton, så när de än en gång gjorde en magnifik spelning på Primavera Sound vid fyra-tiden på natten hade de samplat en massa vokalister som sjöng på stora skärmar bakom bandet. Det funkade lysande och var väl värda att vara uppe halva natten för att se. Skivan var dock inte lika bra som lysande Mirrored.
Bill Callahan — Riding for the Feeling
Bill Callahan brukar göra varannan ok skiva, varannan mästerverk. Så har det i vart fall sedan sista skivan under namnet Smog, A River Ain’t Too Much to Love, därefter Woke on a Whaleheart som är fullt av 3/5-låtar, därefter fantastiska Sometimes I Wish We Were an Eagle och nu Apocalypse som bara riktigt sticker ut med den här vackra biten. Videon är den mest meditativa videon jag sett på år och dar, underbart vackert.
Bill Wells & Aidan Moffat — Let’s Stop Here & The Copper Top
Min manlige musa Aidan Moffat känner ni igen från nedlagda Arab Strap. Efter att han tröttnat på att sjunga om sex med Malcolm Middleton har han gjort låtar om att få barn, att kasta grapefrukter på frugan och här handlar det om att bli gammal. Musiken är i stor del skriven av multiinstrumentalisten Bill Wells, som bland annat har jobbat med The Pastels och svenska Tape. Tyvärr kom de inte till Götet så jag och Zacharias åkte upp till Oslo och söp oss fulla nog att norpa ölen som stod på scen efter spelningen. Jag gick på en nit och tog en flaska mineralvatten…
Black Lips — Bone Marrow
Black Lips skiva Arabia Mountain är helt klart deras bästa hittills. Tidigare har jag inte fallit för dem, men denna platta är fylld med härliga småpunkiga popdängor där Bone Marrow sticker ut som den allra bästa.
Blitzen Trapper — Love the Way You Walk Away
Blitzen Trapper, som står bakom en av 2000-talets bästa låtar, Furr, släppte ett album som var sådär, men där singeln verkligen stod ut. Bra folkrock helt enkelt.
Bonnie ’Prince’ Billy & the Phantom Family Halo — Suddenly the Darkness
Att hålla reda på allt Will Oldham gör är mer eller mindre omöjligt, men rätt som det är trillar det ner nåt som sätter sig. Nu kollar jag upp dessa Phantom Family Halo och det visar sig att de delar medlemmar med Slint! Dags att kolla upp dem med andra ord!
Braids — Lemonade, Glass Deers & Same Mum
Braids var en av årets mest egensinniga band. Jag skrev till David att de var som Animal Collective med en skönsjungande sångerska och jag står fast vid den beskrivningen. Underbart.
Cults — Go Outside
Cults flörtar med sextiotalspop på ett modernt sätt. Jag älskar texten till denna singel om en tjej som vill gå ut och fånga ljuset medan hennes partner bara vill ligga hemma och uggla.
Death Cab for Cutie — You are a Tourist
Death Cabs LP Codes and Keys var lite av en besvikelse sånär som singeln. Men nu när Ben gjort slut med Zooey kanske det kan komma lite mer krossade hjärtan-låtar? Ge mig en ny Plans, tack!
Duologue — Get Out While You Can
Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva Duologue, ett schysst beat med en fin gitarrslinga? Tja, bra skit i vart fall.
Explosions in the Sky — Last Known Surroundings & Human Qualities
EITS växer i vanlig ordning. Om jag inte berättat det förut upptäckte jag dem genom att Four Tet 2004 skulle ha en endagsfestival där han valt alla band. Animal Collective hade två stora stockar som de stod och slog i golvet, Papa M var ensam med gitarren och Caribou (eller Manitoba som han hette då) fullkomligt golvade mig. När jag köpte biljetten hos Rough Trade sa i vart fall kassörskan ”oh, are Explosions in the Sky playing?” och givetvis kollade jag upp dem och såg dem två gånger på mindre än en vecka. Sedan dess har de varit med mig genom allt från meditativa promenader till ljuv älskog. Och trots att jag inte gillade Take care.. i början växer den i vanlig ordning.
Feist — The Bad in Each Other, How Come You Never Come Here & The Circle Married the Line
Feist slog igenom med Let it Die 2004 och jag blev mäkta förvånad när hon på Pusterviksteatern i en bisats nämnde sitt andra band, Broken Social Scene. Den kopplingen hade jag inte gjort tidigare, men när hon med The Reminder blev indievärldens allra största singer/songwriter lämnade hon bandet (som nu sägs ha lagts ner helt tyvärr) och parade ihop sig med en snubbe hon tidigare gjort hiphop med (!), Chilly Gonzales. Detta samarbete fortsätter på nya skivan Metals och nu när Let it Die känns ganska daterad tror jag att varken The Reminder eller Metals någonsin kommer kännas daterade. Nästan i klass med Joni Mitchells Blue. Metals kanske saknar en dunderhit som 1234, men personligen lyssnar jag helst på Feist när jag ska sova så det är bara bra att nionde spåret inte väcker en!
The Flaming Lips — Enthusiasm for Life Defeats Existential Fear Part 2
The Flaming Lips har gjort mycket galenskap under året som de avslutade med att köra Beatles-låtar med Yoko Ono. De gjorde en hel del sidoprojekt, med Neon Indian och Lightning Bolt bland annat. Just nu jobbar de med Edward Sharpe och . De släppte musik i döskallar gjorda i vingummi och några lyxvarianter som levererades i riktiga kranier… Inuti fanns ett USB-minne med musiken som bara blev längre och längre. I början hade låtarna normal längd, sedan kom en sex timmar lång låt och de avslutade allt med att maxa Cubase (har jag för mig det var) med en 24 timmar lång låt. Bandets sångare, Wayne Coyne, twittrar oerhört mycket. Youtube.
Fleet Foxes — Montezuma, Battery Kinzie, Helplessness Blues & Lorelai
Folkrockarna i Fleet Foxes sövde mig många gånger i år. Det är det de gör bäst.
Fruit Bats — You’re Too Weird & The Banishment Song
Fruit Bats gästade Trucken i höstas. Det var ljuvligt och jag gjorde en matintervju med bandets sångare Eric innan jag blev så full på spelningen att jag inte kände igen honom när han tagit på sig ett par glasögon och sålde mig deras LP. Proffsigt värre.
The Generationals — I Promise & Please Be It
Världens bästa podcast drivs av en man som heter Bob Boilen och har under fjorton års tid nästan tagit över efter John Peel. Ja, nästan. Det är i vart fall ett sjukt bra program. Ja, det heter All Songs Considered om ni missat det. Där hittade jag det här bandet som jag lyssnade oväntat mycket på. Produktionen känns ganska 80-talsaktig och därför tröttnar jag lätt, men de har en del riktigt bra melodier måste jag säga.
Gruff Rhys — Shark Ridden Waters, Honey All Over, Sensations in the Dark, Christopher Columbus, At the Heart of Love & If We Were Words (We Would Rhyme)
Årets bästa platta kom från de superfluffiga djurens företrädare nummer ett, Walesaren Gruff Rhys. Han har sagt att han kände sig mogen för att göra en platta med pianoballader, men när han började spela in började musiken spreta mer och till slut landade det i den här perfekta popplattan. Dessutom hann han släppa en EP till jul med passande låtar som Slashed Wrists this Christmas och Post Apocalypse Christmas. Årets llama!
Handsome Furs — When I Get Back & Serve the People
Årets sexigaste band är paret Dan Boeckner (Wolf Parade) och Alexei Perry som jag upptäckte genom att Primavera Club hade bokat dem (men tyvärr inte mig). Jag fick nöja mig med att lyssna på deras spelning från Stockholm på gimmeindie.se. De är starkt politiska och var med i demonstrationerna i Ryssland för homosexuellas rättigheter och låten Serve the People har den alternativa titeln Fuck the Police… Sjukt bra.
Lana Del Rey — Video Games
Det var länge sedan en låt blev så här viral. Med all rätt. Låtarna som har läckt därefter är jag mer skeptisk till dock.
Le Butcherettes — Dress Off
Mexikotjejerna Le Butcherettes gillas av Jack White, Omar Rodríguez-López och Yeah Yeah Yeahs som bjudit in dem att öppna för dem eller som i Omars fall producera och spela bas på deras platta. Jag tröttnar dock på mer än en låt. Nu när jag hör den här funderar jag på om den verkligen förtjänar en fyra.
Los Campesinos! — By Your Hand
Trevliga engelsmän som sjunger om sex och annat kul. De ligger på Broken Social Scenes skivbolag. Favoritlåten är dock Straight in at 101 från förra skivan Romance is Boring, mest för textraden ”I think we should be more post-coital than post-rock, it feels like the build-up takes forever and you never get me off”.
Low — Witches & Nightingale
Lows C’Mon föll mig förbi i början av året så jag såg dem inte på Primavera, det var jävligt synd. Det var länge sedan jag såg dem och C’Mon har växt upp till att bli en av årets bästa skivor. Årets mormoner (det priset vinner de varje år).
Mattias Alkberg — Frigjord, Pånyttfödd & Helgen V. 51
Årets svenska platta var tveklöst Alkbergs Anarkist. Lyssna på vår bäste textförfattare.
Michachu & The Shapes and the London Sinfonietta — Everything
Micachu slog igenom med suveräna singeln Golden Phone härom året. Det här är från ett galet samarbete med London Sinfonietta. Jag ser starkt fram emot ett nytt album.
Mire Kay — So You Learned
Victoria och Emelie i avsomnade Audrey har bildat Mire Kay där de med cello och gitarr fortsätter göra underbart vacker, lugn pop. Får vi nåt album 2012? Det här är i vart fall årets finaste svenska låt. Yay!
Mogwai — San Pedro
De skotska postrockkungarna gav oss en skiva med den knasiga titeln Hardcore will never die, but you will. Detta var starkaste spåret.
Moon Duo — Run Around
Moon Duo är en duo med trummaskin, keyboard och en underbar gitarrist som annars spelar i Wooden Shjips. Kan bli en smula tjôtigt i längden, men en låt är riktigt gött. Den här till exempel.
The National — Exile Vilify
Allas våra Nationella släppte en låt i ett spel i år. Vackert, vackert.
Peaking Lights — Hey Sparrow
De här lärde jag känna genom Andres Lokkos årsbästa-lista. Om ni tycker att den här listan kommer lite för sent så tycker ni fel. Man kan inte skriva årsbästa-listor i november, det är nåt som jag antar att skivbolagen har hittat på så att de ska stimulera julförsäljningen. Jag ser inte att det är så längre utan tar hellre lite tid på mig och låter musiken sjunka in.
Promise and the Monster — Sharp & Sweet
Mölndalstjejen Billie Lindahls vackra röst trollbinder mig än en gång på skivan Red Tide. Hoppas på att lyckas få se henne live under 2012.
Radiohead — Lotus Flower
Ja, den här låten blev ju än mer omtalad när Thom Yorke dansade en smula märkligt. Fint så.
Raphael Saadiq — Stone Rollin’
Raphael levde inte riktigt upp till mina förväntningar efter en av de senaste årens starkaste soulalbum med The Way I See It. Titelspåret på skivan han släppte var dock inte så dumt. Älskar det gamla soundet.
The Rapture — It Takes Time to be a Man
The Rapture är lustiga, de släpper en skiva var femte år ungefär och deras förra Pieces of the People I Love är för mig starkt förknippat med promenader i Ålesund då jag och Alex var där uppe och försökte jobba i fiskindustrin. Samma gäller för det årets bästa skiva Yo La Tengos I’m Not Afraid of You and I Will Kick Your Ass samt Joanna Newsoms Ys. Årets skiva var jag ganska besviken på, sista spåret var dock underbart vackert.
Real Estate — It’s Real, Municipality & Wonder Years
Real Estate bjöd på årets bästa låt i It’s Real och skivan var uppe och snurrade på min topp 5, men efter en spelning på Henriksberg insåg jag vad det var jag inte gillar med dem; trummorna. De är fantastiskt tråkiga och därför blir skivan som helhet sämre, men med ett flertal guldkorn blir det rätt bra trots allt..
Shlohmo — It Was Whatever & Get Out
Shlohmo är en ung kille från LA som gör fantastiska, långsamma beats. Me love! Youtube 1 och 2.
Stephin Merritt — Forever and a Day
Allas vår Stephin Merritt kommer snart med sina Magnetic Fields till Annedalskyrkan och det kommer bli så vackert så. Det är kul att Luger öppnar upp kyrkan även när det inte är Way Out West, det är en underbar lokal. Den här låten är från en skiva med rariteter som kom ut förra året. Youtube.
Tennis — Marathon
Ordet Tennis brukar i Ljungskilepågarnas lingo betyda att något är bra. Det är sannerligen sant om det här fina 60-talspopsdoftande bandet som kommer med nytt i februari igen. Här kan man lyssna på nya singeln.
Thurston Moore — Benediction
Allas vår Thurston skiljer sig från Kim och Sonic Youths framtid är hotad. Personligen har jag tyckt bättre om Thurstons soloskivor de senaste åren. I vart fall sedan Jim O’Rourke flyttade till Japan. Han borde sluta göra film och börja lägga sin magiska hand på Wilco igen…
tUnE-yArDs — My Country, Powa & Bizness
Merrill Garbus är kvinnan som trollband min vår i sin galna musik. Ett av årets bästa album bjöd hon på således.
Unknown Mortal Orchestra — How Can You Luv Me
Den här skivan borde jag lyssna mer på.
The War on Drugs — Baby Missiles
Snart i en Slottsskog nära dig. Yay!
Widowspeak — Puritan
Ja, den här med.
Wild Flag — Short Version
Ms Brownstein är bättre på gitarr än på att vara rolig. Jag kan inte påstå att jag skrattade särskilt mycket när jag kollade på Portlandia…
Wilco — One Sunday Morning (Song for Jane Smiley’s Boyfriend)
Vackert lång låt. Bästa på skivan som växer.
WU LYF — We Bros
Ja, de här får då knappast spela i några kyrkor…
Young Galaxy — We Have Everything
Fina kanadicker som tar hjälp av Lissvik på Nordhemsgatan. Synd att han och sin kamrat jag glömt namnet på splittrade Studio under året dock. Yeah yeah, sånt som händer.
Om 2011 var en maträtt så skulle det vara…
…ja säg det. Jag har vart väldigt bra på att handla färsk fisk i fiskbilen 2011, så jag väljer fisk – rätt och slätt! Det här med att äta fisk har någon form av duktighetsstämpel, eller? Det här med att det skulle vara duktigt att äta fisk måste väl ändå bottna i allas (jag förutsätter att alla tycker som jag på denna punkt) skräckupplevelser kring den mandelbakade torsken som serverades i skolmatsalen när det begav sig? Det är något av det äckligaste jag någonsin tvingat i mig. Jag minns att jag och några vänner hade ett ”trick” i matsalen för att komma undan diverse äckliga fiskrätter. Vi turades om att duka av varandras tallrikar vilket innebar att vi kunde stapla dem på varandra och lägga fisken emellan för att på så sätt slippa äta upp den. Men det var då och nu är nu! Nu är 2012 närmare bestämt. Och förutom att fortsätta handla i fiskbilen är kanske 2012 det året jag vinner på Lotto (om jag börjar spela på Lotto vill säga), lär mig crawla eller läser ovanligt många böcker (mer än två). Ja ja vi får väl se hur det blir det blir. Heppåre!
Cat Power — King Rides By.
Kvinnan med världens vackraste röst, Chan Marshall a.k.a. Cat Power, tillkännagav på sin twitter för några veckor sedan att hon skulle ge världen en julklapp, en ny låt. Det visade sig vara en ny version av King Rides By, som även fanns med på hennes gamla platta What Would the Community Think? Den nya versionen växer, men jag är inte så betuttad i hennes recycling. På senaste skivan, Jukebox från 2008, hade hon gjort en ny version av sin gamla tårdrypare Metal Heart samt en ny låt, fullkomligt fantastiska Song to Bobby om hennes kärlek till Bob Dylan. Resten av skivan bestod av covers av varierande kvalité. Med andra ord har hon bara släppt en ny låt sedan 2006 års The Greatest. Då förstår ni kanske vilket antiklimax det blev när nya låten visade sig vara en gammal. Nåväl, hon klargjorde ju också att hon är klar med nya skivan. Förhoppningsvis är den full av nya låtar, men jag vågar inte hoppas på för mycket. Om jag bara fick lyssna på en låt för resten av mitt liv skulle det bli hennes underbart vackra Colors and the kids.
Women of the world take over…
The Volcano.
…because if you don’t the world will come to an end. And it won’t take long. (Jim O’Rourke — Prelude to 110 or 220 / Women of the World på Youtube). Den suveräna texten skrevs dock av framlidne Skotske komikern Ivor Cutler.
Kuriosa I: geniet Jim O’Rourkes Drag City-plattor finns inte på Spottan, istället toppar hans ”guilt by association”-tolkning av Spice Girls Viva Forever listan över flest spelningar där.
Jo. Idag har det varit sjukt mycket Riot Grrls. Jag lyssnade på världens bästa podcast där Wild Flag-gitarristen Carrie Brownstein (ex-Sleater-Kinney) brukar vara med. Sedan dök hennes skiva upp väldigt högt upp på Rolling Stones Best of 2011-lista så jag var tvungen att lyssna mer på den. Wild Flag heter hennes nya band (Spotify). Bra skit.
Sedan hände det nåt med göteborgsriot grrl-bandet The Volcano, vad vet jag inte riktigt. Jag kollade upp dem lite mer i vart fall och fick reda på att quiz mastern på Mittwoch (vi kom tvåa igår) spelar i bandet och att de spelar på Fängelset i januari. Som förpepp till denna, Club Cut the Craps första arr ska de visa Le Tigre-dokumentären ”Who took the Bomp?” på Vulgo på onsdag. Vem vill med?
Kuriosa II. Det var Le Tigres Kathleen Hanna som klottrat ”Kurt smells like teen spirit” på en vägg under en galen fest en gång. Teen spirit är tydligen en deo för tonåringar, typ Date. Sedan ringde Kurt upp nån dag senare och frågade om han fick använda citatet till en av världens bästa låtar. Oväntad källa: Stil i P1, ett program en mode-ointresserad som undertecknad märkligt nog älskar ty de ofta tar sitt avstamp i populärkultur.
Och sist, men absolut inte minst vill jag än en gång promota Real Estates spelning på Henriksberg på lördag. Det kommer bli underbart bra! Göteborgarna The Angry La’s agerar hors d’oeuvres.
Judy is a Punk. Kid style!
Ok, vi ska inte börja lägga in massa filmer med ungar, men när det kör RAMONES var vi tvungna. Bowie’s Space Oddity är fin också. Är det nån som kan få tag i den där filmen de tittar på, Bowie stämde ju han som gjort den. Hojta i så fall!
Last.fm
Det här är rätt komiskt. Både jag och en kamrat, Zacharias, älskar last.fm. Vi kände inte varandra 2005, men blev medlemmar nästan samtidigt och Zacharias har styrt upp att han ska ha en fest när han har lyssnat på 200,000 låtar och tanken är att även jag ska ha en. Han har hela tiden legat före mig med några hundra, så att det skulle bli två fester på två helger ungefär. Denna vecka verkar han dock ha legat av sig eller så har han kanske bara lyssnat på Sleeps Dopesmoker?
Min hundratusende scrobbling var för övrigt Caramel från Blurs underskattade platta 13. Den brukade jag lyssna mycket på med krossat hjärta på gymnasiet.