Publicerad den av — Lämna en kommentar

Tipsen! 7-13 december.

Det är en rätt sval konsertvecka i vinterkylan, kan Yeasayer värma upp oss?

Fredagen den 7:e december: Refused + Wildbirds & Peacedrums, Pustervik, kl 19.

Jag blev lite nyfiken på Refused-spelningen nu när allas våra vildfåglar och fredstrummor skulle gästa dem. Låter som ett roligt samarbete. Berätta gärna hur det var, ni som gick!

Söndagen den 9:e december: Ricky Gervais, Scandinavium, kl 19.30.

Jag undrar om de kommer lyckas värma upp de sjuuukt många kubikmetrarna luft inne i Scandinavium på söndag? Standup på en gigantisk arena kommer bli en ny upplevelse. Om ni inte har biljetter kan man ju alltid kolla på An Idiot Abroad säsong 3 där Karl Pilkington nu tagit med sig en liten side-kick.

Tisdagen den 11:e december: Yeasayer, Pustervik, kl 19.

Yeasayers uppskjutna spelning kommer som en varmfront, kan de tina upp oss? FB.

Äh, gå på massa julmarknader istället. Det. Finns. Massvis.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Tipsen! Helgen v.48 and then some! Alltså 30 nov – 6 dec

Inga måsten denna veckan, men vad fasen, lite gött finns här allt, speciellt om man går lite på gränsen till det lagliga. Och än en gång måste jag påminna alla om att världens roligaste Peep Show har börjat igen, bilden här uppe är från första avsnittet av denna åttonde säsong då Mark ska skaffa en Wake Cake, alltså en kaka till en begravning. Man måste älska’t. Och det är ju helgen V.48. Glöm ej att lyssna på bob hund — Helgen V.48 minst en gång denna helg!

Fredagen den 30:e nov: Another Night, Another Dream, Rio Rio, kl 23.

Sista kvällen för Anton Almqvist o Co. att dansa sönder båten ända till klockan fem. Här har man alltid skitkul. FB.

Fredagen den 30:e november: Counterblast + Grace.will.fall + M:40, Härden, kl 20.

Stans smutsigaste klubb bjuder i samarbete med ABF (!) in till en kväll med band från Jönkan och Lidan. Inte alls min musik, men det brukar vara en skön stämning och jag funderar på att gå dit för att testa vegankebaben (!). FB.

Fredagen den 30:e nov och Lördagen den 1 dec: Dead by December, Trucken, kl 21.

Trucken styr upp en massa band (Deströyer 666, Grave Defiler, Trash Amigos, Maim, Radiation, Usurpress och Infernöh) denna helg och kör en lufttrummistävling (!) på lördag. Kan bli hur kul som helst! FB.

Lördagen den 1:e december: Simian Ghost + Norra Kust, Storan, kl 22.

Simian Ghost har jag egentligen aldrig lyssnat in mig på, men jag tyckte starkt om den här nya låten. Kan bli fint, förbandet Norra kust har Jan Gradvall vurmat för och det är ju ofta ett gott tecken. FB.

Lördagen den 1:e december: Den Stora Vilan + Daniel Gilbert, Storan kl 14 och 22.

Bandet som spelar hela tiden ska ha releasefest för nya plattan Förvandling. Med sig har de Daniel Gilbert och bakom skivspelarna Christian Pallin från Koloni. FB.

Lördagen den 1:e december: Mellanstadiedisco, Gregorianska gatan 97, kl 21.

INSTÄLLT. Klubb fruktstund bjuder in på hemmaklubb i Bergsjön. Tror det kan bli riktigt kul. Ta med en skiva och en slant till en filipino som vill ta sig till Svea rike. FB.

1:e-22:a december: Julform Pop-up, Kyrkogatan 13.

Julform är en popup-butik med fint hantverk. Om en nu vill köpa små julklappar till människor man inte kommer på nåt bättre till är det ju bra att gå hit och stödja stadens slöjdare! FB.

Publicerad den av — 1 kommentar

Killarna i This is Head har alla en åsikt om var Malmös bästa falafel finns.

För två år sedan kom This is Heads platta 0001 och jag föll för deras krautiga rock. Jag mailade dem några frågor, givetvis om mat!

Hej This is Head! Jag hörde att ni var klara med nya skivan, firade ni inspelningsarbetets slut med hummer och champagne?

Henric: Vi tänkte fira förra helgen, men det blev inte av, vi borde absolut fira med champagne och kanske ostron! Jag älskar ostron, smak av livet! Eller något billigare, kanske Törley och knäckebröd med ost.
Adam: Jag firar gärna med ost! Favorit just nu är Baskeriu.
Björn: Vi har inte hunnit fira. Vi får fira mer när allt runtomkring är klart. Vid skivsläppet.

Hur är ni i köket, vad är paradrätten?

Adam: Det senaste har jag gjort någon slags Asien-inspirerad kycklingrätt med vitlök, chili och krossade jordnötter.
Henric: Min paradrätt är vegetarisk lasagne, den har jag bjudit på ett par gånger, den blir alltid god, taget från ett visst mjölkmärkes recept i en iPhone-app.
Björn: Paradrätten varierar. Det är ändå roligast att pröva något nytt. Bara för att se om man kan lyckas.

Vilken kokbok köpte ni senast och helt ärligt; har ni lagat nåt ifrån den? I så fall vad?

Henric: Jag skäms, men har nog faktiskt aldrig köpt en kokbok, bara fått i present.
Tom: Jag har köpt kokböcker, men endast för att ge bort i present. Jag anar ett mönster här, förmodligen då vi dränks i kokböcker på julaftnar och födelsedagar.
Adam: Enda kokbok jag använder är Vår Kokbok. Typ till pajdeg.
Björn: Har nog mest fått. Gillar att köra utan recept. Bara titta om man verkligen måste.

Har ni nån mat på er rider eller är där bara sprit?

Henric: Helst bra mat, inte fast food, två vegetarianer och tre köttätare.
Adam: Frukt.

Vilket spelställe har bjudit på den allra godaste middagen?

 
Henric: Kafé Deluxe i Växjö.
Björn: Jag håller med. Väldigt trevlig, god, lagad mat och fin frukost.

Säger ni kex eller ”kjex”?

Tom, Adam & Björn: Kex.
Henric: Kjex.

Var finns Malmös bästa falafel?

Henric: Vid vår gamla repa på Norra Grängesbergsgatan vid industrihuset Annelund.
Tom: Vid vår nuvarande studio i Kirseberg, den är magnifik.
Björn: Falafel No.1 på Bergsgatan är stabil. Men beror också på vem som gör den. De är olika välfyllda och olika balans beroende på vem som snurrar ihop den.

Har ni nåt recept på en soppa eller ett bakverk som ni vill dela med er av?

Adam: Fisksoppa med saffran, grädde och rotfrukter. Man kan inte misslyckas med bra råvaror.

När kommer nya skivan? 

I mars!

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Iceland Airwaves


Vår skribent och vän Éric åkte förbi Island och dess Airwaves på väg hem till Kanada. Här kommer en krönika från upplevelsen.

Jag har velat åka till Iceland Airwaves sedan jag såg dokumentären ”Screaming Masterpiece” (2005) som handlar om musik- och kulturscenen på Island. Jag besökte ön i en månad för två år sedan men missade tyvärr festivalen. Jag visste ändå att jag skulle åka tillbaka. Det är svårt att säga vad det är som gör Reykjavík så unikt, stället är helt enkelt galet. Det verkar som nästan alla spelar i ett band och det är en av många saker som gör att Reykjavík är det perfekta stället för en musikfestival. 

Tajmingen var perfekt att i år åka till Airwaves. Med ett utgånget svenskt arbets- och uppehållstillstånd behövde jag lämna mitt vackra andra hem och komma tillbaka till lönnsirapens och poutinens land. Lyckligtvis ligger ju Island på vägen till Kanada. Planen var spännande: min kompis Pontus och jag skulle åka färja från Danmark, stanna en vecka på Färöarna och fortsätta vidare till Island.

Vädret på Island under hela festivalen var stormigt. På festivalens första dag var jag i Akureyri (i Norra Island) och liftade sedan till Reykjavík. Bara två dagar efter att jag simmade i Norra Atlanten (det var djävulskt kallt!) stod jag där på sidan av vägen i 20 cm av snö. I Reykjavik var det ingen snö, men vinden var så stark att havet bokstavligen blåste in över i staden. Jag njöt faktiskt av det där hemska vädret och det hjälpte till att göra festivalen än mer upplevelserik.

Iceland Airwaves har oerhört mycket musik att erbjuda med över 450 gratis ”off venue”-spelningar. De flesta isländska eller mindre internationella band spelar många gånger under festivalen, vilket betyder att man har många tillfällen att se band som krockar.

Onsdag

Porquesí: Tänk er en yngre, mer högljudd, maskerad version av Explosions in the sky. Skitbra! På skivbolaget Morr Musics showcase vid Iđno var det tyvärr lång kö och vi missade Prins Póló och Sóley men vi kom in i tid för Sin Fang som blev mina favoriter bland de band som tidigare varit okända för mig. Sin Fang är ett spydigt indiepop-band som består av Seabears Sindri Már Sigfússon och Sóley Stefánsdóttir. Sedan spelade FM Belfast som jag blev besviken på då allt utom trummorna var samplade, men spelningen var ändå underhållande och till deras hitlåt ”Underwear” klädde de av sig och dansade som tokar, tyvärr var det för trångt för att även publiken skulle kunna göra det samma.

Torsdag

Ólöf Arnalds har efter Jónsi och Björk Islands mest säregna röst. Björk snubblade för övrigt på Pontus fot efter Ólofs spelning. På Reykjaviks konstmuseum hade Drowned in Sound valt band och då jag inte ville stå i kö igen stannade jag där hela kvällen. Det visade sig vara ett bra drag då jag upptäckte Samaris som består lägger en vacker röst och klarinett på trip-hoppiga, ambienta beats. En väldigt fin överraskning! Nu fick jag dessutom min andra chans att se Sóley som spelar ömtålig indiepop. Ännu en fin upptäckt. Jag hade redan sett Purity Ring (CA) två gånger i somras så jag visste vad jag hade att vänta. Musiken och ljuset var som alltid suveränt, men stämningen kunde ha varit bättre. Det var för mycket folk som stod stilla i ett för litet ställe. Jag missade Of Monsters and Men så istället dansade jag till den elektroniska musikern Doldrums från Montréal. Blandningen av hög bas, loopar à la The Field och den unika falsettrösten var perfekt! En av mina favoritspelningar. Och norrskenet utanför var inte dåligt det heller! 

Fredag

Vännerna Michael Wookey (FR), Shahzad Ismaily (US), Daníel Bjarnason, Sam Amidon (US) och Nico Muhly (US)) från skivbolaget Bedroom Community spelade och hade kul tillsammans. Muhlys improvisationskompetens var oerhört imponerande. Underbar musik på ett mysigt ställe. Ólafur Arnalds spelade vacker minimal-klassisk musik som gör att man vill lägga sig ner, sluta sina ögon och känna jorden under sig. Rogivande för själen. Moonface & Siinai (CA/FI): Det var intressant att se multiintrumentalisten och hyperaktiva geniet Spencer Krug ta en mindre roll och spela med finska gruppen Sinai. Mycket testosteron och ångest. 

Lördag

Inspired by Iceland hade placerat ett litet hus i mitten av centrum där de hade en tävling där man skulle hitta på ett nytt namn på Island. Jag vann tävlingen med namnet Neverland och som vinst fick fick jag, Pontus och tre jobbiga engelsmän se Sóley göra en intim spelning. Ni kan se spelningen här och övriga spelningar här. Därefter blev det Sólaris i Fríkirkjan. De består av kompositören och dirigenten Dániel Bjarnason tillsammans med den experimentielle musikern Ben Frost (AU/IS). Tillsammans framför de modern klassisk musik vars akustik och komposition passade perfekt i den vackra kyrkan. Därefter spelade Dirty Projectors (US) som var det bästa band jag har sett live på länge. Otroliga musiker med indierockens bästa röstharmonier.

Söndag

Jag vaknade kl. halv 15 eftersom jag gick till en isländsk husfest som höll ut tills halv 9 på morgonen. När jag gick ut jag kände mig ganska konstig. Gatorna var tomma och vinden hade slutat. Allt var så lugnt och still. Jag undrade om jag var fortfarande i samma staden. Vad hade hänt till Reykjavik? Jag förväntade mig att bli attackerad av zombier någon minut. I slutet jag hittade några själar kvar och fikade med mina kompisar innan vi gick till slutspelningen: Sigur Rós. De spelade någon minimal klassikt och dronemusik i en timme innan de gick på scenen. Vi undrade om de ville prova folk reaktioner om de gjorde någon slags av socialexperiment. Vi bara lade sig på golvet, slutade våra ögon, andades och koncentrera på musiken som var faktiskt vacker. Det kändes skönt efter sådan intensiv helg. När de kom på scenen alla verkade glömma den jättelång väntetiden. Scenen var omringad av vit tyg på vilken projicerades vackra bilder. Vi stannade på golvet och njöt av setet som bestod av deras bästa låtar. De slutade med min favorit låt av dem, Untitled #8 (Popplagið. Det var perfekta slutet till en underbar helg. 

När jag vaknade till liv vid halv tre efter en husfest som hade tagit även morgonen i anspråk kände jag mig ganska konstig, gatorna var tomma och vinden hade avtagit. Allt var så lugnt och stilla, jag undrade om jag fortfarande var kvar i Reykjavik och förväntade mig att när som helst bli attackerad av zombies. Till slut hittade jag några vänner som jag tog en fika med innan festivalens sista spelning med Sigur Rós. Innan de gick på lät de en minimalt klassisk/dronemusik spela och vi undrade om de ville testa folks reaktioner som nån sorts socialt experiment. Vi lade oss ner, slöt våra ögon, andades och koncentrerade oss på musiken som visa sig vara riktigt vacker. Det kändes skönt efter en så intensiv helg. När de till slut gick på verkade alla ha glömt bort den långa väntetiden. Scenen var omringad av vitt tyg varpå det projicerades vackra bilder. Vi stannade kvar på golvet och njöt av setet som bestod av deras bästa låtar. De slutade med min favorit, Untitled #8 (Popplagið). Det perfekta avslutet på en underbar helg.

Text: Éric Morrissette

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Tipsen! 23-29 november


Storan är knas och man hittar inte deras spelningar lika lätt som alla andras, så jag hade missat att imorn spelar tydligen The Aislers Set där! Chock! I’ve been mistreated! Borde stryka allt här nedan.

Fredagen den 23:e november: The Aislers Set, Storan, kl 21.

En av mina allra äldsta mp3or är just I’ve been Mistreated. Jag är så jävla emo, haha. Nåväl, The Aislers Set är snarare twee, dock. Fin sådan. Sjuuukt långa länken.

Det här ser ut att vara en sanslöst trist vecka om man jämför med den tid som precis flytt. Endast The Xx och Familjen som kändes relevanta och så ställer de sistnämnda in. Bu! Stanna hemma och kolla alla säsonger Peep Show om du inte sett dem än, på söndagkväll startar åttonde säsongen och tydligen ska David Mitchell och Robert Webb snart spela in en annan serie där de befinner sig på engelska ambassaden i Centralasien. Kan bli kul. Egentligen händer de roligaste grejerna lite utanför stan denna vecka: Novemberfestivalen i Trollhättan och Poesifestivalen MIKS i Dalslands skogar. Får se om man orkar sa sig till nån av dem…

Lördagen den 24:e november: Dean Allen Foyd + Mattias Hellberg & The Fur Heads, Trucken, kl 21.

Bluesig rock på bästa trucken, tja varför inte. FB.

Söndagen den 25:e november: Mozarts mässa i C-moll, Härlanda kyrka, kl 18.

Härlanda oratoriekör kör Mozart! FB.

Tisdagen den 27:e november: The Xx, Lisebergshallen, kl 19.30.

The Xx har blivit lite roligare att titta på nuförtiden (de säger hej till publiken), men det är nog fortfarande bättre att ta en nattlig cykeltur med Coexist i lurarna än att gå till Lisebergshallen. Eller? Har jag fel?

Publicerad den av

Andrew Bird, Pustervik, 20:e november 2012


När jag hörde Andrew Bird för många år sedan avfärdade jag honom som en sämre kopia av Owen Pallett (som då gick under namnet Final Fantasy) då de båda spelar fiol som de sedermera samplar för att skapa olika lager av en låt. I år kom Andrew Birds sjätte studioalbum Break It Yourself och jag föll handlöst. I en ladugård hade han jammat ihop en skiva som tog död på mina fördomar, och med denna ljuva skiva i lurarna steg jag in på ett halvfullt Pustervik strax innan kvällens support, Tift Merritt, skulle gå på. Jag hade hört gott om henne från gubbarna i Rockcirkeln så jag hoppades på att få se nån av dem där. Icke, men dock flera andra trevliga konsertbesökare. DJ:n spelar straight country och snart går Tift på. På scen har hon hjälp av en finklädd herre, Eric Heywood på slide guitar/akustisk gitarr. Själv har hon en akustisk gitarr även hon och framför allt har hon en fantastisk röst. Det är vackert, det är skickligt, men det är ack så tråkigt. Från min plats i baren var det mycket märkbart att jag inte var ensam om att tröttna, ljudnivån ökade markant efter att vi svennar hade gått från artiga till uttråkade.

Andrew kommer upp själv på scen varpå scenens enda scenografi, en ”dubbel-trattgrammofon” börjar snurra bakom en liten leksaksapa som håller ställningarna. Andrew samplar sig själv och bygger vant och skickligt upp Hole in the Ocean Floor. En kamrat påpekar att det ser så lätt ut, visst gör det. Därefter får Andrew sällskap på scen av sitt band med vanlig rocksättning, med skillnaden att trummisen är placerad åt vänster och basisten i bakgrunden, och ärligt talat, är inte trummisen roligare att titta på än basisten? Det är ju rätt ovanligt att någon spelar bas som Flea, utan de håller mest den viktiga takten och håller sig i bakgrunden. Tift berättade tidigare att hon var jetlaggad och jag hade en teori om att det var fallet även för resten av bandet, sånär Andrew, men de har tydligen turnerat i Europa ett bra tag, så det sprack. Men den energi bandet legat av med har sugits upp av Andrew själv då han kastar sig fram och tillbaka och för ett härligt liv.

Andrew byter fiolen mot en elgitarr och klinkar lite på en xylofon. Till det briljerar han med sin vissling. En underbar multiinstrumentalist alltså. Merparten av låtarna är från Break It Yourself, men tydligen har han redan hunnit ut med ännu en skiva (!), Hands of Glory, och givetvis blir det ett gäng låtar även därifrån. Min kamrat, Andrews fangirl, som till och med översatt nån av hans äldre låtar, saknar sina favoriter och är besviken.

Efter runt 45 minuter tar basisten fram en ståbas, gitarristen en akustisk variant och de samlas tillsammans med Andrew och hans fiol framme vid scenkanten som en liten trio framför en mick, trummisen vispar igång ”Give it Away” och jag får lite Oh Brother, where art thou?-vibbar. Oerhört vackert.

Publiken blir helt galen när de går av och Andrew välkomnar tillbaka Tift och de kör Townes van Zandts If I Needed You och jag har nästan tröttnat när de har hållt på i en och en halv timme, men när han larmar nästan lika bra som Warren Ellis (Dirty Three) i Fake Palindromes har han mitt intresse igen. Och det intresset kommer han ha även nästa gång han stiger upp på Pusterviks scen.

Publicerad den av

Lotta Lundgren skär av sig fingrarna när Feists musik gör henne begeistrad!


Du känner igen Lotta Lundgren från tv-serien Landet Brunsås eller kanske från hennes blogg som sedan blev boken Om jag var din hemmafru. Nu är hon aktuell med nya TV-serien Historieätarna som har premiär på SVT på torsdag klockan nio. Hon tipsar om att andra avsnittet, om 70-talet, är hennes favorit än så länge. Vi passade på att fråga henne några frågor om musik!

Brukar du ha musik på när du lagar mat? Om så är fallet, vad brukar sätta igång fantasin?

Ganska sällan faktiskt. Jag lyssnar på musik på samma sätt som jag äter mat — med närvaro och intensitet. Spelar jag för bra musik tappar jag bort mig själv vid spisen och glömmer vad jag håller på med. Musik kan vara farligt, man får så starka känslor. Igår lagade jag något improviserat arabiskt samtidigt som jag lyssnade på Feist och blev så begeistrad att jag skar av yttersta topplocket på höger långfinger. Så jag brukar lyssna på radio istället. P1, Alex och Sigges podcast, Radiolab eller Värvet.

Tycker du att det bör spelas musik på en restaurang?

Nej, jag tycker nog inte det. Man äter för snabbt då och får svårt att prata med varandra, och det är liksom det som är själva poängen med att äta tillsammans — att man får prata med varann. 

Nämn ett roligt konsertminne!

Gud, vad ska jag välja? Kanske Entombed på Magasinet i Göteborg i början av 90-talet. Jag var tjugo och bland de äldsta i hela lokalen, och nästan den enda som var tjej. Om jag spelade i band skulle jag ha velat ha precis den publiken. Alltså maniska femtonåringar som rörde sig så synkroniserat att det såg ut som om de var förprogrammerade till musiken. Som en enda organism. 

Hur konsumerar du musik idag?

I lurar. När jag cyklar, städar, går mellan olika platser, åker taxi eller kollektivt. Sen försöker jag spela musik för mina barn, de är fyra och sex år och verkar ha medfött värdelös musiksmak, så man måste hjälpa de på traven. Men man kan bli överraskad av vad som biter på dem. Vi har lyckats få in dem på Den svenska björnstammen, Olle Ljungström och Arcade Fire. Daniel Adams-Ray gillade de också. Och Florence + the Machine. Men mycket annat som jag gillar funkar inte alls. 

Spelar du något själv?

Jag har sjungit, förr. Jag har en liten gles och rolig röst som lyckas låta som när en skolklass på mellanstadiet har musiklektion. Man kan höra den köra i bakgrunden på några av spåren på Timo Räisänens första platta. Och så sjunger jag lite Alice Babs i vårt sista avsnitt av Historieätarna. Fast det blir nog bortklippt. 

Om du hamnade på en öde ö med bara kokosnötter som föda och en batteridriven vinylspelare som sällskap, vilka tre skivor hade du velat spisa?

Åh, vilken mardröm. Neil Young — Harvest Moon. Alison Krauss & The Union Station — New Favourite och Winhill/Losehill — Swing of sorrow, om den ens finns på vinyl. 

Vad är bästa soundtracket i sängkammaren?

Det ska inte vara någon musik i sängkammaren. Jag har annat för mig där.

Publicerad den av

Tips, V.46 och halva 47, 12-21 november.


Vi har bestämt oss att flytta tipsen till fredagar igen, det är ju trots allt då man vill veta vad som händer i helgen, right? Således blir detta tips för elva dagar framöver, och vilka elva dagar! SJUKT mycket bra band som kommer förbi Götet denna period, så se fan inte till att bli sjuk och sängliggande. Mössa på!

Tisdagen den 13:e november: Animal Collective, Pustervik, kl 19.

Första gången jag hörde Animal Collective var 2004 när Four Tet hade valt sina favoritakter för en helt fantastisk kväll i Brixton. Några av de andra akterna var Caribou (då under namnet Manitoba), Papa M och Explosions in the Sky. Som jag minns det hade Djurkollektivet två stockar som de höll takten med genom att dunka dem i scengolvet. Sedan dess har jag sett dem ett antal gånger och brukar tycka att de är så otroligt mycket diskant när de kör live. Vi får se vad ljudteknikerna säger om det på tisdag, men öronproppar är nog en god idé.

Torsdagen den 15:e november: Father John Misty, Pustervik, kl 19.

Father John Misty är namnet Josh Tillman har tagit till sig och gjort sitt. Han sjunger på nån låt om att han varken gillar Josh eller John, frågan är vad han kommer välja härnäst. Han var tidigare trummis i Fleet Foxes, men slutade där för nåt år sedan för att köra allena.

Fredagen den 16:e november: Maskinen, Trädgårn, kl 20.

Långt innan Frej och Afasi bildade Maskinen var Frej en kul kuf på Skunk, jag kommer till exempel ihåg att hans sida bestod av den här bilden. Han var som ett jävla brandlarm när jag träffade honom på Roskilde, hög som ett hus slängde han sig in i folks tält. Helt galen snubbe. Undra hur han är live nu för tiden?

Lördagen den 17:e november: Mark Kozelek, Nefertiti, kl 19.

Hur ofta är Red House Painters gamle frontman här i stan egentligen? Det känns som han pendlar, det är alltid jävligt bra, men glöm att kunna instagramma honom, han hatar verkligen allt som har med mobiltelefoner att göra på sina spelningar, något jag kan respektera när man spelar ytterst lågmäld gitarrmusik.

Lördagen den 17:e november: Sidi Touré & José González med Skull Defekts, Storan, kl 19.30

Det senaste har jag sett José på varenda spelning jag gått på nästan. Han är ute i svängen en hel del och nu är det dags att presentera lite nya låtar. Så väljer du bort föregående gitarristen kanske du vill se Götets egna? Han kommer som sagt köra lite nytt, dels ensam och dels med finfina Skull Defekts, vilket borde bli ganska långt ifrån hans annars väldigt avskalade musik. Sedan har han valt att ta hit Sidi Touré, som jag ärligt talat inte har koll på, men musik från Mali brukar vara finfin.

Tisdagen den 20:e november: Andrew Bird + Tift Merrit, Pustervik, kl 19.

Tidigare har jag egentligen aldrig fallit för Andrew Bird, han har känts som en sämre variant av Final Fantasy (som numera går under sitt riktiga namn Owen Pallett), men jag har fallit fullkomligt handlöst för senaste skivan Break It Yourself. Dessutom har jag hört mycket gott om förbandet, gubbarna i Rockcirkeln har vurmat om henne och ska gå för hennes skull. Andrew ser de mest som utfyllnad. Jag, som är deras i särklass yngsta medlem, ser det tvärtom.

Onsdagen den 21:e november: Destroyer, Pustervik, kl 19.

Destroyer tycker jag är mysig, men jag brukar tröttna ganska snart. Ändock, vad fan gör man annars en måndagkväll?

Torsdagen den 22:e november: El Perro Del Mar, Nefertiti, kl 19.

Havets hund!

Publicerad den av

”Jag tar aldrig av min keps, Jan!”


Vi välkomnar vår nya skribent Anette Lind till Llaman och hon debuterar med en text om komikern Kalle Lind som pratar punkig skolpolitik och musicerande kristdemokrater, vi kommer i fortsättningen vända lite på steken och fråga musikfrågor till personer som vi kanske inte i första hand förknippar med musik, precis på samma sätt som vi inte förknippar alla musiker vi har intervjuat med mat. Hoppas ni också tycker det är kul! Härmed lämnar vi över ordet till Anette:

Flera svenska politiker bär på popstjärnedrömmar. Det står klart när man läser nya boken 52 festliga riksdagsledamöter. I den berättar Kalle Lind om kristdemokraten som tog sig ton i talarstolen, finansministern som blev låttextsstoff och om moderaten som skrev lite för burleska melodier. Llama Lloyd träffade författaren för ett samtal om rock och dess skenbara motsats: Den osexiga riksdagspolitiken.

Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund får ofta beröm för sin ”objektivt” goda smak när det kommer till musik. På spotify-listan Hägglund lanserade inför valet 2010 finns bland andra Elvis Costello, Pink Floyd och Cardigans och när han blev nyvald som partiledare i fjol nämnde han David Bowies ”Heroes” som ett passande soundtrack. Men skulle han någonsin ställa sig upp i riksdagen och sjunga själv? Förmodligen inte, eftersom den rollen redan fyllts av partikamraten Roland Utbult. Den 27 april 2011 fick Roland Utbult feeling när han skulle hålla ett anförande om vanvårdade barnhemsbarn. Stående i talarstolen sjöng han ett stycke ur egenkomponerade sången Elsas visa och fortsatte sedan lugnt sitt tal. 

Händelsen finns med i 52 festliga riksdagsledamöter, en bok där författaren och komikern Kalle Lind gräver fram lustiga fakta om svenska politiker förr och nu. Kalle Lind kallar det ett ”demokratisk-estetiskt” problem, om fler ledamöter skulle få för sig att börja skråla i riksdagen. ”Vill vi lyssna till Annie Lööf i Imperiets Jag är en idiot eller Gustav Fridolin i Du lillgamla, du fria?”, frågar han sig. Kanke inte. Eller kanske ändå. Visst är tanken på det snustorra riksdagshuset som en pampig rockarena liiite lockande?

Anette: Vilket band du hade velat se uppträda i plenisalen?

Kalle: Plenisalen är lite som en amfiteater, men ledamöterna sitter ju nertryckta på stolar, så det är svårt för dem att rocka. En gång när The Bear Quartet uppträdde var det bara keyboardisten som satt och spelade deras låtar. De valde att presentera sig med ett performancetänkande snarare än ett poptänkande. Så de hade säkert kunna använda plenisalen till något konstnärligt intressant, även om de antagligen vägrat av politiska skäl.

A: Hur bra är talarstolen för en politiker som vill marknadsföra sig som artist?

K: Enda gången någon gjort det blev det löpsedel, men jag tror bara det funkar en gång. Om Roland Utbult hade dragit upp gitarr och orkester nästa gång hade han kanske fått en löpsedel till. Sen kommer talmannen säga till: ”Så här kan vi inte ha det, Roland! Det här är ett seriöst forum!”.

Om sossen Kjell-Olof Feldt, Sveriges finansminister under 80-talet, närde en dröm om att sjunga visor i talarstolen vet vi inte. I 52 festliga riksdagsledamöter får vi bara möta honom som ofrivillig rockpoet. Socialdemokraterna drev förslaget om att införa löntagarfonder (i korthet: en väg att ge fackförbunden del i ägandet i privata företag), men Kjell-Olof Feldt var inte frälst. Under en debatt i riksdagen skrev han följande rim på en papperslapp:

”Löntagarfonder är ett jävla skit / men nu har vi baxat dem ända hit”.

Feldts svekfulla rim fångades på bild av en fotograf och medieskandalen var ett faktum. Vad han föga anade då var att händelsen senare skulle hyllas av schlagerartisten Pontus Platin och ökände producenten Billy Butt i låten Fonderna är skit.

A: Finns det någon annan politisk groda som du hade velat se musiksatt?

K: Svensk riksdagspolitik framstår som så oerhört osexigt och man kommenterar den tyvärr inte så mycket i popmusik. Jag inbillar mig att det gjorts mycket i England. The Clash och Billy Bragg har säkert utgått från vad Margaret Thatcher sagt. Men om jag haft ett popband hade vi nog kommenterat saker som alliansregeringen sagt och gjort. Som Jan Björklunds skolpolitik. Keps i klassrummet, det hade kunnat bli pop av det. Lite punk. ”Jag tar aldrig av mig min keps, Jan! Jag tar aldrig av mig min keps, Jan!”.



A: Det låter ju skitpunkigt.

K: Jag gillar den sortens ofinurliga uppkäftighet. Även om jag är elak ibland när jag skriver vill jag vara det på ett snyggt vis och inte bara säga: ”Reinfeldt är ett jävla rövhål”. Det är inte så finurligt. Punken är mer primitiv och det finns mycket humor i att vara rättfram. Du kan vara mycket grövre och direkt i pop jämfört med skriven text, eftersom popen bygger på känslor, snarare än intellekt.



A: Det hade blivit stelt i moshpiten om man tvingats stå där och tänka efter.

K: Jo, precis. Proggbandet Blå Tåget skrev åtta minuter långa, resonerande låtar om till exempel USA:s efterkrigspolitik där de gick igenom allt decennium för decennium. Det är ju inte så svängigt, men det går att göra.

Ofinurlig, men på ett helt annat sätt, var moderata riksdagsledamoten Carl Axel Roslund, som också finns med i Kalle Linds bok. 2002 släppte han en skiva med namnet Mina egna sånger. På skivan hittar man låten Åh en sån natt, där Roslund snickrat ihop en något våldsam sexakt:

”Hon stod i parterr
och jag red’na som en märr
och jag slog’na på truten så det börja bloa
Sen sa jag till henne: Din förbannade gnoa!”

Inte helt otippat fick Roslund en del kritik för den ofräscha kvinnosyn som låten verkade spegla.

A: Vilken nuvarande riksdagsledamot skulle du sätta ditt förtroende till för att spåna fram en (förhoppningsvis lite bättre) hit?

K: Det finns inte så många osäkrade revolvrar i riksdagen nuförtiden, som är helt tokiga. De flesta är välkammade och så oerhört medietränade. Men Fredrik Federley (Centerpartiet) hade kunnat bli en utmärkt housemakare, han har ett konstnärligt och popkulturellt intresse. Något jävligt mycket storstad, jävligt queer, larger-than-life-musik. Hade (migrationsminister) Tobias Billström gjort musik hade det blivit som Uno Svenningsson. Slätkammat, urvattnat och intetsägande. Federley är en posör och posörer gör bättre popmusik. Bowie gjorde bättre musik än Uno Svenningsson, den måste du ge mig?

Text: Anette Lind
Bild: Anders Roos / Roos & Tegnér

Publicerad den av

Veckans tips, V. 45, 5—11:e nov

Torsdag den 8:e nov: Wild Nothing, Pustervik, kl 19.

Veckans hipsterspelning är helt klart Wild Nothing. Själv går jag nog och lyssnar på Birgitta Stenberg istället. Wild Nothing hittar ni i vanlig ordning på FB. Det framgår inte om det är nåt förband, i Stockholm får de i vart fall draghjälp av elektropopiga Postiljonen.

Fredag den 9:e nov: 60-årskalas med No Favours + Tyred Eyes + Sailor Moon, bredvid på JAM, kl 20.

No Favours är de jag är mest pepp på här. Allas vår Victoria i Mire Kay har bildat ett hårdare band med en Anna från Kamikatze och mannen man ser överallt; Stefan (Le Monstre). Tyred Eyes tyckte jag mycket om när de öppnade för Cloud Nothings. Sailor Moon är visst nya för alla, delar av Tyred Eyes och några andra band tydligen. Kan bli hur bra som helst! FB.

Fredagen den 9:e nov: The Pains of Being Pure at Heart, Sticky Fingers, kl 19.

De här gamla popparna har hittat till Sticky av alla ställen. Blir det fullt på 60-årsfesten är det en bra backup. FB.

Söndagen den 11:e nov: Kollektiv filmdejt #2 — Led Zeppelin — Celebration day, Sjuan/Bio Roy, kl 19/21.

Ni kommer väl och ser Led Zeppelin-filmen med oss? Köp biljetter för skråen! De är nästan slut. Vi sitter på näst bakersta raden samt de tre stolarna längst ut till höger på raden framför. Innan tar vi några öl på Sjuans ölhall. FB.