Publicerad den Lämna en kommentar

Way Out West – tre små band 1/3.


Idag drar som vi alla vet Way Out West igång igen. För att inte översvämma er med massa tips så här sent tänkte vi ge er tre låtar från tre artister som spelar idag. Du kan med fördel dunka på den tre låtar korta listan när du tar en köttbullemacka till frulle för att härda ut den vegetariska festivalen.

#wowgbg llamalloyd.se

Nneka är en ung dam med rötter i platsen på jorden Shell inte vill att du ska känna till: Nigerdeltat. Om vi har tur blir det här årets Janelle Monáe. Men pass på, hon går på redan 15.40!


The Black Keys är torsdagens headliners, men är de verkligen så stora här i Sverige? Personligen fullkomligt älskade jag deras tidiga plattor när Dan Auerbach och Patrick Carney själva spelade in sin garage innan producenter som Danger Mouse kom och slätade ut det sketna.


Största krocken på festivalen är helt klart var man ska försöka sig komma in på torsdagen. Lower Dens, Chromatics och Purity Ring var alla bra på Primavera Sound och det var länge sedan jag senast såg Papa M (David Pajo). undra förresten om Luger har lagt ett svärd i hans loge?. Jag kommer dock skippa alla dem för att se festivalens mest intressanta nya band: brittiska konststudenterna i Δ (alt-J). Ses vi i kön till Trädgårn? Jag är även nyfiken på Bob Mould (ex-Husker Dü) som spelar efter och sedan kanske man orkar stanna även till Cloud Nothings som var finfina på Pustervik i våras.

Publicerad den Lämna en kommentar

Thurston Moore and Friends, Pustervik, 7:e augusti

Kvällen börjar snurrigt. Förbandet, Hush Arbors, ska gå på klockan åtta har det sagts. Vi sitter i foajén, men hör ingen musik förrän vid nio då min kamrat, Sonic Youth-fantasten Zacharias, går fram till dörren och får det bekräftat att det är Thurston Moore som gått upp på scen. Vad hade hänt med förbandet undrade vi samtidigt som jag, som skulle upp klockan sex dagen därpå, var rätt lättad av att han redan skulle gå på. Vad som följde var en märklig röra, Zacharias förklarade de olika delarna för mig i efterhand. Först spelade Thurston, där han använde en skruvmejsel och bland annat fick sin gitarr att låta som ett piano. Med sig har han Samara Lubelski på fiol. Det blir 20 minuters noise, som jag efter ett tag kom in i, sedan kommer även John Moloneys trummor in och kompen kändes lite väl taffliga till Thurstons improvisationer. Thurston sätter sedan på en liten vinylspelare där Dave Brubeck Quartets Take Five snurrar (jag var tvungen att se om den här fantastiska animationen för att komma på det), som han då och då lägger på lite oljud från alla sina effektpedaler. Därefter går de av och en annan äldre herre går upp och kör en fiolstråke på en liggande gitarr i ett härligt mangel.

Därefter var det tydligen Hush Arbors tur att spela, hade han spelat tidigare — väldigt tyst också eller var detta hans tid i solen? Hush Arbors utgörs av Keith Wood och hans späda röst och försiktiga gitarr var ett märkligt inslag i den kaotiska noise-kvällen. Efter tre-fyra lugna låtar där nån slänger blommor på honom från andra våning är DJ:n Thurston tillbaka med sin lilla vinylspelare. Denna gång vill han att vi ska gissa vem som gjort låten. Det är en version av Rolling Stones Jumpin’ Jack Flash, men ingen vågar skrika ut originalartisten, bara för att få det sagt, däremot skojar någon till det med en gissning på Aerosmith. Det visar sig vara nån albino. Obskyrt och gött. Därefter var det dags för Keith Wood att plocka fram sin mobil och läsa en dikt han skrivit på flygplatsen. Den är tramsig, ganska rolig och är nog skriven på betydligt fler flygplatser än den senaste där han säger sig ha ätit blåbärspaj. Därefter följer en regelrätt spelning med Moloney, Lubelski, Thurston samt Wood på en extra gitarr. Thurston hittar på att de heter Good Morning School Girl men egentligen heter de tydligen Chelsea Light Moving. De börjar med en ganska tafflig låt kallad Burroughs följt av en betydligt bättre, tyngre låt där textraden ”Don’t Shoot, we are your children” sticker ut. Därefter en monoton, kort låt som är än hårdare. Gött så.

Thurston är en rolig kis och mellansnacket toppas när han förklarar sin kärlek till Scorpions: ”Since I entered my fifties Scorpions talk to me, I shit you not.” Av de låtar Chelsea Light Moving framför gillar jag Frank O’Hara Hit bäst där han rabblar vad som skulle kunna vara dagboksanteckningar från 24-29 juli där textraden ”Bobby Dylan booed off the stage” sticker ut, tydligen var det jävligt mycket som hände de dagarna. Läs mer här om du är nyfiken. Thurston avslutar det hela med att låta folks saker ”spela” på hans vinylspelare över Jimmy Cliff. Ärligt talat hör jag ingen större skillnad mellan när det spelas hatt eller iPhone…

Publicerad den Lämna en kommentar

Jag saknar dig, Elliott.

Elliott Smith skulle ha blivit 43 år idag, men han mådde så dåligt att han den 21:e oktober 2003 satt en kniv i sitt hjärta. Jag kommer ihåg att det var en besökande Cindy Lee som berättade om hans självmord när hon slafade hos oss på Crawford Street i London. Jag har för mig att det var det första hon sa när hon kom.

Mitt starkaste minne av hans musik var när jag satt på en buss i de brasilianska djunglerna och jag för första gången verkligen lyssnade på texten till en av världens vackraste låtar, Say Yes. Någon månad senare kommer jag ihåg att jag gick omkring i San Martín de los Andes och kände nåt som liknade svensk höst mitt i en tre månader lång sydamerikatripp. Det var en ljuvlig kväll att Get Lost till.

Jag saknar dig, Elliott.

Publicerad den Lämna en kommentar

Bruce Springsteen, Ullevi, 27 juli — To have tantra sex with a 62 year old.


Bruce starts off with good old songs like The Promised Land and Cover Me then there’s a huge part of where he tries to find what feels good to you and your partner, trying new material and such. Then you realize that doesn’t work and you stick to your older guns. Then your classic gun collection and some traditional positions like Twist and Shout.

I’m still waiting for my orgasm though, can you finish me off, Bruce?

Publicerad den Lämna en kommentar

Ett tips till Bruce-fans…

Imorn smäller det. Jag går på Ullevi för första gången i mitt liv. Det är en viss Börje Sprängsten som spelar. Jag tänker inte orda mer om det, men tänkte tipsa om att de officiella efterfesterna till båda konserterna sker på Pustervik där Willie Nile, en singer-songwriter som kört på sedan ett självbetitlat album 1980 spelar. Det riktigt intressanta är ju att han spelar på Springsteens senaste LP, Wrecking Ball, samt att de så sent som i januari spelade tillsammans på scen. Med andra ord finns det en chans att Bruce dyker upp på Pustervik…

Just sayin’.

Publicerad den Lämna en kommentar

Ebbot och Magnus Carlson kör Velvet Underground, Pustervik, 18:e juli.


För nåt år sedan spelade Beck in hela Velvet Undergrounds ”bananskiva” med bl a Radioheads producent Nigel Godrich. Det blev oerhört ojämnt. När jag fick nys om att Ebbot och Magnus Carlson med band skulle köra både bananskivan och som Carlson så fint namngav den andra självbetitlade Velvet-skivan: ”soffskivan”. Det kanske skulle vara nåt. Jag mailade en polare som blev löjligt pepp och klargjorde att det var skönt att de inte skulle spela så sent. När bandet ställer sig på scen är klockan knappt åtta och de klargör att de inte får spela längre än till tio så de hinner inte med så mycket mellansnack. Vi sätter oss på varsin pinnstol på andra våningen som de gubbar vi blivit. Snart kommer dock en vakt och slänger ner oss till pöbeln, de hade väl inte sålt tillräckligt med biljetter för att ha öppet även övervåningen. Bandet börjar med soffskivan, men de lyckas tyvärr inte komma upp i den gåshud som titt som tätt brukar dyka upp när man spisar originalet. Ebbot och Magnus turas om att sköta sång och tamburin framför Gunnar Frink och Tommy Sahlin på varsin manglande gitarr, Sara Edvardson Ehrnborg på stabil bas och en uttryckslös, men säker Johan Håkansson bakom trummorna. Vi ser några kamrater som står ”längst bak i moshpiten” där det sägs vara gott om plats. Vi rubbar oss inte ur fläcken: vi ser ju perfekt där vi står. Roligast är det när Ebbot påar ”världens häftigaste låt” I’m Waiting For The Man och drar en anekdot om när Gunnar Lagerman, Hultsfreds ständige artistbokare, väntade på en man i NYC och gjorde ett blixtsnabbt byte av en 100-dollarsedel och en påse gött. Det goa visade sig vara fiskmat.. All in all är spelningen lite trött, och det är just i de lite tröttare, mer psykadeliska låtarna som det blir bäst och det blir tamigfan lite gåshud på Venus in Furs.

Även gubbar får visst gåshud.

Publicerad den Lämna en kommentar

Andra kvartalsrapporten 2012.

White Denim. Foto: Press-bild av okänd.

En gång i kvartalet brukar jag lista de låtar som hamnat i mitt musikbibliotek och som sedan har lyckats fånga mitt intresse till den grad att jag tagit mig tid att betygsätta dem med stjärnor i iTunes. Betygsystemet ser ut så här:

5 — låt jag kan tänka mig att lyssna på när som helst
4 — mycket bra
3 — bra
2 — dålig, men på en bra platta
1 — skit, ta bort ur biblioteket vid nästa rensning

Dessa är låtarna som hittat in och fått en fyra, Heartbeats och My Baby Just Cares for Me har sedan gammalt en femma. 43 av de 57 låtarna finns på Spotify, dock ej alla:

Alabama Shakes — Heavy Chevy

En av årets hittills bästa skivor står förra årets sydstatsrockupptäckt för, men det klarade vi av i första kvartalet. Med LP:n får man en fin sjua med den här låten som kör över det mesta!

Alt-J (∆) – Breezeblocks, Fitzpleasure, Matilda, MS & Tessellate

Fantastiska Alt-J (∆) fick mig att gå ner i brygga när Way Out West bokade dem och jag började leta reda på allt de gjort. Till slut kom albumet som innehöll många gamla favoriter som man nästan lyssnat sönder då. Nu, några månader senare, känns det aktuellt igen. Ni såg väl att vi gjorde en intervju med Gus från bandet? Vi ses väl i kön till klubben de spelar på?

Beach House — Myth, Wild & Lazuli

En av årets mest eftertraktade bjöd på några goingar. Jag har inte fallit fullkomligt dock. Extremt svårt att toppa Teen Dream.

Beck — I Just Started Hating Some People Today

Beck släppte en sjua på Jack White vars bas är country men som leker med nåt screamoaktigt och avslutas med nån go’ 60-tals-pop. Härligt att du leker igen, herr Hansen!

Best Coast — The Only Place

Man vill ju flytta till Kalifornien när någon kan älska en stat på detta vis. Pepp på Way Out West här!

Black Lips — O Katrina! & How Do You Tell a Child That Someone has Died?

Black Lips spelade på Primavera och de här är fortfarande deras bästa låtar.

Blitzen Trapper — Skirts on Fire

Blitzen Trapper släppte en kass cover på Hendrix Hey Joe. B-sidan var betydligt bättre. The Band of the 21st century.

Bobby Womack — Please Forgive My Heart

Släng din streamade rip av Frank Ocean åt helvete, det här är årets r’n’b.

Cat Power — Ruin

Efter sex år kommer äntligen Chan med nåt nytt. Och det låter verkligen nytt. Det tog mig lite tid att ta till mig fullt ut, men nu är jag otroligt peppad på kommande LP:n Sun. Den enda andra låt som vi har fått ta del av är Cherokee som man kan höra 17 minuter och 15 sekunder in i det här avsnittet av världens bästa podcast: All Songs Considered på amerikanske NPR.

Chromatics — Into the Black, Kill for Love & Lady

Chromatics börjat sitt album Kill for Love med en fullkomligt fantastisk elektroversion av Neil Youngs Hey Hey My My som de väljer att kalla Into the Black och när den är slut kommer titelspåret igång med ett jävla drag. Man vill ju bara dansa. Gillar ni filmen Drive kommer ni gilla Chromatics, det var nämligen delar av bandet som gjorde soundtracket till just den rullen.

Daughn Gibson — Tiffany Lou

En amerikansk crooner. Me like.

Death in Vegas — Silver Time Machine

Jag peppade Primavera med Death in Vegas, men såg dem aldrig då de krockade med nåt. Det här var i vart fall bästa låten.

Dirty Beaches — Sweet 17

Rockabilly-inspirerad galenskap. Sånt gillar vi. Ni såg intervjun vi gjorde med honom, va?

Eight and a Half — Go Ego

Kanadensiska skivbolaget Arts & Crafts är hem till kollektivet Broken Social Scene, som sägs ha blivit broken for good. På bolaget finns många av deras andra projekt. Eight and a Half är trummisen Justin Peroffs projekt med Dave Hamelin och Liam O’Neil från The Stills. En skiva jag borde lyssna mer på.

Friends — I’m his Girl

Friends skiva landade och det är fortfarande singeln som sticker ut. Tänk er ett härligt ESG-inspirerat gäng live, kan vara värt att köa till på Wow.

Gold Panda — Quitters Raga

Belle & Sebastian gjorde en till Late Night Tales och valde bland annat den här sköna sitar-samplade låten.

Grimes — Vanessa

Jag hade faktiskt missat Grimes innan hennes fantastiska album Visions landade. Men då fick vi gjort en intervju i vart fall. Vanessa är en fantastisk låt från hennes split-ep med d’Eon. Videon som hon gjorde själv är inte dum den heller.

Hush Arbors — Coming Home

Den här hittade jag nånstans och föll handlöst. Har inte fallit lika mycket för resten av skivan dock.

Iggy and the Stooges — I Got a Right

Den här gamla bootleggen hade försvunnit ur biblioteket. Ordningen är nu återställd.

Kindness — Gee Up

Fantastisk låt med kul video. Live är de dock inte så roliga att du vill ställa dig i kön för dem.

The Knife — Heartbeats

Deep Cuts hittade tillbaka in i biblioteket. Även om Heartbeats är enda låten jag älskar från den skivan. Både den självbetitlade och Silent Shout är dubbelt så bra.

Liars — No. 1 Againt the Rush & Brats

En efterlängtad skiva jag verkligen ska lyssna mer på. Dessutom har Matmos gjort en fin remix på No. 1. Jag håller tummarna för en bokning av Wow här i veckan…

Lower Dens — Alphabet Song & Brains

Fantastiskt från Jana Hunter & co. Värt att köa till på Wow.

M. Ward — Me and My Shadow & The First Time I Ran Away

M. Ward spelade in sin senaste skiva på en rad olika orter, i en rad olika studios med en rad olika musiker. Det är dess svaghet, de här två låtarna är, till skillnad från singeln Primitive Girl, några av de som är så bra man förväntar sig att M. Ward ska vara.

Nina Simone — Mood Indigo & My Baby Just Cares For Me

Jag brukar lyssna på en Nina Simone skiva jag inte hört då och då. Mest för att jag inte vill dränera hela den källan i ett svep. Från Little Girl Blue är det än så länge endast dessa två klassiker som jag bemödat mig att betygsätta.

Spiritualized — Hey Jane, Little Girl, Too Late & Freedom

Efter en fullkomligt fantastisk spelning på Primavera lyssnade jag nästan sönder den här skivan. Topp fem hittills i år.

The Stone Roses — Ten Storey Long Song

Jag peppade inför Hultan. Hur var Hultan? Jodå, de två första dagarna var det väldigt lite folk och ett band per dag jag verkligen ville se; Stone Roses och The Cure. Så vad gör man när man inte har massa band att se? Jo, man dricker. Så jag kommer ärligt talat inte ihåg speciellt mycket från de där spelningarna. Lördagen var det däremot skitmycket folk och massa bra band. Bat for Lashes och Errors var nog allra bäst! Men nån fjortis snodde min mössa på Justice. Buhu.

The Tallest Man on Earth — To Just Grow Away

Kristian Matsson släppte ännu en vacker platta. Jag skulle dock vilja att han låter frugan Amanda (Idiot Wind) vara med mer.

Tennis — Deep in the Woods

Bra Tennis!

Tortoise — DJed & Glass Museum

Klassisk postrock håller än!

The Wave Pictures — Stay Here & Take Care of the Chickens, Spaghetti & Long Black Cars

En av världens bästa textförfattare har gjort det igen. Och bättre musik än förra plattan på det. Lovely.

White Denim — Transparency, Heart From Us All, You Can’t Say & Shake Shake Shake

Lars tipsade om det här bandet när vi gjorde en podcast inför Primavera och jag måste än en gång tacka honom för årets bästa upptäckt. Ett band som har roligare, är skickligare eller mer älskvärda än White Denim har jag för tillfället svårt att se framför mig. Live jammar de i 20 minuters-set. Divine. Se om du har möjlighet, innan dess kan du skaffa alla deras plattor. Fantastiska saker allihop!

Publicerad den Lämna en kommentar

Veckans tips 13-19 juli.

Vånna inget. Foto: Christian Bendel

Tipsen har uteblivit en tid, hey, det är ju sommar! Men bara för att jävlas tänkte vi komma med ett svårt val inför kvällen:

Fredagen den 13:e juli: Neneh Cherry & The Thing, Nefertiti, kl 19.30.

Neneh Cherry har samarbetat med bl. a. Mats Gustavsson i The Thing och gör jazziga versioner av Stooges och Madvillain med flera. Kan bli hur bra som helst! Men köp biljett innan, de var på väg att ta slut igår kväll! Facebook.

Fredagen den 13:e juli: Vånna Inget, Pustervik, kl 22.

Vånna Inget är svensk punk. Det tillsammans med fina Mint bakom DJ-båset gör att Pustervik är ett bra bet ikväll! Facebook.

Publicerad den Lämna en kommentar

Galia and Carim from Psapp share everything, including placentas and half-sucked sweets.

Do you know the band Psapp? It’s a duo consisting of Galia Durant and Carim Clasmann from England and you’ve probably heard their theme music for Grey’s Anatomy. We emailed them both and asked some questions about food, with the questions inspired by some of their lyrics. Galia is also the excellent illustrator who made our logo! Check out her stuff here: www.galiadurant.com.


A few Psapp tracks, far from all are on Spotify.

Are you feeling peckish?
Carim: No, not right now, I’ve just had some sandwiches.
Galia: Yes! Always. I bet Carim would eat some cake if you offered it to him. He also made a very profound observation which is that you always have room for icecream however full up you are. It’s true — I have never turned down icecream, that would just be madness.

If so, for what?
Galia: I would really like some very smelly cheese on some delicious chewy bread with some chutney and a glass of chocolate milk. And some icecream obviously. Basically just a dairy binge.

You got a song called Everybody wants to be a cat. Do you have cats yourselves? If so, what do you feed them? Mice and canaries?
Carim: Yes, I’ve got a cat called Marbles. I feed her dry and wet food but she tops up her diet with mice and birds. I’ve got a video of her eating a rat in the kitchen — do you want a copy?
Galia: Yes, two tabbies called Badger and Button. They bring in baby rats sometimes and once they’re dead, they try and pretend they’re still alive by throwing them around the room with their paws. It’s horrible to watch but oddly compelling.

Have you ever seen a slug eat a chip?
Carim: No, not yet but I’ll try to tempt some slugs in the garden next time I’ve got some chips. This is a scientific study long overdue.
Galia: The song that the slug eating a chip lyric came from is by David Shrigley from his Worried Noodles compilation — so we can’t quite take credit for it… At the time we recorded the track, we did discuss slugs eating chips. It’s rather improbable as if slugs come in contact with salt then they dissolve.. I just googled slug and salt and found this.

Being Londoners, do you often eat fish & chips?
Carim: Maybe once a year. I know only three places where you can get nice fish & chips: Faulkners on Kingsland Rd., a place on Farringdon Rd. near Mount Pleasant and The Rock and Sole Plaice near Covent Garden.
Galia: Toffs of Muswell Hill is good… I eat fish and chips quite a lot, with big fat sour gherkins and lots of lemon juice but the portions are so massive that even I (a real piggy) can’t finish all my chips. London is very varied in food quality and you have to be careful where you get your fish and chips from as sometimes you end up with soggy precut chips and a cruddy piece of frozen fish with orange breadcrumbs all over it. Be warned, visitors…

What does victory taste like?
Carim: Victory tastes of meat! Arrrgggh!
Galia: Yep, something very bloody and red, maybe a ribeye steak which is just cooked for 30 seconds on each side — is that too specific? I think a big phallic salami might be a victorious flavour too.

Do you bake bread and make milk?
Carim: I’ve only baked pitta bread and pizza dough which is not quite the same as baking bread but I’m quite intrigued by the process of turning flour, water and yeast into solid bread. maybe I’ll start after the next album. I can’t produce milk myself but Galia has donated some of her breast milk for a cup of tea of mine.
Galia: Since I have just had another baby I have new supplies so I am thinking of branching out into breastmilk icecream which is meant to be very nice. I love baking bread — I love the smell and the cosiness of home cooked bread. Carim and i have experimented a little with different yeasts – in Germany it’s much easier to buy fresh yeast and it really makes a difference to the end product — bread made with dried yeast never seems to rise as much.

Have you ever lived on a farm?
Carim: I do actually live on a farm, when I’m not in London making music with Galia. I always used to live in cities so I fancied to do something completely different for a change and now live in the sticks. It’s great fun but I can’t have any chickens, llamas or lambs as I’m away too often and they need daily attention. 
Galia: Only when I visit Carim. We drank some fresh warm milk last time I was over, it tastes very different to the pasturised homogenised stuff you get in the supermarket — more cow-like.

What do you buy tinned?
Carim: Chickpeas, bamboo shoots, kidney beans and sweetcorn but I also have dried chickpeas and dried kidney beans in the basement so does that count?
Galia: My grandpa was a bit of a gastro-adventurer and loved collecting odd tinned things — the best thing in his cellar was a tin of ants in chocolate but i don’t remember them ever being consumed… Perhaps they’re still there…

Do you have a grocery list in your pocket now?
Carim: Nope, it’s sticking to the fridge.
Galia: I did up until about minutes ago when i gave it to my chap as he’s off to the shops to buy onions and smelly cheese. I really, really want smelly cheese.

Is the dad in ”Dad’s Breakdown” your dad?
Carim: No, but I do call him dad to amuse him.
Galia: He is my dad in real life, and I think he feels a certain paternal affection for Carim, who is almost a relative.

What did your parents make you for breakfast at weekends growing up?
Carim: I really can’t remember. An early sign of Alzheimer’s I suppose.
Galia: My dad used to buy the croissant pastry you get in tins in the cooler section at the supermarket and then would make a big deal about assembling and baking them — it was a real ritual…

Would you eat a half-sucked sweet?
Carim: Sure, if it’s Galia’s.
Galia: Thanks babes! We like to set each other dares to eat or drink stuff that is rotten or mouldy or just disgusting, I would give some examples but they’re probably too horrible to publicise. Last week we ate the placenta from the baby — my chap made it into a chilli and we have kept a bit for Carim in the freezer when we see him next. It actually tastes quite nice although it is strange eating your own meat…

What’s your favorite fruit?
Carim: Fruit salad, why just have one fruit when you can have all of them at the same time?
Galia: That’s cheating but I AGREE. Also, we have been growing strawberries in our garden and when they are picked fresh and still warm from the sun, it’s hard to beat them.

I heard you’re working on a new album. How’s that coming along and is there any food that gives you that extra boost to create?
Carim: It’s coming along nicely, supported by a strict diet of too much cake and PG Tips [tea].
Galia: Carim and I have a very good symbiotic relationship where I obsessively bake cake and he eats unbelievable amounts of it. At our last session we ate loads of cheap chocolate and crisps. I do like the extremes of good food and crappy processed rubbish — there’s a place in my heart for both.

Have you got a recipe you’d like to share with us? Maybe a soup or a cake?
Carim: I don’t bake cakes as I know too many great cake baking people feeding me but as for soups: make your own stock:
It’s amazing to witness leftover bones and veg being transformed into fresh stock. Especially chicken stock tastes delicious but I also make lamb stock and a mixed stock which I use for sauces. At least once a month I take all the bones and veg cuttings out of the freezer and first roast or fry and then boil them for half a day, let it all sit overnight and then boil it up again the next day and finish it off. My freezer is usually full of bones but no human ones as I don’t think they’ll develop a good flavour.
Galia: This is a recipe from loveable fat-tongued Essex boy Jamie Oliver — a celebrity chef in the UK. These brownies are the best brownies ever, and really easy to make. The sour cherries cut through the fatty sweetness of the brownie in a really good way. If Carim is cross with me, I can usually be guaranteed forgiveness if i knock some of these up. Try it with any angry person in your life.

xx Gal and Carim xx
Psapp on Spotify.
Domino Artists: Psapp.