Publicerad den

Dirty Projectors, Pustervik, 27:e oktober 2012


En fantastisk plocktallrik hade precis avnjutits i en fin lägenhet i Majorna, jag kollade kvällens event på Facebook och döm om min förvåning när förbandet skulle gå på klockan åtta och Dirty Projectors klockan nio. På en lördag! Klockan var kvart i nio så vi slängde oss in i en taxi och hann i vart fall till huvudakten, medan en får nöja sig med att använda Callers som söndagsmorgonsmusik, vilket de förvisso passar väldigt bra till.

Första gången jag föll för Dirty Projectors var när de gjorde ett fantastiskt samarbete med David Byrne för The Nationals samlingsskiva för en organisation som arbetar om att sprida kunskap om AIDS och HIV; Knotty Pine. Bitte Orca var skivan väldigt många förälskade sig i, men personligen föll jag inte handlöst förrän årets Swing Lo Magellan, som just nu ligger längst upp på min årsbästa-lista.

Det är alltför tomt för att vara en lördagkväll på Pustervik, tydligen var det bara fyra pers på dansgolvet under förbandet, många har väl valt att gå på Anna von Hausswolff och hypade Goat, men när väl huvudakten går på fylls golvet, fortfarande med stora luckor så mina korta vänner kan se från högerflanken. De smutsiga projektorerna börjar med det avskalade titelspåret från nyss nämnda skiva och mellansnack om att nån i bandet inte ser ut som oss svenskar. Publiken förstår inte, så bandet går vidare med hitten Offspring are blank som får publiken att lossna. Frontmannen David försöker styra upp sitt tidigare snack om svenskars utseende med att påpeka att en kille långt fram kör Johnny Depp 1988-looken. ”It’s a good look.” En kamrat påpekar att David Longstreths har ofördelaktiga byxor, ibland ser en hela paketet. Hon menar att paketet är lika iögonfallande som Amanda Coffmans bara ben. De kör i princip hela underbara Swing Lo Magellan och sköter sig alldeles ypperligt. En bara står och myser och försöker hålla takten. Svårast med det senaste blir det givetvis i Just from Chevron när de tre tjejerna på scen håller varsin takt, de flesta i publiken blir förvirrade och lägger ner klappandet tills efter låtarna, efter Gun has no Trigger slutar de knappt klappa. Än mer blir det när de går av scen och till och med klassikern att stampa i golvet kommer igång och till slut kommer de tillbaka och kör Dance for you och en äldre låt innan vi får vara nöjda av dessa underbara amerikaner för denna gång.

There is an answer, I haven’t found it, but I will keep dancing ’til I do.

Publicerad den

Tame Impala + Young Dreams, Pustervik, 21:e oktober 2012


Tame Impala är på mångas läppar för tillfället. Igår var de även på våra ögon.

Innan dessa tama antiloperna intars scenen av Young Dreams, ett gäng fina norrmän som också hamnat på det australienska skivbolaget Modular. De kör en peppig pop som bara halva publiken hade den goda smaken att upptäcka. Jag hoppas på fler spelningar från dessa unga herrar.

Tame Impala är egentligen en snubbe, Kevin Parker, som kommer på en låt och sedan lägger till schysta ljud och riffs tills han kallar in några polare som sedan spelar det han skrivit. Och ack vilka vackra riff han har på sin cv, mest känd är väl den underbart distade gitarrslingan i singeln Elephant, men det finns mycket annat gott på Lonerism och förra plattan Innerspeaker är inte helt dum den heller. Men det finns dock ganska få riktigt starka låtar, det blir lite väl mycket jam av det hela.

Kvällen till ära har Kevin kickat av sig skorna, kör barfota och tillägnar Elephant till sina nyinköpta kalsonger. Någon i publiken skriker ”Dungen!” mellan låtarna och jag förstår verkligen vad han menar. Det är proggigt och härligt, men det är lite väl hackigt, mot slutet kör han dock en längre monoton sak som verkligen funkar, annars ska det in så mycket riff och taktändringar det bara går. Ibland är bra musiker helt enkelt en nackdel. Jag vill dock ge en eloge till trummisen, som ser ut som Gruff Rhys, då han kör början av trumsolot till Led Zeppelins Moby Dick, där har jag förståelse för att han kanske inte kör hela…

All in all en fin spelning, även om sången knappt hördes på andra våning.

Publicerad den

Tips V.43, 22-28 oktober.


Det ser ut att bli en alldeles strålande konsertvecka, tyvärr med en och annan krock, och nej, jag talar varken om Anders ”Ankan” Johansson (ståupp förvisso) och Icona Pop på torsdag eller Joel Alme och Tomas Andersson Wij på fredag. Snarare Anna von Hausswolff och Dirty Projectors på lördag.

Måndagen den 22:e okt: Shonen Knife + The Angry La’s + Former Utopia, Storan, kl 19.

Shonen Knife (vars hemsida är en timewarp tio år tillbaka i tiden!) är tre japanskor som gör fin pop inspirerade av lika delar Beach Boys och Ramones. Innan spelar fina göteborgarna The Angry La’s samt Former Utopia från Englandet som låter finfina vid första lyssning. DJar gör Josephine från Love is All, var har de blivit av? Världens längsta länk. Edit: Här är fejjaneventet.

Torsdagen den 25:e okt: The Volcano, Jazzhuset, kl 20.

Underbara lilla The Volcano (blanda nu inte ihop dem med alla de andra Vulkanerna, det här gänget är Göteborgare!) släpper äntligen en EP! Releasefest blir det på Kokomo på Jazzhuset. Senast jag såg dem spelade de på min 30-årsfest och det ska bli kul som fan att se dem igen! FB.

Fredagen den 26:e okt: Samåkningsdagen, överallt, hela dagen.

Skjutsgruppen är en suverän idé och på fredag firar de sin egen dag med bland annat lådbilsskjuts!

Lördagen den 27:e okt: Dirty Projectors + Callers, Pustervik, kl 19.

Årets bästa skiva hittills är i mitt tycke Dirty Projectors Swing Lo Magellan och således är det rätt lätt att skippa Anna von Hausswolff för David Longstreth & co. Öppnar gör några andra Brooklyniter, som låter underbara de med nu när jag lyssnar på dem för första gången! Callers heter de. FB. Efteråt går man givetvis till Riorio och Slice of Life.

Söndagen den 28:e okt: Lucky Dragons + Steve Gunn, Konsthallen, kl 16.

Koloni styr upp gratis matinéspelning på Konsthallen. I vanlig ordning med folk man aldrig hört talas om, men antagligen alldeles underbart ändå! FB.

Publicerad den

Tips V.42, 15 — 21 oktober.

Tisdagen den 16:e oktober: DJ Premier, Sticky Fingers, kl 20.

DJ Premier bildade tillsammans med Guru Gangstarr, men är kanske mest känd som producent. Imorn kommer han tillsammans med Bumpy Knuckles till Sticky. Sticky.

Torsdagen den 18:e oktober: Theatre of Blood, Truckstop, kl 19.

Gänget som förra sommaren visade skräckfilm i skogen har sedan ett år tillbaka huserat på Trucken titt som tätt, men jag har aldrig tagit mig dit. Konceptet med en kort quiz och sedan en skräckfilm där man bara får reda på genren verkar sympatisk. Kvällens tema är H.P. Lovecraft. Theatreofblood.se och eventet påFB.

Fredagen den 19:e oktober: Pojktanten, Brända tomten, kl 19.

Auto Kaffevagn vid brända tomten i Brunnsparken går från klarhet till klarhet. Nu har de börjat visa film i samarbete med Hagabion. Denna kväll blir det Ester Martin Bergsmarks Pojktanten och innan spelar några som heter Cicely och Snäckan, en söksträng som ger nada på google. Purfärskt således. FB.

Lördagen den 20:e oktober: Nick Kuepfer & Tom Bugs, Torpåkra Ljudstation, kl 14.

Christian Pallin och hans Koloni brukar styra upp det mest mysiga tillställningar, här och var i Göteborgsormrådet, denna gång får man resa en bit längre, resinfo finns på eventet. Men vad rör det sig då om? Jo, det är föreningen Soundspotters som har köpt sig en gammal lanthandel där de nu anordnar en spelning med kanadensiska Nick Kuepfer och engelsmannen Tom Bugs (någon borde göra det samma med gamla ICA i Hovås!). Kuepfer ligger på Constellation, samma bolag som Godspeed You! Black Emperor. Tom Bugs har designat elektroniska ljudmaskiner av saker som cigarrlådor och nakna kretskort, om han här kommer spela musik eller bara demonstrera sina maskiner framgår inte riktigt.

Söndagen den 21:e oktober: Tame Impala & Young Dreams, Pustervik, kl 19.

En av höstens höjdpunkter på konserthimlen är australiensiska Tame Impala vars tunga Elephant hittade in på senaste kvartalsrapporten. De kommer hit med sin härliga psykadeliska rock. Med sig har de dessutom norska poparna Young Dreams. Bliss. FB.

Publicerad den

Nick from Islands loves chocolate balls and rhubarb.

Last Monday, at Pustervik, I met Nick from Islands, who has made one of this year’s most under-rated albums A Sleep & A Forgetting. You really should check it out.

If everyday would be a holiday, what would be the holiday cake?

Nick: Oh, you know what that lyric refers to, right? The line is ”Everyday is a Holiday”, it is a pun actually, Buddy Holly is who it’s referring to. When Marc Bolan of T-Rex was killed, he was driving his race car through the rural highway and smashed into a tree. And in his gloves compartment there was a little pin, a little badge that said ”Everyday is a Holly day” and that’s where the line comes from. So it’s a pun if you will. But if there were a cake for that maybe holly… everyday.. I don’t know, something with booze in it because Marc Bolan was drunk and fucked up and I think the pilot who flew the plane that killed Buddy Holly was drunk. And I think Buddy Holly was drunk [takes a zip of beer] Booze cake.

Would that be something you’d wanna have everyday, though?

N: No, an everyday cake should be healthy, it should almost be savoury, lots of greens, lentils, flour, glutenfree, you know. If it’s sugar, stevia. All natural.

Yeah, what ever happened to stevia? I read an article about it years ago but did it ever kick off?

N: No, people just didn’t like it, they just want that good old-fashioned sugar. Or they want that garbage aspartam stuff.

I took this off your twitter, they eat a lot pie in Twin Peaks, right? So what’s your favorite pie?

N: Rhubarb. I fucking die for rhubarb, it’s my favorite. Would you like a beer or something, where are my manners?
R: Sure, thanks. I brought Swedish chocolate balls.
N: Oh, that’s amazing, thank you, holy shit balls! No fun intended. Did you make these?
R: Yeah, I made them.
N: No way, that’s fucking incredible, thank you!
R: I don’t know if I should tell you this because you’re gonna look differently at Swedes but they use to be called N****r balls.
N: That’s pretty fucked up but this is incredible [munches]. Holy shit! This is Peter, our driver, try a chocolate ball!
Peter: Oh, that’s delicious. Thank you. You made these?
N: Is that coconot?
R: No, but you could put coconut instead of sugar on the outside.

If somebody’s ribs are peaking through their fur, what would you feed them?

N: Baby back ribs, it’s the back of a baby cow’s ribs. It’s what you feed Americans in the middle of the country. I’m a vegetarian myself, though, but for the sake of the joke let’s go with baby back ribs.

How do you kick open a coconut?

N: You break it on a rock? And then you kick it. I guess ”kick” is a poetic license, yeah. You smash it with a rock or at the end of a tree. I once was stranded on an island in Panama and had no food, I was stuck, missed the last boat, no one else on the island so I had eat, to survive, on coconuts.
R: Oh, yeah? For how long?!
N: Just for the night, but I was there for the whole day, I was lost. It was fun, though. I had severe diarrhea so I wasn’t exactly hungry. TMI!

If you were to poison someone what would you serve your poison with?

N: These chocolate balls, definitely, cause I would eat a bunch.

Do you often keep bread in your pockets?

N: No. No way, I try to stay away from bread.
R: Yeah, no gluten?
N: There’s no nutrition in bread. It’s just starch.
R: You mean there’s no nutrition in any bread or just industrial?
N: Not really, nothing good, nothing great.

What kind of diet do you have?

N: Well, paleolithic, no I didn’t mean that. But I try to cut down on bread. I eat too much bread. As a vegetarian. And I’m drinking bread. This is bread in a bottle, so yeah, I do carry bread in my pockets.

So where is the meat you eat? I got that off a lyric somewhere.

N: Yeah, that’s from ”Don’t call me Whitney, Bobby”. That was sort of about body dismorphia and body issues, people with body issues who have either anorexia or bulimia or something. I don’t know what the context of the line was but, food, I guess. The food would be the life giving quality that people deny when they have problems.

What have you eaten here in Sweden so far?

N: They fed us here, we had mashed potatoes and sausages. I had a veggie sausage and a little salad, it was good. Last night we came into Malmö really late and I had a salad.
R: You should’ve gone and had falafels. Falafels are really good in Malmö.
N: Really, well we were in the suburbs, so.
R: That might’ve been even better.
N: We didn’t see anything else around, but I will keep that in mind cause we’re going there in a few days.

So where is home and what do you miss from it when you’re on tour?

N: I just moved to Los Angeles, I was homeless for two years, just in between, I would sublet and house-sit and go on tour but I got a place in May in Los Angeles. There’s a restaurant near me that’s really good, an Italian restaurant that I like. But I cook at home a lot when I’m home so that’s probably what I miss the most so I can regulate what I wanna eat and I know what I like so I eat that, it’s very nice. So I miss that. That’s a relatively new phenomenon cause I’m been homeless of drifting for so long.
R: I thought about that, I’ve never been in a band or anything but I’ve done longer trips and I agree that what you miss after a while is cooking. I have this idea of opening up a café at some point and it would be fun to have people who are coming through on tour to come over and cook!
N: You get the ingredients?
R: Yeah, I get the ingredients and people would come and cook.
N: It would be very cool. Yeah, that would be fun. Unless they’re ”naw, I’m too tired”. I mean everybody might not wanna do that. I’d be into it though. Be kinda fun, get to sit around a table. That’d be cool.

So what do you normally cook?

N: I like kale, I like chick peas, I like brown rice, I like avocado, I like onions. Generally those sorts of things. I can make good pastas too. Eggplants, pastas and yeah. But this shit, [holding up a chocolate ball], I gotta save the second half for after the show because I don’t wanna be full while playing. That is fucking gooood. Is that sugar on the outside?
R: Yeah, it’s called ”pearl sugar” in Swedish.
N: It looks like salt or something?
R: Yeah, I know, I don’t know if you can get it outside of Sweden, I was going out with this girl in Spain and she didn’t know what it was either.
N: I’ve never seen it before.

What’s on your rider food-wise?

N: Um, nice meats and nice cheeses and breads and fresh veggies and fresh fruits and local beer.
R: So what kind of beer did you get here?
N: We got Tuborg and weirdly Brooklyn Lager. I use to live a few blocks from that brewery in Brooklyn so that’s weird.
R: You should just go to the bar and get a ”Stor stark”, which is a big strong beer, which is what you say in Sweden if you just want a beer. And then you’ll get a local beer, Pripps, one of biggest.
N: They said they were gonna bring up some local beers.
R: It’s not very good, but it’s local.
N: I like local, I like to see what the locals are eating and drinking.
R: There’s a few micro breweries coming up the last couple of years that are a lot better than Pripps.
N: That’s good.

Do have any recipe you’d like to share with us?

N: I have this really good lentil soup I could make. No, I’ll share my thing which is probably the most exotic for you which is breakfast tacos. I get like sprouted corn tortillas, corn tacos, fry them up on a pan and then I fry up some onions and mix in some black beans and egg. Stir-fry that up, combine it and then I put white cheddar on the corn tortilla. And then the black bean, egg combo thing and then I have cilantro, avocado and tomato.
R: Cilantro?
N: It’s like a green, a parsley-like herb. It’s delicious and makes things taste really good. And then hot sauce and then fold it up and put it in my mouth. I make it every morning, it’s my favorite thing ever. It’s not the healthiest, but yeah.

islandsareforever.com
twitter.com/nickfromislands
Islands on Spotify

Publicerad den Lämna en kommentar

Thurston Moore and Friends, Pustervik, 7:e augusti

Kvällen börjar snurrigt. Förbandet, Hush Arbors, ska gå på klockan åtta har det sagts. Vi sitter i foajén, men hör ingen musik förrän vid nio då min kamrat, Sonic Youth-fantasten Zacharias, går fram till dörren och får det bekräftat att det är Thurston Moore som gått upp på scen. Vad hade hänt med förbandet undrade vi samtidigt som jag, som skulle upp klockan sex dagen därpå, var rätt lättad av att han redan skulle gå på. Vad som följde var en märklig röra, Zacharias förklarade de olika delarna för mig i efterhand. Först spelade Thurston, där han använde en skruvmejsel och bland annat fick sin gitarr att låta som ett piano. Med sig har han Samara Lubelski på fiol. Det blir 20 minuters noise, som jag efter ett tag kom in i, sedan kommer även John Moloneys trummor in och kompen kändes lite väl taffliga till Thurstons improvisationer. Thurston sätter sedan på en liten vinylspelare där Dave Brubeck Quartets Take Five snurrar (jag var tvungen att se om den här fantastiska animationen för att komma på det), som han då och då lägger på lite oljud från alla sina effektpedaler. Därefter går de av och en annan äldre herre går upp och kör en fiolstråke på en liggande gitarr i ett härligt mangel.

Därefter var det tydligen Hush Arbors tur att spela, hade han spelat tidigare — väldigt tyst också eller var detta hans tid i solen? Hush Arbors utgörs av Keith Wood och hans späda röst och försiktiga gitarr var ett märkligt inslag i den kaotiska noise-kvällen. Efter tre-fyra lugna låtar där nån slänger blommor på honom från andra våning är DJ:n Thurston tillbaka med sin lilla vinylspelare. Denna gång vill han att vi ska gissa vem som gjort låten. Det är en version av Rolling Stones Jumpin’ Jack Flash, men ingen vågar skrika ut originalartisten, bara för att få det sagt, däremot skojar någon till det med en gissning på Aerosmith. Det visar sig vara nån albino. Obskyrt och gött. Därefter var det dags för Keith Wood att plocka fram sin mobil och läsa en dikt han skrivit på flygplatsen. Den är tramsig, ganska rolig och är nog skriven på betydligt fler flygplatser än den senaste där han säger sig ha ätit blåbärspaj. Därefter följer en regelrätt spelning med Moloney, Lubelski, Thurston samt Wood på en extra gitarr. Thurston hittar på att de heter Good Morning School Girl men egentligen heter de tydligen Chelsea Light Moving. De börjar med en ganska tafflig låt kallad Burroughs följt av en betydligt bättre, tyngre låt där textraden ”Don’t Shoot, we are your children” sticker ut. Därefter en monoton, kort låt som är än hårdare. Gött så.

Thurston är en rolig kis och mellansnacket toppas när han förklarar sin kärlek till Scorpions: ”Since I entered my fifties Scorpions talk to me, I shit you not.” Av de låtar Chelsea Light Moving framför gillar jag Frank O’Hara Hit bäst där han rabblar vad som skulle kunna vara dagboksanteckningar från 24-29 juli där textraden ”Bobby Dylan booed off the stage” sticker ut, tydligen var det jävligt mycket som hände de dagarna. Läs mer här om du är nyfiken. Thurston avslutar det hela med att låta folks saker ”spela” på hans vinylspelare över Jimmy Cliff. Ärligt talat hör jag ingen större skillnad mellan när det spelas hatt eller iPhone…

Publicerad den Lämna en kommentar

Ett tips till Bruce-fans…

Imorn smäller det. Jag går på Ullevi för första gången i mitt liv. Det är en viss Börje Sprängsten som spelar. Jag tänker inte orda mer om det, men tänkte tipsa om att de officiella efterfesterna till båda konserterna sker på Pustervik där Willie Nile, en singer-songwriter som kört på sedan ett självbetitlat album 1980 spelar. Det riktigt intressanta är ju att han spelar på Springsteens senaste LP, Wrecking Ball, samt att de så sent som i januari spelade tillsammans på scen. Med andra ord finns det en chans att Bruce dyker upp på Pustervik…

Just sayin’.

Publicerad den Lämna en kommentar

Röda stenar och månansikten, veckans tips 18-24:e maj.

Fredagen den 18:e maj: Hype Williams, Sönderbyggd & 9fc7, Röda Sten, kl 21.

Koloni invaderar Röda Sten och tar med sig ett gäng suggestiva musiker från England, Olle Huge och Michael Idehall som gör ”fysisk visualisering av ljud” och 9fc7 vars enda låt låter riktigt mysig.

Lördagen den 19:e maj: Festival Vasaparken / Loppis / Släppfest Avant Magasin.

De som har ockuperat Vasaparken har massa hippie-grejer för sig. Låter trevligt, man kan ju slinka förbi där en stund och sedan kanske loppisen på Skjul Fyra Sex och senare på kvällen har Avant magasin släppfest på samma ställe.

Söndagen den 20:e maj: Moonface med Sinai, Pustervik, kl 20.

Spencer Kruger har massvis med järn i elden, när han inte spelar med Wolf Parade spelar han i Sunset Rubdown, Moonface är ett annat projekt. På senaste skivan har kanadensarna slagit sina gitarrer ihop med finnarna Sinai.

Publicerad den Lämna en kommentar

Jonathan Johansson, Pustervik, 29:e april.

Förväntningarna var höga inför denna spelning. Det var min första på Pustervik, en lokal många kallat den bästa i Göteborg. Ända sedan jag flyttade hit har den varit stängd för renovering så jag var nyfiken inför dess nypremiär. Och Jonathan Johansson, då? Jo, jag har mer eller mindre börjat tillbe sångaren från Malmö. Precis efter jag kom till Sverige för sex månader sedan introducerade en isländsk vän mig till hans musik då hon trodde jag skulle gilla det. Hon hade ganska rätt då hans två senaste skivor ”En hand i himlen” och ”Klagomuren” förmodligen har varit det jag spelat mest i min iPod sedan dess. Han har blivit min näst bäste svensklärare (efter Ingmar Bergman, naturligtvis).

Min hängivenhet till hans musik är ironisk då Jonathan verkar vara mer känd för att vara öppet kristen än för hans musik. Och i sekulära Sverige gör det att folk hellre tar avstånd från honom helt och hållet än ger honom en chans. Trots det var Pustervik fullt, vilket betyder att om du gör riktigt bra, catchy electro-pop kommer folk komma även om de fnyser åt din tro. Publiken var respektfull, pratade inte under konserten och lyssnade i fullkomlig tystnad under mellansnacket. Det förvånade min svenska kamrat, folk brukar ju prata en hel del under konserter (pratet överröstade nästan det Dylan-doftande förbandet, Jonas Alaska), dessutom tenderar folk att vara ganska långa dessutom. Jag känner för er, kort folk.

Tillbaka till konserten. Jonathan Johansson och hans band spelade framför vita tygstycken på vilka det projicerades loopade filmer av trä, vatten, rök och hus. De svart-vita bilderna gav en vacker kontrast mot de helsvarta väggarna. Trots en dålig ljudmix (Jonathans gitarr var ibland så låg att man knappt hörde den) och att sångarens stämband inte var på topp (vilket han dock bad om ursäkt för) var musiken mer än njutbar. Publiken verkade hypnotiserad av musiken, men vaknade till mellan låtarna och applåderade kraftigt. Allt som allt var det en bra konsert, trots det faktum att mina förväntningar var skyhöga och svåra att leva upp till. Det verkar bara finnas en destination för Jonathan: upp. Jag pratar inte om himlen, utan snarare om listor. Det känns märkligt för mig att Jonathan Johansson som är en så stark sångskrivare och har en så estetisk image, inte kommer att bli större utanför Skandinavien. Det som skiljer honom från andra svenska artister som slår bra utomlands nu är det faktum att han sjunger på svenska. Personligen gör det honom mer intressant för mig och att sjunga på isländska fungerade ju rätt bra för Sigur Rós, eller hur? Så snart är det kanske inte bara jag utan snart kommer hela världen dyrka ditt namn, Jonathan.

Text: Éric Morrissette