Etikett: Way Out West

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Way Out West fick ett blandband i år igen!


Luger och Way Out West fick sig ett nytt blandband med årets önskemål, tyvärr hittade de det inte på Alla hjärtans dag, så jag fick posta det, haha.

Precis som förra året gjorde jag en analog playlist, ett blandband, till Way Out West med vad jag vill se på årets festival. 17 av 22, 77%, av låtarna finns på Spotify. Här är den listan.

A.
Tool – Schism
Hanni El Khatib – Pay No Mind
Foxygen – No Destruction
Thee Oh Sees – The Dream
Slothrust – Crockpot
Ty Segall – Thank God For Sinners
The Horrors – Who Can Say
Waxahatchee – Lips and Limbs
Josefin Öhrn + The Liberation – Sunny Afternoon
Josephine Foster – I’m a Dreamer
Beck – Blue Moon

B.
Gang of Four – Ether
Gruff Rhys – If We Were Words (We Would Rhyme)
Cold Specks – Blank Maps
Caribou feat. Koushik – Crayon
Laura Mvula – Green Garden
Nils Frahm – Si
Mirah – Oxen Hope
Shellac – Squirrel Song
Stephen Malkmus & The Jicks – Lariat
Jon Hopkins – Open Eye Signal
Fuck Buttons – Bright Tomorrow

Publicerad den av — Lämna en kommentar

What will all tomorrow’s parties be? A bike-ride in Utrecht, The Netherlands? Maybe.


Moonface. Photo: Elizabeth Radzikowska.

On Monday I came back from a long lovely trip with two of the world’s best festivals ringing in my ears. All Tomorrow’s Parties hosted two last weekends of their marvelous concept where they let one band chose what other bands should play. This next to last weekend however was curated by themselves and their friends at the Primavera Sound festival (the very last the weekend after was curated by Loop). I had been to one ATP before, when Slint reunited, back in 2005. Now I made my way to Camber Sands yet again. Camber Sands is a beach resort for the English working-class but during the winter it occasionally transforms into a music nerd Mekka. I booked my ticket on a whim when I heard that they were about to sell out and I so very badly wanted to see Television perform their masterpiece Marqueen Moon in its entirety. One of the reasons I haven’t made it back to ATP since 2005 is the sleeping situation. You normally have to buy a whole room, a chalet. This time however, you could share a 4-berth room so I bought a ”half-chalet” and hoped someone would come to their senses this time and join me. It’s gotten a lot easier finding peeps to tag along to these fests with because of twitter and the lovely little Primavera Sound Crew group on Facebook, a group for people who are nerdy enough to go to festivals in other countries on their own and there meet up with kindred folk. A Swedish guy, Mattias, whom I had just spoken to once in person, took the chance to join me. We arrived with a crowd-funded bus (We can go dutch, I love y’all for that!) with a few of the others from the PS group. An hour later our new flat mates, Charlie and Ollie, two young brits, showed up. Naturally they would have to cuddle up on the sofa bed. Me and Mattias had gotten their first and in true viking manner just taken the two single beds.

I’m not gonna go into detail about all the bands, you can check out tiny little ”reviews” on every one of them at instagram.com/llamalloyd if there’s something special you would like my take on. The Thursday started with me trying to figure out if it really was Scout Niblett in a wig behind the drums at Magik Markers. Of course it wasn’t, she was upstairs and when I got up there she and her guitar gave me goosebumps, the very best thing that a band can give you. Icarus Line blew me away while Low made me so sleepy I literally went to bed, even before they had finished. I felt incredibly old.

On Saturday me and Mattias took a stroll along the beautiful beach and it was all sublime. We left for Eraas, which I just found out is the new duo behind postrock band Apse. I was happily surprised and then blown away by the marvelous instrumentalists Tortoise. The other band to give me goosebumps was of course the old men in Television during the title track of Marquee Moon. Brilliant stuff, still. Then laying down in the back listening to Godspeed You! Black Emperor was just blissful and someone brought a pet dino to Feel the pain with Dinosaur Jr.

Sunday’s lineup felt a little weak, but if you look at it in a positive way, then it felt like these were the band that were the future, instead of old-timers like Dinosaur Jr and Television (except for Los Planetas, enough with them already, Primavera!). These were the new noise-makers; Haxan Cloak and Pharmakon being the two who made the most, and most fucked-up noise. I liked Forest Swords, who had realized it’s much more fun to watch a guy with a bass instead of just having a bass track on his computer. Hebronix had really beautiful passages and stood for the best party trick at the entire festival when he came in to one of the chalet parties that played pretty awful music and asked to plug in his toaster. When he finally found an outlet the thing short circuited the stereo and everything went quiet and black. Brilliant!

Leaving the fest, hung over as the queen in Maida Vale fellow PS Crewers Joao, Blanca and me endured the bus ride and chilled a few hours at a Syrian restaurant. Our minds were pretty empty and it was lovely to just stare into the air for a while. I took a more comfortable than I had thought bus to Amsterdam (£1.60!) over night and continued chilling with the obvious visit to Rijksmuseum and Anne Frank house and a visit to the Documentary film festival and the lovely film Everyday Rebellion before it was time for the next festival.

On Thursday morning I got an email from the ceo of Spinlister, a site where you can rent locals’ bikes that my rental in Utrecht would be the first bike rented in ”Amsterdam”. I wonder what the good folks in Utrecht would say about that! Utrecht is a lovely university city about the size of Gothenburg half an hour away from Amsterdam. Here the festival Le Guess Who? takes place every year at different venues throughout the city, you could say it’s like Way Out West’s club programme Stay Out West but without all the massive queues you get with 25000 people. The biggest venue is about the size of Pustervik (appx 1000 people). I heard that the festival started as a birthday party and that it celebrated Canadian bands (hence Le Guess Who?) the first year and the next year they cheated with Beach House and Jana Hunter (both American). There’s still a lot of Canadian bands on the lineup and a lot of garage rock. My friend Ola was there last year and I agreed that they had a remarkable sense of what was ”up and coming” so I bought an Early Bird ticket for this year’s fest. I felt that they would give what I wanted and yes, the lineup made me smile.

When I got to Utrecht I walked to a part of town with schools and little family houses everywhere. I rang the door bell of one, where Wouter, the manufacturer of the interesting bike I had rented answered and led me out the back where he had these new chainless bikes he had designed and made. I rode with a backpack on my back and a smaller one on my tummy until I made my way to my Couchsurfing host, Eduard. Le Guess Who? has realized that the amount of hotel and hostel rooms in Utrecht is limited but they have an almost unlimited amount of students so you can actually ask for a couch directly on their site! Love that! Anyways I met three little Poles that were also couchsurfing at the same place and we got along very well, one of them, Szymon, runs a music blog called Kilof. A fun bunch. We all stayed in the attic of this kid Eduard who wasn’t really going to the festival until we were… Not the best situation, but yeah yeah. Wednesday started with the brilliance that is King Khan and then a little older brilliance by The Fall and after a little bike-ride to a smaller venue where there was a, mostly Norwegian, line, we saw Night Beats who performed last year as well. I can really see why they let them come back again. It’s always a good bet to go see a band that gets booked two years in a row. Biking around in the darkness a little drunk is fun and frankly, that’s exactly what I did at Stay Out West this year too. And you do manage to get into more than one club that way. In Utrecht everybody bikes. It’s the way to go.

Friday started with a few so-so bands before the marvellous Braids filled my heart with soul and my body with goosebumps. Sheer brilliance. I stuck around for The Black Angels instead of going directly to the Ty Segall curated night and they’re always a treat but in hindsight I feel that maybe I should’ve checked out Magnetix because if they were anything like the band Ty chose after them, J.C. Satán, I would’ve loved them too. J.C. were amazing, one of the best garage acts I’ve ever seen. Brilliant guitarist and it never got boring which garage can get sometimes if it’s too repetitive. None of that. Good shit!

On Saturday there was something called Le Mini Who? which meant free gigs at little art clubs and cafés throughout the city. Me and my new couchsurfing host Dominique (I couch-jumped – didn’t stay the whole time at one person’s home) went to see ZZZ’s but they had swapped times with Pins who were awesome, really good stuff. They had been on my ”first band of the itinerary” but this way it was ok that we had so much Mexican food that we didn’t get there in time for their ”proper” gig. Unfortunately the upstairs was full, too bad, I really would’ve wanted to see Thao & The Get Down Stay Down but the goosebumps from Scout Niblett once again was more than enough downstairs. The only Swedish band on the lineup were The Thing, the jazz trio Neneh Cherry made a brilliant album with recently. On their own they play so incredibly loud and fast you almost get sweaty just watching them. Fire! in a condensed form. Happy to be a Swede. After them even Metz sounded kinda lame. A bike ride over to ZZZ’s and a little queueing before I managed to hear the last two songs these Japanese noise women performed. Great stuff.

The Sunday was suitably timed a lot earlier with Matt Elliott, Moonface and Destroyer as my opening trio in a modern church. The Moonface album Julia with Blue Jeans On that landed about a month ago took my friend Madeleine by storm and I remember thinking ”What the hell” when she gave it 9/10 a few hours after it had been made available. It took me a little longer to come to realize she was completely right and when Spencer Krug performed these piano pieces I was in a trance and was very close to crying. Between these remarkably beautiful pieces he seemed to be another man, though, joking about getting shat on in Lissabon and whatnot. I got to think it through, but that might very well have been the concert of the year. The fact that I’m thinking about going to London just to catch see him again should tell me ”yes, it was”…

I sat through most of Destroyer but mostly it felt like just watching a drunk getting more drunk. It wasn’t getting better with Spencer Krug refilling his whiskey. Speaking of sad, the next act was Damien Jurado, whose songs might be the saddest of the bunch. The man himself, though, was very jetlagged and had been up 24 hours. In spite of that he was a lot of fun joking around and speaking about his artwork for the Le Guess Who? totebag that was inspired by ads of companies doing their ”final” sale. In between that he sang his songs while the entire Tivoli fell quiet. I realized I haven’t listened to him in years and that it was time to correct my mistake.

Maybe the biggest name on the bill was Yo La Tengo, who I hadn’t seen for ten years. They played for an hour and a half and I especially enjoyed The Story of Yo La Tengo off my favorite record of 2006, I’m not afraid of you and I will beat your ass. Love it.

I had already returned the bike so I started walking back, the Poles taking the bus and on the way was the other Tivoli, where Wooden Shjips were playing their psychadelia. I couldn’t NOT swing by. It was as packed as ten sardines in a condom. I went for the bar, that’s a good excuse to get into a crowd like that with your coat still on and that Beck’s beer might very well have been the best beer on-site during this, my new favorite festival, Le Guess Who?

PS. The best lager all-in-all was the Hertog Jan! I heard the festival was still doing minus on their account. This should be their beer sponsor!

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Andreas Tilliander äter äpple med sked och ger oss ett recept på grön ärtsoppa!


I vintras blev Andreas Tilliander av med en sko när han spelade här i Göteborg. Jag tyckte det var så snopet att jag styrde upp en crowdfunding där vi samlade ihop till ett par nya Ice Patrol Boots på två dagar. Som tack för hjälpen lovade Andreas att vi skulle snacka lite mat och nu på Way Out West spelade han under namnet TM404 på Nefertiti så vi passade på att prata dumplings och vad det konstigaste han nånsin ätit var.

Vad är du sugen på just nu i matväg?

Oj, det roliga är att jag, under rätt lång tid nu, kört cous-cous blandat med allt möjligt. Jag tänker främst på vad jag äter till lunch. Jag och min flickvän brukar turas om och laga mat hemma, men i och med att jag har min studio för mig själv så sköter jag ju den maten varje lunch. Det känns som jag sedan i vintras bara kört cous-cous med olika saker. Jag tröttnar aldrig på det med ångkokta grönsaker. Det funkar alltid, liksom.

Jaså, har du kök i studion?

Ehm, studion är ett kontor egentligen som jag, vid ett par tillfällen, under ett par-tre månader använt som boende. Du vet hur Stockholms bostadssituation är, men den är väl på 38 kvadratmeter på två rum och ett pentry. Så där har jag då och då lagat, inte festmåltider, men så jag har överlevt i alla fall.

Ja, det är ju skönt att ha det så.

Senast i förrgår var Kitte, från bandet Kite, ett svenskt syntpopband, i studion och smsade mig innan ”du, har du mikrovågsugn? jag behöver värma det här och det här”. -”Du, jag har till och med ugn!”. Det kanske är lyxigt för en studio att man har en kokplatta och sådär.

Men är du sugen på cous-cous nu, då?

Just precis nu hoppas jag på nåt annat. Just för att jag väldigt ofta kör det där, men jag åt en sån där Risenta på tåget hit, en sesamfrö-grej som är ok. Det är svårt att köra veganbiten när man är ute, det är rätt begränsat.

Mycket chips?

Mycket chips, ja faktiskt. När jag kom in här så högg jag in på chipsen och ölen, men efter soundcheck som vi håller på med nu så ska det tydligen bli mat nånstans. Jag är inte sugen på cous-cous, men i övrigt kan jag acceptera det mesta faktiskt. På Andra Långgatan så finns det en asiatisk restaurang som har jättemycket veganskt och vegetariskt. Jag har glömt vad den heter nu. [Jag tror Andreas menar Yammy Yammy.]

Odlar du nån mat?

Jag bor väldigt litet, så jag har en balkong där jag har testat att odla basilika och koriander. Koriander funkade inte så bra, men basilika har jag en jättestor planta på balkongen. Men hos min flickväns föräldrar på landet stod vi och lagade mat på midsommar och då var det en lyx att bara kunna gå ut och knipsa lite örter och sådär, det kändes skitbra. Men som boende i Stockholms innerstad i en liten, liten lägenhet så nä, det är svårt. Inte alls. Förutom basilika då. Jag köpte en sån liten kruka som man köper på Hemköp för tjugofem spänn och så planterade jag den i en större och det tog sig, så nu har jag en skitstor basilikaplanta.

Ok, du bara tjoffade ner den?

Ja, det funkade jättebra.

Lyssnar du på nån musik när du käkar frukost?

Ja, jag lyssnar jättemycket på radio, jättemycket på P2. Så Klassisk förmiddag lyssnar jag nästan alltid på till frukostflingorna. Idag lyssnade jag på nån afrikansk musik som jag har glömt namnet på, som jag blev tipsad om igår kväll. Jag är inte så svår att komma igång på morgonen, jag brukar komma igång direkt. Min flickvän, däremot, är lite segare så hon vill inte ha nånting med bastrumma och sådär på morgonen.

Har du nån favoritfrukt?

Oj, ja, vad skulle det va? Man vill ju gärna dra till med nåt exotiskt, men det jag oftast äter är ju banan, det är ju så sjukt enkelt, det finns alltid. Åter igen när man, som vegan, börjar bli hungrig, eller att blodsockret börjar sina. Även om det är tråkigt, så får jag ändå säga banan.

Jag gav Grimes papaya igår. Det är hennes favoritfrukt.

Jajaja, vi spelar ihop nästa vecka, jag har aldrig träffat henne, men jag gillar musiken. Såg du spelningen också? Var det bra?

Ja, det var jättebra. Jodå, jag gillar henne.

Ja, jag också. Mats Almegård, min kollega på radion är helt såld på det. Så han har övertygat mig, jag brukar vara skeptisk när det är musik med sång, men det fick jag ju ångra, jag tycker det är skitbra.

Ja, jag är nyfiken på det här med att hon låser in sig i sexton timmar och när hon börjar bli trött, det är då hon blir som mest kreativ och om jag har fattat det rätt har hon gjort det igen nu. Jävligt jobbigt sätt att göra musik på.

Jag har ju sedan -93, det är ju tjugo år nu!, varit väldigt starkt intresserad och influerad av Aphex Twin, framför allt hans två första skivor, Selected Ambient Works. De spelade han in när han var i dryga tjugoårsåldern och där har han tydligen experimenterat med lucida drömmar, han har sovit tio minuter, varit vaken i femtio, sovit i tio minuter och, nu finns det ju så mycket myter kring Aphex Twin, men han menar att han har, på tio minuter, drömt tre låtar och sen när han har han vaknat så har han liksom haft kvar låtidéerna och börjat skruva och spela in. Jävligt speciellt alltså.

Vad har du fått för konstig mat på turné?

Oj oj oj, det där vet jag direkt svaret på. När jag flög till min allra första spelning i Tokyo 2001 så var jag strikt vegan och arrangören hade glömt säga det till bokningsbolaget och när jag sitter där så blir jag serverad kött förstås, men jag berättar hur det är och de kommer tillbaka med ett äpple, en servett och en sked.

En sked?!

Jag åt äpplet med sked, demonstrativt och satt och gröpte äpplet med sked. Det är det konstigaste jag har fått. Ehm, men tyvärr händer det även idag att jag själv glömmer bort att berätta, så det har ju hänt att man måste sitta åtta timmar på ett flyg och så finns det inget att äta, det är inte så kul. Då försöker man be om en extra flaska vin så man kan sova.

Stefan, en barndomsvän från Hässleholm som jag har bandet Kondens med, spelade ihop i Kina för några år sedan och jag brukar alltid föredra att sova på morgnarna istället för att gå upp till frukosten på hotellet. Stefan vaknar däremot tidigt, han har småbarn och då blir det så automatiskt. Han gick ner till frukosten och det är viktigt att påpeka att Stefan är rätt så bra på att överdriva saker. Han berättade i alla fall att han hade kollat och inte hittat så mycket han ville ha på frukostbuffén, men så hittade han ägg. Men det kan jag ju ta i alla fall, tänkte han, tog ett ägg och så låg det liksom ett litet foster i ägget. Och när han berättade det för mig så tänkte jag, det är ju Stefan, han överdriver, han skojar, han ljuger, men sen såg jag det här, hette det Kinas mat, och då var det just det där att de hade små kycklingfoster i äggen. Just jag upplevde det ju inte, men annars hade nog det varit det konstigaste.

På samma turné var jag och Biosphere, en norsk ambient-artist, på en kinesisk restaurang förstås, eftersom vi var i Kina. Där fanns det en svamp, en trädsvamp, som var otroligt god, den smakade lite som soltorkade tomater och den beställde jag in varje dag i tio dagar. Där såg jag och Geir Jenssen, som han heter, ett par som satt och åt maskar. Det fanns på menyn och varje dag hade vi tänkt ”vem fan köper maskar?”. Det var några västerlänningar så vi var tvungna att gå fram och snacka med dem, det var några tyskar som bott i Kina i många, många år, men de påstod att det var en delikatess och att det var fantastiskt gott. Det var verkligen två pinnar, en skål med maskar. Delikatess!

Men hur hade de tillagat dem?

Jag vet inte, jag har ingen aning alls, men ja, var och en till sitt. Jag föredrog ju de här trädsvamparna, men även det låter ju jättekonstigt. Men det var svingott, ja som soltorkade tomater, både till konstistensen och smaken på nåt sätt. Haha. Det är till och med så att jag har mailat arrangören efteråt för att få reda på vad det heter, men jag har inte hittat det i Sverige.

Har du nån paradrätt hemma när du lagar mat? Cous-cous?

Nej, jag tror faktiskt att det är olika dumplings. Jag anser mig vara rätt bra på det och dessutom är det väldigt, väldigt enkelt att göra. Det är alltid imponerande att göra. När man bjuder hem några stycken och har en stor hög med dumplings så är det jävligt uppskattat, det är det ju verkligen. Jag försökte för ett par veckor sedan att göra vegansk kroppkaka, för det tyckte jag skulle vara lite lyxigt sådär. Det blev inte så bra, men dumplings, det går inte att misslyckas med. Det är ju verkligen bara ett degknyte och så kanske man smörsteker lite kantareller och nån soyafärs och nån tofu och lite bönor eller nånting. Det går inte att misslyckas med och det ser imponerande ut. Folk förstår ändå att man lagt ner lite tid istället för att göra nån gryta eller nånting. Det är nog paradrätten. Hur tråkigt den än kan vara för jag menar dumplings, så är det ju den nya sushin.

Ja, vi har i ju Dubbel Dubbel här i stan, det är ju musikfolk som ligger bakom det.

Dubbel Dubbel känner jag till, men har inte varit där. Återigen, jag ska ju till Ibiza nästa vecka, med Grimes och sådär, och jag är inbjuden av Richie Hawtin som också är en gammal idol. Plastikman kallar han sig och han var väldigt aktiv på 90-talet, men även idag. Han kör varje torsdag en experimentell kväll på Ibizas största klubb Space. Ett ställe som drar in, hörde jag, fem eller tio tusen? Alltså, det är jättejättejättestor klubb. Där jag nu spelar nästa torsdag. Och Richie Hawtins koncept är att det är en sakébar, han är tydligen en riktig baddare inom saké. Det kommer serveras saké som aldrig har sålts utanför Japan och sådär, så det ser jag fram emot. Haha.

Vegansk grön ärtsoppa.

En stor favorit som jag gjort många gånger.
Receptet är en personlig och vegansk twist av ett befintligt köttrecept.
Räcker till sex personer.
Dosera gärna enligt receptet även om du lagar mat till dig själv och en vän. Soppa är ju perfekt att frysa in och ha som matlåda.

Ingredienser:
Soppa:
2 pkt gröna ärtor, 600 gram
2 hackade gula lökar
4 klyftor vitlök
5 msk olivolja
1 l sojamjölk
1 grönsaksbuljongtärning
3 dl havregrädde, t ex iMat
5 msk vinäger

Toppning:
1 paket tofu, t ex mandeltofu
3 äpplen, gärna röda
8 kantareller
4 msk olivolja
1 gul lök
1 klyfta vitlök
1 kvist persilja
3 krm salt
1 krm vitpeppar 3 msk vinäger
1 skvätt tryffelolja

Tillagning, soppa:
1. Skala och hacka de gula lökarna samt vitlöken.
2. Fräs i olivolja någon minut under omrörning.
3. Tillsätt ärtorna och fräs några minuter under lock.
4. Tillsätt sojamjölk och buljongtärning
5. Koka upp ärtsoppan och småkoka i 15 minuter.
6. Mixa soppan med en stavmixer eller i matberedare.
7. Smaka av ärtsoppan med salt, vinäger och vitpeppar.

Tillagning, topping:
Skölj och tärna äpplen, gärna med skal, tärna tofu samt skala och hacka löken.
Skölj och tärna svampen. Skala och finhacka vitlök. (blir godare än med vitlökspress!)
Fräs allt i olivolja några minuter. Salta och peppra samt smaka av med vinäger.
Strö över svampen, tofun och äpplena över soppan. Avsluta med några droppar tryffelolja.
Soppan på bilden garnerade jag med svamp, äpplen och persilja som plockades i min sambos mammas trädgård. Lyxigt!

Publicerad den av — Lämna en kommentar

That’s just like my opinion, man: Way Out West 2013.

Torsdag.

Jag tog en selfie innan jag gick på festival i år. Det var då själva fan att modebloggarna har tagit över även min jävla integritet. Ok ok, nej, jag har aldrig haft nån, men jag poserade ju i vart fall i en jävla poncho. Dressed for success tog mig mina vandringskängor och min älskade cykel mig till Linnéplatsen där vackra människor från Stockholm redan kommit på plats. Om en inte vill sitta utanför har ju festivalen i år börjat med dagsfest, det gillar jag! Det körde vi redan 2009 på Majvallen inför det årets Way Out West. Jävligt lyckat.

När ska Göteborg få sin första foodtruck har jag funderat på?Jag tycker ju inte att Strömmingsluckan (som för övrigt verkar snott sitt koncept från Thoms i Högsbo industriområde?) och Auto kaffe i Brunnsparken är foodtrucks, de är ju Food wagons! Hur som haver, två av de foodtrucks som hade rullat ner från Stockholm var Chilibussen och Bon Coin. De snackade jag lite musik med.

Nu till det viktiga: musiken. Den börjar med Jupiter and Okwess International, kongolesiska rytmer från en man i färgglada kläder och en go’ tjej som dansar sensuellt till bongotrummorna. Ungefär vad en väntar sig, om jag ska vara helt ärlig. Det svänger dock, men det är alltför svårt att dansa i vandringskängorna så det får bli vanlig hålla-takten-med-foten-rörelsen. Dessutom är jag ju fan nykter.

Nån dans fick inte heller Chrystal Fighters ur mig, deras catchy, men intetsägande musik passade dock hyggligt till en solskensöl. När sedan Daniel Adams-Ray kom ut och hade med sig ett gäng klädda i vita hoodies med huvorna uppfällda och således såg ut som KKK var det läge att bege sig bort till den mindre scenen igen. Där spelade José González och hans ”kompband” Junip. Fortfarande sjukt tråkigt, hade mycket hellre sett José solo, men det sägs att han tröttnat på att spela själv. Jaja, det är kanske dags att fila på lite roligare komp i så fall…

Efter det sömnpillret var det dags för The Shakes, eller Alabama Shakes, som de fått kalla sig sedan några andra redan tjingat det namnet. Deras sydstatsrock passar ypperligt i eftermiddagssolen, de börjar lite trötta, men de lyfter med fantastiska Hold On och Heavy Chevy. Jag gillar dessutom att sångerskan och gitarristen Brittany Howard har en karta över Alabama tatuerat på överarmen. Snyggt, jag ska fan tatuera in Hisingen.

Ingen har väl missat att sveriges regering inte lät Omar Souleyman få inresetillstånd till Stockholm Music and Arts där han var inbokad att spela förra veckan? Luger bjöd då in honom till sin nästa festival och boom ändrade sig myndigheterna och vi fick se syrierns dansanta mix av traditionell musik och sköna beats. Han kommer snart med en skiva producerad av självaste Kieran Hebden (Four Tet). Den ser jag varmt fram emot. Live är det kul i några låtar, han har bara med sig en medmusiker som står bakom en laptop. Skulle passat sig bättre senare på kvällen.

Publiken kring Johnossi stod snällt och inväntade på att något skulle hända. Det lilla jag såg var endast denna väntan. Den som väntar på nåt gott? Nja. Australiensarna i Tame Impala har en del riktigt, riktigt snygga riff och partier i låtar, men det är sällan att de får till en grym låt av det hela, Elephant är undantaget som bekräftar regeln, live är det dock riktigt gött att titta på. Om du vill ha deras visuals på datorn kan du bara klicka Äpple + T i iTunes, enkelt lifehack för lite flum!

Det började dyka upp sms i telefonen om att kvällens, och för många, festivalens höjdpunkt, Neil Young & Crazy Horse hade ställt in. Det visar sig att en av gubbarna i Crazy Horse brutit handen. En kan tycka att Neil borde försöka köra en akustisk spelning eller nåt liknande för att kompensera alla ditresta, men icke. Luger gör dock det de kan och ger besvikna med endagarsbiljett fullt festivalpass.

Kongoleserna i Jupiter and Okwess International får en till spelning och till en större publik för de som inte går bort till Linné där Beach House skulle ha krockat med Nisse. Jag kollar lite grann på Victoria Legrande och Alex Scally, men jag har sett de så många gånger förr och de kör samma grej så jag tar cykeln till Park Lane där jag träffar Kate, en trevlig tjej från Alabama som fotar för The 405 och sover några nätter på min soffa. Jag har aldrig förstått storheten i Autre Ne Veut och gör det fortfarande inte, jag roar mig bara åt att det står UNO! på hans keps. Han är nog bäst i världen på UNO, det blir en nog om en turnerar mycket.

Efter honom går kvällens huvudakt för mig, Steve Mason, på och iklädd ett par byxor han använt när han målade om senast gör han festivalens hitintills bästa spelning. Oh my lord är en av årets allra bästa låtar och han gör den alldeles underbart. Här får du några sekunder av den om du inte tror mig.

Och cykeln, min kära cykel, tar mig på fem minuter efter Masons fantastiska spelning till Pustervik där Allah-Las kör sina sista tre låtar. Jag såg dem på Primaveras efterfest och deras härliga 60-talsrock funkar precis lika bra här. Hypade Money går på lilla scenen uppe på Pustervik och sångaren, gitarristen och exhibitionisten (bildgooglade upp den här, men vi får nog aldrig bekräftat att det verkligen är sammme Jamie Lee?) Han klär snart av sig i bar överkropp. Bandet är bra, men det blir lite väl tramsigt. Jag drar vidare ut på min första cykelrunda. The Docks, som har kört lördagsbrunch med tillhörande klubbnätter på Frihamnspiren på lördagarna i sommar har jag varit nyfiken på, men jag har aldrig tagit mig dit. Det har inte riktigt varit musik som klingar vackert i mina öron. Inte denna dag heller egentligen, men det var väl kul att få sina fördomar bekräftade: det stod nån som hette Sasha med en Mac och sprutade ut rök på scen. Jag cyklade vidare till Gothenburg Film Studios, men där hade de precis stängt, tyvärr. Såg häftigt ut så jag hoppades på att få anledning att komma förbi igen och kolla läget.

Fredag

Jag missade tyvärr Sibille Attar och Amason så Rodriguez fick öppna festivalens andra dag. Han var lite trött, men bra. Skönt mellansnack där han meddelar att han egentligen inte vill ha reda på hur många den han sjunger om har legat med efter I wonder. Älskvärt. Of Monsters and Men vaskar jag merparten av, testar en go’ chiligryta från Chilibussen och handlar papaya istället. De är ju ändå bara ett par Edward Sharpe-wannabes. Efter dem överraskar Haim, som jag trodde skulle vara tre brudar som stod och kollade på sina skor, men de är fulfjättrade entertainers och är fullkomligt lysande. Efter dem ser jag nån låt med Local Natives som är lite som dagens Chrystal Fighters, fast bättre. Ser några låtar med suveräna Bat for Lashes som mystiskt planerats in på nästan samma tid som nästa grymma tjej; Grimes. Jag går fram till säkerhetsvakten och frågar om jag får lägga hennes favoritfrukt, en papaya, på scen. Det blir ett inte helt oväntat nej, så efter spelningen går jag och frågar efter logeansvarige och får tag i en trevlig tjej som lägger in hennes favoritfrukt i hennes loge. Jag får lära mig av min kamrat Tatiana att jag gick ifrån ”schyst snubbe” till ”stalker” när jag sedan frågade på twitter om hon gillade papayan och om hon ville hänga med på festen i Änggårdsbergen som Loftet styrt upp. Haha.

Sedan var det ju Håkan dvs ölpaus. Sedan en av festivalens mest oväntade bokningar: Godspeed You! Black Emperor. Eller nu när jag tänker på det har ju faktiskt Explosions in the Sky spelat på Linné två gånger, va? Kanske är det alltid ett postrock-band per år där? Måhända. Godspeed är i vart fall som de brukar vara, interagerar knappt med publiken utan sitter i en cirkel och spelar sina härliga drones som om de vore i replokalen. Gåshud stundtals. Därefter tänkte jag se lite av The Knife innan jag sprang iväg på klubb, men de har nån jävla aerobicsinstruktör som ska peppa igång publiken. Nåt sånt hade de inte på Primavera, antagligen ville de väl då gå och lägga sig då de gick på klockan tre där nere. Jag beger mig ner till Pustervik där jag syndar med ett fantastiskt gött grillspett i väntan på att klubbspelningarna där ska börja. Woody-Kim och Mathias Krusell kör säkra, underbara vinyl-kort i form av Best Coast och Radio Dept. så när ynglingarna Swim Deep går på är formen på topp. Swim Deep är fem kids från Birmingham som är samspelta som fan och har ett härligt driv. Får mig att tänka på Real Estate. Festivalens snyggaste t-shirt bär gitarristen: en Melvinströja med ett stilleben. När de sedan kör en suverän cover av Cindi Laupers Girls just wanna have fun blir publiken galen.

På lilla scen har en Håkan för 2000-talet tagit plats; Zacharias Blad ger oss samma ångestfyllda glädje som en brukade få av Håkan (numera är det bara glädje från den mannen och då tycker jag inte det är lika intressant längre om ni undrar). Zacharias har släppt en singel än så länge, Jag är gay, som är precis vad en Håkan för 10-talet är: homosexuell. Bandet är bra och jag ser att även Jerry Boman gillar’t. Efter ett tag går jag dock och snackar skit med en go’ rocker istället. Tatty och jag fortsätter kvällen med att avnjuta fullkomligt briljanta Unknown Mortal Orchestra, som Luger hade den goda smaken att hinna boka innan jag hann ge dem mitt blandband med vad jag ville de skulle boka på WOW. Ruban Nielson är en fullkomlig gud med sin gitarr och det bjuds ta mig fan på trumsolo! Fantastiskt bra! Jag kollar lite Easy October som är trevligt lalliga, men jag drar vidare bort till Park Lane där Pissed Jeans kör sin hardcorepunk där de mest står och snackar, jag gillade snacket om ”If I wanna gamble five feet from the stage I go to Gothenburg”, men blir inte så förtjust i musiken. Framme vid scen är det dock en stor jävla mosh meningsmotståndare och tydligen hade även trummisen stagedivat mot slutet.

Lördag

Lördagen börjar med att Phosphorescent sprider solsken mellan regnskurarna som gör att allas ponchos åker på och av omvartannat. De är fantastiskt bra och jag ser inte en käft gå därifrån trots festivalens värsta regnskurar. Det är hard to be humble när en är så satans bra, men Matthew Huock lyckas alldeles utmärkt och avslutar med opuset Los Angeles. Är han inte king över den stan är han det verkligen över vår. Varmt välkommen tillbaka snart!

Dungen är trevliga och tajta i regnet, men auran Iris Dement sprider kring sig under taket på Linné är än finare, den fina gamla damen får hjälp av kameramannen att öppna sin vattenflaska, det hela känns det som att få en pianolektion i motljus. Mysigt. Public Enemy har med sig ett tight liveband som kör allt möjligt från AC/DC till White Stripes och Nirvana mellan Fight the Power och Bring the Noise. Härligt. Goat är mystiskt härliga och sedan är det dags för artisten jag lyssnat flest gånger på enligt last.fm (mycket på grund av att jag brukar somna till Moon Pix): Cat Power. Chan har med sig en svincool asiatisk tjej på trummor, en snubbe med härligt stort afro på bas och två gitarrister; en ung version av sig själv på gitarr samt en rocker ut i skjortärmarna. Den sistnämnde får sola lite väl mycket tycker jag, hans gitarr verkar vara mixad mycket mycket högre än tjejens gitarr, hur är det med att Ta Plats? Hur som, de kör mest grejer från Sun, som gör sig bättre på skiva än live, givetvis skimrar de till med klassikern Metal Heart samt nya låten Bully, som jag fullkomligt älskar. Det känns naturligtvis fel att säga det, men jag tycker bättre om när hon var ensam med ett piano på scen. Totalt oberäkneligt, men stundtals briljant. Nu är det fortfarande bra, men ja, ni hajar, det är inte lika intimt längre.

Jag kollade lite på överskattade James Blake innan jag kilade ner till Nefertiti där Andreas Tilliander letade efter en strömkabel. I vintras crowdfundade jag ihop ett par skor till honom så som ”gentjänst” styrde vi upp en matintervju, skittrevligt när vi väl kom igång efter en timme. Jag drog direkt till Pustervik och hade det skittrevligt med Rockfoto-Ola och resten av gänget. Vid midnatt drar så Syket igång. De var ok, men inget särskilt i min bok. Tigers of the Temple på lilla scen är ett lovande indieband från stan, men kvällens och kanske hela festivalens spelning står Mikal Cronin för. Fullkomlig överkörning! Jag övervägde att sticka bort till MF/MB/ för att se om jag kom in där, men deras fantastiska liveakt såg jag ju för en månad sedan på WWDIS Summerfest, så jag drar upp till Julia Holter i kyrkan. Det är vackert, men med lite onödigt stark volym. Jag cyklar vidare, av nån anledning väljer jag att cykla Högsboleden ut till Gothenburg Film Studios. Jävligt häftigt område med trä inomhus och lasrar och grejer. Super duper. Hittar en dansant kamrat, men är för trött efter allt cyklande så det blir hemgång.

Ännu en fin festival är över, den blev ungefär så jag trodde den skulle bli: småtrevligt i parken och med varsin fantastisk klubbspelning per kväll: Steve Mason, Unknown Mortal Orchestra och Mikal Cronin. Det riktigt trevliga har varit att träffa så mycket trevligt folk här och där. Det är trots allt Way Out Wests allra starkaste kort jämfört med andra festivaler: det är hemtrevligt. Ses om ett år!

Publicerad den av — 1 kommentar

Vi snackade musik med några Food Trucks-innehavare på Way Out West!

Jag var nyfiken på det här med foodtrucks på Way Out West så jag provade helt enkelt lite chili i en folkabuss och en salt och go’ crêpe från en gammal Citroën HY. Jag passade även på att snacka lite musik med Eric Dahlén i Chilibussen och Charle Aznavour i Bon Coin.

Chilibussen: Vad hade ni velat se för artister här på Way Out West?

Jag är lite gubbrockare så Neil Young hade varit fint. Sen Local Natives som var tidigare, från Los Angeles, det är ett band som jag håller högt. Vad mer har vi kollat in? Håkan, givetvis. Jag hade gärna sett det ikväll också. Verkligen.

Finns det nån musik som kan symbolisera Chilibussen?

För mig är det verkligen country, sydstatsmusik så att säga, gammal Nashville.

Brukar ni spela musik när ni inte står på festival?

Ja, vi har en foodtruck-lista som vi brukar ha igång annars. Det är ganska ålderdomligt, mysiga toner. Absolut country. Mycket Gram Parsons och den typen av gammal country.

Chilibussen rullar på Stockholms gator. De kommer dyka upp på Grolsch Block Party den 16:e augusti. Håll koll på var på deras Facebook-sida.

Bon Coin:
Vad hade ni velat se för artist här på Way Out West?

Alicia Keys.

Finns det nån musik som kan symbolisera Bon Coin?

Javisst, gammal fransk jazz.

Brukar ni spela musik när ni inte står på festival?

Japp, det blir jazz för hela slanten!

Bon Coins food truck är en förlängning av deras creperie på Badstrandsvägen 25 i Stockholm. Håll koll på deras Facebook eller deras fina hemsida.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Way Out West — Tre små band 3/3


Här kommer dagens tips på tre små band på Way Out West! En låt från varje finns på Spotify-listan.

YAST

YAST (Youth and Student Travel) av mina svenska favoritband de senaste åren. Häromdagen snackade vi lite mat, idag spelar de redan kvart i tolv i Weekday-butiken så kila dit direkt!

Mikal Cronin

Jag hade endast hört Mikals samarbete med Ty Segall, suveräna Reverse Shark Attack när hans MCII landade i våras. Den har nu blivit förknippad med en lång härlig cykeltur i vårsolen. Och jag längtar till att få höra hans solskenstoner på Pustervik kl 01.30 i natt!

MF/MB/

MF/MB/ öppnade den finfina festivalen WWDIS Summerfest för en månad sedan och nu är de tillbaka i Götet. Deras krautiga rock för tankarna till Silverbullit och plattan Colossus är en av årets bästa svenska plattor. Häromdagen fick vi reda på att halva bandet är äppelallergiker när vi snackade mat med Sebastian i bandet. De spelar 2.30 på Park Lane ikväll.

När alla andra klubbar lagt ner håller klubbkollektivet Samlingen låda ute på Hisingen ända till fem. Värsta spanska tiden, ju! Gött så. Hisingen ftw!

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Way Out West — Tre små band 2/3


Här kommer dagens små bandtips på Way Out West. Lyssna på Spotify-listan, där finner du även lördagens tips.

Electric Wire Hustle

Med deras blandning av hip hop, psykadelika och modern soul lyckades de hamna i Gilles Petersons hammare och stigbyglar för några år sedan. Nu har Mars Voltas gamla trummis dessutom blivit en del av dessa Nya Zeeländares band. Undra om trummorna är så här galna ikväll. Hur som haver tror jag det blir en grymt spelning på Clarion Post vid midnatt ikväll.

Unknown Mortal Orchestra

Några andra New Zeeländare finner ni på Pustervik (stora scenen) klockan halv två i natt. I vintras gjorde jag ju ett blandband till Luger med de akter jag ville se och innan jag hann ge dem bandaren med bandet bokade de dessa galningar. Underbart.

Könsförrädare

Häromdagen snackade jag lite mat med det här trevliga gänget. Ikväll spelar de innan Makthaverskan på Jazzhuset, prick midnatt!

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Way Out West — Tre små band 1/3


Även i år så kör vi tre små bandtips per festivaldag på Way Out West. Här kommer dagens! Fuska och kolla Spotify-listan för att även se vad vi tipsar om imorn och på lördag.

Alabama Shakes

När Brittany Howard skriker ut att vi måste Hold On i ett klipp från en spelning i en skivaffär spred sig ordet om dessa southerners som en löpeld och ansedda Rough Trade var de som lyckades signa dem. Den självbetitlade plattan kom förra året och är lite väl jämn tyckte jag. Däremot hängde en sjua med LPn, där fanns fantastiska låten Heavy Chevy. De spelar på Azalea-scenen 17.40 i eftermiddag.

Steve Mason

I goa gamla rullen High Fidelity så spelas bland annat Smogs Cold Blooded Old Times och Beta Bands Dry the Rain. Med andra ord var det ett fantastiskt soundtrack och jag gillar filmen. Helt klart det bästa Jack Black nånsin gjort i vart fall. Hur som haver, Beta Bands frontman Steve Mason kommer till festivalen och efter att ha lekt runt med massa olika alias har han nu släppt två fina skivor under eget namn, Boys Outside och Monkey Minds in the Devil’s Time. Han spelar på Park Lane vid midnatt i natt.

Money

Way Out West gör det inte lätt för oss när de länkar en Tumblr som inte varit uppdaterad på år och dar med lilla bandet Money. Om en letar lite så hittar en ett band som ligger på fina bolaget Bella Union och de är inte alls dumma. Lyssna till exempel på Hold Me Forever eller Bluebell Fields. Money spelar på Lilla scenen på Pustervik klockan 1.15 i natt.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Ett äpple om dagen håller MF/MB/ borta!


En av de allra bästa spelningarna på WWDIS Summerfest för en månad sedan stod malmöiterna MF/MB/ för. Nu spelar de i stan igen och se till att inte missa deras suveränt krautiga rock, den funkar än bättre live! De spelar på Stay Out Wests scen på Park Lane kl 2.30 på lördag. Vi har snackat lite mat med Sebastian i bandet, yay!

Vad är ni sugna på för mat just nu?

En mustig kalops skulle inte sitta fel.

Vad dricker Cocktail kid för drinkar?

Vodka Red Bull.

Odlar ni nån mat själva?

Nej, vi köper vår mat i affärn.

Vad lyssnar ni på för musik när ni äter frukost?

OM, ett amerikanskt dronemetalband som gör jättelångsamma låtar med enbart trummor och bas. Hur trött man än är så gör deras musik att man känner sig pigg i jämförelse vilket ju passar utmärkt i arla morgontimmen.

Vad har ni för favoritfrukt?

Äpplen är uteslutna eftersom tre av oss är allergiska (det står med i vår rider – ”3 apple allergies” – ändå hittar vi nästan alltid en skål äpplen i logen på spelställena, rena dödsfällorna för i helvete) men jag tror att samtliga bandmedlemmar är toleranta mot vattenmelon så den får väl bli vår favoritfrukt dårå, vattenmelonen.

Har ni nåt recept ni vill dela med er av? Kanske på en go kaka eller en soppa?

Nej, inget recept tyvärr, men här kommer ett awesome tips till nästa fredagsmys: låt chipspåsen ligga i frysen i sisådär en halvtimme innan förtäring! Funkar även med andra snacks såsom ostbågar, jordnötsringar etc. Smakar förvånansvärt delikat i halvfruset tillstånd, vi lovar.


MF/MB — Passing Complexion.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

YAST lagar mat på samma sätt som de gör musik — med feeling!


För några år såg jag videon till Summertime med YAST som gav mig Yo La Tengo-vibbar och en vilja att hänga hela sommaren i Malmö och kanske till och med lära mig skejta. Dan innan min födelsedag i vintras släppte de så sin debut-skiva med fantastiska singeln Stupid samt en låt som heter Robin. En kan ju inte annat än att älska dem! De spelar kvart i tolv i Way Out Wests Weekday-scen på lördag och givetvis har vi jiddrat lite mat med dem!

Vad är ni sugna på just nu?

Att se Neil Young på Way Out West med en insmugglad öl i handen.

”I hate the mornings more than I hate you.” Vad är värsta frukosten ni upplevt?

På ett hotell i Rostock serverades det en hemskt frukost bestående av vitt rostbröd, mehrfruchtsaftgetränk och blaskigt kaffe. Frukosten ingick ej i hotellpriset.

Vad är det konstigaste ni ätit på turné?

En gång så fick vi halloweenmiddag på en nation i södra Sverige. All mat skulle liksom se ut som nåt äckligt. Tomatsåsen skulle väl vara blod och nudlar skulle se ut som hjärna. Lundaspexigt.

Var har de godast käk på Sveriges spelställen?

Vi fick jävligt god mat i Visby en gång. Hette det stället Bolaget? Jag tror det. Annars så uppskattas Gurras lasagne eller punkgryta på Kungen i Sandviken.

Odlar ni nån mat själva?

Några av oss har väl nån chiliplanta i fönstret på sin höjd. Niklas hade en kolonilott förra sommmaren, men orkade inte cykla dit och vattna.

Har ni nåt gött recept att ge oss?

Njä, vi lagar bara mat på feeling. I med goda grejer bara!

adrianrecordings.com/artists/yast/
yastmusic.tumblr.com
YAST på Spottan.